HORST EHMKE, Grenzen der Verfassungsänderung. Duncker & Humblot. Berlin München 1953. 144 s. DM 9,60.

 

    Problemet om det finns några gränser för möjligheterna att ändra ett lands gällande författning har för Sveriges del under senare tid knappast varit någon aktuell fråga. Den på sistone uppflammande republikdebatten har som förutsättning haft möjligheten att i laglig ordning ändra vårt nuvarande statsskick. En detalj har dock nyligen varit föremål för diskussion i anledning av att prof. E. FAHLBECK hävdat att förmyndarstyrelse icke skulle vara grundlagsenligt befogad att avskaffa kungadömet.1
    Frågeställningen har med desto större intensitet behandlats av åtskilliga av de förnämsta tyskspråkiga statsrättslärde. En sammanfattning av den tyska debatten från LABAND fram till RUDOLF SMEND ges i förevarande arbete. I den nuvarande provisoriska västtyska grundlagen, Bonner Grundgesetz, har frågan positiv-rättsligt reglerats i ett avseende, i det i art. 79 författningens i princip federativa uppbyggnad förklarats icke få rubbas. Förf. utvecklar vidare sin uppfattning att därutöver vissa icke så fåtaliga begränsningar såsom »författningsimmanenta» gälla i möjligheten till grundlagsändringar. De hänföra sig bl. a. till de i författningen skyddade medborgerliga grundrättigheterna och vissa andra bestämmelser, som äro grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Metoden att ur författningens anda söka finna gränser för grundlagsändringar är desto mera inaktuell för Sveriges del, som vår gällande RF av 1809 åsyftar att vara underlag för en konstitutionell monarki och icke för en parlamentarisk demokrati. För svensk rätts vidkommande torde också den rättspositivistiska ståndpunkten enhälligt omfattas att vilka ändringar som helst kunna företagas i författningen, blott föreskriven ordning iakttages.
 

G. P.

 

1 Se FAHLBECK, StatsvT 1956 s. 11—12.