428 LITTERATURNOTISERKAREN BERNTZEN og KARL O. CHRISTIANSEN. Mandlige arresthusfanger i Københavns fængsler. En undersøgelse og et experiment. Udg. af Direktoratet for fængselsvæsenet. Khvn 1955. 173 s.
Det kriminalpolitiska intresset har under de senare åren främst riktat sig mot sådana grupper av brottslingar som av olika skäl undantagits från det ordinära fängelsestraffet, t. ex. unga eller abnorma lagöverträdare samt recidivister. Anordnandet av lämplig institutionell behandling eller kriminalvård i frihet för dessa kategorier har framstått som en så betydelsefull men svårbemästrad uppgift, att det resterande, ehuru numerärt betydande klientel som dömts till fängelsestraff kommit betänkligt i skymundan. Särskilt gäller det den ojämförligt största gruppen fängelseinterner, som dömts till frihetsstraff på endast någon eller några få månader. För dem föreskriva lagarna i regel ingen eftervård och själva behandlingen under anstaltstiden har av lätt insedda skäl kommit att bli tämligen schematisk och av tvivelaktigt terapeutiskt värde. De korta frihetsstraffen, som ofta kritiserats ur bl. a. denna synpunkt, torde i viss utsträckning vara nödvändiga av generalpreventiva skäl, men det synes vara en kriminalvårdsuppgift av största betydelse att dessa brottspåföljder anordnas så, att de i görligaste mån tillgodose jämväl de individualpreventiva strävandena. Anstaltstiden bör utnyttjas så, att den blir inledningen till och ett värdefullt led i en resocialiserande behandling av den stora grupp lagöverträdare med genomsnittligt tämligen god prognos som just dömas till relativt kortvarigt varningsstraff. En oundgänglig förutsättning för en dylik omdaning av korttidsstraffen utgör en icke alltför ytlig kartläggning av berörda anstaltsklientels sammansättning med särskild hänsyn till prognos och behandlingsbehov.
Den föreliggande undersökningen, som igångsatts på uppdrag av det danska justitieministeriet men som icke genomförts i hela den planerade omfattningen, avser 126 män i skilda åldrar, som avtjänat korta fängelsestraff (d. v. s. upp till fem månader) på ett av de för sådant ändamål avsedda s. k. arresthusen. Klientelet har ingående analyserats med hänsyn till personliga och sociala förhållanden av betydelse för förklaringen till de dömdas kriminella karriär och för ställandet av en prognos med hänsyn till recidivrisken. Ej blott studiet av akter och upplysningar från olika sociala organ utan även psykologiska tests och tämligen ingående samtal med fången och hans anhöriga ligger till grund för bedömningen av varje särskilt fall. I samband med denna personundersökning har utförts ett omfattande och rikt nyanserat resocialiseringsarbete med de interner, som med hänsyn till de resultat, som framkommit genom klientelundersökningen, ansetts i behov av och lämpade för särskild behandling och eftervårdande stödåtgärder. Att undersökningens resultat i dess enskildheter varit av avgörande betydelse för åtgärderna i varje särskilt fall säger sig självt.
Det kriminologiska och kriminalpolitiska arbete som redovisas i den föreliggande skriften har letts av den kände kriminologen dr CHRISTIANSEN på ett, såvitt anmälaren kan förstå, föredömligt sätt. Vid hans sida har stått en grupp medarbetare, däribland fängelsepsykologen KAREN BERNTZEN. En rådgivande kommitté under ordförandeskap av fängelseinspektören CAI JENSEN har följt undersökningens gång. Det länder såväl det danska justitieministeriet som fångvårdsmyndigheterna till heder att undersökningen, trots finansiella och andra svårigheter, kommit till stånd. Detta manar till efterföljd