Ett rättsfall till belysning av den s. k. förutsättningsläran
    Förutsättningsspörsmål dyka åter och åter upp i rättspraxis. För deras bedömande erbjuder icke alltid »förutsättningsläran» ett lätthanterligt redskap. Den bör nog, denna lära, tagas med stor försiktighet. Ett fall ur HD-praxis, avgjort på dispensstadiet och icke lämpat för referat som dispensmål i NJA, kan förtjäna att med några ord beröras.
    Enligt kontrakt d. 6 juni 1942 förhyrde Restaurant Aktiebolaget Ambassadeur (nedan kallat restaurangbolaget) av Fastighetsaktiebolaget Kungshuset (fastighetsbolaget) restauranglokaler i fastigheten Kungsgatan 18 i Stockholm. För lokalerna bestämdes i kontraktet en minimihyra å 70 000 kr. samt en maximihyra å 120 000 kr. årligen. Den exakta hyran skulle enligt kontraktet inom denna ram beräknas efter storleken av restaurangbolagets omsättning. Hyran skulle sålunda utgöra 7 % av omsättningen intill ett belopp av 1 250 000 kr. samt 8 % av omsättningen över detta belopp. Grundhyran fastställdes sedermera till 120 000 kr., dock med reservation för vad restaurangbolaget enligt avtal varförpliktat att erlägga. Restaurangrörelsen öppnades i jan. 1943; den var likväl stängd varje år under sommarmånaderna. Rörelsen omfattade från början servering av såväl lunch som middag och supé. Under tiden d. 1 sept. 1949—d. 31 jan. 1950 serverades emellertid ej lunch å restaurangen, som under nämnda tid öppnades varje dag först kl. 17. Under räkenskapsåret 1948—1949 uppgick restaurangbolagets omsättning till 1 692 479 kr. 95 öre men för räkenskapsåret 1949—1950 till allenast 1 146 116 kr. 41 öre.
    Fastighetsbolaget yrkade efter stämning förpliktande för restaurangbolaget att till fastighetsbolaget utgiva 39 771 kr. 85 öre, utgörande skillnaden mellan maximihyran 120 000 kr. och den hyra restaurangbolaget erlagt för räkenskapsåret 1949—1950, 80 228 kr. 15 öre, jämte ränta. Fastighetsbolaget anförde: Hyressänkningen räkenskapsåret 1949—1950 hade varit en följd av att lunchservering varit inställd under angivna del av detta år. Restaurangbolagets omstämda betalningsskyldighet grundades i första hand därpå, att trots frånvaron av uttrycklig föreskrift i ämnet det varit avsett mellan parterna att bolagets rörelse skulle i likhet med andra spritrestaurangers rörelse omfatta även lunchservering (från detta påstående om konkludent avtalsvillkor bortses i det följande), i andra hand därpå, att det vid avtalsslutet å fastighetsbolagets sida varit en väsentlig förutsättning att även lunch skulle serveras, med konsekvenser för hyrans storlek, samt att restaurangbolaget insett detta. — Restaurangbolaget bestred fastighetsbolagets talan, såvitt nu är i fråga, på den grund att inställandet av lunchservering under anmärkta tid varit förestavat av intresset att nedbringa kostnaderna för rörelsen samt att, även om fastighetsbolaget därigenom erhållit lägre hyra än den som eljest skulle ha utgått, hyresavtalet måste tolkas enligt sin ordalydelse, som icke medgåve fastighetsbolaget någon som helst rätt att ingripa i restaurangens skötsel. Det var, framhöll bolaget, vid förhand-

522 HJALMAR KARLGRENlingarna om förhyrningen aldrig tal om att restaurangbolagets rörelse skulle omfatta även lunchservering, och restaurangbolaget hade ej insett fastighetsbolagets eventuella förutsättning därutinnan.
    Rådhusrätten fann visserligen, att fastighetsbolaget enligt kontraktet »ägt räkna med» att restaurangbolagets rörelse skulle omfatta även servering av lunch och att bolaget icke ensidigt och utan fog skulle begränsa rörelsens omfattning, genom att nedlägga sådan servering. Domstolen ansåg dock, på vissa anförda skäl, att restaurangbolaget haft fog för sin åtgärd att inställa lunchserveringen och ogillade därför fastighetsbolagets talan.
    Hovrätten, som fann utredningen icke ge vid handen, att parterna vid hyrans bestämmande utgått från den »ömsesidiga förutsättningen» att lunchservering skulle äga rum, fastställde rådhusrättens domslut på den grund att även om fastighetsbolaget vid hyrans bestämmande såsom en väsentlig förutsättning må ha utgått från att lunch skulle serveras, vad i målet förekommit icke föranledde till säkert antagande, att restaurangbolaget insett detta. — Två dissidenter kommo, sedan de utvecklat att kontraktet icke ens konkludent gav stöd för fastighetsbolagets talan, till samma slut därför att sådana omständigheter ej förebragts, att det kunde antagas att det vid avtalets tillkomst för fastighetsbolaget utgjort en väsentlig förutsättning, att restaurangrörelsen skulle bedrivas utan här diskuterade inskränkning.
    HD vägrade som sagt prövningstillstånd, enligt beslut d. 21 dec. 1955. (Det följande återger naturligen blott min personliga uppfattning om fallets bedömande.)
    Svårligen kan antagas annat än att fastighetsbolaget vid avtalets tillkomst utgick från en för bolaget väsentlig förutsättning i förevarande hänseende. Åtminstone gäller detta, om man, såsom är vanligt och kan försvaras (SvJT 1952 s. 794), till förutsättningar hänför även icke medvetna förutsättningar. Likaså måste väl den betingelse för en på förutsättningsläran grundad talan anses uppfylld, som brukar uttryckas så, att motparten (restaurangbolaget) vid avtalsslutet insett eller åtminstone bort inse förutsättningskontrahentens (fastighetsbolagets) inställning; fråga är för övrigt, huruvida och i vilken mening sådant krav överhuvud kan upprätthållas när det gäller ej medvetna förutsättningar. Såtillvida synes alltså något hinder knappast ha förelegat för bifall till fastighetsbolagets talan. Men det avgörande spörsmålet är naturligtvis: är icke en dylik förutsättning — den må ha varit aldrig så skönjbar för motparten1 eller aldrig så »ömsesidig», jfr SvJT 1952 s. 257 ff — irrelevant? Ja, detta bör nog i princip hävdas. Det bör fordras mycket för att man skall kunna anse ett bolag via förutsättningsläran vara underkastat en så stark begränsning av sin rörelsefrihet. Icke ens om restaurangbolaget handlat objektivt sett helt oförsvarbart genom sitt inställande av lunchserveringen (tilltaget tycks för resten ej ha varit så kvickt), kan detta utgöra tillräckligt motiv för betalningsskyldigheten i fråga. Annorlunda väl dock, om inställandet bevisligen förestavats av »obehöriga» motiv, så att det t. ex. utgjorde ett otillbörligt påtryckningsmedel för uppgörelse om lägre hyra; måhända åsyftade rådhusrätten med

 

1 Se. förutsättningens förhandenvaro (ej dess oriktighet) skönjbar för motparten.

TILL BELYSNING AV DEN S. K. FÖRUTSÄTTNINGSLÄRAN 523sin motivering att utskilja dylika fall. Och annorlunda kanske även, om restaurangbolaget redan vid avtalsslutet umgåtts med planer på att förfara så som sedan skedde, med vetskap om att detta skulle bli ett streck i räkningen för motparten.
    När här talats om förutsättningens relevans, har syftats endast på relevans med den verkan, att fastighetsbolaget, såsom dess talan avsåg, skulle försättas i samma läge som om förutsättningen realiserats. Ett spörsmål för sig är åter, huruvida fastighetsbolaget kunnat under åberopande av sin felslagna förutsättning frånträda kontraktet, utan att fördenskull iråka skadeståndsskyldighet mot restaurangbolaget.
    Nu berörda rättsfall företer starka principiella beröringspunkter med rättsfallet NJA 1936 s. 368, som jag diskuterat i min »Avtalsrättsliga spörsmål» 2 uppl. s. 111, 139 f.


Hjalmar Karlgren