GUSTAF RABE. Bankjuridik. Norstedt. Sthm 1956. Studierådet vid affärsbankerna. 238 s. Kr. 14,50, inb. 17,50.

 

    Förf:s namn borgar för att framställningen i det hela är initierad och pålitlig. Den är dessutom skriven på ett trevligt vardagsspråk och fångar därigenom säkerligen den läsekrets av icke-jurister, för vilken boken främst är avsedd. Men detta stilistiska grepp har tyvärr också medfört, att precisionen i uttrycken ej sällan blivit allvarligt lidande. Satsen att vid exstinktiva förvärv god tro fordras blott då själva överlåtelsen av lös egendom ägt rum (s. 65) förefaller skäligen innehållslös så länge man ej tydligt utsäger, om man därmed åsyftar avtalsögonblicket eller traditionsögonblicket. Av det sammanhang, vari anförda uttalande figurerar, kan man f. ö. lätt få den föreställningen, att god tro i strid mot härskande uppfattning inte skulle anses erforderlig i traditionsögonblicket. Förvillande är vidare, att termerna »universalfång» och »familjerättsliga fång» begagnas helt som synonymer (s. 63). Åtskilliga andra exempel skulle kunna anföras.
    Ibland bibringas man intrycket, att av förf. intagna ståndpunkter i själva verket icke ens avser att spegla sakläget enligt gällande rätt utan i stället vill utpeka den till undvikande av tvister lämpligaste regeln. På annat sätt kan man väl exempelvis knappast förstå förf:s klart negativa inställning till att två bolag, som står på samma förbindelse, får sina firmor tecknade av samme firmatecknare (s. 19). De anförda motiveringarna för beskrivna regler förefaller någon gång vara tämligen skolastiska — i det givna exemplet sålunda den gamla doktrinära satsen att man inte kan träffa avtal med sig själv (märk även motiveringen för en undantagssituation, s. 20 överst).
    Kanske hade det varit värdefullt om några hänvisningar till lämplig juridisk litteratur för den intresserades fortsatta självstudium bifogats.

 

    K. G.

 

Europäische Zusammenarbeit im Rechtswesen. Berichte und Vorschläge von RENÉ DAVID,  ÅKE MALMSTRÖM, GEORGES VAN Hecke und BERNHARD C. H. AUBIN. Tübingen 1955. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 78 s.

    Behovet av ökad internationell rättsutjämning har efter det andra världskrigets slut gjort sig gällande med allt större intensitet. Förbättrade kommunikationer och ökat internationellt umgänge ha gjort till en bjudande nödvändighet att olikheterna i rättsordningarna, åtminstone såvitt angår mera näraliggande länder, utjämnas på alla de områden, där kontakten är livlig och olikheterna framstå som väsentliga hinder för vidare närmanden.
    Det nordiska samarbetet inom lagstiftningen framstår vid jämförelse med förhållandena i andra suveräna länder såsom något ganska unikt. Först efter andra världskriget har ett liknande arbete upptagits mellan Beneluxländerna och då som en direkt följd av tullöverenskommelsen mellan de tre länderna.
    Internationella institutet för privaträttens förenhetligande med säte i Rom har sedan länge varit sysselsatt med dylikt arbete såvitt angår vissa centrala civilrättsliga områden.¹ Institutet har gått vidare på denna linje och inkallat en första internationell konferens i Barcelona i september 1956, vilken skall sysselsätta sig endast med de rent tekniska problemen hur ett

 

¹ Se om institutets arbete närmare BAGGE, SVJT 1955 s. 388 f.

mellanstatligt arbete för ökad rättslikhet bör organiseras.² Samma tema var föremål för diskussion vid den kongress som die Gesellschaft für Rechtsvergleichung höll i München 1954. De fyra föredragen vid denna konferens ha nu publicerats i den här anmälda skriften. Två innehålla redogörelse för nordiskt, resp. Beneluxsamarbete, den förra författad av ÅKE MALMSTRÖM. Båda skänka en god överblick över hur långt man kommit inom dessa båda regionala grupper. De två andra föredragen beröra frågeställningen förenhetligande eller rättsharmoni; med det senare uttrycket avses en mindre långt gående avstämning av de nationella rättssystemen. Fascinerande är Lausanne-professorn AUBINS framtidsperspektiv: en europeisk »civilrättsunion» med en utredande och förslagsställande myndighet, ett parlamentariskt lagstiftningsråd och en högsta domstol med kompetens att meddela domar med omedelbar rättskraft i de anslutna länderna. Nordbor, som tro sig kommit långt på samarbetsområdet, kan det vara skäl att erinra om att en sådan överstatlig domstol redan finnes på ett område i Europa, nämligen inom Montanunionen.

 

G. P.