HILDING EEK. Om främlingskap. En undersökning av principerna för främlingskapets rättsliga reglering i fredstid. With an abstract in english. Sthm 1955. Norstedts. 208 s. Kr 15,50.

    Det omfattande och i vår tid ytterst aktuella frågekomplex som utgör ämne för den föreliggande monografien är såtillvida egenartat som det knappast kan behandlas utan att både folkrättsliga och internrättsliga aspekter anläggas på problemet, vare sig dessa äro av mera principiell eller av praktisk, positivrättslig natur. Vad särskilt angår främlingskapets internrättsliga betydelse anmäla sig betydelsefulla frågor från skilda rättsområden vilka fordra uppmärksamhet. Delvis gäller det problemställningar som traditionellt höra hemma i den internationella privaträtten, t. ex. frågan om främlingens civilrättsliga personalstatut, eller statsrätten, såsom spörsmålen om nationalitet och statslöshet. Men även på andra områden uppkomma frågor som hänföra sig till främlingens rättsställning, t. ex. inom straffrätten, processrätten och skatterätten. Hela den mångskiftande materia som sålunda främlingsrätten bildar har i den juridiska doktrinen vanligen spjälkats upp och varje del behandlats inom den disciplin, där den närmast ansetts höra hemma. Denna metodik har ej varit lycklig i det att överblicken över främlingens rättsställning gått förlorad och en fast grund saknats för en teoretisk behandling av de enskilda problemen.

 

²³ Ang. denne, som visat sig vara en initierad kännare av landskapslagarna, se min artikel i Svenskt biografiskt lexikon, bd 6, s. 65 ff., samt STÅHLE, a. a., s. 92 ff. Tilläggas må, att Nils Hansson personligen var mycket stolt över sin släktskap med biskopen, vars efternamn han t. o. m. upptagit. Man kan därför utgå ifrån, att han som sekreterare i det kungliga kansliet med intresse tagit del av sin frändes efterlämnade där förvarade papper.

²⁴ Härom se närmare Historiska handlingar, D. 27: 1 (1924), där det bevarade processmaterialet är tryckt, samt J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag till civilrättens historia (1953), s. 67 ff.

    Det måste därför betecknas som ett fruktbärande uppslag, när EEK i det föreliggande arbetet satt som sin uppgift att behandla främlingskapets rättsliga reglering med utgångspunkt från folkrätten såsom utgörande främlingskapets »grundlag». Arbetet behandlar de viktigaste folkrättsliga och internrättsliga frågeställningarna, huvudsakligen ur principiell ståndpunkt, och har ej karaktären av en handbok i svensk gällande främlingslagstiftning. Detta betyder icke att framställningen endast skulle röra sig på ett abstrakt eller rättsteoretiskt plan, utan den redovisar på viktiga punkter svensk rätts ståndpunkt till de behandlade spörsmålen. Särskilt gäller detta det intressanta och i vår litteratur föga bearbetade regelkomplex av folkrättslig natur som gäller främlingens rättsskydd enligt internationella åtaganden eller vedertagen folkrättspraxis.
    Arbetet är uppdelat i fyra kapitel, vilka i viss mån äro fristående från varandra, ehuru samtidigt ett inre samband, icke blott en gemenskap i fråga om undersökningens objekt, råder dem emellan. I kap. I behandlar författaren under rubriken »främlingskapets rättsordning» själva problemställningen samt de på senare tid livligt diskuterade spörsmålen om folkrättens s. k. natur och förhållande till den nationella rätten. I viss mån utgör Eeks framställning av dessa centralt folkrättsteoretiska ämnen en vidare utveckling av hans i tidigare skrifter hävdade folkrättsuppfattning. Med risk för en måhända missvisande förenkling kan denna karakteriseras på ungefär följande sätt. I motsats till den äldre folkrättsteorien, som med klart naturrättsliga utgångspunkter betraktade folkrätten som en ur internationell sedvänja och doktrinens insatser utkristalliserad överstatlig rättsordning, söker sig Eek — i anslutning till vissa nordiska rättsteoretiker — fram till en mera realistisk syn på folkrätten. Han ser i den ett avsnitt av den nationella offentliga rätten och betecknar såsom folkrättsliga, externa, »sådana regler som innebär att svenska staten såsom sådan (alltså den lagstiftande makten och den dömande makten såväl som den verkställande makten) är förpliktad i förhållande till andra stater, internationella organisationer och främlingar».
    Denna syn på folkrätten som en del av den nationella rätten utesluter naturligtvis icke att åtskilliga av dess regler utformats i mellanfolklig praxis och av den på detta område så betydelsefulla, internationellt arbetande doktrinen. Ej heller innebär den någon ringaktning för det ideologiska värdet av de på naturrättslig grund vilande principer som hävdats av denna doktrin. Men endast till den del reglerna kunna sägas ha införlivats med svensk rätt och faktiskt respekteras av svenska instanser äro de med denna uppfattning att betrakta som verkliga rättsregler. Skillnaden mellan den av Eek företrädda folkrättsläran och den traditionella uppfattningen sådan den formuleras i nyare teori ligger enligt min mening ej så mycket i olikheter i fråga om uppskattningen av den rättsbildande kraften hos statspraxis, folkrättsdoktrin m. m. utan i den syn på den objektiva rättens natur i allmänhet som kommer till uttryck hos de olika riktningarna. Om en faktiskt iakttagen och någorlunda respekterad norm på den sociala sammanlevnadens område betecknas såsom en sedvana eller en rättsregel är ytterst en definitions-

 

fråga. Huruvida de kriterier, som anses utslagsgivande för den internationella rättens del, bör vara desamma, som brukas för den interna rättens vidkommande, må lämnas öppet. Tydligt är emellertid att folkrätten, om den uppfattas som ett överstatligt normkomplex, väsentligen saknar de för den centrala interna rätten, särskilt privaträtten och straffrätten, utmärkande kännetecknen, nämligen att de härröra från ett överordnat rättsskapande maktorgan, vilken dessutom i sin hand har en sanktionsapparat som fungerar med så pass hög grad av effektivitet, att rättsreglerna i stort sett upprätthållas. Den nu berörda olikheten bör emellertid icke överdrivas. På åtskilliga områden av den inomstatliga rätten, särskilt statsrätten och andra grenar av den offentliga rätten, saknas en effektiv rättsskyddsmekanism som kan sättas i rörelse av den enskilde medborgaren eller grupper av medborgare, när staten eller dess organ handlar i strid mot lagen eller sätter sig över den rättsliga normeringen av dess egen verksamhet. Realpolitiska, ideologiska eller psykologiska faktorer spela härvidlag en betydande roll och måste tagas med i beräkningen, då det gäller att avgöra huruvida en viss lagregel eller viss rättsgrundsats skall sägas ingå i »gällande rätt» på det berörda området. I detta avseende är läget i mycket detsamma som när problemet om folkrättens s. k. bindande kraft står under debatt. Vad Eek har att säga i förevarande avsnitt av sitt arbete avser givetvis icke att ge en mera utförlig behandling av folkrättens antydda grundproblem, som ju nära sammanhänger med den allmänna rättslärans centrala partier. Måhända har rättens giltighetsproblematik blivit väl summariskt behandlad, men i det stora hela lämnar förf. en tillräcklig redovisning för den folkrättsuppfattning som ligger till grund för den följande framställningen, vilken utgör den egentliga tyngdpunkten i arbetet.
    I kap. II behandlas betydelsefulla medborgarskapsrättsliga frågor, som hänföra sig till bl. a. de statslösas rättsställning, och vissa spörsmål som uppkomma genom existensen av dubbelt medborgarskap. Genom den utförliga och fängslande diskussionen i kap. III om främlingars ställning enligt folkrätten har Eek lämnat ett betydelsefullt bidrag till de viktiga rättssäkerhetsspörsmål som aktualiserats genom världshändelserna under den senaste mansåldern och genom de internationella fredsorganisationernas försök att skapa och genomföra åtminstone en minimistandard av rättsskydd för främlingar. Onekligen är det av stort teoretiskt och praktiskt värde att dessa för mänsklighetens framtid så betydelsefulla problem diskuteras på ett sammanhängande sätt och på grundval av en genomtänkt rättsvetenskaplig uppfattning. Tillika lämnas viktiga bidrag till tolkningen av sådana urkunder som Förenta nationernas rättighetsförklaring och Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Båda dessa aktstycken tilldraga sig ett växande intresse även i vårt land och utöva ett alltmer ökat inflytande på de enskilda staternas lagstiftning på skilda områden.
    Bokens sista avsnitt, kap. IV, ägnas vissa med främlingskapet sammanhängande juridiska spörsmål inom den internationella privaträttens och förvaltningsrättens domäner. Sålunda diskuteras bl. a. domi-

 

cilets ökade betydelse som anknytningsfaktum i personrättsligt hänseende samt reciprocitetsprincipens innebörd och roll för lösandet av de skilda frågor som röra främlingens rättsställning i åtskilliga hänseenden, där statliga intressen spela in och en anknytning till olika länders rättsordningar kan komma ifråga.
    Att till sist avgiva ett sammanfattande omdöme om det föreliggande arbetet erbjuder vissa svårigheter. Bokens ovanliga uppläggning och ämnets något svårgripbara natur med dess utlöpare i riktning mot vitt skilda juridiska discipliner förbryllar måhända läsaren till en början. Emellertid skönjer man efter hand det inre sammanhanget mellan de behandlade frågekomplexen och fängslas av författarens fyndighet och kombinationsförmåga. Hans förtrogenhet med materian är uppenbar, och ej sällan skymtar ett personligt engagement för de idéer som vissa av de nutida internationella organisationerna söka förverkliga, nämligen större rättssäkerhet för individen i en ny lyckligare värld, oavsett nationalitet, språk och ras. Eeks arbete förtjänar att läsas ochb egrundas av jurister och andra, som intressera sig för aktuella internationella problem.

 

Ivar Agge