WOLFRAM MÜLLER-FREIENFELS. Die Vertretung beim Rechtsgeschäft.Tübingen 1955. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 432 s. DM 43,50.
Den tyska fullmaktsrätten är i hög grad präglad av rättsvetenskapsmännens insatser. Grunden till fullmaktsläran lades av LABAND och LENEL i ett par banbrytande och ännu i dag ofta citerade uppsatser. BGB:s fullmaktslära kan sägas väsentligen utgöra en sammansmältning av element, hämtade från båda dessa förf. Den vetenskapliga sammanfattningen av fullmaktsrätten på detta utvecklingsstadium gav HUPKA i en som klassisk betraktad monografi. Ungefär samtidigt som BGB vid detta århundrades början trädde i kraft offentliggjorde SCHLOSSMANN en intensiv och temperamentsfull kritik av fullmaktslärans grundvalar. De häftiga utfallen och våldsamma överdrifterna medförde visserligen, att denna kritik i stort sett möttes med mycken kallsinnighet av samtida auktoriteter, men den har otvivelaktigt avsatt viktiga spår i senare rättsvetenskaplig diskussion. Vid sidan om nu nämnda forskare har viktiga insatser gjorts av män som MITTEIS, MÜLler-Erzbach, Wellspacher och på senare tid särskilt H. J. WOLFF.
Till raden av fullmaktslärans märkesmän bör man numera räkna även MULLER-FREIENFELS. Visserligen är det givetvis omöjligt att förutsäga, huruvida hans undersökning verkligen kommer att utöva något inflytande på den tyska fullmaktsrättens faktiska utgestaltning under kommande år, men alldeles oberoende härav måste den bakomliggande intellektuella prestationen inge den största respekt. Utan att låta sig hindras av svårigheterna bryter förf. ned fullmaktsläran till dess enklaste beståndsdelar och undersöker minutiöst deras hållbarhet ur olika synpunkter. Sedan bygger han steg för steg upp ett system från grunden. Han presenterar sina idéer under uppbådande av en förkrossande universallärdom. Den begagnade litteraturen är av sådant omfång, att man får intryck av nära nog fullständighet.1 För att belysa ställföreträdartanken citeras t. o. m. en teologisk dissertation från 1566, vari möjligheten av Kristi ställföreträdande lidande förnekas på den grund, att Kristus i själva verket saknade fullmakt att företräda mänskligheten! Viktigare än sådana aldrig så roande kuriositeter och också mera beundransvärt är, att förf. synbarligen har förskaffat sig en ingående kännedom om den nordiska rättslitteraturen på området. Han utnyttjar inte blott moderna framställningar av bl. a. USsing och ARNHOLM utan även exempelvis BJÖRLINGS uppsats om oåterkalleliga fullmakter i Festskriften för Grotenfelt 1929, ja t. o. m. en skrift av dansken AAGESEN från 1881. Även om förf:s behandling av det nordiska stoffet inte är alldeles fläckfri,2 är det imponerande och glädjande att detsamma överhuvud har uppmärksammats. Allt detta
samverkar till att ge intryck av en prestation av ganska ovanliga mått. Arbetet är rikt på uppslag och kan ge åtskilliga impulser vid den fortsatta bearbetningen av fullmaktsrättsliga spörsmål.
Till det sagda måste emellertid fogas en viktig reservation, nämligen att förf:s problemställningar ur svensk synvinkel ej sällan förefaller vara en smula ofruktbara.
Främst vänder sig förf. med stor kraft mot den härskande lärans metod att abstrahera fullmakten från mellanmannens efterföljande representationshandling. I stället vill han sammanföra fullmakt och representationshandling till en enhet ur rättslig synpunkt. Fullmakten blir då en beståndsdel av mellanmannens med tredje man ingångna avtal. Klart är, att gällande svensk rätt i flera hänseenden är oförenlig med ett dylikt betraktelsesätt. Sålunda medför ju exempelvis den omständigheten, att representationshandlingen är formbunden, ingalunda i och för sig att också fullmakten måste meddelas under iakttagande av den stadgade formen. Att det för svensk rätts del skulle stå något att vinna med en omkonstruktion efter de av förf. angivna linjerna förefaller anm. föga troligt. Möjligen är läget ett annat i tysk rätt med dess noga iakttagna lära om abstrakta avtal och därav följande svårigheter.
Den strängt fasthållna utgångspunkten för förf:s resonemang är partsautonomien. Fullmakten är från fullmaktsgivarens synpunkt en modalitet av hans genom rättsordningen tillförsäkrade makt att inom avtalsfrihetens ram förplikta och berättiga sig själv. Liksom fallet är med andra kompetensnormer har makten här som korrelat en bundenhet. Fullmaktsverkningarna sägs bero på en samverkan mellan dels mellanmannens och tredje mans viljeförklaringar inom ramen för själva representationshandlingen, dels huvudmannens genom fullmaktsförklaringen tillkännagivna vilja att påta sig bundenhet.3 Fullmakten och representationshandlingen betraktas tillsammantagna som en rättshandling. Även rättshandlingsbegreppet byggs alltså strikt på avtalsfrihetstanken. Förf. väjer inte ens för den konsekvensen av sin lära, att rättshandlingar av legala ställföreträdare i själva verket inte är några rättshandlingar (s. 361 ff., 383). Resonemang av detta slag kan knappast undgå att på en svensk läsare göra intryck av »akademiskt teoretiserande», en skarpsinnig lek för lekens egen skull. Till detta intryck bidrar naturligtvis i icke ringa mån, att flera av de resultat som förf. med sina resonemang tycks vilja uppnå och som kanske i själva verket praktiskt motiverar teoretiserandet redan är accepterade i svensk rätt, t. ex. åtskillnaden mellan regler om fullmäktige och legala ställföreträdare ävensom inverkan av huvudmannens onda tro på representationshandlingen.
I stilistiskt avseende utmärks arbetet genomgående av tunga perioder, vilka på sitt sätt väl korresponderar med dess magistrala och något svårsmälta innehåll. Någon gång blänker det till av en ironisk och väl turnerad formulering.
Kurt Grönfors