Något om brottsbeteckningar och dessas betydelse efter straffet
    På senare tid har glädjande nog frågan om den dömdes framtida användning åtskilligt uppmärksammats. Vi äro väl alla ense om att en dömd skall användas såsom en nyttig arbetare, att brottet och straffet icke skola vara honom en onödig black om foten. Å andra sidan få vi inte förbise att många brott äro av sådan art, att stat, kommun och enskild arbetsgivare både för sin egen skull och av hänsyn till viktiga samhällsintressen åtminstone i regel måste låta bli att använda den för brottet dömde i vissa slags tjänster. Exemplen härå äro så många och ligga så i öppen dag att jag icke behöver nämna ett enda av dem. Och vi böra icke heller blunda för det faktum, att många arbetsgivare fortfarande vid straffdomar fästa större vikt än vad vi domare och andra med brottsligheten sysselsatta anse nödvändigt och ur kriminalpolitisk synpunkt nyttigt.
    Det är därför icke lyckligt om mindre farliga brottsliga handlingar tillsammans med farligare handlingar föras till ett lagrum med nedsättande brottsbeteckning och utomstående därigenom få den uppfattningen, att förövarna av de mindre farliga handlingarna äro olämpliga såsom arbetstagare och såsom medborgare i det demokratiska samhället. Den nutida lagstiftningstekniken har i betydlig mån varit sådan att ganska olika slag av brottslighet föras till ett lagrum med gemensamt namn å dit hänförliga brott. Och härvidlag ha nog lagstiftarna ibland kommit att göra vad jag nyss angav såsom icke lyckligt. Jag skall draga fram ett par fall.
    Straffrättskommittén upptog och fick antagen benämningen häleri. Namnet är i och för sig själv gott, och det har upptagits av den stora allmänheten. Det har, med rätta, fått en klang, som säger att brottet är mycket förkastligt; det gamla ordspråket »hälaren är så god som stjälaren» har mycket för sig.
    Men brottet omfattar icke blott tjuvgömmeri och likvärdiga fall, där brottet gör att folk drager sig för att använda den dömde till förtroendeposter.
    Ett ofta förekommande fall, där häleriparagraften skall tillämpas, är efterföljande delaktighet vid olovlig älgjakt. Till det brottet kunna el

524 E THOMASSONjest mycket hyggliga människor göra sig skyldiga. Och själva delaktigheten kan vara ganska förlåtlig. Grannen har skjutit en älg olovligen, han behöver få hjälp att få hem denna, och det är då inte så lätt för en god granne att neka hjälp. Nyligen hade jag ett mål, där friaren till skyttens dotter hade ombetts att hjälpa och även hjälpt med hemforslingen. Skälet till att hjälp lämnas är i regel icke att medhjälparen har någon lust att själv få en ekonomisk vinst; skälet ligger på den mänskliga samvarons sida, låt vara att det nog hör till god ton att skytten ger hjälparen en smakbit. Även skytten själv kan i fråga om allt annat vara en verkligt präktig och pålitlig man. Det kan icke vara rätt att sätta medhjälparen efter en olovlig älgjakt i samma klass som en tjuvgömmare. Skytten straffas icke för stöld — den som dömes för stöld förlorar ännu något av sitt sociala anseende — utan för olovlig älgjakt, vilket icke medför förlust av socialt anseende för folk i gemen. Och även straffet för älgjakt är lägre än straffet för stöld ( jag bortser då från den säregna och visserligen allt annat än oväsentliga omständigheten att det synes var lättare att få villkorlig dom för en återfallstjuv än för en älgskytt med ett mycket gott förflutet.) Det jag här anmärker på hänger naturligtvis samman med det vida brottsbegreppet i SL 21: 6, men namnet gör saken värre.
    Jag har icke kunnat hitta på någon annan åtgärd mot vad jag sålunda anser vara fel än att jag dömer vederbörande icke för häleri utan för älgjaktshäleri. Då vet man vad det har varit fråga om och att den dömde icke är en tjuvgömmare.
    Och så ha vi tagande av muta. I allmänt språkbruk menas med tagande av muta att ämbetsmannen har av en förmån låtit sig påverka, att vad han har erhållit har gjort att han har svikit sin ämbetsplikt. Att låta muta sig anses såsom något mycket föraktligt, och en för tagande av muta avsatt ämbetsman har svårt att få en anställning i enskild tjänst; arbetsgivaren tänker, icke utan fog, att för en sådan där skall man akta sig, den kanske låter muta sig.
    Enligt SL 25: 2 dömes ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, för tagande av muta. För att det brottet skall anses föreligga kräves alltså numera icke, att ämbetsmannen har påverkats i sin tjänst till att vidtaga eller underlåta en ämbetsåtgärd. Mot att även otillbörliga belöningar äro straffbelagda kan ingen erinran göras; statstjänsten ställer mycket stora krav på ämbetsmannen; det kan naturligtvis vara mycket svårt att visa att en belöning har påverkat den som tog belöningen, varför, om mottagandet av den otillbörliga belöningen vore milt bedömt, verkligen mutade skulle kunna slippa lindrigt undan. Men att taga en otillbörlig present av t. ex. en leverantör är dock något helt annat än att ämbetsmannen låter muta sig att på statens bekostnad gynna leverantören. Skillnaden kommer fram i domsmotiveringen — där kan det måhända rentav stå att det är styrkt att belöningen icke har inverkat på tjänsteåtgärderna eller åtminstone att åklagaren ej har gjort gällande att ämbetsmannen har påverkats — och i straffmätningen. Men brottsrubriceringen är densamma, och en var som får höra talas om att en ämbetsman har avsatts för tagande av muta tror att ämbetsmannen har låtit muta sig till att gynna någon. Och detta

 

NÅGOT OM BROTTSBETECKNINGAR 525kan alldeles omöjliggöra för vederbörande att skaffa sig ett arbete, att trots domen göra sin insats i folkhushållet, att söka genom plikttroget arbete få återupprättelse.
    Ännu en synpunkt. Den som dömes för ett brott, som han enligt sin egen känsla för ordets betydelse känner sig icke hava begått, han känner sig kränkt av samhället — och det tycker jag man kan förstå. Det är för den dömdes framtid icke betydelselöst att den dömde innerst inne finner sig vara rättvist behandlad. En för häleri vid älgjakt dömd allmänt betrodd man sade indignerad — och den indignationen var äkta — »Jag är väl i alla fall icke att jämställa med en tjuvgömmare». (Det var för övrigt det yttrandet, som gjorde att jag hittade på namnet älgjaktshäleri). Beteckningen kan också såra den dömdes anhöriga, vilka ofta sannerligen ändock oförskyllt få lida hårt.

 


E. Thomasson