Nordiska rådets fjärde session
Vid Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn d. 27 jan.—3 febr. 1956 förekommo åtskilliga frågor av juridisk natur, som kunna påräkna mera allmänt intresse. Flertalet nedan behandlade frågor förbereddes av rådets juridiska utskott, vars arbete leddes av den norske høyesterettsadvokaten Erling Wikborg. I utskottsarbetet deltogo vidare Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges justitieministrar.
Den sedan andra sessionen uppskjutna frågan rörande organisationen av det nordiska lagstiftningssamarbetet hade omsorgsfullt förberetts av en av rådet vid föregående session tillsatt kommitté, som i frågan haft överläggningar även med justitieministrarna. Man hade därvid enats om att icke förorda några organisatoriska förändringar av Nordiska utskottet för lagstiftningssamarbete (NUL).
I stället beslöt rådet rekommendera följande allmänna riktlinjer för detta samarbete: Nordiska rådet hemställer att regeringarna dra försorg om att samarbetet i lagstiftningsfrågor med nordisk aspekt ordnas så, att största möjliga överensstämmelse uppnås, och framhåller i detta sammanhang särskilt det önskvärda i att samarbetande kommittéer i de skilda länderna avge betänkande samtidigt, att gemensamma nordiska lagförslag behandlas samtidigt av folkrepresentationerna samt att samarbetet får omfatta inte endast kommittéarbetet utan även ömsesidig orientering vederbörande befattningshavare emellan under det fortsatta förberedelsearbetet samt dessutom eventuellt direkta förbindelser mellan folkrepresentationernas utskott eller ett framläggande av lagförslag för Nordiska rådet i de fall då dessa metoder kunna antagas öka möjligheterna för ett enhetligt resultat av lagstiftningsarbetet.
Alltsedan rådets första session ha olika detaljspörsmål avseende nordiska medborgares rättsliga ställning vid vistelse i annat nordiskt land än hemlandet — sammanfattningsvis benämnda likställighetsfrågor —varit föremål för rådets uppmärksamhet. Någon av dessa, t. ex. frågan om undvikande av dubbel värnplikt, kunde vid sessionen avskrivas såsom slutbehandlad. Beträffande åtskilliga spörsmål pågå särskilda utredningar, medan andra — t. ex. frågorna om rätt att förvärva fast egendom och rätt att erhålla offentlig tjänst — ännu blott blivit föremål för preliminära undersökningar. För det fortsatta arbetet med likställighetsfrågorna beslöt rådet tillsätta en särskild rådskommitté med uppgift bl. a. att följa arbetet med dessa spörsmål samt själv till utredning upptaga sådana frågor, som icke omhänderhas av andra organ. Rådet hemställde om regeringarnas bemyndigande för kommittén att träda i direkt förbindelse med departement och ministerier.
I en rekommendation uttalade sig rådet för fortsatt utbyggnad av det pågående nordiska samarbetet på straffrättens område. Särskilt pekade det juridiska utskottet i sitt betänkande på möjligheterna att vidga domstolarnas kompetens att döma beträffande brott, som förövats i annat nordiskt land än domstolslandet, samt möjligheterna att i den
dömdes hemland ombesörja verkställighet av straff, som ådömts honom i annat nordiskt land. Behov av en sådan verkställighetsordning ansågs föreligga i fråga om såväl villkorliga straff som ovillkorliga frihetsstraff. Frågan om grunderna för en nordisk utlämningslagstiftning förutsattes komma upp till behandling vid nästa session.
Svenska regeringen hade framlagt ett förslag rörande vidgat samarbete beträffande kriminologisk forskning. Rådet uttalade sig i en rekommendation för en undersökning av möjligheterna härför. Juridiska utskottet ville dock i sitt betänkande icke göra något bestämt uttalande om vilken form detta samarbete borde få. Utskottet tänkte sig i första hand sammankallandet av en kriminologisk konferens med deltagande av vetenskapsmän och lagstiftare m. fl. för att planlägga samarbetet.
Ett försök att sammanjämka de nordiska ländernas skiljaktiga regler rörande lagstiftning om rattfylleri lyckades endast delvis. Med samtliga finländska, norska, svenska (utom en) och två danska röster antog rådet en rekommendation, vari regeringarna uppmanades att upptaga förhandlingar för att försöka förenhetliga lagstiftningen på området, varvid borde eftersträvas att — oavsett huru de grövre brottsformerna avgränsades — finna en viss lägre, på promilleregler grundad straffbarhetsgräns. Juridiska utskottet fann naturligt att därvid den i Norge gällande gränsen, 0,5 ‰ alkohol i blodet, togs till utgångspunkt. Vidare diskuterade utskottet möjligheterna att beträffande grövre former av trafikonykterhet, som förutsattes skola i alla länder förskylla frihetsstraff, tillämpa antingen schematiskt verkande promilleregler eller fri bevisprövning. — En minoritet, omfattande huvuddelen av de danska medlemmarna, de isländska samt en svensk, önskade att den fria bevisbedömningen i vidast möjliga omfattning skulle läggas till grund för regeringsförhandlingarna.
Vad angår strävandena i övrigt att förenhetliga trafiklagstiftningen uttalade rådet önskemål om att vid senare session erhålla upplysningar rörande samarbetet i fråga om bestämmelserna om trafikskyltar, motorfordons tekniska utrustning och om trafiksäkerhetsforskning.
Ett förslag att undersöka möjligheterna för utgivande av en fortlöpande nordisk rättsfallssamling berörande rättsområden, som regleras av gemensam nordisk lagstiftning, diskuterades ingående i juridiska utskottet. Närmast fanns intresse för att få till stånd »ett resonerande rättsfallsregister», systematiskt uppställt, som skulle innehålla vissa grundläggande uppgifter om varje fall men i övrigt hänvisa till de nationella rättsfallssamlingarna. För att erhålla tillgång till rikligare utredningsmaterial före ett ställningstagande beslöt rådet att uppskjuta förslaget till nästa session.
Förslag om att söka förenhetliga viss arbetsrättslig lagstiftning hade väckts av norska regeringen vid rådets tredje session men uppsköts då till nästa session. Under tiden mellan sessionerna hade en kommitté varit sysseslsatt med frågans närmare utredande. I en omfattande sammanställning av den i de nordiska länderna gällande lagstiftningen hade kommittén redovisat bestämmelserna om skydd mot uppsägning, om kollektivavtal och olovliga stridsåtgärder och i samband därmed om
straff- och skadeståndsansvar, om förenings- och förhandlingsrätten samt om särskilda domstolar och om skiljedom i arbetstvister. Över denna sammanställning hade kommittén därefter inhämtat arbetsmarknadsorganisationernas yttranden. På grundval av det insamlade materialet hade kommittén utarbetat sitt eget utlåtande. I likhet med kommittén fann rådets socialpolitiska utskott lämpligast, att rådet nu allenast allmänt uttalade sig för önskvärdheten av att de nordiska länderna vid förestående reformer eller ändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen sökte tillvarataga möjligheterna till större enhetlighet men att rådet i övrigt icke företoge sig något i saken. Rådet beslöt i enlighet härmed.
I den omstridda frågan om rätt för nordiska medborgare att idka sportfiske i annat nordiskt land än hemlandet uttalade sig juridiska utskottet för en lösning i den riktningen, att andra nordiska länders medborgare skulle likställas med det egna landets med avseende å rätt till sportfiske med vissa handredskap längs havskusterna.
Även renbetesfrågor behandlades vid sessionen. Förslagsställarna önskade bl. a. minska behovet av renbetesstängel längs gränserna. Något bestämt uttalande i sådan riktning ville trafikutskottet icke göra, men på dess förslag rekommenderade rådet regeringarna i Finland, Norge och Sverige att närmare undersöka möjligheterna till ökad samverkan mellan länderna på renskötselns område.
Rådet avskrev den vid andra sessionen antagna rekommendationen om direkt skriftväxling mellan myndigheterna i de nordiska länderna såsom färdigbehandlad. Juridiska utskottét hade nämligen på grundval av erhållna meddelanden från regeringarna ansett sig kunna konstatera att dessa hyste den meningen att skriftväxlingen lämpligen borde försiggå direkt, försåvitt icke språkliga hinder stå hindrande i vägen eller utrikespolitiska eller andra liknande skäl göra utrikesdepartementens medverkan påkallad.
Slutligen kan nämnas att rådet beslöt uppdraga åt sitt presidium att genomgå stadgan och arbetsordningen för rådet samt att efter en översyn för rådet framlägga förslag till eventuellt erforderliga ändringar i dessa båda författningar.
Gustaf Petrén