FRITZ VON HIPPEL. Die Perversion von Rechtsordnungen. Tübingen 1955. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 213 s. DM 15,80.

    I en av sina fabler berättar La Fontaine om ett lamm som av vargen döms till döden för att ha förorenat vattnet för honom. Lammet hade druckit ur bäcken nedanför vargens plats. För den som har ond vilja är det lätt förvandla svart till vitt. Äger han makten i samhället, uppstår en perverterad rättsordning.
    Freiburg-professorn FRITZ VON HIPPEL, civilrättslärare och rättsfilosof, har ägnat en liten läsvärd bok åt den förvridning och förvrängning av rättsbegreppen som uppstår i en sådan rättsordning. Han börjar med exempel tagna från gamla och nya diktverk, men hamnar snabbt i vår generations upplevelser. Tredje rikets lagstiftning och rättstillämpning bildar för honom en nästan outtömlig källa för citat.
    »Rätt är vad som är till det tyska folkets gagn» var där den officiella definitionen av rättsbegreppet. Vad som var till gagn avgjordes av det nazistiska partiet. Rättsmedvetandet såsom rättskälla eller såsom hinder mot rättsmissbruk uteslöts genom Görings ord »Vårt samvete är der Führer». Stred någon rättstillämpning eller lagtolkning så starkt mot rättskänslan att folkopinionen inom- eller utomlands reagerade, så gjorde man gällande att en gärning var rättsligt befogad såsom nödvärnshandling eller att den nazistiska rättsutvecklingen var »zwangsläufig» (ett nästan oöversättligt favorituttryck av Hitler).
    Förf. låter följa citat efter citat, exempel efter exempel, för att visa den nazistiska rättsperversionen, men han öser ofta även ur andra källor, gamla och nya staters lagstiftning eller rättspraxis. Han vill visa att rättens pervertering nästan är lika gammal som rätten. På många sidor finns mer noter än text.
    Detta skrivsätt försvårar tyvärr icke endast läsningen av den förtjänstfulla boken utan torde även eljest vara ofördelaktigt. Visserligen

lovar förf. i förordet »den Entstehungsgründen juristischer Perversion nachzugehen» samt »über die Möglichkeiten der Vorbeugung wie der Abwehr und Heilung nachzudenken», men tyvärr hittar man litet därom i boken. Mest ger förf. nya exempel.
    HANS FRANK, nazismens »Reichsjuristenführer» och Polen-guvernör, skrev memoarer i sin cell i Nürnberg innan han avrättades. Memoarerna utkom år 1953 under titeln »Im Angesicht des Galgens». Frank påstår däri att han ofta vid samtal med Hitler försvarat rättsstatens idé. Vid ett sådant tillfälle under krigets slutskede hade han fått följande svar: »Om jag segrar, var allt jag gjorde rätt, om jag förlorar, var allt orätt. Så är det i världen. Juristerna kommer inte att ändra det» (s. 421).
    Man kan ställa frågan vilket svar på Hitlers cyniska uttalande som varit det rätta. Svaret kunde kanske bli att orätt alltid förblir orätt och högst kan anses såsom rätt. För den som själv lidit av den lagligen sanktionerade orättfärdigheten i en diktaturstat, för den som i en perverterad rättsordning har varit lammet vid bäcken kan det synas naturligt att vilja ge ett så naturrättsligt färgat svar. Men många läsare av HANS KELSENS skrift »Was ist Gerechtigkeit?» (i dansk översättning publicerad i NTfK 1953 s. 101) och många andra svenska jurister skulle väl skaka på huvudet. Hur låter deras svar?
 

Gerhard Simson