Engelsk äktenskapsrätt. Royal Commission on Marriage and Divorce, som tillsattes 1951 med uppgiften att ompröva äktenskaps- och skilsmässorätten i England och Skottland, har inte överraskat med förslag om svepande reformer men anses däremot ha utfört ett nyttigt arbete som med tiden skall leda till små men välbehövliga lagändringar. Det i mars framlagda betänkandet på 400 sidor innehåller 30 sidor reformförslag — men på den viktigaste punkten är kommissionen splittrad, nämligen frågan om införande av djup och varaktig söndring som grund för äktenskapsskillnad.
    Enligt anhängarna till en sådan reform borde den nya skillnadsgrunden ta formen av 7 års särlevnad, och skilsmässa skulle beviljas på ena makens ansökan om den andra inte motsatte sig det. Endast nio av kommissionens 19 medlemmar godkände emellertid detta förslag medan nio andra sade nej. Den nittonde medlemmen hade ett förslag alldeles för sig själv och ansåg sig inte kunna skriva under någondera huvuduppfattningen. Den nuvarande principen för brittisk skilsmässolagstiftning är att den ena maken måste ha begått något »äktenskapligt brott» såsom otrohet, misshandel eller förlöpande för att den andra skall få skilsmässa — och oenigheten inom kommissionen förebådar inte precis någon snar ändring i denna regel.
    Bland det stora antalet mindre genomgripande reformer kommissionen föreslår är omtanke om barnen i äktenskapet en grundtanke. I det sammanhanget föreslås en processuell reform av stor betydelse, nämligen att skilsmässodomen inte skall slutgiltigt fastställas förrän domstolen är övertygad om att bästa tänkbara arrangemang vidtagits för barnens vårdnad och uppfotran. En annan princip i betänkandet är en strävan att fullt ut genomföra jämlikhet makarna emellan. Det skall bl. a. ske genom att tillåta hustrun att instämma en äktenskapsbryterska som part i skilsmässomålet och därigenom få tillfälle att begära skadestånd av henne. För närvarande är det bara mannen som har motsvarande rättighet mot en man som förfört hans hustru. Men det är inte alltid hustruns ställning som behöver förbättras: sålunda vill kommissionen likställa makarna beträffande rättegångskostnaderna i skilsmässomålet (nu är det nästan alltid mannen som får be-

tala) och dessutom föreslås mannen få rätt att söka underhållsbidrag från sin frånskilda hustru om han är utblottad men hon har det gott ställt.
    Tvångsmedling mellan makar före skilsmässa avvisas av kommissionen under hänvisning till erfarenheter i andra länder där sådan medling i regel säges ha urartat till »ren rutin och en onödig formalitet». I stället rekommenderas en avsevärd utbyggnad av organisationen för rådgivning i äktenskapsfrågor. Dessutom vill kommissionen uppmuntra makarna att ge ett strandat äktenskap en ny chans genom att flytta ihop och leva ett äktenskapligt liv under en »försoningsmånad». Om experimentet misslyckas skall skilsmässa kunna beviljas som om ingenting hänt — försoningsmånaden skall med andra ord inte räknas som condonation (tillgift), vilket är ett absolut hinder för skilsmässa. Vissa problem i samband med artificiell insemination har uppmärksammats av kommissionen, som närmast ger intrycket att betrakta förfarandet med rätt oblida ögon. Artificiell insemination av främmande sperma utan mannens medgivande föreslås bli en ny grund för skilsmässa. Kommissionen vill också göra det till ett nytt skäl för judicial separation, den egendomliga mellanformen mellan hemskillnad och äktenskapsskillnad som i övrigt enligt betänkandet bör beviljas i starkt minskad omfattning. Utredningen rekommenderar också att om makarna samtycker till artificiell insemination — vare sig med mannens eller med en utomståendes sperma — så skall detta sätta stopp för möjligheten att begära äktenskapets återgång på grund av impotens.
    Beträffande makarnas egendomsförhållanden föreslår kommissionen att besparingar som hustrun gjort av hushållspengar skall delas lika mellan man och hustru; nu är det mannen som är ensam ägare därtill. (I ett uppmärksammat rättsfall för några år sedan ledde den nuvarande regeln till att en tipsvinst tilldömdes mannen där insatsen hade bestått av hustruns sparade hushållspengar.) Betänkandet föreslår också att de bestämmelser som ger en avliden persons familj rätt att begära ett visst understöd ur den dödes egendom (om varken lagens arvsregler eller ett testamentes bestämmelser sörjt för dem på ett skäligt sätt) skall utvidgas så att även en frånskild make eller maka och t. o. m. den andra parten i ett äktenskap som dömts att återgå skall kunna begära att få en bit med av kakan. Att införa någon form av gemensamt bo eller giftorätt avvisades däremot av kommissionen som ansåg att det skulle innebära »ett markant avsteg från den engelska rättens traditionella inställning».
    En viss inskränkning i äktenskapshindren rekommenderas av kommissionens majoritet så att det skulle bli möjligt för en man att gifta sig med sin frånskilda hustrus syster; enligt nuvarande lag kan han gifta sig med sin svägerska först sedan hans forna hustru avlidit. Inom området för den internationella privaträtten vill kommissionen minska antalet »haltande äktenskap» som anses upplösta i ett land men inte i ett annat. Den reform som föreslås är att engelsk och skotsk rätt skall fästa mindre avseende vid domicilprincipen och i större utsträckning erkänna utländska skilsmässor.
    Endast de viktigaste förslagen i kommissionens betänkande har ovan berörts. På grund av parlamentets arbetsbörda väntas emellertid intet av kommissionens förslag bli lag inom snar framtid och förslaget om skilsmässa efter sju års särlevnad anses nu bli skrinlagt för åtskillig tid framåt. Att kommissionen inte kunde uppnå enighet eller ens majoritet för detta föga omstörtande förslag har på många håll väckt besvikelse, men troligen reflekterar splittringen ganska troget den engelska folkmeningen, som är starkt

delad på denna punkt. Att göra skilsmässa avsevärt lättare än nu är i varje fall engelsmännen främmande. Kommissionen var enig om att skilsmässosiffrorna är för höga — 29 671 i hela Storbritannien år 1954 mot endast 5 372 år 1937 — med den sorgliga följden att landet årligen får ungefär 20 000 nya skilsmässobarn som inte fyllt 16 år. Och innerst inne är nog den engelska inställningen följande: Vi vet att det förekommer en hel del lidande i spruckna äktenskap som inte går att upplösa och att det ibland smusslas och ljugs i skilsmässodomstolarna. Men det är bättre att finna sig i allt detta än att släppa efter ytterligare och degradera äktenskapet till ett rent tillfälligt arrangemang.
    Engelsmännen lägger med andra ord huvudvikten vid lagens moralbildande effekt. Man skall inte heller glömma att ännu inte 20 år gått sedan England endast hade en skillnadsgrund (otrohet) — och 1937 års reform har kanske ännu inte helt hunnit accepteras.

 

Ulf Holmbäck