Ärvdabalksförslaget
Såsom framgått av en notis i SvJT (1956 s. 129) har lagrådet efter remiss avgivit utlåtande över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till ärvdabalk m. m., grundat på ärvdabalkssakkunnigas förslag i ämnet (SOU 1954: 6; jfr SvJT 1954 s. 278). I departementsförslaget har flertalet gällande bestämmelser i lagarna om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning och arvskifte upptagits med oförändrat sakligt innehåll. Betydelsefulla nyheter ha emellertid föreslagits, främst beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt och adoptivbarns allmänna rättsställning. För förslagets innebörd i dessa delar samt för lagrådets ställningstagande synes en något utförligare redogörelse än den i SvJT tidigare lämnade vara motiverad. Även om något förslag till ärvdabalk icke förelagts årets riksdag, står dock frågan om en ny ärvdabalk kvar på programmet för lagreformer.
Vad först beträffar spörsmålet om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har tanken på en utvidgning av arvsrätten tidigare avvisats bl. a. därför att faderskapet inte kunnat fastställas med erforderlig säkerhet. För att bättre kunna utnyttja de vunna framstegen inom blodgruppsforskningen och i fråga om andra antropologiska undersökningar ha i departementsförslaget, liksom i de sakkunnigas förslag, nya regler upptagits om fastställande av faderskapet, vilka skulle ersätta dem
som nu finnas upptagna i 3 kap. 1 och 2 §§ föräldrabalken. Enligt dessa regler skall talan samtidigt kunna föras mot flera män, när det är ovisst vem som är fader. Visar utredningen att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män utan att någons faderskap i och för sig är osannolikt, skall domstolen utvälja den som med större sannolikhet än de övriga kan antagas vara fader till barnet. Departementschefen framhåller sammanfattningsvis, att de föreslagna faderskapsreglerna i varje fall icke komma att väsentligt minska möjligheterna att få faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fastställt. Däremot komma reglerna att skapa en betydligt större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen överensstämmer med det biologiska. Reglerna komma alltså att skänka större rättvisa; därigenom blir domslutet lättare att acceptera för den som förklarats som fader, något som måste anses lyckligt icke minst ur barnens egen synpunkt. Redan dessa skäl tillsammans tala enligt departementschefens åsikt med avsevärd styrka för en reform av faderskapsreglerna i anslutning till de sakkunnigas förslag. Härtill kommer att en sådan reform måste anses utgöra förutsättningen för förverkligandet av det gamla rättvisekravet att de utomäktenskapliga barnen skola tillerkännas arvsrätt efter fader och fädernefränder och därmed i arvsrättsligt hänseende bli likställda med barn inom äktenskap. På grund av det anförda har departementschefen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna reformen innebär fördelar som betydligt överväga nackdelarna.
Beträffande utformningen av faderskapsreglerna hade de sakkunniga formulerat tilläggsregeln negativt och föreslagit en lydelse som innebar att, om det utretts att modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. I syfte att för domstolarna understryka att faderskapstalan icke annat än undantagsvis bör ogillas i fall med flera i och för sig icke osannolika fäder, har i departementsförslaget tilläggsregeln fått en positiv utformning, innebärande att i fall av nyssnämnda beskaffenhet den skall anses som fader för vars faderskap övervägande skäl tala.
Med utgångspunkt från den sålunda föreslagna regleringen föreslås att barn utom äktenskap skola i arvsrättsligt hänseende vara helt likställda med barn i äktenskap. I denna del grundas således departementsförslaget väsentligen på principiella skäl; det är enligt departementschefen ett etiskt rättvisekrav att barn inom och utom äktenskap i möjligaste mån bli likställda. Genom den föreslagna reformen skulle också vinnas att de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt avseende förbättras samt att samhörigheten mellan fader och barn stärkes. För att mildra de menliga verkningar som det utomäktenskapliga barnets arvsrätt efter fadern skulle kunna få i mindre bon för den efterlevande hustrun genom att hennes rätt måste vika för barnens arvsrätthar föreslagits en ändring av GB 13: 12. Det föreslås sålunda att den s. k. sextusenkronorsregeln skall bli tillämplig även om efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande hustrus avkomling eller underhållsberättigat barn utom äktenskap. Denna ändring är emellertid, framhåller departementschefen, att betrakta endast som en provisorisk lösning i avbidan på den utredning av frågan om efterlevande
makes ställning i den först avlidne makens dödsbo som upptagits i det pågående nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område.
Den föreslagna utvidgningen av arvsrätten för utomäktenskapliga barn har avstyrkts av lagrådet. Enligt lagrådets uppfattning finns knappast fog för att anse att den nuvarande olikheten i arvsrättsligt hänseende mellan inom- och utomäktenskapliga barn är oförsvarlig ur principiell och etisk synpunkt. Å andra sidan torde icke längre principiella skäl i och för sig utgöra hinder mot en utvidgning av arvsrätten. Avgörande för om en utvidgning skall ske bör därför vara vilka de praktiska verkningarna kunna antagas bli. Bland mera väsentliga vanskligheter och nackdelar som skulle följa med reformen framhåller lagrådet först, att på grund av den bristande möjligheten att säkert fastställa det biologiska faderskapet det utomäktenskapsliga barnet i en del fall skulle komma att taga arv efter en man som i verkligheten icke är dess fader. Svårigheten att med tillräcklig säkerhet fastställa faderskapet utgör enligt lagrådets mening ett avgörande hinder mot att generellt tillerkänna de utomäktenskapliga barnen arvsrätt i enlighet med förslaget. Visserligen kan, anför lagrådet vidare, redan enligt gällande svensk rätt ett vid faderskapets fastställande begånget misstag medföra att en man med orätt ålägges en avsevärd underhållsskyldighet, och det kan i belysning härav synas egendomligt att när det gäller barnets arvsrätt tillägga risken för dylika misstag så stor betydelse som här skett. För den som oriktigt förklarats för fader måste tydligen underhållsbördan i de flesta fall vara en mera kännbar påföljd än utsikten att barnet en gång skall taga del i hans kvarlåtenskap. Emellertid bör enligt lagrådet beaktas att i vårt land av gammalt gällt, att redan den omständigheten att en man kan vara fader är tillräcklig för att han skall vara skyldig att svara för barnets underhåll. Denna grundsats torde vara så införlivad med svenskt rättsmedvetande att den knappast uppfattas som i någon högre grad stötande. Att det må förhålla sig så synes ej göra det försvarligt att nu införa regler, enligt vilka det felaktiga faderskapet skulle få ytterligare påföljder, vilka i olikhet med underhållsskyldigheten närmast skulle drabba icke den som förklarats för fader utan hans efterlevande familj.
Lagrådet framhåller vidare att man i icke ringa omfattning måste räkna med en mer eller mindre utpräglad motsatsställning mellan den legitima familjen och den utomäktenskapliga arvingen. Risken för att denna motsättning skapar agg och leder till konflikter finner lagrådet uppenbar. Enligt lagrådets mening har icke heller någon övertygande argumentering givits för att låta utomäktenskapliga barn erhålla arvsrätt efter fadern innan det därmed omedelbart sammanhängande spörsmålet om efterlevande hustrus rätt i boet vunnit en tillfredsställande lösning. Oavsett vilken betydelse för arvsfrågan som tillmätes svårigheten att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet bör, enligt lagrådets åsikt, med frågans lösning anstå tills efterlevande hustrus ställning stärkts i mera väsentlig grad än genom den föreslagna ändringen i GB 13: 12.
Vad angår de i departementsförslaget upptagna nya faderskapsreglerna framhåller lagrådet att med förslaget att tillåta exceptio plurium måste följa vissa olägenheter. Lagrådet yttrar härom.
Såsom en olägenhet har i de tidigare lagstiftningsärendena framhållits, att vidgad möjlighet för en som fader utpekad man att, oaktat samlag ägt rum, bliva fritagen från faderskapet måste föranleda obenägenhet att frivilligt erkänna faderskap och påtaga sig underhållsskyldighet. Härav följer en ökning av antalet fall då det blir nödvändigt att anställa rättegång. Vidare har erinrats att medgivande av exceptio plurium kunde missbrukas till att draga ut på rättegångarna och att dessa ofta bleve av anstötlig art. Även nu ha framförts sådana erinringar och det torde stå utom tvivel att förslagets genomförande icke kan bliva utan följder av nämnda slag. Därvid bör också beaktas att rättegång enligt de föreslagna nya reglerna ej sällan skulle bliva både komplicerad och kostsam.
En annan följd av förslaget finner lagrådet vara att antalet fall då faderskap ej kan fastställas måste öka. Ett ofta åberopat skäl mot att tillåta exceptio plurium är vidare det lidande och den skada som därigenom kunna tillskyndas ej blott modern utan även barnet. På grund av bestämmelsen angående rätt för den instämde att erhålla domstolens prövning av varje hans påstående om att viss annan man skall anses som fader till barnet torde domstolens möjligheter att begränsa utredningen och förhindra trakasserier bli tämligen små.
Beträffande bevisningssvårigheterna för det fall att modern under konceptionstiden haft samlag med flera anför lagrådet bl. a. följande.
Förutsatt att det ådagalagts att modern haft samlag med flera män, vilkas faderskap ej är osannolikt, och förutsatt tillika att utredning föreligger som tillåter jämförelse mellan sannolikheten av den enes och den andres faderskap, skall enligt den föreslagna nya regeln i 3 kap. 2 § föräldrabalken den av dem anses som fader för vilkens faderskap övervägande skäl tala. Det material som skall ligga till grund för sådan sannolikhetsbedömning kommer som regel att till väsentlig del utgöras av statistik rörande blodgrupper, havandeskapstider och andra sådana faktorer. En på dylik grund verkställd bedömning är oundvikligen förbunden med felmöjligheter. Felfrekvensen är större ju mindre den sannolikhetsskillnad är som får verka avgörande; statens rättskemiska laboratorium har i sitt utlåtande den 29 november 1954 framhållit att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad med nödvändighet måste visa fel i ett visst antal fall.
Vad angår blodgruppsundersökning har enligt vad som upplysts i sakkunnigbetänkandet och nämnda utlåtande den teoretiska möjligheten att därigenom utesluta en som fader med orätt utpekad man numera stigit till 51,5 %vid rutinmässiga undersökningar, och möjlighet därtill kan om särskilda undersökningar företagas föreligga i ytterligare 3,5 % av fallen. I sammanlagt 55 % av fallen kan alltså enligt gällande bestämmelser orätt faderskap med tillräcklig visshet uteslutas genom blodundersökning.
I utlåtandet behandlas möjligheten att i återstående 45 % av fallen genom jämförelse mellan blodgruppskombinationerna för två män — av vilka den ene förutsättes vara den verklige fadern — avgöra vem som kan antagas vara fader till barnet. Rörande denna fråga har lagrådet av utlåtandet samt andra tillgängliga handlingar och upplysningar (se bl. a. SvJT 1953 s. 14 ff och 1955 s. 90 ff) inhämtat följande.1 En grovt approximativ uppskattning gör det enligt utlåtandet troligt att »i åtminstone cirka 1/3 av dessa fall föreligger en sannolikhetsskillnad av sådan storlek, att det kan anses någorlunda försvarligt om den i och för sig (d. v. s. även om andra omständigheter av vikt ej föreligga) lägges till grund för ett avgörande». Den härvid åsyftade sannolikhetsskillnaden — uttryckt såsom kvot mellan sannolikhetsfaktorn för den ene mannen och sannolikhetsfaktorn för den andre — är större än 3. Uttryckt i siffror angivande relativ faderskapssannolikhet motsvarar kvoten en sannolikhet för den ene överstigande 75 % och för den andre understigande 25 %. Detta innebär att i de fall då kvoten håller sig vid den nedre gränsen felfrekvensen är 1 på 4. Lägges till grund för avgörandena en mindre sannolikhetsskillnad ökas antalet fall som kan avgöras men också felfrekvensen. Vid en minskning av kvoten till 2, motsvarande en
relativ faderskapssannolikhet av 67 % resp. 33 %, varvid av de ifrågavarande fallen hälften kan avgöras, har man för de fall där kvoten håller sig vid den nedre gränsen att räkna med en felfrekvens av 1 på 3.
Givetvis kommer i verkligheten sannolikhetskvoten att variera ovanför den nedre gränsen och felfrekvensen därför att genomsnittligt bli lägre än nyss angivits. En undersökning av ett — relativt litet — material bestående av 100 familjer om man, hustru och ett barn har visat en felfrekvens av 1 på 15 vid en lägsta godtagen sannolikhetskvot av över 3, och 3 på 22 vid en lägsta godtagen kvot av över 2.
Det förtjänar påpekas att de berörda felmöjligheterna icke blott inverka på det sätt att en med orätt såsom fader utpekad man blir förklarad för fader till barnet. De göra sig även gällande då modern för talan mot rätt man samt denne framställer påstående att en annan man, med vilken modern också haft samlag under konceptionstiden, är fader till barnet. Enligt gällande bestämmelser kommer den av modern instämde mannen att bli rättsligen bunden vid faderskapet. De nya reglerna medföra i nu åsyftade fall att den rätte mannen blir fri när jämförelsen slår fel genom att visa övervägande skäl för den andres faderskap.
Vidkommande effekten i övrigt av sannolikhetsjämförelsen har redan nämnts, att enligt den approximativa uppskattningen fordran på en sannolikhetskvot överstigande 3 medför, att cirka 2/3 av de förut omförmälda 45 % av samtliga fall, där jämförelse mellan två män ifrågakommer, icke kunna avgöras genom faderskaps fastställande samt att, om man tillämpar den lägre av berörda kvoter, 1/2 blir oavgjord. Undersökningen av det nämnda familjematerialet bekräftar denna uppskattning i det att den visade, att antalet fall, där jämförelsen vid angivna minimikvoter icke gav ledning för ett avgörande, utgjorde 33 resp. 26 av hela det antal, 48, där faderskap icke var uteslutet. I verkligheten kommer visserligen resultatet att bli mindre ogynnsamt genom att jämförelsen i en hel del fall kan grundas även å andra omständigheter än blodundersökning. Rörande möjligheten att därigenom komma till ett gynnsammare resultat har i ovannämnda utlåtande antagits att man skulle uppnå en minskning av antalet fall, där faderskap ej skulle kunna fastställas, från 30 % till 25—20 % av fallen med två eventuella fäder. Lagrådet anser fog finnas för att beräkningen göres så försiktig. Absoluta antalet fall, då faderskap icke skulle kunna fastställas, är tydligen beroende av promiskuitetens omfattning. Den i detta hänseende i sakkunnigbetänkandet antagna och i remissprotokollet omtalade siffran 10 % av antalet fastställda faderskap torde vara alldeles för låg; med stöd av rättskemiska laboratoriets erfarenheter kan omfattningen antagas vara minst dubbelt så stor. Räknar man med en större promiskuitet än 10 % måste man, för att antalet icke fastställda faderskap ej skall öka mer än de sakkunniga beräknat, nöja sig med en lägre sannolikhetskvot i fråga om blodundersökningen än laboratoriet ansett försvarlig.
Enligt lagrådets uppfattning kan det med skäl betvivlas att de föreslagna reglerna skola medföra sådan ökning av säkerheten vid faderskaps fastställande att den i och för sig kan tillmätas någon större betydelse. I vart fall lär förbättringen ingalunda kunna uppväga de förutberörda olägenheterna. Lagrådet hemställer därför att förevarande paragrafer i föräldrabalken bibehållas i sin nuvarande lydelse.
Vad angår arvsrätten vid adoptivförhållande föreslogo de sakkunniga en utvidgning av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan. Enligt deras förslag skulle två former av adoption skapas med delvis olika rättsverkan. Som huvudregel skulle gälla att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess skyldemän icke skulle förekomma, men om särskilt förbehåll därom gjorts vid adoptionen skulle barnet och dess skyldemän vara berättigade att ärva varandra. Anledningen till att de sakkunniga sålunda, förutom den så att säga starkare och för normalfallen avsedda adoptionen, även föreslagit en svagare adoptionsform får ses
mot bakgrunden av strävandena att åstadkomma största möjliga rättslikhet mellan de nordiska länderna på detta område. I Norge är nämligen båda dessa former av adoption redan införlivade med lagstiftningen.
Under departementsbehandlingen av ärvdabalksförslaget kom denna fråga i något annat läge. Vid överläggningar mellan representanter för de nordiska justitiedepartementen hävdades nämligen från norsk sida att möjligheten till adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap — vilken adoptionsform i Norge i praktiken kommit till användning endast i ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner — icke behövde bibehållas för framtiden. Denna uppfattning delades av de i sammanträdet deltagande representanterna för övriga justitiedepartement.1
I enlighet härmed upptager departementsförslaget endast en adoptionsform, nämligen adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Enligt förslaget skall således adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn medan däremot arvsrätt ej skall äga rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan. Såsom skäl mot att införa den av de sakkunniga föreslagna svagare adoptionsformen anförde departementschefen bl. a. följande.
Söker man närmare ange i vilka fall den föreslagna svagare adoptionsformen skulle få praktisk betydelse, torde man finna att den kunde komma till användning i framför allt två lägen. Dels skulle denna adoptionsform kunna ifrågakomma när den vårdnadshavande av föräldrarna till ett skilsmässobarn ingått nytt äktenskap och den nye maken önskar adoptera barnet utan att därför barnets förbindelser med den andre av föräldrarna och hans släkt skall bli avskurna; och dels skulle den svagare adoptionsformen kunna lämpa sig för det fall att ett föräldralöst barn omhändertagits av en nära anförvant. Nyttan för barnet av en adoption blir emellertid i dessa fall ofta mindre än eljest. Och barnets rent ekonomiska intresse kan i stället tillgodoses på testamentsvägen. Fördelarna med den svagare adoptionsformen synes i varje fall icke uppväga de i flera remissyttranden berörda nackdelarna av att bryta sönder adoptionsinstitutet i två olika former. En sådan anordning skulle otvivelaktigt medföra att både lagstiftningen och rättstillämpningen komplicerades samt att oklarhet hos allmänheten komme att råda om detta för gemene man praktiskt viktiga instituts rättsverkningar. Då det efter de senaste nordiska överläggningarna i ämnet dessutom får tagas för visst, att den svagare adoptionsformen icke kommer att genomföras i något av våra grannländer, vill jag förorda att denna adoptionsform, som enligt de norska erfarenheterna torde ha betydelse blott i ett mycket litet antal fall, ej heller införes hos oss.
Beträffande frågan om laglott innebär departementsförslaget, liksom sakkunnigförslaget, att adoptivbarnet och dess avkomlingar få rätt tilll aglott också efter adoptantens skyldemän i rätt uppstigande led. Den i gällande lag stadgade specialregeln om beräknande av laglotten för adoptantens bröstarvinge bibehålles icke. Vad i övrigt angår adoptionsinstitutet har i departementsförslaget bibehållits den enligt gällande rätt föreliggande möjligheten för adoptant att adoptera eget barn utom äktenskap. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sådan möjlighet icke längre bestå.
Den föreslagna reformeringen av adoptionsinstitutet har icke föranlett några erinringar från lagrådets sida.
Bland övriga i departementsförslaget upptagna ändringar och jämkningar av gällande bestämmelser må till sist anmärkas en jämkning av de i 7 kap. 4 § testamentslagen nu upptagna stadgandena om delgivning av testamente. Enligt förslaget kommer att av lagtexten klart framgå att en delgivning före bevakning icke kan tjäna till utgångspunkt för beräkning av klandertiden (jfr SvJT 1955 rf s. 28).
Sten Rudholm