RUDOLF BECKMAN. Handbok i sjörätt. 4. omarb. och tillökta uppl. 
   Hfors 1956. Akademiska bokhandeln (i distribution). Xll+ 598 s. Fmk 1 300.
 

    Den finska sjölagen av d. 9 juni 1939, vid vars utarbetande förvaltningsrådet jur. dr RUDOLF BECKMAN spelade en framträdande roll, överensstämmer i allt väsentligt med de övriga nordiska sjölagarna. När en ny uppl. av denne förf:s handbok i sjörätt nu har utsänts, är detta därför en händelse av intresse för sjörättsjurister även utanför det finska rättsområdet, desto mera som rättsfallshänvisningarna inte har inskränkts till finska avgöranden utan omfattar ett representativt och ganska fylligt urval av hela det nordiska materialet. Även den nordiska rättslitteraturen intill allra senaste tid har i betydande utsträckning uppmärksammats.
    Arbetets karaktär av handbok avspeglas ganska tydligt i den utförlighet, varmed olika ämnen har behandlats. Sålunda skildras relativt mycket utförligare än i gängse systematiska framställningar ämnen sådana som klassning av fartyg, befälhavarens förhållande till tullväsendet och åtgärder som bör vidtas i händelse av haveri. Därmed är inte sagt, att alla mera kortfattade partier skulle rymma ämnen av mindre praktisk vikt. Naturligtvis kan man också göra gällande skilda uppfattningar om hur avvägningen mellan olika ämnen med hänsyn till deras betydelse lämpligen bör utfalla. För sin del skulle anm. exempelvis gärna ha sett, att Haagreglerna hade fått en mera ingående behandling, särskilt som förf. själv bistert karakteriserar konossementskonventionen såsom »rätt oklar och vansklig att tolka, avfattad som

 

ANM. AV RUDOLF BECKMAN: HANDBOK I SJÖRÄTT 427den är av personer utan erfarenhet i utarbetande av lagtext och utan kännedom om kontinental lagteknik» (s. 293 not 4). Kanske skulle även åtminstone några ord om s. k. sammansatt befordran ha försvarat sin plats. Där kunde då även ha erinrats om det märkliga, i 1952 års internationella järnvägsfördrag nyinförda stadgande (art. 62), enligt vilket Haaglagens viktigaste exculpationsgrunder tillämpas även på sådan kombinerad järnvägs- och sjötrafik, som omfattas av fördraget. Hänvisningen till detta (s. 305) avser endast 1924 års version, reviderad redan 1933.
    Om än den nordiska rättsöverensstämmelsen på det behandlade området går utomordentligt långt, måste en icke-finsk läsare dock ha sin uppmärksamhet riktad på de skiljaktigheter, som faktiskt förekommer. Det sagda gäller ibland även i fråga om kommentarer till stadganden, som har samma innehåll i de olika nordiska sjölagarna. Beträffande det fall, att ett fartyg exempelvis på grund av maskinfel åstadkommer skada på en järnvägsbro eller en kajanläggning, uttalas, att redaren på grund av sin ställning som driftsherre kan bli ansvarig även där culpa icke föreligger. Som motivering härför anges, att »redaren i enlighet med reglerna om skada vid farlig drift måste anses vara närmast att innestå för följderna av dylika olyckor» (s. 41; jfr s. 234, där det hänvisas till »de allmänna reglerna om skadestånd»). En norsk jurist vore säkerligen beredd att med stöd av avgöranden i högsta instans ansluta sig till denna uppfattning och t. o. m. kanske gå ännu längre (jfr KLINGENBERG i Arkiv for sjørett, Bd 2 s. 532 ff.), men för svensk rätts del vill anm. bestrida, att regler om fullt strikt ansvar skulle tillämpas i den angivna situationen.
    Den ganska sällan diskuterade frågan, huruvida befraktaren har rätt att häva fraktavtalet även under andra omständigheter än de i sjölagen uttryckligen angivna, besvarar förf. jakande (s. 156). Därvid kommer, sägs det, samma synpunkter i betraktande som de, vilka ligger till grund för sjölagens bestämmelser om befraktares hävningsrätt. En annan lösning vore att i åsyftade situation inte analogisera från sjölagens bestämmelser utan falla tillbaka på allmänna avtalsrättsliga regler om hävning vid väsentligt kontraktsbrott. Ett ståndpunktstagande till frågan, vilkendera lösningen som är att föredra, skulle fordra en ingående analys. Utan att ha tillgång till en sådan vågar man kanske ändå gissa, att rätt starka skäl skulle kunna förebringas för den sistnämnda lösningen. Undantagsställningen för det sjörättsliga fraktavtalet jämfört med ordinära civilrättsliga kontraktstyper förefaller i viss mån vara grundad mera på tradition än egentligen på en avvägning emellan de realskäl för och emot, som kan anföras i dagens läge.
    Det saknas anledning att här ytterligare uppehålla sig vid detaljspörsmål, beträffande vilka man eventuellt skulle vilja diskutera en annan mening än den av förf. rekommenderade. I stället skall endast konstateras, att handboken i sjörätt är en nyttig bok. Den är också ett vackert bevis på sin förf:s levande intresse för den nordiska sjörättensförkovran.

 


Kurt Grönfors