SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 1946-1955

 

AV T. F. REVISIONSSEKRETERAREN HANS E. NORDSTRÖM

 

    I. Verksamhetens bakgrund
    I det omfattande nydaningsarbetet inom Etiopien ha svenska medhjälpare kommit att intaga en relativt framträdande plats särskilt från och med årsskiftet 1945—1946, då en större grupp svenska experter började att ägna Etiopien sina tjänster. Redan i denna första grupp kommo att ingå flera jurister, vilka sedan efterträtts och avlösts av svenska kolleger.1 Under den gångna tioårsperioden ha emellertid områdena för samtliga svenska insatser i Etiopien skiftat i omfång och struktur. Några av dem ha helt eller delvis nedlagts eller övertagits av andra nationer; andra ha utökats eller nyskapats. På samma sätt ha också de svenska juristernas arbetsuppgifter växlat och skiftat men huvudsakligen varit fördelade på funktioner såsom rådgivare, domare samt åklagare- och polischefer. Någon svensk juristdominans har det dock icke varit fråga om utom beträffande polischefsutbildningen. Dessutom ha de svenska domarna intagit en allt starkare ställning bland de utländska domarna i etiopisk tjänst.
    En sådan frivilligt mottagen samhällsinsats i ett främmande land torde förefalla mången svårförklarlig. Det synes därför kunna vara av intresse att till närmare granskning upptaga några av de faktorer, som få antagas ha medverkat till att svenska jurister och särskilt svenska domare kommit att erhålla ett arbetsfält i detta avlägsna land så helt olikt Sverige. Någon fyllig redogörelse kan det dock icke bli och trots bemödanden kanske ej heller objektiv.2
    Som en generell förklaring beträffande samtliga svenskinsatser i Etiopien — vare sig genom jurister eller andra — torde ganska allmänt accepteras att grunden lagts av det svenska missionsarbete, som påbörjades där redan i slutet av 1800-talet. Missionärerna — främst såsom lärare och läkare — ha tillkämpat sig och sina landsmän förtroende och såsom pionjärer berett väg särskilt för de senare svenska insatserna inom undervisning och sjukvård i Etiopien. Icke så få etiopiska ämbetsmän och andra personer i ledande ställning ha under tidernas lopp fått sin grundläggande utbildning just genom missionens skolor. Det vore därför naturligt om åtminstone dessa personer haft svenskar i

 

1 En förteckning över samtliga svenska jurister i Etiopien 1946—1956 är införd såsom bilaga vid slutet av artikeln.

2 »Etiopien är ett land om vilket det är omöjligt att säga sanningen, har någon yttrat. Det skulle också kunna uttryckas så att allt eller nästan allt som sägs om Etiopien är sant. Alltid är det väl vid någon tidpunkt riktigt om något område, någon miljö eller situation, eller om något spörsmål eller del därav.» (Citat ur förordet till »Kejsaren och hans hövdingar» av ERIK LEIJONHUFVUD).

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 551åtanke då Etiopien i större skala kommit i behov av att från utlandet erhålla rådgivare och lärare i vidare mening. Det nutida Etiopiens främste tillskyndare, ras Tafari Makonnen sedermera kejsar Haile Selassie I, bör särskilt ha uppskattat de svenska missionsskolornas insats såsom en välkommen hjälp i sitt stora utbildningprogram. — Redan med denna inledning har en stor del av bakgrunden antytts. Till den kunna fogas flera andra bilder. En sådan är säkerligen ras Tafaris och vår dåvarande kronprins besök i varandras länder vid en tid, då Abessinien som stat var tämligen okänt.
    De första svenska rådgivarna till Etiopien kommo redan omkring år 1930, förmedlade främst genom missionens försorg. De voro läkaren Knut Hanner och docenten-legationssekreteraren Johannes Kolmodin, vilken sistnämnde slutade sina dagar på en hög post i det etiopiska handelsdepartementet. Andra betydelsefulla svenska medhjälpare fram till det ödesdigra året 1935 voro flyggeneralen Eric Virgin och sedermera armégeneralen Viking Tamm. Den sistnämndes huvuduppgift var att organisera en krigsskola för officerare till den armé utan vilken kejsaren icke kunde räkna med att ostört få bygga upp sitt land. Störningarna kommo dock snabbare och hårdare än väntat och Haile Selassies just påbörjade verk föll till synes helt i spillror genom det italienska angreppet 1935—1936. En del av general Tamms elever ha dock sedan blivit män i staten och mycket tyder på att också de verksamt bidragit att öka kretsen av svenskvänner inom den etiopiska staten både civilt och militärt. Svenska Röda Korsets insatser i det krigshärjade landet verkade i samma riktning och en av ambulansens medlemmar, missionsläkaren Fride Hylander är än i dag förgrundsfiguren inom etiopiska Ministry of Public Health.
    Med det nu anförda torde ha belysts några betydande allmänna faktorer, som sannolikt medverkat till den större svenskinsatsen i Etiopien vid årsskiftet 1945—1946.
    Efter det påtvungna avbrottet i uppbyggnadsarbetet och under de långa landsflyktsåren fram till 1941 utarbetade kejsaren säkerligen detaljerade planer för återupptagandet av reformarbetet inom alla områren i sitt land den dag, då han skulle komma att återvända från sin exil i England. Sannolikt ingick i dessa planer en fördelning och avvägning av de omfattande expertuppgifterna, för vilka han visste sig vara hänvisad att begära hjälp från andra nationer. Men då han efter fem år återvände till sitt land hade många nya faktorer tillkommit av beskaffenhet att starkt inverka på hans planer och val av medhjälpare. Kriget blossade nu i andra delar av världen. Förstörelsen och manspillan hade varit stor i hans eget land, vars befrielse åstadkommits huvudsakligen genom engelska trupper.
    Trots att världsläget minst av allt syntes stimulera till fredligt uppbyggnadsarbete ingick Etiopien redan i början av 1942 en överenskommelse med England om dess bistånd och hjälp för Etiopiens »reconstruction and reform».3 Överenskommelsen, som dessutom kompletterades av ett särskilt militärt avtal, innebar trots Englands då betryckta läge en avsevärd ekonomisk hjälp till Etiopien. I gengäld med-

 

3 The Anglo-Ethiopian agreement of 31st January, 1942.

552 HANS E. NORDSTRÖMförde överenskommelsen ett vid den tiden förmodligen nödvändigt brittiskt inflytande över många delar av förvaltningen i det desorganiserade landet. Av intresse för förevarande artikel är att konstatera, att överenskommelsen föreskrev bland annat att England skulle tillhandahålla Etiopien rådgivare till kejsaren och staten samt vidare polischef och polisbefäl, domare och »magistrates». Dessutom innehöll överenskommelsen en klausul, att Etiopien ej utan att konsultera engelsmännen skulle tillkalla andra rådgivare än dem England tillhandahöll. Att stor vikt fästes vid den judiciella verksamheten torde kunna utläsas därav att vid själva överenskommelsen var fogat ett lagförslag om ändring av domstolssystemet och med föreskrifter bland annat, att i huvudinstansen »the High Court» skulle ingå brittiska domare, att ett lagråd4 skulle inrättas bestående av bland andra kejsarens juridiske rådgivare och presidenten i High Court, samt att alla lagar skulle publiceras på amhariska och engelska i en författningssamling »the Official Gazette». Förslaget blev omedelbart och så gott som ograverat antaget såsom lag5 och följdes snart av en särskild rättgångsförordningsignerad av den nämnde brittiske presidenten. De nu nämnda författningarna utgöra alltjämt den viktigaste grunden för det etiopiska domstolsväsendet.
    Mot slutet av 1944 var tiden redan inne för en modifiering av 1942 års avtal. Genom den nya överenskommelsen7 åtog sig Etiopien i de nu nämnda hänseenden ingenting annat än att utse rådgivare och ämbetsmän bland engelsmän eller andra utlänningar. I fråga om domare ersattes föreskriften om brittiska domare med en allmän hänvisning att kejsaren ägde till domare i High Court utnämnda personer med juridisk erfarenhet från andra länder. Vad angår lagspråket kom förslaget från 1942 om amharisk och engelsk text aldrig att inflyta i den särskilda lag, varigenom the Official Gazette slutligen etablerades.8 Alltsedan dess ha lagar och förordningar dock utfärdats på dessa båda språk.
    Även om Etiopien genom 1944 års överenskommelse icke längre var fördragsmässigt bundet att söka sina medhjälpare endast bland engelsmän var deras position i realiteten fortfarande stark inom de områden, vartill det faktiska läget ävensom 1942 års överenskommelse och militäravtal berett väg. Etiopiernas broderland Eritrea var dessutom fortfarande helt under brittisk förvaltning. Det förefaller heller icke troligt att Etiopien ens skulle ha velat erbjuda något deciderat inflytande till någon annan stornation. Av de allierade kunde eljest Frankrike ej blott inom rättsväsendet ha gjort sådana anspråk av bl. a. följande skäl: före den italienska ockupationen fanns i Etiopien enligt en fransk-etiopisk överenskommelse en särskild domstol, som tillämpade de få kodifierade civillagarna, vilka alla voro av franskt ursprung; Negarit Gazetas företrädare, där en del men visst icke alla lagar publice-

 

4 Consultative Committee for legislation.

5 Administration of Justice Proclamation, 31st January, 1942.

6 Court Procedure Rules, 1943.

7 The Anglo-Ethiopian agreement of 19th December, 1944.

8 Establishment of the Negarit Gazeta Proclamation, 1942. »Negarit» betyder trumma.

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 553rats, hade haft franskan som alternativt språk till amhariskan; franskan var alltjämt många bildade etiopiers språk; etiopiernas enda internationella kommunikationsled var järnvägen mellan Addis Abeba och Djibouti i Franska Somaliland. Märkligt nog kunde några liknande argument ha åberopats av italienarna i fråga om tiden innan Italien blev fiendemakt i Etipoien. Bland annat hade den italienska strafflagen tillämpats i Etiopien vid sidan av den etiopiska strafflagen av 1930. Å andra sidan kunde nästan varje större nation åberopa, att den tidigare haft konsularjurisdiktion i Etiopien.
    Valet av juridiska medhjälpare kom att fördelas på flera nationer med Sverige i gynnad ställning. De svenska juristernas kandidatur synes ha gynnats — förutom av de ovannämnda allmänna faktorerna — jämväl därav att Etiopien vid denna tid synbarligen icke ville ytterligare binda sig vid sådana manifesta rättssystem såsom det engelska och franska. Några av orsakerna härtill ha redan antytts, men åtskilliga andra torde ha inverkat. Däribland att det urgamla landet har en rättstradition, som skulle vara föga betjänt av ett oförmedlat införande av ett i främmande land utbildat och grundfäst rättssystem. En sådan import skulle särskilt vid den tiden alltför starkt ha brutit mot alla de övriga områden, där utvecklingen just börjat, och därjämte förutsatt en omfattande tillförsel utifrån av både domare och andra rättsfunktionärer. En dylik anordning skulle ha visat sig svår att anpassa till det gamla systemet med talrikt utnyttjande av lekmannadomare. Men trots allt detta skulle de nya utländska medhjälparna kunna bereda utrymme för både engelska, franska och — varför icke — svenska rättsprinciper utan att låta någon av dem tränga undan den inhemska rätten, där sådan borde hävdas eller på grund av lagstiftning måste hävdas. Samtidigt skulle i det dagliga arbetet meddelas fortgående undervisning åt alla de lekmän, som satts att biträda juristen, vare sig dessa biträden benämndes meddomare, åklagare eller advokater. Slutligen borde juristen i allmänhet, oavsett sina nominella funktioner, vara beredd att ingripa där han bäst behövdes inom andra områden.
    Med så många krav och grannlaga uppgifter synes det förklarligt om de förutnämnda allmänna faktorerna vid första valet av svenska jurister vägt tyngre än de rent yrkesmässiga kvalifikationerna. Erik Leijonhufvuds och hans medhjälpares insatser inom justitieministerium och domstolar torde emellertid ha dokumenterat att också de juridiska kvalifikationerna voro för handen. På annat sätt kan den fortsatta verksamheten icke gärna förklaras9 — framförallt i betraktande av den starka medtävlan från andra nationer. Det nu sagda har inom det etiopiska inrikesministeriet motsvarande tillämpning i fråga om rådgivaren Sune Wetterlundhs och de svenska landsfogdarnas insatser där.
    Vad särskilt beträffar den svenske domstolsjuristen torde det ha visat sig, att hans mångsidiga teoretiska utbildning och grundliga praktiska utbildning i allt slags domstolsarbete gjort honom väl rustad att på detta fält möta konkurrensen från andra utländska aspiranter. Från den praktiska utbildningen kan förtjäna att särskilt framhållas vana

 

9 Antalet utländska domarbefattningar tillsatta av etiopiska staten har sedan 1946 hållit sig omkring fem. F. n. och alltsedan 1952 äro tre av dessa domare svenskar.

554 HANS E. NORDSTRÖMatt tjänstgöra med nämnd. Från den teoretiska utbildningen är det frestande att nämna, att det numera på sina håll förkättrade läroämnet romersk rätt kan vara en god hjälpkunskap för en jurist i den trefaldiga egenskapen av lagstiftare, utbildare och domare, särskilt då han ställs inför uppgiften att klargöra och välja mellan olika rättssystem. Åtskilliga av den romerska rättens och senare latinska definitioner kunna i främmande land bli den gemensamma nämnaren, då andra språk icke räcka till för att giva täckning åt begreppens innehåll. Över huvud taget torde samarbete inom internationell lagstiftning och rättskipning svårligen kunna undvara ett dylikt medium. Det vore därför beklagligt om den svenske juristen i framtiden skulle berövas någon kunskap, som kan bli till gagn i sådant arbete.

    II. Verksamhetsområdena
    Det skulle ej vara möjligt att inom ramen för denna artikel redogöra för alla de uppgifter, som ankommit på de svenska juristerna under denna tioårsperiod. Såsom torde ha framgått av det föregående kunna knappast ens de större uppgifterna ses isolerade. Även de skulle för sin rätta belysning kräva en bred skildring av hela det sammanhang, som skapat uppgifterna, och helst också av de förhållanden, miljö m. m., vari uppgifterna haft att fullgöras. För att åstadkomma en sådan helhetsbild får litteraturen10 tagas till hjälp. Ej heller för den rent yrkesmässiga11 bilden kan denna artikel bidraga med mer än några strödda iakttagelser från de områden, varom det närmast är fråga, nämligen lagstiftning, domstolsväsende samt åklagar- och polisväsende.

 

    1. Lagstiftning
    Såsom ett allmänt omdöme om lagstiftningen gäller att den utgör ett konglomerat av gammalt och nytt med inslag från många skilda håll. I den mån skriven lag existerar är den huvudsakligen en produkt av de senaste årtiondena. Bland de många orsakerna till bristen på kodifiering kan anföras en förklarlig motsättning mellan anhängare av »statutory law» och särskilt äldre förespråkare för oskriven »common law»12. Emellertid skulle ett common law-system i Etiopien bli liktydigt med en uppdelning i ett flertal olika landskapslagar, ty mellan de skilda landsdelarna och de många folkgrupperna bestå många olikhet i seder och bruk samt i språk och religion. Att accentuera olikhe

 

10 Redan den svenska litteraturen om Etiopien är talrik. Av de i artikeln namngivna personerna ha skrivits bl. a. följande böcker: FRIDE HYLANDER »Ett år i tält» (Ev. Fosterlandsstift. 3 uppl. 1936), ERIC VIRGIN »Abbesinska minnen» (Bonniers 1936), VIKING TAMM »I tjänst hos Negus» (Wahlström & Widstrand 1936), samt LEIJONHUFVUDS redan omnämnda »Kejsaren och hans hövdingar» (Norstedts 1948). Bland senast utkomna verk märkes antologien »Bortom bergen» (Ev. Fosterlandsstift. del I 1953, del II 1954) med bl. a. enastående bildmaterial.

11 Etiopien ur juridisk aspekt är behandlat av bl. a. MARGERY PERHAM i »TheGovernment of Ethiopia» (Faber & Faber, London 1947). Flera översikter av det etiopiska rättssystemet ha utgivits av NATHAN MAREIN senast i »The Ethiopian Empire — Federation and Laws» (J. Vürtheim & Son, Rotterdam 1955). Det senare verket innehåller huvudsakligen författningstext.

12 En i Etiopien verksam amerikansk jurist använde sig i fråga om vissa amerikanska stater av en betydligt klarare distinktion, nämligen mellan »statute-states»och »case-states».

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 555terna kan ej ha legat i kejsarens intresse. Å andra sidan var det nödvändigt att tiden och utvecklingen tillätos åstadkomma någon utjämning av olikheterna innan ett omfattande lagstiftningsarbete kunde planeras. Ett förvånansvärt långt stycke på den vägen har medhunnits i betraktande av de många hindren.
    a) Statsrätt. Vid en redogörelse för etiopisk lagstiftning är det ej blott av artighet som statsrätten får komma först. Redan 1931 gav kejsaren landet en skriven grundlag13, som introducerade utanverken till ett parlamentariskt system i det gamla feodala landet. Här skall ej närmare behandlas konstitutionslagens innehåll, men så mycket bör dock konstateras som att lagen i lapidarisk form innehöll de väsentligaste förutsättningarna för statens funktion. I samband med kejsarens regentjubileum 1955 har en ny konstitution proklamerats och bl. a. allmän rösträtt införts. En stark impuls att statsrättsligt se om sitt hus fick Etiopien genom det 1952 verkställda FN-beslutet om federationen mellan Etiopien och Eritrea. I beslutet fastslog FN åtskilliga folkrättsliga och statsrättsliga grundsatser att gälla för federationen. Sålunda kom FN:s universella deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna14 att direkt inskrivas i den särskilda konstitutionslagen för Eritrea, utfärdad 1952. För lagstiftningsarbetet inom det statsrättsliga området ha anlitats framförallt amerikanska jurister. De svenska jurister, som under tioårsperiodens första del hade formlig ställning såsom rådgivare, medverkade bl. a. i fråga om de folkrättsliga spörsmålen i samband med italienska krigshandlingarna i Etiopien.
    Innan statsrättens område lämnas, bör något nämnas om den lagstiftning, varigenom det nuvarande ministerrådet upprättades och ministrarnas ämbetsområden definierades. Det skedde så sent som 1943, men de facto existerade de flesta av ministerierna långt tidigare. Av de nu befintliga tolv ministerierna är det såsom ovan berörts framförallt justitieministeriet och inrikesministeriet, vilka tagit de svenska juristerna i anspråk.
    b) Privaträtt, straffrätt och processrätt. Inom allmän lagstiftning äro f. n. samtliga nu nämnda rättsområden föremål för kodifikation. En större kommitté av utländska jurister var tillsatt för att ge råd varifrån de lämpligaste förebilderna borde tagas. De två svenska juristerna i denna kommitté hävdade mot majoriteten att förebilderna borde sökas huvudsakligen i kontinental (och gärna nordisk) rätt. Preliminära etiopiska förfrågningar i de nordiska länderna om lämpliga jurister för lagstiftningsuppdraget synas emellertid icke ha lett till resultat och f. n. är lagstiftningsuppdraget sedan 1953 anförtrott schweiziska och franska jurister.
    Såsom ovan omnämnts fanns inom privaträtten redan före 1935 i Etiopien vissa skrivna lagar av franskt ursprung. Av dessa existera ännu lånelag, bolagslag och konkurslag. Osäkerhet råder emellertid om deras rätta promulgation. Deras innehåll är dessutom föga känt utanför den krets, som är i besittning av de få maskinskrivna exemplar, vilka ännu förekomma. Dessa lagar — möjligen med undantag för lå-

 

13 The Constitution of Ethiopia, 1931.

14 Jfr GUSTAF PETRÉN i SvJT 1955 s. 657—658 angående Europarådets motsvarande konvention.

556 HANS E. NORDSTROMnelagen — utgöra egentligen endast antingen formlig översättning eller kompilation av de franska förebilderna. Lånelagen företer dock tecken på att ha varit föremål för överarbetning. Dess bestämmelser om ränta ha f. ö. bekräftats genom senare lagstiftning15. I brist på annan civil lagstiftning tages givetvis viss ledning från dessa lagar — promulgerade eller icke. En tämligen utförlig preskriptionsförordning av 1943 har både processuellt och sakligt blivit de civila domstolarna till stor nytta. Den befriar domstolarna från urgamla tvister, och ger också indirekt ledning i åtskilliga civilrättsliga frågor.
    Straffrätten erbjuder i föreliggande kodifiering ett intressant inslag i lagstiftningen. Den skrivna lagen daterar sig som nämnts från 1930 och präglas i hög grad av kasuistik. Före 1930 torde såsom enda rättesnöre ha funnits den koptiska kyrkans medeltida samling av rättsoch andra levnadsregler, sammanställda i en urkund »Fetha Negast» avfattad på kyrkospråket »Geez»16 och sålunda tillgänglig praktiskt taget endast för de kyrkans män, som undervisats däri. Strafflagen av 1930, som i en del stycken hänför sig till Fetha Negast, skulle enligt sitt företal icke tillämpas på utlänningar med mindre vederböransjälv så önskade. Så lär ofta nog ha önskats bl. a. på grund av den nämnda kasuistiska utformningen, som givetvis lämnar många luckor. Emellertid innehåller lagen också uttryckliga bestämmelser om vidsträckt analogisk tillämpning — bestämmelser med vilka de flesta utländska jurister ha svårt att förlika sig. Å andra sidan innehåller lagen många förtjänstfulla stadganden, vilka man får hoppas icke komma att försvinna i det nu pågående lagstiftningsarbetet utan bli föremål för vidare utformning. Ända till år 1947 tillämpades den italienska strafflagen såsom komplement till 1930 års lag, när målet angick utlänningar. Efter 1947 synes 1930 års lag ha varit allenarådande tillsammans med de många specialstraffrättsliga bestämmelserna i finansförfattningar m. fl. Under 1953 utfärdades en särskild strafflagstiftning att gälla federala brott. Denna lag torde i första hand ha varit avsedd för Eritrea. För själva Etiopiens del är lagen av mindre betydelse, då den i praktiken icke innebär någon ändring av 1930 års lag och därjämte helt saknar allmänstraffrättsliga bestämmelser.
    Processrätten är såsom förut anmärkts till stor del baserad på fragmentariska engelska förebilder. Lagstiftningen har vid skilda tillfällen kompletterats, men någon verklig utfyllnad torde ej kunna åstadkommas förrän arbetet med de materiella lagarna slutförts. Även i detta avseende har federationen med Eritrea gjort sig påmint och föranlett en särskild procedurlag för den federala rättskipningen i Eritrea såväl som för domstolarna i själva Etiopien, då dessa handlägga federala mål. Etiopiens ställning som sjömakt har dessutom nödvändiggjort en särskild sjörättsprocedur, varom lagstiftning redan föreligger. Det kan kanske förefalla egendomligt att just på detta område lagstiftning medhunnits så snabbt, men Etiopien har synbarligen varit angeläget att erbjuda internationell sjöfart alla rättsliga garantier. Även de nu nämnda federala procedurlagarna torde få betraktas såsom kompletterande och tillfällig lagstiftning i avvaktan på en allmän processlag.

 

15 Den legala räntan är 9 %; i vissa fall tillåtes 12 %.

16 Ett från det amhariska språket skilt semitiskt språk i bruk inom koptiskakyrkan.

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 557    c) Förvaltningsrätt, finansrätt m. m. Under inrikesministeriet17 sortera bl. a. samtliga provinsstyrelser samt hela landets polisväsende. Både den omfattande »landshövdingeinstruktionen» och polislagen tillkommo 1942 och utgöra den mest framträdande lagstiftningen inom förvaltningsrätten. Särskilt i begynnelsen av kejsarens enhetsverk funnos några provinshövdingar, som hade tendenser att motverka den centralt ledda konsolideringen. Landshövdingeinstruktionen synes vara den slutliga bekräftelsen på att provinshövdingarnas forna ställning upphört. En antydan om den maktutövning, som tidigare icke varit en och annan provinshövding främmande, utgör stadgandet18 att provinsguvernör icke äger sluta fördrag med Etiopiens grannländer vare sig i gränsfrågor eller i politiska eller militära frågor. Vid jämförelse härmed är det mindre uppseendeväckande att provinsguvernören alltjämt skulle vara högste domare ävensom fiscalis i provinsen. Under de år som gått ha emellertid åtskilliga förändringar kunnat åvägabringas i provinsstyrelsernas organisation och funktion. Den svenske rådgivaren i inrikesministeriet fick trots förtjänstfulla insatser i dessa avseenden ingen direkt efterträdare — vare sig svensk eller annan utlänning. Men på ett för provinserna betydelsefullt område har den svenska insatsen hela tiden fortsatts nämligen beträffande utbildningen av polisofficerare. Därjämte har den svenske chefen19 för polisutbildningen anlitats såsom ministeriets rådgivare i organisationsfrågor rörande landets polisväsende. Frukterna härav ha blivit bl. a. ny kriminalpolisorganisation.
    Ehuru det knappast är befogat att tala om etiopisk finans rätt i den mening en svensk jurist inlägger i begreppet, bör nämnas att hos finansministeriet hopats en sådan mångfald arbetsuppgifter att flera väsentliga uppgifter kommit i skymundan. En verklig avlastning för finansministeriet torde den i september 1953 publicerade sjölagen 20ha inneburit. Den förlade under försvarsministeriet21 allt vad rör investeringar, försäkringar, skatter och skattefrihet i fråga om alla objekt med marin anknytning. Av lagens uttryckligen angivna objekt förtjäna nämnas — förutom rederier och fartyg — fiske22 och saltproduktion23 ävensom varje företag, som tillverkar produkter för marin användning. Den rättsliga tillämpningen av denna betydelsefulla lag vilar på svensk ordförande i den enda hittills upprättade sjödomstolen.

 

    2. Domstolsväsende m. m.
    Innan en redogörelse lämnas för själva domstolsorganisationen bör något sägas om justitieministeriets administration och personalrekryteringen.

 

17 Under ledning av kejsarens pålitligaste medhjälpare. Tills nyligen var patriothövdingen Ras Abebe Aregai inrikesminister.

18 Decree No. 1 of 1942, Part 20, Article 1.

19 Detta gäller framförallt dåvarande landsfogden Hugo Höfde.

20 The Maritime Proclamation, 1953.

21 Under ledning av förutnämnde Ras Abebe Aregai och med Etiopiens förutvarande sändebud i Sverige såsom viceminister för »Marine Department».

22 Etiopien hävdar 12-milsgräns, Fisket, som även innefattar pärlfiske, anses vara rikt i Röda Havets södra del. Även fiskeindustrier omfattas av sjölagen.

23 Härmed avses huvudsakligen salinerna vid Röda Havets kust.

558 HANS E. NORDSTRÖM    a) Justitieministeriet. Ministry of Justice står under ledning av en minister, som till sitt förfogande har två viceministrar, en för administration och en för lagstiftning. Till ledningens förfogande ha tidvis stått utländska jurister såsom »judicial advisers». Inom ministeriet finnes ett slags byråindelning. En av dessa byråer har till uppgift att yttra sig i bl. a. nådeärenden och revisionsärenden i mål, som efter domstolsavgörandena bringas inför kejsaren eller kejsarens domstol. En delvis fristående ställning inom ministeriet intager Advocate General's Office, varom mera nedan under åklagarväsendet.
    Ministeriet utövar direkt de viktigare administrativa funktionerna i fråga om alla reguljära domstolar och deras personal; domare, åklagare, tolkar o. s. v. Till dessa arbetskrävande uppgifter komma dessutom licensiering av landets samtliga advokater. På senare tid har dock i viss utsträckning vederbörande domstol bemyndigats att utfärda advokatlicens.
    b) Rekrytering. Justitieministeriet och domstolarna intaga i detta avseende ingen särställning i fråga om de egnas utbildning — intill senaste tid har någon juridisk skolning icke funnits att tillgå i landet. Men uppgifterna ha ändå måst fullgöras och utbildningen har fått komma genom det praktiska arbetet. Då läraktigheten är stor, blir med tiden den anställde i stånd att fullgöra mera kvalificerat arbete och kan med åren finna sig placerad såsom advokat, åklagare eller domare. Numera brukar det dock ej ske förrän den anställde förvärvat formligt bevis på sina kunskaper. Under årens lopp ha utländska jurister vid sidan av sina övriga uppgifter ofta påtagit sig att ge lektioner för större eller mindre grupper. Med juristernas växlande nationalitet och utbildning har givetvis undervisningen blivit mycket ojämn. Under åren 1950—1951 igångsattes emellertid vid Addis Abeba University College en formlig juridisk undervisning enligt en fyraårsplan. Såsom resultat härav utexaminerades 1955 cirka 40 elever. En stor del av dessa voro dock redan antingen domare, åklagare eller advokater. Bland dessa yrkesgrupper, men kanske särskilt i fråga om praktiserande advokater, finnas några etiopier vilka med tiden genom självstudier och praktik förvärvat ganska aktningsvärda kunskaper.
    c) Domstolsorganisation. Enligt den förut nämnda Administration of Justice Proclamation skulle följande domstolar finnas i Etiopien: 1) the Supreme Court, 2) the High Court, 3) provincial courts, 4) regional and communal courts.
    De nämnda domstolarna äro också numera tillfinnandes men dessutom ett flertal andra. Däribland märkas krigsdomstolar, särskilda mohammedanska domstolar samt lokala enmansdomstolar. På ett högre plan märkas jämlikt den gamla konstitutionens bestämmelser administrativa domstolar. Någon ytterligare lagstiftning om sistnämnda domstolars organisation, funktion eller jurisdiktion förelåg ännu ej 1955. Detsamma gäller kejsarens domstol »Chilot», men den torde vila på urgammal hävd och utgöra suveränens kontroll av samtliga andra domstolar, högsta domstolen icke undantagen. Det torde vara svårt att särskilja kejsarens prerogativ från Chilots domsmakt, som även omfattartvistemål. I särskilt intrikata sådana plägar stundom tillsättas en kom-

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 559mitté24, som efter rättegångsliknande förfarande avger utlåtande till Chilots ledning.
    De instanser, som för de svenska juristernas del varit av största intresse, äro Supreme Court och High Court. Då hela domstolsväsendets tyngdpunkt utgöres av High Court och då under hela den nu ifrågavarande tioårsperioden svenska jurister tjänstgjort där såsom »presiding judges», synes det vara befogat att börja framställningen med High Court.
    I Etiopien25 är the High Court dels första instans i mera betydande brott- och tvistemål26, dels appellationsinstans27 från provinsdomstolarna, dels ock prorogationsinstans i fråga om mål, som påbörjats i provinsdomstol men på parts begäran överflyttats till högre instans. Chef för High Court i Etiopien är dess president. Alltsedan fördraget av 1942 har ämbetet beklätts av engelska jurister. Domstolen har sitt säte i Addis Abeba och är delad på flera divisioner. Denna indelning regleras administrativt av presidenten i samråd med justitieministeriet. Under senaste år har indelningen omfattat huvudsakligen två civildivisioner, tre kriminaldivisioner, två jorddivisioner, en appelldivision samt en division kallad the Government Court. Den senares funktion och kompetens kan sägas vara något oklar i det den divisionen — där någon svensk domare veterligen icke medverkat — synes vara tillerkänd en mer eller mindre exklusiv rätt till mål, där etiopiska staten är part. The Government Court's jurisdiktion har i viss mån inverkan på de två civila divisionernas kompetensområde. Dessa divisioner, vilka alltjämt benämnas commercial divisions, ha under hela den ifrågavarande perioden varit under svenskt ordförandeskap med undantag för ett par månader.
    Varje division i High Court består av tre domare, vilket är regeln för alla reguljära domstolar i Etiopien. Under en del av året sammansättes en eller flera särskilda divisioner, som hålla ting i de olika provinserna. Av de svenska juristerna gjorda framställningar om att få anordna sådana »circuits» ha icke hittills tillmötesgåtts28.
    High Court har ett centralt kansli, på vilket också ankommer exekutionen i civilsaker. Varje division har till sitt förfogande viss personal, av vilka domstolstolkarna intaga en betydelsefull position. Icke ens med meddomarna kan den utländske ordföranden alltid kommunicera direkt och det kan inträffa — särskilt i brottmål — att meddomarna icke heller förstå den tilltalades språk. Så kan t. ex. bli fallet då den tilltalade kommer från något av de icke amharisktalande områdena ej långt från Addis Abeba. Det alternativa domstolsspråket i förhandling, där utländsk domare medverkar, är engelska.

 

24 Några dylika »Assessors Committee» ha haft följande femmanssammansättning: ordförande och en ledamot högre etiopiska ämbetsmän, två ledamöter svenska domare och en ledamot engelsk jurist.

25 Beträffande Federal High Court i Eritrea; se nedan.

26 Brottmål, där strafflatituden omfattar mer än fem års »imprisonment», och tvistemål, där tvisteföremålets värde överstiger 2 000 etiopiska dollar (= cirka 4 000 kronor).

27 Under senare år synes praxis ha starkt begränsat överklagningsrätten och ett mål icke längre tillåtas genomgå mer än två reguljära instanser.

28 Syneförrättningar ha dock fått hållas i de centralare provinserna.

560 HANS E. NORDSTRÖM    The Federal High Court in Eritrea upprättades i och med federationen såsom en fristående sektion av Etiopiens High Court29Verksamheten i Eritrea påbörjades under våren 1953. Domstolen, som ännu ej upprättat underinstanser, har numera tre divisioner, nämligen en civildivision, en kriminaldivision samt en sjörättsdivision. Domstolen har sitt säte i Asmara, men circuits äga rum till Assab och Massaua vid Röda Havet samt till Tessenai vid Sudangränsen. Sedan sin tillkomst står domstolen under ledning av svensk domare såsom president, vilken tillika är ordförande i civil- och sjörättsdivisionen. Regeln om tre domare gäller även här, men av meddomarna är en etiopier och en eritrean dock att i sjörättsmål gäller annan sammansättning. Domstolens allmänna behörighet omsluter det judiciella området av de federala befogenheter, vilka FN-beslutet tillade den etiopiska staten att utöva i Eritrea. Civildivisionens intrikatare uppgifter äro — förutom jurisdiktionsfrågor mellan Etiopien och Eritrea — tillämpningen av FNlagstiftningen om de mänskliga fri- och rättigheterna30. Domstolens övriga viktigare uppgifter äro förlagda till sjörättsdivisionen såsom framgått av redogörelsen ovan för sjölagstiftningen. För handläggningen av sjörättsmål gäller att minst en av domstolens ledamöter skall inneha högre marinutbildning31.
    Eritrea utövar en viss självstyrelse och har även eget folkvalt parlament. För de eritreanska lokala behoven finnas därför inhemska domstolar av flera instanser. Dessa domstolar tillämpa huvudsakligen italiensk lag. I samband med att engelsmännen 1952 överlämnade förvaltningen av Eritrea anställdes tre engelska domare för de rent eritreanska domstolarna. I övrigt innehålla dessa såväl italienska domare som infödda lekmannadomare32. Ingen av dessa domarbefattningar tillsättes av etiopiska staten. — I detta sammanhang bör omnämnas att FN vid federationsbeslutets genomförande 1952 ställde en särskild U. N. Tribunal till förfogande i Eritrea för eventuella tvister rörande f. d. italiensk statsegendom. Till domstolens ordförande utsågs lagmannen Hugo Wickström33. FN-domstolen kan närmast sägas ha haft en garantifunktion. Någon egentlig tvist anhängiggjordes icke och det i Asmara upprättade domstolskansliet avvecklades i början av 1954.
    The Supreme Court med säte i Addis Abeba är en appellationsdomstol för High Court och Federal High Court. Den är landets högsta organiserade domstol och står under ledning av en etiopisk domare med titeln Afa Negus34. Han presiderar över en av domstolens tre avdelningar, medan de övriga två avdelningarna har var sin etiopisk Vice Afa Negus till ordförande. Varje avdelning består av ytterligare två för varje särskilt tillfälle förordnade domare från High Court,

 

29 Inom själva Etiopien ha samtliga landets domstolar formellt federal kompetens.

30 Det bör anmärkas, att härmed avses ej blott grundläggande fri- och rättigheter (såsom enligt RF § 16) utan åtskilliga andra rättigheter såsom t. ex. rätt till utbildning, yrkesutövning o. s. v.

31 För sådant ändamål äro vid domstolen utnämnda en grekisk kommendörkapten och en norsk överstelöjtnant.

32 Amhariska är lokalt icke officiellt språk i Eritrea, vars officiella språk äro tigrinja och arabiska. Det främsta hjälpspråket i Eritrea är italienska.

33 Se WICKSTRÖMS artikel i SvJT 1953 s. 56—57. Samma domstol fungerar för motsvarande ändamål i Libyen, där domstolen har sitt säte.

34 »Afa Negus» betyder ordagrant kejsarens andedräkt.

SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIEN 561vilka ej deltagit i målets handläggning där. Ofta är en av dessa två domare utlänning. Så är alltid fallet då målet är federalt. De utländska domarnas medverkan i Supreme Court sker alltså mestadels i form av en växeltjänstgöring mellan Supreme Court och High Court. Supreme Court's process får till sin övervägande del sägas vara skriftlig. Ny bevisupptagning förekommer sällan. För den utländske domarens tjänstgöring i Supreme Court är någon kunskap i franska önskvärd försåvitt han ej vill finna sig hänvisad till tolk vid överläggningarna med avdelningsordförandena.

 

    3. Åklagar- och polisväsende
    En formlig åklagarinstitution fick Etiopien redan 1942, men den medgav dock alltjämt vidsträckt utrymme för enskilda åtal, vilka dittills varit regeln för talan i brottmål. Åklagarväsendet hör, såsom ovan nämnts, under justitieministeriet, men enligt en lagändring av 1952 måste varje åklagare utnämnas av kejsaren. Åklagarväsendets huvudsakliga ledning utövas av en utländsk jurist såsom Advocate General, som närmast under sig numera har två etiopiska Deputy Advocate Generals av vilka en är stationerad i Eritrea. Utnämnda åklagare äro dessutom placerade i alla större provinsdomstolar. Verksamheten inom Advocate General's Office är ännu ej lagfäst. I stort sett följer verksamheten de grundlinjer, som på sin tid uppdrogos av Erik Leijonhufvud. Under tidernas lopp har detta office i någon utsträckning också fått föra kronans talan i civila saker, men någon formlig befogenhet har ännu icke tillagts ämbetet i detta avseende. Åtskilliga ämbetsverk hålla sig med en egen advokat- och fiskalskår, som icke inordnats under Advocate General och justitieministeriet.
    Åklagarrekryteringen sker ännu till största delen genom utnyttjande av de tjänstemän, som erhållit sin praktiska utbildning vid domstolarna och i justitieministeriet. Ett viktigt tillskott till åklagarkåren kommer från sådana polisofficerare, som utbildats vid Aba Dina Police Staff College i Addis Abeba. Detta institut har alltsedan sin tillkomst stått under ledning av svensk landsfogde med flera svenska polisbefäl såsom lärare. Eleverna ha på senare tid till stor del kunnat rekryteras bland ynglingar med gymnasieutbildning, vilka vid institutet genomgå en tvåårskurs med allsidig utbildning. Institutets chef har handhaft bl. a. den juridiska undervisningen. Även efterutbildningskurser för polischefer och äldre polisofficerare anordnas vid institutet. Polisväsendet i övrigt synes stå under ledning av en högre engelsk officer. Kårens numerär är stor och organisationen reglerad genom den förutnämnda polislagen av 1942. Med undantag för befäl och specialutbildad personal får en stor del av polisens manskapskår alltjämt sägas närmast motsvara ett gendarmeri för ordningens upprätthållande. I och med att utbildat polisbefäl ökat i antal och placerats i provinserna har emellertid hela poliskårens kvalitet kommit att successivt ökas.

 

    III. Slutord
    Det torde vara skäl att än en gång erinra om att artikeln icke gör anspråk på vare sig fullständighet eller full aktualitet. Här har endast framlagts några av artikelförfattarens personliga intryck och iakttagel-

 

36—563004. Svensk Juristtidning 1956

562 SVENSK JURISTVERKSAMHET I ETIOPIENser från arbetsfältet i Etiopien. En del av vad som sagts är måhända redan föråldrat; annat kanske står inför sin snara lösning. Utvecklingen är snabb i Etiopien särskilt i betraktande av de stora svårigheterna och avstånden i fråga om både tid och rum.
    Slutligen må uttalas förhoppningen, att artikeln bidragit till att klargöra, att de svenska juristernas verksamhet i Etiopien varit och är ett aktivt och skapande deltagande i landets strävsamma uppbyggnad till en modern stat. Verksamheten bör därför ge upphov till en i viss mån reciprok tacksamhet, ty deltagandet i en sådan verksamhet kan väl icke undgå att ge den svenske juristen vidgade erfarenheter, som böra bli honom till nytta i en alltmer utåtriktad tillvaro. Framförallt borde härtill bidraga de ökade kunskaperna om andra länder och andra rättssystem. Tjänstgöringen i det mer och mer internationellt betonade Etiopien, yrkesumgänget med andra länders representanter och därmed följande åsiktsutbyten torde ge sådana kunskaper. Det är därför också att hoppas, att svenska jurister beredas tillfälle till fortsatt medverkan i denna praktiska förskola till mellanfolkligt samarbete.


Hans E. Nordström

 

Förteckning över svenska juristers befattningar i Etiopien 1946—1956
Namn: Årtal: Befattning:Bankdirektören Erik Leijonhufvud, Stockholm. 1946—1948 Judicial Adviser, Advocate General.Landssekreteraren Sune Wetterlundh, Malmö. 1946—1948 Adviser Ministry of Interior.Rådhusrättsassessorn Sigurd Lind, Stockholm. 1946—1948 Assistant Adviser Ministry of Justice, Puisne Judge Supreme Court.Landsfogden Axel Blomér, Falun. 1946—1949 Chief Aba Dina Police Staff College.Rådhusrättsassessorn Gunnar Linnander, Stockholm. 1947—1949 Presiding Judge High Court Commercial Division.Revisionssekreteraren Nils Mangård, Stockholm. 1948—1950 Acting Advocate General, Presiding Judge High Court Commercial Division,1955— President Federal High Court inEritrea.Hovrättsassessorn Hans E. Nordström, Stockholm. 1950—1952 Deputy Advocate General, Presiding Judge High Court Commercial Division,1953—1955 President Federal High Court inEritrea.Hovrättsrådet Torvald Hellquist, Göteborg. 1950—1953 Presiding Judge High Court Commercial Division.Polismästaren Hugo Höfde, Göteborg. 1950—1954 1952—1954 Chief Aba Dina Police Staff College.(Lagmannen Hugo Wickström, Göteborg. Del av åren Member U. N. Tribunal in Eritrea1.)Hovrättsassessorn Ivan Wallenberg, Stockholm. 1952—1955 Presiding Judge High Court Commercial Division.Hovrättsrådet Carl-Gustaf Asplund, Sundsvall. 1953—1956 Presiding Judge High Court Commercial Division.Landsfogden John Lundvall, Gävle. 1954— Chief Aba Dina Police Staff College.Hovrättsassessorn Thord Granger, Jönköping. 1955— Presiding Judge High Court Commercial Division.Hovrättsassessorn Lars Ålund, Stockholm. 1956— Presiding Judge High Court Commercial Division

 

1 Domstolen utgjorde ej del av den etiopiska domstolsorganisationen.