KRISTEN ANDERSEN. Arbeidsretten og organisasjonene. Oslo 1955.
Johan Grundt Tanum. 248 s. Nkr. 22,20, inb. 26,10.
Norge har liksom Sverige en särskild arbetsdomstol, de båda domstolarnas huvuduppgift sammanfaller i det väsentliga. Den norska »Arbeidsretten» skall döma i tvist »mellem en fagforening og en arbeidsgiver eller arbeidsgiverforening om en tariffavtales gyldighet, forståelse eller beståen eller om krav som grunner sig på en tariffavtale». Domstolarnas sammansättning är också likartad. Den norska domstolen har liksom den svenska ett ämbetsmannaelement, ordföranden och två ledamöter. I domstolen sitter vidare fyra lekmän, två utsedda efter förslag från arbetsgivaresidan och två efter förslag från arbetstagarsidan. Den norska arbeidstvistloven omspänner i huvudsak samma område som våra svenska lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol samt vår lag om medling i arbetstvister. Den norska lagstiftningen är äldre än den svenska. Den nuvarande arbeidstvistloven av 1927 går tillbaka på en lag av 1915. Den norska lagstiftningen fick också tjäna som en av förebilderna till den svenska. Det bör dock påpekas, att den danska regleringen är den äldsta i Norden. Loven om Den faste Voldgiftsret har sina rötter i det s. k. Septemberforliget av 1899.
Under titeln »Arbeidsretten og organisasjonene» har prof. KRISTEN ANDERSEN, själv medlem av Arbeidsretten, behandlat en serie centrala frågor i den kollektiva arbetsrätten. Den gemensamma problemställningen kan sägas vara statens ställning till organisationerna på arbetsmarknaden och organisationernas makt att bestämma över de enskildamedlemmarnas arbetsvillkor. Ämnesavgränsningen är fri. Arbetet framstår delvis som en kommentar till de centrala stadgandena i arbeidstvistloven. Samtidigt redovisas de sociala värderingar och målsättningar som varit bestämmande vid lagstiftningens tillkomst. Andra avsnitt har annan karaktär och avser allmänna arbetsrättsliga grundsatser.
Kristen Andersen låter så långt möjligt materialet tala för sig självt. Referaten av domarna är utförliga, ofta en sida eller mera. Efter referatet markerar författaren i korta pregnanta satser det väsentliga. De långa citaten blir inte tråkiga att läsa, ty den norska Arbeidsretten skriver liksom den svenska systerdomstolen enkelt och klart. Domstolens verksamhet har tydligen haft »ett starkt drag av pedagogiskt betonad upplysning».1
Liksom allt som kommer från Kristen Andersens penna bär också denna bok en personlig prägel. Förf. är inte mångordig, känslorna styres av ett logiskt intellekt och en fast vilja att komma till klarhet med de många skiftande problemen. Förf:s personlighet visar sig därför främst i urvalet av fakta och synpunkter. Men man kan knappast ta miste på hans syn på vår sociala historia, när han citerar ett uttalande av Bjørnstjerne Bjørnson i ordskifte på ett strejkmöte 1889: »Jeg tror at dette med Streiker er en ren Velsignelse. De er istedet for det som er haardt, istedet for Revolution».
En svensk läsare antecknar, att den norska Arbeidsretten ofta haft att möta samma problem som den svenska arbetsdomstolen. Grundsynen har varit densamma men i de många juridiskt tekniska frågorna, där den ena lösningen kan synas lika god som den andra, har de två domstolarna gång på gång kommit till olika resultat. Ett exempel ger den norska domen A. R. D. 1916—1917 s. 183 (anförd s. 69 f). Enligt muraravtalet för Oslo var arbetsgivaren skyldig att betala timlön för den tid arbetarna fått gå lediga på grund av hinder i arbetet, som berott på arbetsgivarens »forsømmelighet» att skaffa fram material och redskap. Ett murarlag, som arbetat på ett bygge vid Bygdøy Allé begärde med stöd av denna bestämmelse ersättning för ett stort antal lediga timmar. Arbeidsretten avvisade kravet. Det var ingen tvist mellan parterna om kollektivavtalets innebörd. Tvisten rörde enbart bevisfrågan — nämligen frågan om arbetsgivaren varit försumlig. Vår svenska arbetsdomstol har i motsvarande fall ansett sig behörig att upptaga tvister till prövning. Också enligt svensk rätt kräves, att anspråket skall vara grundat på kollektivavtal och att det skall vara tvistigt. Tvistefrågan behöver dock icke vara av kollektivavtalsrättslig natur. Det räcker, att tvisten rör överträdelse av en norm som angivits i kollektivavtalet (jfr min framställning i Kollektiv arbetsrätt s. 47).
Också framställningen av principerna för tolkning och utfyllnad av kollektivavtal tyder på att man i Norge gått andra vägar än hos oss. Kristen Andersen markerar, att »tariffavtalenes ordlyd gjennomgående må tillegges særdeles stor betydning» (s. 132). Förf. medger, att denna stränghet kan föra till att »en avgjørelse i det enkelte tilfelle kan fortone seg som urimelig». Men detta kan tänkas vara att föredraga framför att »gi avkall på den sikkerhet og fasthet som en etterlevelse av ordlyden medfører. De 'urimelige' avgjørelser man kan bli stilt overfor, vil den ene gang ramme den ene part, og den annen gang den annen. For så vidt kan dette med urimeligheten på et vis sies å gå opp i opp.» (s. 141).
Kristen Andersen har inte övertygat anmälaren om att den norska principen skulle vara lämpligare än de mera differentierade tolkningsregler som tillämpas av den svenska arbetsdomstolen. Kraven på säkerhet och fasthet har främst betydelse vid tolkningen av dokument som är avsedda att gå från hand till hand, där det kan vara ett intresse att skydda tredje man. Visserligen skulle man även vid kollektivavtalet kunna tala om tredje män, nämligen medlemmarna av de avtalsslutande organisationerna och de personer utanför organisationerna som brukar hänga på riksavtalen. Men menar man, att organisationerna har rätt att disponera över medlemmarnas rättigheter och plikter, vilken grundsats är den norska rättens (s. 96), så innebär detta, att medlemmen får finna sig i avtalsparternas tolkningar, även om de skulle gå helt mot ordalagen.1 Kraven på säkerhet och fasthet får då betydelse endast för de utomstående.
På en annan punkt syns i stället vi svenskar vara mer formella än norrmännen. Vår arbetsdomstol har i ett stort antal mål haft att bedöma verkningarna av överlåtelse av företag. Ett kollektivavtal häftar som bekant inte vid företaget som sådant. Upphör arbetstagarens anställning hos den gamle ägaren, upphör därmed också dennes förpliktelser enligt kollektivavtalet. Den nye ägaren är helt obunden. Har emellertid den gamle ägaren ett avgörande inflytande även på det nya företaget, väntar sig naturligen arbetstagarna, att allt skall förbli vid det gamla. Vår svenska arbetsdomstol har emellertid sett bort från överlåtelsen först om förändringen varit rent formell eller haft karaktären av sken. Norrmännen däremot skulle enligt de rättsfall som Kristen Andersen redovisar vara mera radikala och se till de faktiska och reella förhållandena (s. 181 ff).
På flera punkter är själva lagreglerna andra än våra. Sanktionerna vid avtalsbrott är sålunda enligt den norska lagen betydligt strängare än enligt den svenska. Liksom hos oss kan domstolen jämka skadeståndet, eventuellt helt befria från skadestånd. Men norsk rätt har inte någon motsvarighet till vår bekanta regel, att skadestånd ej i något fall må ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200 kr. Beloppet 200 kr. är enligt norsk praxis snarare minimum än maximum. Kristen Andersen nämner sålunda, att skadeståndsbeloppen för enskilda arbetare vid brott mot fredsplikten brukar variera mellan 200 och 1 000 kr. Är den skyldige en »tillitsmann» (fackföreningsordförande) och har han därför haft särskilda skyldigheter att inskrida för att hindra fredskränkningen, sättes skadeståndet stundom ännu högre. Förf. nämner två domar med skadestånd på 3 000 och en dom med skadestånd på 5 000 kr.
Arbeidstvistloven stadgar också straff, böter eller fengsel, eller bådadera, för den som deltager i eller medverkar till olovlig stridsåtgärd. Straffstadgandet lär inte ha tillämpats på länge, men för arbetarna framstår det ändå som en utmaning. Kristen Andersen säger, att ingenting tyder på att denna känsla skall dämpas av. Snarare är tillfället det motsatta. Skulle man tillämpa straffstadgandet, skulle de straffade bli betraktade som martyrer. Detta skulle inte vara att stämma sinnena till
eftergift, laglydighet och respekt för avtalens helgd. Kristen Andersen sluter sig därför till dem som kräver straffstadgandets upphävande. Enligt vad anmälaren fått höra har den norska regeringen tagit upp frågan och en proposition i ämnet lär snart vara att vänta till stortinget.
Beträffande skadeståndsreglerna vill Kristen Andersen däremot inte tänka sig mildare regler. Skadeståndsansvaret har enligt förf:s slutord en viktig preventiv verkan. Det är riktigt att man många gånger kan diskutera hur stark denna verkan kan vara. Men det hindrar inte, »at det vil kunne få uoverskuelige konsekvenser om man går til 'å liberalisere' erstatningsansvarsreglene nevneverdig mere enn man allerede har gjort.»
Arbetsrätten har legat utanför området för det nordiska samarbetet. Ämnet har varit alltför laddat med politiskt sprängstoff. De stora striderna om arbetsmarknadens spelregler tillhör emellertid det förgångna. I alla de nordiska länderna är den rättsliga ramen till sina huvuddragdensamma.
Som bekant har frågan om en nordisk lagstiftning bragts på dagordningen. Nordiska rådet hade vid sitt sammanträde i februari 1955 att behandla ett norskt regeringsförslag om förenhetligande av den nordiska arbetsrättsliga lagstiftningen. Rådet tillsatte en kommitté med uppgift att förbereda frågans vidare behandling inför rådet. Kommittén skall främst inhämta och söka klarlägga de synpunkter arbetsmarknadens organisationer inom länderna kan ha till denna fråga.
Kristen Andersens framställning av norsk arbetsrätt gör det möjligt för oss svenskar att se vad som förenar och vad som skiljer. Vi kan avläsa, att grundsynen är densamma i Norge som hos oss och att det som skiljer är mindre väsentligt. Det är en sådan kartläggning som måstebli det första steget mot målet, en enhetlig nordisk arbetsrätt.
Folke Schmidt