CARL SVENNEGÅRD. Ur hyresrådets praxis. Rättsfallssamling. Sthm 1956. Sveriges Juristförbunds Förlags AB. Kr. 24,00.

 

    Under de fjorton år, som hyresregleringen varit i kraft, har av Statens hyresråd avdömts i runt tal 57 000 mål. Med utgångspunkt från att endast en ringa del av de utav hyresnämnderna handlagda målen fullföljas till hyresrådet torde man kunna antaga, att nära hälften av landets lägenhetsbestånd i de hyresreglerade orterna någon gång under nämnda tid varit föremål för de hyresreglerande myndigheternas prövning. Hyresregleringslagstiftningen och dess tillämpning ingriper sålunda djupt i de enskilda medborgarnas förhållanden.
    De avgöranden i besvärsmål, som hyresrådet fäller, ha uppenbarligen betydelse för rättsutvecklingen inom berörda område. Att avgörandena icke kommit att få så stort inflytande som varit önskvärt torde bero på att de icke kunnat publiceras på ett sådant sätt att de i större utsträckning nått hyresnämnderna, än mindre allmänheten. Den underlåtna publiceringen från hyresrådets sida har varit avsiktlig; det har ansetts att avgörandena ofta varit beroende av de särskilda förhållandena i det enskilda fallet och att en publicering i allmänhet av fallen skulle kunna ge sken av ett principiellt ståndpunktstagande där sådant icke förelegat. Hyresrådet har därför valt att tillkännagiva de tillämpade principerna i en handbok för hyresnämnderna och i cirkulär till dessa; för internt bruk inom hyresrådet har dessutom gjorts en sammanställning av avdömda fall av mera principiell innebörd, vilken sammanställning emellertid icke ansetts böra publiceras med hänsyn till risken för feltolkning av de redovisade rättsfallen. Planer föreligga emellertid på en revision av denna interna sammanställning, därvid de fall, som numera äro obsoleta, skulle utmönstras och samlingen kompletteras med senare principiella avgöranden. När en sådan revision, vars resultat därefter skulle utgivas till ledning för hyresnämnder och enskilda, kan komma att utföras är emellertid ovisst.
    Den publikation som nu anmäles innehåller omkring 250 rättsfall, de flesta hämtade från den inom hyresrådet gjorda sammanställningen. De ha ordnats systematiskt, därvid de rättsfall som hänföra sig till allmänna spörsmål såsom begreppen lägenhet och hyresavtal, skillnaden mellan arbetsavtal och hyresavtal o. s. v. sammanförts för sig, medan övriga fall grupperats efter de paragrafer i hyresregleringslagen till vilka de närmast höra. Rättsfallssamlingen är skickligt och kunnigt sammanställd; SVENNEGÅRD har under en långvarig tjänstgöring som vice ordförande i hyresrådet blivit väl bekant med hyresregleringslagens speciella problem. De svårigheter som ovan berörts — att en läsare

möjligen skulle anse sig kunna ur ett rättsfall utläsa en princip som icke föreligger — har Svennegård sökt motverka genom att under varje avdelning ge sina synpunkter på den behandlade tvistefrågan. I ett flertal fall har därjämte hänvisats till rättsfall i Nytt juridiskt arkiv och andra rättsfallssamlingar samt till annan litteratur som behandlat föreliggande frågor.
    Vad beträffar urvalet av rättsfall har man någon gång anledning att ställa sig tveksam, huruvida fallet bort medtagas. Som exempel må nämnas, att det synes tvivelaktigt huruvida hyresrådets beslut att till prövning upptaga i telegram anförda besvär (s. 324) är riktigt, i belysning av att Högsta domstolen i sedermera år 1952 och 1954 avgjorda mål icke godtagit telegram som revisionsinlaga. Hyresrådets beslut har av Svennegård utförligt återgivits, medan rättsfallen i NJA endast anmärkts utan att HD:s ståndpunkt redovisats. I ett annat fall (s. 152), som gäller fråga om nedsättning av grundhyra på grund av bristande underhåll från hyresvärdens sida, har utförligt refererats ett mål, däri hyresrådet med tre röster mot två nedsatt grundhyran, medan den av JO anförda skarpa kritiken mot betraktelsesättet att grundhyra skulle kunna nedsättas på grund av att lägenhets underhåll eftersatts efter år 1941 endast anmärkts genom hänvisning till ämbetsberättelsen. Båda fallen synas så tvivelaktiga att, om de överhuvudtaget bort medtagas, även det motsatta betraktelsesättet borde ha refererats. — En annan sak är att en del av rättsfallen — de som beröra frågan med vilket belopp grundhyra skall höjas på grund av utförda moderniseringar (s. 130, 133, 147 och 148) — efter utgivandet av rättsfallssamlingen blivit föråldrade sedan hyresrådet fastställt och publicerat nya regler för beräkningarna.
    Mera betänkligt är, att det ingalunda är säkert att de principer Svennegård velat utläsa ur rättsfallen alltid varit uttryck för annat än en enskild avdelnings ståndpunkt i det enskilda fallet. Av de omkring 250 rättsfallen ha allenast 50 avgjorts av hyresrådet i dess ordinarie sammansättning, medan drygt 200 avgjorts av allenast en avdelning inom hyresrådet och 3 mål till och med avgjorts av ordförande ensam. Att säga att jämväl de två sista grupperna rättsfall alltid ge uttryck för hyresrådets linje är felaktigt, även om så givetvis är förhållandet i flertalet fall. Som ett exempel på refererade mål, där den av Svennegård angivna rättsprincipen icke synes ha godtagits av hyresrådet, må nämnas ett mål, där hyresrådet, som i detta fall bestod av ordförande ensam, ansett en hyresvärd icke berättigad att fullfölja talan mot hyresnämnds beslut att icke upptaga till prövning hyresgästs framställning om ogiltigförklaring av uppsägning (s. 320); hyresrådet in pleno har i senare avgjorda mål kommit till motsatt uppfattning. I några fall har hyresrådet jämkat på den uppfattning som angivits i boken; som exempel må nämnas de s. k. dödsbomålen, som röra överlåtelse enligt 8 § hyreslagen och där hyresrådet i ordinarie sammansättning under de senare åren fällt ett flertal principiella, av Svennegård icke redovisade avgöranden. I ytterligare fall synas de konklusioner Svennegård dragit ur rättsfallen vara något djärva; att exempelvis göra gällande (s. 304), att vid ansökan om tillstånd att få nyttja bostadslägenhet i det centrala Stockholm som kontorslokal närmare utredning

om det behov, som skulle tillgodoses, icke enligt hyresrådets senare praxis skulle behöva förebringas torde vara att gå för långt.
    Sammanfattningsvis må anföras, att boken synes vara av stort värde för den som har att syssla med hyresregleringsfrågor, under förutsättning att han icke tillmäter de refererade fallen för stor principiell betydelse utan betraktar rättsfallssamlingen som en utgångspunkt för ett ställningstagande till de olika problemen. Läser man fallen med försiktighet, kunna de otvivelaktigt ge en värdefull ledning för läsarens bedömande.

 

Carl Hamilton