TORSTEN GIHL. Studier i internationell rätt. Sthm 1955. Norstedt. 374 s. Kr. 25,00.

    Prof. TORSTEN GIHL har i samband med sin avgång från professuren i internationell rätt vid Stockholms högskola i den här anmälda volymen sammanfört ett antal tidskriftsartiklar behandlande internationellrättsliga frågor. Gihl säger visserligen i förordet att han icke är i stånd att redogöra för principerna för urvalet, men det förefaller som om här framför allt beretts plats för det i hans om fångsrika produktion, som eljest icke vore så lätt åtkomligt. Den innehållsrika avhandlingen om staters immunitet vid främmande domstolar (SvJT 1944) är sålunda icke medtagen, men den torde, liksom andra Gihls i Svensk Juristtidning publicerade artiklar, ändock vara lätt tillgänglig för svenska jurister.
    Boken är uppdelad i två avdelningar, varav den ena ägnas åt folk-

ANM. AV TORSTEN GIHL: STUDIER I INTERNATIONELL RÄTT 515rätten, den andra åt den internationella privaträtten. Den förstnämnda avdelningen inledes som sig bör med avhandlingen »Till frågan om 'gällande rätt', särskilt med avseende på folkrätten» (TfR 1954) vari Gihl bl. a. granskar AGOS rättskällelära. Härpå följer den underhållande uppsatsen om PUFENDORF (NTfIR 1932) varefter kommer »Om luckor i folkrätten» (NTfIR 1931) i vilken också rättskälleproblemen avhandlas. Bland övriga i denna avdelning förekommande uppsatser må nämnas »Till frågan om krigets natur och det ekonomiska kriget» (SvT 1930), »Svensk neutralitetsrättslig praxis under de båda världskrigen» (Jus Gentium 1949) samt »Angående begreppet 'folkrättsbrott'» (NTfIR 1952). Redogörelsen för vår neutralitetsrättsliga praxis är synnerligen initierad — men så har också härvid Gihl, såsom utrikesdepartementets sakkunnige i folkrätt, stått i händelsernas mitt vad det senaste kriget beträffar. Till uppsatsen om folkrättsbrott, vari bakgrunden till SL 27: 11 behandlas, har Gihl fogat en efterskrift, vari han på ett både roande och oroande sätt utreder ett missförstånd att en utländsk krigsmans avvikande från ett svenskt interneringsläger skulle vara en handling av samma art som en svensk krigsmans rymning ur svensk krigstjänst.
    Bokens internationellt privaträttsliga avdelning inledes med »Några anmärkningar rörande kvalifikationsproblemet och den prejudiciella frågan» etc. (TfR 1950). I denna liksom i de två följande artiklarna angående begreppet »rättstillämpning» (Jus Gentium 1950, TfR 1955) utvecklar Gihl framför allt sin uppfattning om innebörden av »tillämpning» av en »rättsregel» till skillnad från dess användning för tolkningsändamål. Detta är till synes en mycket central punkt i Gihls författarskap. Den har icke blott betydelse för hans inställning till kvalifikationsproblemet och den prejudiciella frågan utan blir även avgörande för den räckvidd han tillägger ordre public-regeln. Den är vidare en väsentlig komponent i den teori, som Gihl i »Territorialitet och offentligträttsliga lagar» (NTfIR 1951) framlägger rörande de senare. I sina föreläsningar år 1953 vid Académie de droit international de la Haye benämnda »Lois politiques et droit international privé» (Receuil des Cours, Tome 83 p. 167—254) har Gihl också på ett större rättsfallsmaterial än i de tidigare skrifterna prövat denna sin teori. I en efterskrift till sistnämnda uppsats har Gihl i boken på svenska sammanfattat innehållet i dessa haagföreläsningar. Här är icke plats att diskutera denna teoris för- och nackdelar. Att Gihls tankegång är logisk skall icke förnekas. Detta är dock ett krav, som måste ställas på varje teori, men vars uppfyllande icke i och för sig gör teorien sann. Åtminstone inom samhällsvetenskaperna, som icke studera naturens lagbundenhet utan människors stundom irrationella handlande, blir väl en teoris duglighet beroende av om den på enklaste och mest lättfattliga sätt förmår ge en adekvat beskrivning av verkligheten, såsom vi uppfatta den. Till Gihls teori bör här kanske anmärkas att den, ehuru den icke saknar förankring i rättspraxis, om därmed menas avgörandena i sak, dock har ringa stöd i de domskäl domstolarna anfört. Gihl konstaterar fastmera att domstolarna i allmänhet anföra ettdera av två skäl för att den främmande offentligrättsliga lagen icke tillämpas, nämligen att lagen är »territoriell» eller att den strider mot

516 LARS HJERNERordre public — skäl som Gihl för sin del ej vill acceptera. Domskälen äro dock icke avgörande för Gihl. En dom kan man ju inte göra något åt, säger Gihl, men domens motivering är ett teoretiskt resonemang, där det rör sig om fakta och slutsatser, och som alla teoretiska resonemang kan det göras till föremål för kritik: fakta kunna vara oriktigt återgivna och slutledningen kan vara felaktig. Domslutet kan ju vila på goda grunder ehuru på andra än dem domstolen antagit. Och i Haagföreläsningarna utvecklas något utförligare denna tankegång, som synes mig ha ett allmänt intresse utöver det ämnesområde på vilket Gihls undersökning rör sig.
    I ett tillägg behandlar Gihl även vissa andra offentligrättsliga lagar, nämligen sådana som ingripa i utrikeshandeln och betalningsförbindelserna med utlandet, såsom valutalagstiftning och in- och utförselförbud. I detta avseende går Gihl dock icke in på rättspraxis. Hans rättstillämpningsteori leder honom här till ståndpunkten, att en ren förbudsbestämmelse över huvud taget icke är av natur att kunna tilllämpas, vare sig av domstolar i laglandet eller i utlandet. Den är nämligen en lex imperfecta, och en sådan kan enligt Gihl icke tillämpas; frågan om dess relevans är endast ett materiellrättsligt spörsmål. Det kan kanske ifrågasättas om detta är argument av det slag att de av svenska domstolar komma att upptagas som domskäl.
    Gihl behandlar här även helt kortfattat frågan om den amerikanska guldklausullagens, Joint resolutions, tillämplighet. Den var, förklarar Gihl, lika privaträttslig som vilken lag som helst som. av hänsyn till allmänna intressen, t. ex. att man vill bekämpa spel eller ocker, förklarar avtalsvillkor av visst innehåll ogiltiga. HD:s dom i det s. k. guldklausulmålet behöver således ej ge anledning till några betraktelser om tillämpningen av utändska offentligträttsliga lagar, slutar Gihl. — Efter det stora intresse som denna fråga dock ägnats i svensk och annan nordisk internationellt privaträttslig doktrin, bl. a. av så framstående företrädare för ämnet som BAGGE, DENNEMARK och NIAL för att endast nämna några, förefaller mig denna summariska likvidering av problemet knappast göra rättvisa åt föregångarnas insatser. Härtill kommer ju att den av Gihl kritiserade uppfattningen erhållit ett lika klart som omsorgsfullt motiverat uttryck i ett minoritetsvotum, vilket också med allt fog tilldragit sig den största uppmärksamhet.
    När man såsom i den här anmälda volymen får taga del av Gihls över stora delar av den internationella rätten fördelade författarskap, lägger man särskilt märke till — förutom Gihls starka historiska intressen — den förkärlek varmed han söker upp de i djupare mening teoretiska problemen, frågor om rättskällorna och rättsbildningen, om regelsystemets struktur och andra liknande spörsmål som höra nära samman med den allmänna rättsläran. För den som gör sig mödan att tränga in i Gihls författarskap — och detta är, trots all klarhet i tankegången, icke alltid så lättillgängligt — är det städse högst intressanta ting Gihl har att förtälja under sitt outtröttliga forskande efter vad som verkligen sker i det som synes ske i den juridiska verksamheten. Gihls ibland kategoriska uttalanden kunna locka till motsägelser, men samtidigt gör hans förnäma stilkonst och oförlikneliga litterära handlag läsningen av hans skrifter till ett nöje. För dem som i

ANM. AV TORSTEN GIHL: STUDIER I INTERNATIONELL RÄTT 517likhet med anm. kommit att särskilt uppskatta Gihls författarskap är det tacknämligt att han nu samlat några av sina viktigaste tidskriftsartiklar i föreliggande bok. Till detta må även knytas den förhoppningen att vi alltjämt kunna förvänta nya verk av hans penna.


Lars Hjerner