KNUT NORSTRÖM. Vem har rätt i trafiken? Praktisk juridik för motorfolk. Utg. av Försäkringsaktiebolaget Fylgia. Sthm 1956. 186 s. Kr 5,00.
Förf. har under många år såsom ombudsman och senare direktör i Fylgia ägnat stort intresse åt trafikolyckorna och därmed sammanhängande ansvars- och skadeståndsproblem. Som förf. och föreläsare i skilda sammanhang har NORSTRÖM dokumenterat en sällsynt kunnighet på området och ett positivt intresse att genom upplysning söka motverka trafikolyckorna.
I förevarande handbok, som utges i anslutning till Fylgias 75-årsjubileum, har Norström framlagt ett rikt material, i stor utsträckning baserat på rättsfall från över- och underrätter, för att visa trafikanterna vad vår trafikjuridik innehåller och hur den tillämpas i domstolarna. Det har inte varit någon lätt uppgift att ge ett tvärsnitt genom det väsentliga i ett så omfattande rättsområde, men förf. har lyckats med den svåra uppgiften på ett utmärkt sätt. Stilen är ledig och lättläst och allmänheten torde utan svårighet kunna sätta sig in i förf:s tankegångar. Man får hoppas att så många trafikanter som möjligt kommer att ta del av de nyttiga lärdomar som boken innehåller.
Även för jurister är boken användbar. Trafikmålen har ju på senare tid ökat kraftigt i domstolarna och allt flera jurister har anledning att syssla med de problem som därvid uppkommer. För en jurist som vill sätta sig in i ett rättsområde, som han inte sysslar så mycket med, är det ofta bra med en populärt skriven bok som inte drar sig för att säga även det självklara, det som han för säkerhets skull vill se i tryck.
Värdefullt är att förf. inte väjt för sådana besvärliga problem som barns skadeståndsskyldighet, den uppslagna bildörren, väghållarens ansvar och nödsituationen i trafiken. Givetvis kan dessa ämnen inte behandlas på ett uttömmande sätt och för juristen är det kanske en nackdel att författaren, förmodligen av pedagogiska skäl, helst valt drastiska och nedslående exempel ur rättsfallen. Många är dömda och få är frikända i boken. Men det skulle väl stöta på för stora problem att exempelvis i kap. »När bilföraren kör om till vänster» först redogöra för bokens rättsfall, utvisande delat ansvar mellan den omkörande bilföraren och den omkörda föraren av tvåhjuling på höger sida, för att sedan förklara varför i NJA 1941 s. 243 den omkörande i en liknande situation förklarats exculperad. Skall man ge en nyanserad bild av rättspraxis från olika typiska trafiksituationer riskerar man ju att trafikanten-läsaren endast lägger på minnet den del av framställningen som passar hans egna intressen.