Några spörsmål rörande underhållsbidrag i 8 kap. arvslagen
    Arvslagens 8 kap. synes hittills ha rönt ett ganska ringa intresse från doktrinens sida. Emellertid ger detta kapitel upphov till vissa tolkningsspörsmål, vilka torde vara värda ett närmare studium.
    Arvsl. 8: 1 har följande lydelse:
    Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjugoett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall sådan jämkning dem emellan ske, som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.
    Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

    Ur motiven framträda vissa grundläggande principer. Lagberedningen ville först och främst tillförsäkra barn, vilkas uppfostran ännu ej avslutats, en legal rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Denna rätt borde dock, framhöll beredningen, ej få leda till att sjuka barn, som vore i behov av sin arvslott, finge vidkännas någon minskning av denna. De sjuka barnen borde däremot ej få samma rätt, som skulle tillkomma de barn vilkas uppfostran ännu ej avslutats. Som skäl härför anfördes bl. a. att vinsten för den sjuke säkert skulle bliva obetydlig, emedan det allmänna under alla förhållanden droge försorg om denne. I stället kunde de andra arvingarna ställas i en mycket brydsam situation, exempelvis genom att en jordbrukares arvingar tvingades sälja gården för att anskaffa de erforderliga medlen. (För det sagda se SOU 1925: 43 s. 348.)
    Då det i 8: 1 angivna bidraget utgår utöver arvslotten för att det tillsammans med denna skall kunna täcka underhållskostnaderna, kan följande ekvation uppställas: ub + a = uk, där ub betecknad underhållsbidraget, a arvslotten och uk underhållskostnaden. Om ett av n stycken barn har rätt till underhållsbidrag, löses arvslottens storlekur ekvationen

 

a = b - ub/n;
eller a = b-(uk-a)/n;

 

där b betecknar boets behållning.
    Enligt andra stycket av 8:1 får underhållsbidraget ej inkräkta på sjukt barns arvslott, om denna behövs till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. Ej heller om i syskonskaran finnes ett sjukt barn bereda uträkningarna några betydande svårigheter. Det

 

sjuka barnets arvslott (b/n) avskiljes i näst föregående ekvation, och vi få sedan hänsyn tagits till det minskade antalet arvingar ekvationen

 

a = (n — 1) b/n — (uk — a)/n — 1;

 

varur sedan a kan lösas.
    De ovan beskrivna beräkningssätten finnas redovisade i lagberedningens betänkande (s. 357—359). För det fall att arvlåtaren genom testamente förfogat över egendom, har i Arvsl 7: 6 intagits en bestämmelse om laglottens beräknande, när underhållsbidrag skall utgå ur kvarlåtenskapen. Beredningen har funnit det bäst överensstämma med »den företrädesrätt, som principiellt gäller mellan testamente och arv, att underhållsbidraget bör i första hand drabba det icke laglottsskyddade legala arvet, därnäst testamentet, och först sedan det icke laglottsskyddade arvet och testamentet tillgripits, jämväl det laglottsskyddade arvet» (betänkandet s. 362). Vid sådant förhållande har beredningen funnit det riktigast, att laglotten skall beräknas utan hänsyn till underhållsbidraget. Härav följer att den disponibla kvoten i vanliga fall kommer att bli halva behållningen minskad med underhållsbidraget ( b/2 — ub). Här förutsättes att det finnes ett omyndigt underhållsberättigat barn, åtminstone ett annat barn samt ett testamente.
    Emellertid kan situationen kompliceras. Låt oss taga ett exempel. En arvlåtare har tre barn, varav ett är underhållsberättigat enligt 8:1, ett är sjukt och i behov av sin arvslott, samt ett är vuxet och normalt. Behållningen i boet är 30 000 kr. Det underhållsberättigade barnet beräknas behöva 12 000 kr. till underhållskostnader. Dessutom finnes ett testamente till en utomstående på 6 000 kr.
    Till en början kunna vi konstatera att laglotten är 5 000 kr. Vid fördelningen skall först underhållskostnaden uttagas. Vi tillägga alltså detunderhållsberättigade barnet 12 000 kr. Enligt 1 § 2 st. får ej underhållsbidraget inkräkta på det sjuka barnets arvslott. Nästa steg blir alltså att avskilja denna. Hur beräknas då denna arvslott? Det torde vara alldeles klart, att här åsyftas den arvslott, som skulle uppkommit, om ej något underhållsbidrag utginge. Frågan blir då om hänsyn skall tagas till testamentet. Det torde stå utom tvivel, att i vanliga fall med arvslotten avses den lott, som tillfaller arvingen, sedan legat uttagits. Med dessa premisser som utgångspunkt skulle den sjukes arvslott kunna beräknas till 30 000 — 6 000/3= 8 000 kr Av de återstående 10 000 kr. erhåller då det vuxna normala barnet sin laglott 5 000 kr., och legatet kan utgå med 5 000 kr. Underhållskostnaden bör tydligen anses uppdelad i en arvslott på 5 000 kr. och ett underhållsbidrag på 7 000 kr.
    Denna lösning synes stå i god överensstämmelse med ovan redovisade principer, hämtade ur lagens motiv. Underhållsbidraget kan ej sägas inkräkta på den sjukes arvslott, emedan denne ej skulle fått mera, om något underhållsbidrag ej utgått. Se vi på det vuxna normala barnet,

 

kunna vi konstatera, att underhållsbidraget drabbade i första hand det icke laglottsskyddade arvet, varefter resten fick tagas från testamentet.
    Emellertid finnas synnerligen vägande invändningar mot denna lösning. Ett legat skall ej behöva stå tillbaka för icke laglottsskyddat arv. I detta fall skulle testamentet få avstå 1 000 kr., medan det sjuka barnet erhåller 8 000 kr., varav endast 5 000 kr. äro laglottsskyddade. Vidare får det normala barnet stå tillbaka för det sjuka, något som torde strida mot tolkningsregeln i testamentslagen 3:2. Ur detta lagrum framgår att, om testamentet ej ger anledning till annat antagande, legat skola belasta arvslotterna i lika mån.
    En annan lösning vore att undersöka, först hur underhållsbidraget påverkar de icke underhållsberättigades lotter, sedan hur testamentet bör belasta dessa. Denna fordrar att vi till en början bortse från testamentet, vilket i sin tur för med sig, att vi måste räkna med en arvslott på 10 000 kr. Med denna utgångspunkt skulle underhållsbidraget bli (12 000 — 10 000) kr. = 2 000 kr. Dessa 2 000 kr. böra nu tagas från det vuxna normala barnets lott, som då blir 8 000 kr. Härefter låta vi testamentet i lika mån belasta det vuxna normala och det sjuka barnets lotter, alltså med 3 000 kr. på vardera. Resultatet skulle bli, att det normala barnet fick 5 000 kr. och det sjuka 7 000 kr. Om testamentet varit större hade väl en renodlad tillämpning av denna metod medfört, att vad som ej kunnat utgå från det normala barnets lott på grund av dettas laglottsskydd ej heller kunnat belasta det sjuka barnets lott, emedan då avsteg måst göras från den lika belastningens princip.
    Denna lösning kan måhända förefalla något mer acceptabel än den först presenterade. Det är dock svårt att komma ifrån, att den nu uppställda principen om lika belastning från testamentets sida, sedan underhållsbidraget utgått, vilar på skäligen lösa grunder. Man frågar sig också, varför testamentet om det exempelvis vore 2 000 kr. större, måste avstå från 1 000 kr. trots att det sjuka barnet får 6 000 kr., varav ju 1 000 kr. sakna laglottsskydd.
    Ingen av de hittills presenterade lösningarna förefaller tillfredsställande. Det ter sig då naturligt att söka analysera problemet något mera ingående. Härvid framträda två huvudspörsmål. Skall i konkurrensen mellan testamentets och det sjuka barnets lott företräde ges åt den ena eller den andra, eller bör jämkning ske på grundval av någon lämplig metod? Intimt samman med denna första fråga hänger nästa: I vilket förhållande böra de icke underhållsberättigade barnens lotter belastas?
    Låt oss börja med den första frågan. Till testamentets förmån talar onekligen den normala principiella företrädesrätten för testamente framför icke laglottsskyddat arv. Vidare har beredningen klart avvisat tanken på en legal rätt till underhållsbidrag åt sjuka barn (betänkandet s. 348). Detta sistnämnda argument förlorar dock åtskilligt av sin slagkraft vid ett närmare studium. Som ett huvudskäl framhåller nämligen beredningen, att syskonen komme att belastas på ett sätt, som skulle verka obilligt. I vårt fall belastas ju syskonen i alla fall, eftersom testamentet annars tar pengarna. I 3 § gives en legal underhållsrätt för sjuka barn gentemot testamentstagare. Man har alltså förutsatt,

att testamente har företräde framför sjukt barns icke laglottsskyddade arv. Med detta för ögonen har man velat korrigera arvlåtarens åsidosättande av det sjuka barnet genom att ge detta en rätt till periodiskt underhåll från testamentstagaren. Till det sjuka barnets förmån talar egentligen endast bestämmelsen i 1 § 2 st. att underhållsbidraget ej får inkräkta på sjukt barns »arvslott». Något skäl för jämkning kan knappast uppletas i lagen, men genom bestämmelsen i 3 § om bidrag från testamentstagare har i praktiken en uppdelning gjorts möjlig, ehuru under namn av underhållsbidrag.
    Av det sagda torde framgå att övervägande skäl tala för att testamentet tillgodoses ehuru med skyldighet för testamentstagaren att utgiva underhållsbidrag till det sjuka barnet.
    Vi ha dock fortfarande ingen lösning på frågan i vilket förhållande det normala och det sjuka barnets lotter skola belastas. En provdelning, där man helt bortser från testamentet, skulle ge till resultat, att det sjuka barnets arvslott blev 10 000 kr., det vuxna normala barnets och det underhållsberättigades 8 000 kr. vardera, samt underhållsbidraget fick 4 000 kr. Om vi i stället anta, att det sjuka barnet är friskt, men testamentet finnes, skulle arvslotterna kunna uträknas genom att behållningen minskades med underhållsbidraget och testamentet, varefter resten delades med antalet arvingar (jfr betänkandet s. 362) :

 

a = b — ub — t/n;
eller a =b — (uk — a) — t/n

 

där t betecknar testamentet och n antalet barn.

 

Alltså a= 30 000 — (12 000 — a) — 6 000/3;
a = 6 000;

 

Arvslotten blir 6 000 kr., underhållsbidraget 6 000 kr. och testamentet får 6 000 kr.
    Kunde dessa båda fall sammansmältas till en syntes, vore problemet löst. På grund av att man i det första fallet får resonera med olika stora arvslotter, synes det emellertid omöjligt åtminstone att på matematisk väg nå fram till en sådan syntes.
    Det återstår tydligen endast att efter bästa förstånd söka finna en lösning, som i görligaste mån överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Enligt min mening skulle denna lösning vara, att först avsättes 12 000 kr. till det underhållsberättigade barnet, därefter 6 000 kr. till testamentet, varefter de båda kvarvarande barnen få dela de resterande 12 000 kronorna. De erhålla alltså 6 000 kr. vardera. Samtidigt ålägges testamentstagaren med stöd av 3 § ett för förhållandena lämpligt avpassat årligt underhållsbidrag till det sjuka barnet. Med undantag för sistnämnda underhållsbidrag skulle vi alltså få exakt samma resultat, som om det sjuka barnet varit friskt. Denna lösning måste bli en följd av att det sjuka barnets icke laglottsskyddade arvslott är underordnad testamentet, vilket i sin tur underordnats det underhållsbe-

rättigade barnets anspråk. Även om underhållsbidraget ej direkt får inverka på det sjuka barnets lott, så kan det ej undgås att denna påverkas indirekt genom den nyss visade kedjan. Som påpekats finnes ju en viss möjlighet att korrigera genom 3 §, varvid det givetvis är av intresse att veta hur stor del av testamentets lott, som tagits från den sjukes arvslott. En provdelning med bortseende från testamentet, som den ovan beskrivna, utvisar att genom testamentet den sjukes lott belastas med (10 000 — 6 000) = 4 000 kr. Följdriktigast synes mig vara att här utgå från den arvslott, som uppkommer om testamentet lämnas ur räkningen, 10 000 kr. Dessa 10 000 kr. skulle alltså väl kunna fredas för ett stort underhållsbidrag till det underhållsberättigade barnet, men däremot tvingas att avstå den icke laglottsskyddade delen (5 000 kr.) till testamentet. Det kunde måhända förefalla riktigare att utgå från arvslotten 8 000 kr., d. v. s. den lott som kvarstår, om man räknar med testamentet. Emellertid synes det strida mot grundtanken i 1 § 2 st., att förekomsten av ett testamente skall kunna medföra, att det underhållsberättigade barnet får en större del på bekostnad av det sjuka barnets lott. Visserligen går mellanskillnaden (10 000 — 8 000) = 2 000 kr. till testamentet, men därifrån kan ju det sjuka barnet erhålla årligt underhållsbidrag — en möjlighet, som elimineras, om de 2 000 kronorna gå till det omyndiga barnet.
    Testamentets förmedlande verkan kan givetvis aldrig bli större än testamentet självt. Om vi i vårt exempel ändra testamentet till 1 000 kr. i stället för 6 000 kr. skulle de icke underhållsberättigade barnens lotter var för sig bli 8 500 kr. Emellertid kan inte testamentet förmedla en större inverkan på det sjuka barnets lott, än som svarar mot 1 000 kr. Detta barn måste följaktligen ha rätt till 9 000 kr. De felande 500 kronorna måste tas från det vuxna normala barnets lott, som alltså inte blir större än 8 000 kr.
    Den nu presenterade lösningen företer obestridligen åtskilliga svagheter. Icke desto mindre synes den mig böra förordas. Det underhållsberättigade barnets anspråk inkräktar visserligen indirekt på det sjuka barnets arvslott, men i gengäld har vunnits, att det vuxna barnet ej mer än nödvändigtvis behöver stå tillbaka för det sjuka barnet. Ifrågasättas kan, om ej det vuxna normala barnet favoriseras av denna lösning. Detta förhållande bör dock ses mot bakgrunden av de skäl, som beredningen anförde mot införandet av en legal underhållsrätt för sjuka barn. I många fall skulle ju enligt beredningen de olägenheter, som åsamkades de friska barnen, ej uppvägas av de fördelar, som bereddes de sjuka. Det finns alltså ett visst stöd för uppfattningen, att det vuxna normala barnet ej utan arvlåtarens vilja skall ställas tillbaka för det sjuka. Och det troligaste är väl, att arvlåtaren tänkt sig, att testamentet skall drabba alla lika.
    Framhållas bör att den tidigare citerade »rangordningen» (betänkandet s. 362) mellan testamente och arv ej kan upprätthållas vid denna lösning. Detta belyses, om vi ändra vårt ursprungliga exempel så att underhållskostnaden blir 18 000 kr. i stället för 12 000 kr. Metoden att låta underhållsbidraget först drabba det icke laglottsskyddade arvet, därnäst testamentet o. s. v. är naturligtvis icke tänkbar rent bokstavligt. Då underhållsbidraget framträder som en funktion av arvs-

 

lotten (jfr formeln ub + a = uk), veta vi ju icke hur stort bidraget är, förrän vi bestämt denna lott. Vi få alltså gå till väga som förut. Först uttaga vi underhållskostnaden och testamentet och fördela därefter resten mellan de övriga två barnen. Dessa erhålla då

30 000 — (18 000 + 6 000)/2 = 3 000 kr. vardera.

Enligt vad nyss sagts måste emellertid det sjuka barnet alltid ha rätt till laglotten (5 000 kr.). Av de felande 2 000 kronorna måste 1 000 kr. tagas från testamentet, som begränsas till det minsta värde det kan få i detta exempel: nämligen så mycket som svarar mot det sjuka barnets icke laglottsskyddade arv (5 000 kr.). De sista 1 000 kronorna få tagas från det vuxna normala barnet, som får en arvslott på 2 000 kr. Underhållsbidraget blir tydligen (18 000 — 2 000) = 16 000 kr., eftersom de friska barnen skola ha lika arvslotter. Vi kunna här omedelbart konstatera, att om »rangordningen» följts testamentet skulle ha varit lottlöst, eftersom det vuxna normala barnet förlorat en del av sitt laglottsskyddade arv.
    Eftersom medarvinges laglott kan tas i anspråk för tillfredsställande av underhållsberättigat barns behov, blir den största tänkbara underhållskostnaden, som kan tas ut, i vårt fall 20 000 kr. Då får det vuxna normala barnet ingenting, det sjuka 5 000 kr. och testamentet 5 000 kr. Skulle underhållskostnaden överstiga 20 000 kr. inträffar alltså den konsekvensen att underhållsbidraget måste begränsas, trots att testamentet åtminstone delvis kan utgå.
    Avsikten har här ej i första hand varit att söka giva någon lösning utan att belysa en i mitt tycke intressant problemställning. Väl medveten om att mitt ställningstagande kan diskuteras, vill jag betona att mitt val syftat till att finna den mest tilltalande av flera tvivelaktiga lösningar.

 

Gunnar Hermanson