Proposition om ny taxeringsförordning
    Taxeringsförordningen betecknas stundom som en rättegångsbalk för taxeringsprocessen. Detta innebär en överdrift, men det rymmer också åtskilligt av sanning. Förordningen innehåller bestämmelser om taxeringsorganisationen, om medborgarnas skyldigheter att lämna uppgifter för egen och annans taxering, om taxeringsmyndigheternas utredningsbefogenheter, om förfarandet i första och andra instans och om besvär. Förfarandet hos skattedomstolarna regleras endast i begränsad utsträckning. Härvidlag blir i stället, åtminstone i princip, rättegångsbalkens regler om överrättsprocessen normerande. Men även om ämnet för förordningen är på detta sätt begränsat, kan det utan vidare konstateras att förordningen är en av våra viktigaste processuella författningar. Praktiskt taget varje vuxen medborgare blir taxerad, och antalet ärenden hos den andra instansen, prövningsnämnderna, överstiger varje år 100 000. Härtill kan läggas, att skattemålen ofta rör sig om mycket stora belopp och att utgången av en skattetvist mången gång kan vara synnerligen kännbar för den enskildes ekonomi.
    Efter ett utredningsarbete, som pågått sedan år 1952. har nu genom prop. nr 150 framlagts förslag till ny taxeringsförordning.1
    Mot taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen har kritik anförts i två olika hänseenden. Man har funnit att taxeringskontrollen inte är tillräckligt effektiv; stora inkomst- och förmögenhetsbelopp har opåtalt kunnat undandras taxering. Men man har också med visst fog hävdat att rättssäkerhetskraven inte i allo är på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda i taxeringsprocessen.

 

1 Propositionens behandling har uppskjutits till höstriksdagen.

PROPOSITION OM NY TAXERINGSFÖRORDNING 527    Huvudsyftet med det nu framlagda förslaget är i lika mån att skapa ökad effektivitet och att tillgodose kravet på ökat rättsskydd. Vad som föreslagits i sist angivna hänseende skall här med några ord beröras.
    I den första instansen, taxeringsnämnderna, bibehålles i huvudsak den nuvarande ordningen att nämnden själv verkställer kontroll och annan utredning, tar initiativ till avvikelse från självdeklaration och beslutar om sådana avvikelser. Men en annan, från principiella utgångspunkter mera tilltalande ordning har föreslagits för rörelseidkare, fria företagare, större lantbrukare m. fl. svårkontrollerade inkomsttagare. Dessas taxeringar — som föranleder de relativt sett flesta skattetvisterna — skall behandlas i särskilda taxeringsnämnder, till vilka heltidsanställda taxeringsassistenter knytes som biträden. Assistenten granskar deklarationerna, gör annan utredning och är föredragande i taxeringsnämnden. Beslutanderätten ligger helt hos nämndens ordförande och ledamöter. Ordföranden blir ansvarig för att det finns en tillfredsställande utredning, när det blir fråga om att göra avvikelse från självdeklaration, och han kan, när han så vill, själv överta föredragningen. Med denna ordning vinnes inte bara en effektivare taxeringskontroll utan även att ordföranden inte längre framstår som representant för det fiskaliska intresset. Man kan också räkna med att en fullständigare föredragning av ärendena sker i dessa taxeringsnämnder; därav bör följa att de förtroendevalda ledamöterna får ökat inflytande.
    Prövningsnämnderna har med åren i huvudsak blivit besvärsprövande instanser, hos vilka de skattskyldiga anför besvär över taxeringsnämndernas beslut och taxeringsintendenten såsom det allmännas representant ställer yrkanden om ändrad taxering. Samtidigt är emellertid prövningsnämnderna beskattningsnämnder av samma typ som taxeringsnämnderna. De kan även utan yrkande från part ändra en taxering såväl uppåt som nedåt. Med denna prövningsnämndens egenskap sammanhänger även att taxeringsintendenten har rättighet och skyldighet att övervara och ta del i nämndens överläggningar.
    Dessa företeelser har gett utrymme för kritik från rättssäkerhetssynpunkt och har bidragit till att i vida kretsar skapa en i och för sig oberättigad misstro mot prövningsnämndernas objektivitet.
    I prop. föreslås därför, att prövningsnämnderna även formellt blir besvärsinstanser. Prövningsnämnden skall inte få höja en taxering utöver vad taxeringsintendenten yrkat i anförda besvär. Däremot skall, i viss analogi med brottsmålsprocessen, gälla att en sänkning kan företas i ett hos nämnden anhängigt besvärsmål även om part icke framställt yrkande härom. Föreskriften om intendentens rätt att deltaga i nämndens överläggningar föreslås avskaffad. Intendenten blir i fråga om rätt till närvaro i nämnden i allt väsentligt likställd med den skattskyldige, d. v. s. han äger företräda endast i den mån parterna kallats till muntlig förhandling. Förslaget upptar närmare regler om sådana förhandlingar. En nyhet är att personer, som inkallas för att höras upplysningsvis, skall kunna få ersättning av allmänna medel för inställelsen.
    En för taxeringsprocessen egenartad regel är att den som inte deklarerar i tid går miste om sin rätt att klaga hos kammarrätten och rege-

528 PROPOSITION OM NY TAXERINGSFÖRORDNINGringsrätten. Denna regel föreslås nu avskaffad. I gengäld har anmaningsreglerna effektiviserats. Taxeringsnämnden skall få förelägga vite, när den anmanar en skattskyldig att deklarera, och den får därvid använda postdelgivning enligt samma regler som gäller för domstolarna.
    Slutligen föreslås vidgade möjligheter för de skattskyldiga att efter den vanliga besvärstidens utgång få för höga taxeringar nedsatta. Redan i den nuvarande taxeringsförordningen finns möjlighet i vissa fall att anföra s. k. extraordinära besvär. Detta institut har i prop. utbyggts, delvis efter mönster av rättegångsbalkens resningsregler. Förutsättningarna har emellertid gjorts mindre stränga. Enligt de nya reglerna får en efterhandsprövning ske inom fem år efter taxeringsåret, om den skattskyldige kan åberopa nytt material och hans underlåtenhet att tidigare förebringa detsamma framstår som någorlunda ursäktlig.

 

Sten Walberg