Festskrift för T. M. Kivimäki (Suomalaisen Lakimiesyhdistyksen Julkaisuja C-sarja N:o 4. Toivo MIKAEL KIVIMÄKI Juhlajulkaisu. Toimituskunta Aarne Rekola, A. R. Heikonen, A. K. Ikkala, Reino Erma. — Vammala 1956.)

 

    På sin sjuttioårsdag hyllades civilrättsprofessorn T. M. KIVIMÄKI av finska juristföreningen med en festskrift, som mottagit bidrag från ett trettiotal av landets mest framstående juridiska författare.
    I AARNE REKOLA :S inledande tillägnan ges en snabbteckning av jubilarens innehållsrika levnad. Efter juridisk examen 1912 och en åttaårig advokatverksamhet disputerade K. 1924 (»Sakförarens civilrättsliga ansvar»). Omedelbart därefter följde praktisk verksamhet inom bankvärlden fram till professorsutnämningen 1931. Åt sitt professorsämbete har emellertid K. kunnat ägna sig endast omkring tio år. 1931 blev han justitieminister och följande år statsminister (fram till 1936); redan 1928—29 hade han varit inrikesminister. Riksdagsmannaskap — som varade omkring 20 år — och ordförandeskap i ett flertal kommittéer tog även mycken tid i anspråk. Under kriget vistades K. länge utomlands som sändebud. Slutligen har även krigsansvarighetslagen gjort det omöjligt för honom att under en tid ägna sig åt sitt lärarekall.
    Som REINO ERMA:S skriftförteckning visar har K. ändock haft tid över till fortsatt författarskap. Förutom ett antal tidskriftsuppsatser märkas sålunda bl. a. »Strejkens privaträttsliga verkningar» (1927), »Civilrättens allmänna läror» (1944) och »Upphovsmannarätt» (1948).
    Bidragen till festskriften falla inom ett flertal skilda rättsområden. ERIK CASTRÉN uppehåller sig vid det ideologiska underlaget för den mellanfolkliga rätten, medan KAARLO KAIRA, PAAVO KASTARI, V. MERIKOSKI, Y. W. PUHAKKA och TAUNO SUONTAUSTA lämna stats- och förvaltningsrättsliga bidrag (resp. »Ett märkligt skede i grundlagsstiftningens historia», »Kunna Presidentens beslut upphävas och vem kan taga initiativ därtill?», »Prövningsrätten i utnämningsärende», »Regeringsformens bestämmelser om skydd för egendom och arbetskraft» samt »Om juridisk persons medborgarskap»).

 

2 MARIO MATTEUCCI, The methods of the unification of law, Unidroit, Rom 1956.

574 LITTERATURNOTISER    Y. J. HAKULINEN behandlar testamentsvillkor stridande mot lag och god sed. Om ett dylikt ogiltigt villkor icke ansluter sig till endast en del av testamentet, som är oberoende av testamentets övriga bestämmelser, så är enligt H. hela testamentet ogiltigt. I en särskild utläggning om villkor, som strida mot god sed, gör H. några förtydliganden till den uppställda regeln. Till de otillåtna villkoren äro att hänföra inskränkningar i den personliga friheten, t. ex. förbud att ingå äktenskap. I fall då ett sådant villkor är en väsentlig förutsättning för testators handlande och man sålunda inte kan anta, att han skulle ha fasthållit vid förordnandet om villkoret slopades utan hans begivande, blir hela testamentet ogiltigt.
    ILMARI MELANDER undersöker bestämmelserna om hyra av affärslokal och finner, att legotagarens ställning bör tryggas genom bestämmelser i huslegolagen, som inskränka hyresvärdens rätt att vägra avtalsförlängning. M. tänker då särskilt på fall, där legotagaren kan gå förlustig sin kundkrets eller då hyresvärden oförtjänt skulle komma att utnyttja det särskilda värde, som legotagarens rörelse tillfört hyresobjektet. — Andra obligationsrättsliga ämnen beröras av REINO ERMA (»Om verkningarna å avtalsförhållandet av byggnadsentreprenörs prestationsfel»), BERNDT GODENHIELM (»Något om säljarens stoppningsrätt»), A. R. HEIKONEN (»Om inlösen av exekutivt såld aktie»), HUUGO Raninen (»Om begreppet aktiebolagsstämma»), K. A. TELARANTA (»Om de förmögenhetsrättsliga begreppen 'viljeförklaring' och 'handlingsansvar'» — d. ä. bundenhet utan uttrycklig viljeförklaring), VÄINÖ VIHMA (»Om bortfraktarens skadeståndsansvar») samt MATTI YLÖSTALO (»Växelborgen»).
    ILMARI CASELIUS ställer frågan, huruvida de i 5 och 6 kap. JB uppställda reglerna för det — sedan 1930 — upphävda bördsinstitutet kunna tillämpas beträffande andra lösningsrätter. C. påpekar, att 7 kap. om viderboendes och nabos rätt kvarstår i lagen och att de båda föregående kapitlens allmänna bestämmelser varit vägledande vid tillämpningen av detta senare. Efter en undersökning finner C. jämväl att dessa allmänna principer i flera fall äga sin giltighet även för andra former av inlösen.
    REINO KUUSKOSKI behandlar frågan om byggnadsplans prispåverkan på mark, ingående i planens gator och allmänna platser. Eftersom markägaren redan enligt nu gällande rätt har viss möjlighet att få icke i anspråk tagna »grönområden» utlagda som bostadskvarter, finner K. den allmänna expropriationsprincipen om »högsta gångbara värde» tillämplig. Vid bestämmandet av detta värde bör emellertid hänsyn tagas till det förhållandet, att markägaren är skyldig avstå gatumark utan ersättning, varför han vid tomtförsäljningar givetvis inarbetar gatumarksvärdet i tomtpriset.
    E. J. MANNER bidrar med en undersökning av reglerna om utnyttjande av samfällt strömfall. Av särskilt intresse är hans bestämning av begreppet strömfall, vilken förefaller något mera vidsträckt än motsvarande svenska.
    TAUNO TIRKKONEN polemiserar mot ett uttalande av den tyske rättslärde Friedrich Stein, enligt vilket »der Prozess ist... das technische Recht in seiner allerschärfsten Ausprägung, von wechselnden Zweckmessigkeiten beherrscht, der Ewigkeitswerte bar». T. påvisar, att till grund för många processrättsliga regler ligga långtifrån efemära principer av politisk, etisk, ekonomisk och psykologisk art.
    Övriga bidrag äro: SIMO ZITTING: »Synpunkter på inskrivningsrättens utveckling i Norden», A. K. IKKALA: »Köpingarna och vår näringslag», JORMA Vuorio: »Om arbetsfredsplikten», HANS SAXEN: »Om några upphovsmannarätts-

LITTERATURNOTISER 575liga frågor», ARVO SIPILÄ: »Försäkring(srörelse) och rätt att bedriva sådan», BRYNOLF HONKASALO: »Den nyaste kriminalpolitiska rörelsen», BRUNO A. SALMIALA: »Rättssäkerhet och fri bevisprövning i vårt nuvarande processförfarande särskilt vad angår straffsaker», samt TAUNO ELLILÄ: »Jurisdictio voluntaria — ett område gemensamt för materiell och processuell rätt».
    Festskriften är helt finskspråkig. Juristfinskan anses ju svår; särskilt torde det vara »ask-i-ask»-attributen samt de påbyggda infinitiv- och participialkonstruktionerna, som förbrylla och avskräcka åtminstone den, som — likt sign. — med ett minimum av förkunskaper söker komma till rätta med en finskspråkig text. Genom att undvika sådant skrivsätt skulle man, till priset kanske av någon utrymmesökning, bidraga till att stimulera intresset för språket och därmed till att bryta den värdefulla finska rättslitteraturens beklagliga isolering. Flera av festskriftens författare — Hakulinen, Kuuskoski, Manner, Tirkkonen — visa också prov på en föredömlig förenkling av språket, som då det är som bäst närmar sig den klara finsk-klassiska prosans.
 

 

F. J. B. A.