BISKOP HANS BRASK OCH LANDSKAPSLAGARNA
Reflexioner kring ett privatbrev från 1527
AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST
I början av mars 1527 var östgötabiskopen Hans Brask på besök hos lagmannen i Västergötland Ture Jönsson [Tre rosor]. Var de träffats är icke bekant, men vid nämnda tid var lagmannen bosatt på sin sätesgård Säm i Gäsene härad (Vg.). Besöket hade väl närmast politiska motiv. Det gällde att organisera motståndet mot konung Gustaf, som just stod i begrepp att krossa den katolska kyrkans makt och att giva fritt spelrum åt Luthers villoläror. Men under samvaron gåvo sig de båda rådsherrarna, som voro oppositionens främsta ledare, även tid att diskutera mindre brännande spörsmål, ej minst sådana av juridisk art, för vilka biskopen hyste ett livligt intresse, allt sedan han i sin ungdom studerat kanonisk rätt. Diskussionen tycks ha rört sig om äkta barn och deras arvsrätt enligt lagen (MELL, ÄB 17: 1), och om ett äkta barn eller adalkonu barn — för att begagna den dåtida termen — förutsattes vara fött i ett vigselbefäst äktenskap. Det kan tagas för givet, att meningarna gått i sär just på denna punkt. Lagmannen har av naturliga skäl icke kunnat medgiva, att vigsel enligt dåtida rättsuppfattning var nödvändig för ett svenskt äktenskaps giltighet. Men biskopen har möjligen varit i stånd att till stöd för sin motsatta ståndpunkt förutom kyrkans rätt även åberopa Östgötalagen, som i GB 6 pr. till skillnad mot övriga landskapslagar uttryckligen gjort vigseln till villkor för ett fullbordat äktenskap.1
Efter förhandlingarnas slut begav sig biskopen på hemfärd med lagmannens tjänare Jöns Jonsson som vägvisare. Den 10 mars hade de hunnit fram till Dalstorps prästgård i Kinds härad (Vg.), där det var meningen att tjänaren skulle återvända. Biskopen sände då med denne ett brev till lagmannen, som är bevarat i avskrift, sådan den införts i Brasks kopiebok (RA, sign. A 7, fol. 149). Detta brev, som åsyftar att vara ett slags fortsättning på den muntliga juridiska diskussionen mellan rådsherrarna genom ett nytt skriftligt inlägg från biskopens sida, är tryckt första gången av OLOF CELSIUS d. y. 1750—1753 i serien Monumenta politico-ecclesiastica ehuru med felaktigt årtal (1526), och andra gången med rätt årtal i Handlingar rörande Skandinaviens historia, D. 16 (1831), s. 101.2 Anledningen till brevet ligger i öppen dag. Ett nytt moment hade tillkommit. Biskopen hade under hemfärden påträffat ett exemplar av Västgötalagen, som han då genomögnat, och vari han trodde sig ha funnit nya argument, som voro ägnade att stödja hans
uppfattning i ämnet. Var volymen påträffats är ovisst. Biskopen skriver »här», och brevet är daterat Dalstorp, varför det ej är uteslutet, att volymen vid tillfället funnits tillgänglig i prästgården. Skulle man våga en gissning, har lagboken utlånats från den närbelägna sätesgården Torpa (i Länghems socken vid västra stranden av sjön Åsunden), som då beboddes av fru Karin Haraldsdotter [Lake], änka efter häradshövdingen Olof Arvidsson [Drake af Intorp] († före 1508). Denne tillhörde nämligen en släkt, som då i fem generationer allt ifrån 1300talet varit häradshövdingar i Kind.3 Det kan också tänkas, vilket f. ö. är troligare, att »här» helt enkelt betyder Torpa, men att brevet avslutats först i Dalstorp, där biskopen fått nattkvarter.
Det har inom litteraturen diskuterats vilket av de kända exemplaren av Västgötalagen, som biskopen påträffat. Vissa stödjepunkter av indiciikaraktär finnas. Brask meddelar sålunda, att volymen innehållit Västergötlands allmänningar, lagmanslängden och biskopslängden. Eftersom de två senare äro kända endast från Cod. Holm. B 59, ha COLLIN och SCHLYTER ansett det troligt, att det varit fråga just om denna lagbok,4 vars senare öden äro välkända.5 B 59 innehåller äldre Västgötalagen i en avskrift från 1280-talet, Lydekini excerpter från omkring 1300 och Vedumsprästen Laurentius djäkns anteckningar från omkring 1325. Den har legat till grund och utgjort huvudtext för såväl Stiernhielms edition 1663 som Collins och Schlyters utgåva från 1827.
C. I. STÅHLE har nyligen ånyo upptagit frågan.6 Han påpekar, att Brask uppgivit, att även »några stycken om adalkona barns arv och tre års hävd» skulle ha ingått i volymen, vilka Ståhle förklarar sig känna endast »från sena lagböcker».7 Och han fortsätter: »Tänkbart är måhända, att denna lagbok är identisk med B 59, vilken som bekant är defekt; i så fall ha de två sistnämnda styckena funnits på ett nu förlorat blad.» Sistnämnda slutsats är emellertid icke riktig. Av de båda styckena, som Ståhle här åsyftar, har nämligen intetdera stått att läsa i B 59. Det, som handlar om adalkonu barns arv, har lustigt nog visat sig vara endast ett ordagrant utdrag ur biskopens eget brev, ehuru utdraget försetts med en rubrik, vari falskligen påstås, att det tagits ur »en gammal lagbok». Stycket om tre års hävd åter utgör en relativt utförlig, av kanonisk rätt starkt influerad teoretisk analys av hävdebegreppet och dess förutsättningar.
Beträffande tre års hävd har Brask tydligen i brevet blott velat fästa lagmannens uppmärksamhet på Västgötalagens möjligheter till vidsträckt tolkning i fråga om hävdeobjektet. Han uttrycker sig nämligen
i brevet på följande sätt: »Desslikes ock i vad måtto som tre års hävd gillas i lagen emot det, som nu gemenligen dömes av somliga oförfarne domare mot lagen.» Slår man upp Stiernhielms edition från 1663, återfinnes ett kapitel med rubriken »Vm thry ara häfd» i JB 13, som bör ha varit det, som Brask åsyftat. En närmare undersökning ger vid handen, att stadgandet hämtats från Lydekini excerpter och alltså ingår i B 59.8 Det återfinnes i 1827 års edition under III: 112 och lyder i HOLMBÄCKS och WESSÉNS översättning sålunda:
»Tvista män om jord, huru den än är förvärvad, och är den inom land och lagsaga, som kärar och som har tålt, att den andre har hävdat i tre år eller längre än tre år utan tvist och klander, då har han kommit till vitsord, som har hävdat den, utom om den är lämnad i lån. Är han utom landet, kommer in i landet och kärar ej i de nästa tre åren, sedan han har kommit in, skall den hava vitsord, som innehar jorden. Så ock omyndig; tiger han i tre år, sedan han har blivit myndig, miste han ock vitsord.»
Såväl Brask som Stiernhielm har antagit, att detta stadgande tillhört Västgötalagen. Stiernhielm har t. o. m. gått så långt, att han i sin tryckta edition utan vidare infört stadgandet i äldre Västgötalagens jordabalk, där det som nämnt försetts med särskild kapitelrubrik.9 Men fråga är, om själva antagandet kan anses riktigt. Lydekini excerpter10 kallas på latin: »Liber Laurencii, quem scripsit Lydekinus.» Vem Laurentius varit vet man icke. Men det är icke omöjligt, att han är identisk med den Laurentius djäkn, som varit präst i Vedums socken i Laske härad (Vg.), och som senare själv gjort vissa andra anteckningar i B 59. Man har sålunda föreställt sig, att Lydekinus varit någon skrivare, som gjort sina excerpter på uppdrag av Laurentius djäkn i egenskap av dåvarande ägare till volymen. Avsikten härmed skulle ha varit att göra äldre Västgötalagen användbar för praktiskt bruk genom att tillägga utdrag ur »yngre källor». Excerpterna, vilka som nämnt äro skrivna omkring 1300, skulle ha tillkommit på det sättet, att författaren »lagt framför sig dels B 59, dels en handskrift av vår yngre Västgötalag och antecknat vad som var nytt i den senare. Längre fram har han infört åtskilliga anteckningar ur andra källor, delvis, tyckes det, med syfte att ha i minnet sådana kanoniska rättsgrundsatser, som borde göras gällande i det fortsatta lagstiftningsarbetet.»11
Det är icke känt, på vad sätt yngre Västgötalagen utformats, men sannolikt har det åtminstone delvis tillgått så, att biskopen och dom
kapitlet i Skara någon gång under perioden 1281—1300 försökt påverka lagmannen och landstinget att på en gång antaga en rad olika rättsregler, vilka samtliga hade det gemensamt, att de voro till för del förkyrkan. Till den ändan hade de andliga myndigheterna låtit utarbeta vissa lagförslag på modersmålet.12 Som huvudkälla för dessa lagförslag användes de på latin avfattade s. k. Statuta generalia, som äro tryckta av COLLIN och SCHLYTER i Westgöta-lagen under IV: 21 (1—111). Denna samling, som är systematiskt ordnad och delvis kan föras tillbaka på äldre bevarade synodalstatuter,13 hade måhända ursprungligen sammanställts för att i översättning ligga till grund för den nya kyrkobalken.14 Jämföras Statuta generalia i IV: 21 med denna, visar det sig också, att ett 80-tal punkter i den förra kommit till användning i den senare, medan blott ett 20-tal av punkterna i IV: 21 helt saknas i kyrkobalken.15 Dessutom har en punkt (21) överförts till VgL II, RB 10—11 och en annan (88) ingår i þB 58. Men detta är de enda undantag från regeln, att Statuta generalia blott innehållit för kyrkobalken lämpade rättssatser.
I de kyrkliga lagförslagen på modersmålet, som underställts lagman och landsting, kan det emellertid tänkas ha ingått ett fåtal regler, som voro avsedda att komplettera även övriga balkar. Dessa regler, som alltså icke hade någon speciellt kyrklig karaktär och därför saknas i Statuta generalia, kunna rekonstrueras endast i den mån, som de återfinnas i Lydekini excerpter. Till denna kategori skulle i så fall höra bl. a. den punkt (112), som handlar om tre års hävd. Sådana stycken, som förekomma endast i excerpterna, borde emellertid a priori misstänkas för att icke ha godkänts av de världsliga myndigheterna och sålunda aldrig ha blivit lag.
Det är likväl icke endast Brask och Stiernhielm, som ha antagit, att Lydekini excerpter i deras helhet tillhört Västgötalagen. Samma inställning återfinnes även t. ex. hos samtliga de författare, som allt intill våra dagar skrivit om viss tids hävd ur svensk rättshistorisk synvinkel.16 Detta är så mycket mer förvånande, som III: 112 visat sig vara en stötesten så till vida, att punkten ej utan vidare låtit sig inordnas i landskapslagarnas rättssystem. Medan lagarna medgåvo tre års hävd endast efter köp och byte, är III: 112 formulerad på sådant sätt, att bl. a. även gåva skulle ha kunnat föras under hävdebegreppet. Att detta under den katolska tiden med dess många själagåvor varit ett starkt kyrkligt önskemål kan icke bestridas. Det är också signifikativt, att
s. 157 ff.
bland alla punkter i Lydekini excerpter var det just denna, som speciellt tilldrog sig biskop Brasks intresse. Anledningen härtill är ej heller så svår att förstå. Hotet mot kyrkans fasta egendom från kronans och adelns sida växte sig under våren 1527 med varje dag allt starkare. Landslagen hade dittills icke visat sig innehålla något lagrum, som kunnat hejda utvecklingen. Försök hade tydligen gjorts, eftersom Brask kunnat tala om okunniga domare i detta sammanhang.17 Men i Lydekini excerpter trodde biskopen sig ha funnit det felande lagrummet.
Brask hade också i förbifarten fäst sig vid, att enligt Västgötalagen en far skulle få sex mark, »när hans dotter varder skämd». Men när biskopen särskilt framdrog detta stadgande för lagmannen, var det kanske närmast ett uttryck för hans skämtlynne. Stadgandet återfinnes emellertid i B 59, GB 6: 1, där det i modern översättning heter: »Fäster någon en mö och gör lönskaläge med henne, han är saker till sex marker till hennes fader.»
Den verkliga anledningen till biskopens brev var likväl huvudfrågan om adalkonu barn och deras arvsrätt, med vilken fråga brevet också inledes. Det heter där: »Käre herr Ture ... Som vi senast snackade med eder om adalkonu barn och deras arv efter lagen, och att några av de lagmän uppe i landet äro därutinnan tvekande, ändå att vår lag är nog ljus i den måtto ...» Men nu hade biskopen i Västgötalagen funnit ett kapitel om adalkonu barns arv, som han avskrivit och bifogade brevet. Det är tämligen tydligt, att Brask här åsyftat äldre Västgötalagen, ÄB 8, framför allt dess § 3, som i HOLMBÄCKS och WESSÉNS översättning har följande lydelse:
»Lägger sig en man hos en kvinna, får barn med henne, det är laggift hustrus barn, om han fäster och får henne sedan enligt lag. Får han henne sedan med mund och med mäle,18 får ock barn med henne, det är laggift hustrus barn. Skjuter han den kvinnan från sig — han må icke leva med henne enligt Guds rätt —, stjäl sig sedan till henne och avlar barn, det är frillobarn; det tager mödernearv och ej fädernearv.»19
I sitt i brevet ingående referat av lagrummets innehåll, intolkade likväl Brask alltför mycket av sitt eget önsketänkande, vilket ledde honom på villospår. Han fann sålunda lagrummet utvisa, att en väsentlig skillnad förelåg mellan dem, som äro vigda framför kyrkdörren »efter landslag», och dem som blott äro förenade genom fästning. Samma skillnad gäller också beträffande barnen. Ty de barn, som avlas efter fästning, »och fader och moder sedan skiljas åt för skyldskap,
svågerskap, fadderskap eller andra sådana saker efter kyrkans dom, »sådana barn äro »oäkta och ärva icke som adalkonu barn.» Men äro föräldrarna vigda, och har lysning på lagligt sätt ägt rum, och om de sedan skiljas åt på grund av kyrkans dom »och hava dock avlat barn, då äro sådana barn äkta och ärva som adalkonu barn.»
STÅHLE har (anf. st.) velat leda i bevis, att biskop Hans Brask haft ett »lagbibliotek,» som även innehållit landskapslagar. Beläggen härför äro dock föga bärande. Den omständigheten, att i Brasks »handelsbok» finnes införd en förteckning över småländska gränsmärken, som sannolikt hämtats från den numera förkomna Tiohäradslagen, synes mig snarare tyda på att denna lag ej tillhört hans bibliotek. I annat fall hade han näppeligen behövt göra någon särskild avskrift ur densamma. Ungefär detsamma gäller om Västgötalagen, för vilken biskopens merberörda brev till Ture Jönsson 1527 åberopas som stöd. Allt i detta brev tyder likväl på att han först då gjort bekantskap med denna lag och endast tillfälligtvis haft tillgång till handskriften. Eljest hade han säkert väntat med brevet till hemkomsten. Och blott ett halvår senare hade han för alltid lämnat landet. Att biskopen däremot skulle ha ägt ett exemplar av »Östgöta gamla lagbok,» om vilken han också talar i brevet, förefaller däremot mera troligt. Men härom nämner STÅHLE intet.
Slutligen må anföras, att Brask i brevet gjort några uttalanden av allmännare art om hur han uppfattade landskapslagarna. Han visar sig känna till, att varje landskap haft sin särskilda lag efter vart »lands» beskaffenhet. Och han tillägger:20 »Om vår lag förbättras skulle, som ofta haver varit på tal, vore sådana gamla böcker omistliga.»21 Det var här fråga om Magnus Erikssons landslag, som tillämpades allt fortfarande, trots att en ny landslag blivit stadfäst av konung Kristoffer redan 1442. De nyheter, som där tillkommit, hade dock i någon mån blivit gällande genom utfärdandet av särskilda stadgar under 1400-talets senare hälft. Och på 1540-talet kom Kristoffers landslag som bekant att på sedvanerättslig väg ersätta den äldre landslagen.22
Brask hade emellertid, såsom ävenledes framgår av brevet, iakttagit, att det fanns stadganden i landskapslagarna, som »fattades» i landslagen. Den tankegång, som låg bakom ett dylikt betraktelsesätt, var att landslagen principiellt sett utgjorde en sammanslagning av samtliga landskapslagar. Av olika anledningar hade emellertid ej alla äldre rättsregler fått komma till uttryck i den senare kodifikationen. Slutsatsen blev då den, att om en dylik felande rättsregel kunde påvisas i någon landskapslag, denna hade kvar sin rättskraft och därför fick subsidiärt tillämpas. Detta förklarar biskopens reaktion, då han i den länge sedan avlysta Västgötalagen trodde sig finna ett bärkraftigt stöd för de kyrkliga intressena. Och beviset för att denna idé ej blott var ett tillfälligt hugskott av biskopen ligger däri, att samma uppfattning sedermera kom till uttryck i Carl IX :s stadfästelse av den tryckta landslagen den 20 december 1608. I det kungliga brevet härom heter det
nämligen: »Wij wele och i lijke måtte gunstelighen efterlata them, som domare-embetet beklädha, at hwar någhre fall förelöpa kunde, som hwarken efter konung Christofers lagh eller efter rijksens sidhermere uprättadhe recesser och beslut dömas kunde, at the tå lagh och rättelse om sådane fall sökia uthi the andre laghböker, som Wij hafwe tryckia latet... althenstund man i sanning förnimmer, at uthi the gamble laghböker, som ... icke så almänneligh äre i bruk, finnes månge nyttighe stycken, som uthi thenne konung Christofers laghbok äre uthe latne.» Traditionen hade under mellantiden förmedlats av Erik Sparre och Hogenskild Bielke, som i tvisten om Görvel Abrahamsdotters arv omkring 1580 inför domstolen hade åberopat olika landskapslagar, samt av en systerdotterson till biskopen, nämligen kungliga sekreteraren Nils Hansson Brask,23 som även var borgmästare i Stockholm och något senare var med och författade ett utkast till slutlig dom i samma mål.24