Lesméthodes modernes de traitement pénitentiaire.
    Fondation internationale pénale et pénitentiaire. [1955] XIII + 167 s.

    På uppdrag av nämnda stiftelse, FIPP, och på grundval av en omfattande enquête har en grupp författare under ledning av ledamoten av franska kassationsdomstolen MARC ANCEL utarbetat denna framställning av huvuddragen av den moderna utvecklingen av fångbehandlingen. Man får genom skriften en mycket god översikt över hur starkt synpunkterna på denna förskjutits under de senaste decennierna. Tanken att utnyttja anstaltstiden till en resocialiserande behandling har vunnit insteg snart sagt överallt, och därmed ställas helt andra krav på fångvården än tidigare: observation, differentiering, användande av öppna anstalter vid sidan av de slutna, lämpligt arbete och över huvud ett närmande av anstaltslivet till det liv som väntar den intagne efter frigivningen.
    Att det är svårt att nå ett gott resultat fördöljes icke. Svårigheterna framhävas icke minst i ett förord skrivet av ordföranden för FIPP PAUL CORNIL, generalsekreterare i belgiska justitiedepartementet. Cornil konstaterar den genomgående tendensen i modern fångvård att anse den anstaltsregim bäst som mest liknar livet i frihet och ställer frågan, varför man berövar den brottslige friheten om den största förtjänsten hos ett frihetsberövande är att det så litet som möjligt inkräktar på den dömdes frihet. Vad är det, frågar han, hos den moderna fångvården som gör att man anser den ändamålsenlig som medel för de intagnas resocialisering? Är det påverkan från personalen? Skulle det blott vara detta, borde man avstå från att systematiskt organisera en behandling och nöja sig med att anställa en förstklassig personal.
    Cornil förbiser naturligtvis icke, att det finns allmänpreventiva skäl för användande av frihetsberövande påföljder. Men hans fråga gäller vad det är för sorts individualpreventiv behandling som kan ges i fångvårdsanstalter utöver detta att den intagne får föra ett s. a. s. normalt liv. Han menar, att man icke bör slå sig till ro med denna »normalisering» av anstaltslivet, ty

 

då skulle man enligt honom riskera att icke lyckas i andra fall än sådana där någon anstaltsvistelse icke är behövlig för den intagnes resocialisering. Och hans mening med att framställa frågan är att mana till strävanden att åstadkomma något som verkligen förtjänar beteckningen behandling. I det avseendet återstår mycket att göra. Den omvälvning som ägt och äger rum i fångvården världen över skapar enligt Cornil förutsättningar för en verkligbehandling, men i fråga om denna befinna vi oss, säger han, endast på begynnelsestadiet.

 

I. S.