Finlands lagstiftning 19551
Återlämnandet av Porkala åt Finland föranledde ett behov av särskilda stadganden angående områdets administration under den första tiden. I anledning härav stiftades d. 2 dec. (468)2 en lag om interimistisk förvaltning av området, genom vilken statsrådet tilldelades befogenhet att närmare bestämma vilka förvaltningsorgan som skulle handha områdets administration. Med stöd av lagen utfärdades d. 23 dec. (524) en förordning, enligt vilken för trafik och vistelse på området erfordrades särskilt tillstånd. Lagstiftning angående porkalabornas rätt till sin jord kom icke till stånd år 1955.
Finlands anslutning till Nordiska rådet skedde formellt d. 28 okt., då riksdagen lämnade sitt bifall härtill. Rådets stadga bragtes i kraft genom förordning d. 23 dec. (583). Genom en särskild, i den för ändring av grundlag stadgade ordningen d. 14 dec. (503) stiftad lag gavs bestämmelser om val av ombud i Nordiska rådet.
D. 30 juni förändrades lagstiftningen rörande statliga politiska val, dels genom ändring av 3 § riksdagsordningen (335), dels ock genom antagandet av nya lagar om riksdagsmannaval (336) samt om val av elektorer för valet av republikens president (337). De viktigaste av nyheterna gå ut på att möjliggöra röstning utomlands och på sjukhus. Utomlands skall valförrättning kunna äga rum bl. a. vid finländsk legation samt ombord på finländskt fartyg; den skall vara avslutad minst två dagar före den första valdagen i hemlandet. Valförrättning på sjukhus sker inför en särskild valkommission. Genom den nya lagstiftningen har man vidare i tekniskt avseende förenhetligat förfarandet vid olika slags politiska val och härvid i stor utsträckning följt de stadganden, som givits i den kommunala vallagen av år 1953. Se därom denna tidskr. 1954 s. 191. I detta sammanhang må omnämnas, att mandatperioden för kommunalfullmäktige genom lag d. 16 dec. (505) förlängdes från tre till fyra år i konformitet med vad som år 1954 skedde för riksdagens del.
Giltighetstiden för lagen om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden, den s. k. ekonomiska maktlagen, förlängdes ej mera år 1955. I stället gavs regeringen d. 30 dec. särskilda regleringsfullmakter på ett år för olika begränsade områden. Här må nämnas lagen om hyresreglementering (552), jfr statsrådets tillämpningsbeslut (553), samt lagen om tryggande av landets utrikeshandel (549). Valutareglementeringen kvarstår jämväl oförändrad genom prolongeringen av valutareglementeringslagen till utgången av år 1956 (517).
Mycken tid har riksdagen — som vanligt — fått ägna lönefrågor. Av principiellt intresse är, att ministrarnas löner anknutits till den för tjänstemän gällande löneskalan; medlem av statsrådet skall sålunda erhålla arvode enligt högsta avlöningsklass varjämte statsministern ytterligare erhåller ett tillägg på 20 %. Se lag d. 6 maj (229). Av princi
piellt intresse är även dels att den för riksdagsmannaarvodet gällande partiella skattefriheten slopades i samband med en höjning av arvodet d. 6 maj (209—210, 245—247), dels att arvodet icke gjordes beroende av tjänstemannalönerna såsom regeringen föreslagit; pensionerna anknötos däremot till tjänstemännens pensionssystem (211).
Den förvaltningsrättsliga lagskipningen har ytterligare utvecklats genom den betydelsefulla lagen om länsrätt av d. 29 jan. (52). Enligt lagen skall vid varje länsstyrelse, utom i landskapet Åland, finnas åtminstone en länsrätt. Denna skall avgöra svårare, till länsstyrelsen hörande lagskipningsärenden, särskilt besvärsärenden. Bl. a. kommunala skattemål komma alltså att avgöras av länsrätt. Länsrätten består av landshövdingen eller ock av länsrådet eller landskamrerare såsom ordf. samt en länsassessor (ny tjänst) och en föredragande vid länsstyrelsen såsom medlemmar. Alla dessa utom landshövdingen böra ha avlagt juridisk examen. Vid ärendenas behandling skall, ehuru länsrätten icke är någon egentlig, oberoende domstol, laga rättegångsordning tillämpas, där annat inte är särskilt föreskrivet. Part skall alltid beredas tillfälle att yttra sig. Särskilda stadganden ha givits angående bevakandet av statens rätt; enligt dessa stadganden får statens talan icke föras av någon av länsrättens ledamöter. Ärendenas behandling är enligt huvudregeln skriftlig men vid behov kan även muntligt förhör föranstaltas samt vittnen och sakkunniga höras. Under riksdagsbehandlingen uttalades, att hela den förvaltningsrättsliga lagskipningen och icke blott lagskipningen i högsta instans borde anförtros oberoende administrativa domstolar, men riksdagen fann dock att detta önskemål icke tillsvidare kunde av praktiska skäl genomföras.
Tanken på en total revision av rättegångsväsendet kan nu sägas vara skrinlagd för en längre tid framåt. Man går i stället fram på delreformernas väg och året 1955 var härutinnan givande. Den 7 jan. gavs ett antal lagar angående ändringssökande i HD (2—7). Den viktigaste av dem, genom vilken 30 kap. RB erhöll ny lydelse, införde ett system med fullföljdstillstånd, påminnande om det i Sverige gällande systemet. Härigenom bragtes ett ärende, som under flera år varit föremål för lagstiftarens intresse, till en slutlig lösning. Tvistefrågan gällde närmast, huruvida ansökan om fullföljdstillstånd skulle kunna behandlas av allenast tre ledamöter av HD, såframt dessa vore ense, eller om saken skulle böra behandlas såsom vanligt i en division på åtminstone fem ledamöter. Det förra alternativet hade föreslagits av regeringen men riksdagen gick på den senare linjen med hänvisning till rättssäkerhetssynpunkten. I detta sammanhang må nämnas, att en mindre förändring rörande ändringssökande i underrätts dom genomfördes genom en lag av den 4 nov. (443).
En betydande lucka i rättegångsväsendet har blivit fylld genom lagen d. 6 maj (212) om fri rättegång. Tidigare hade visserligen medellös part givits lättnader av olika slag, t. ex. i fråga om erläggande av stämpelskatt, men någon i egentlig mening fri rättegång förekom praktiskt sett icke. Den nya lagen följer samma huvudlinjer som motsvarande svenska lagstiftning. Sålunda ankommer det på den domstol, som handlägger respektive mål, att pröva om förutsättningar för fri rättegång föreligga; avgörandet gäller endast detta mål. Fri rättegång skall i
regel beviljas medellös part, såframt det icke är fråga om ett käromål som måste anses ha endast obetydlig vikt för käranden. Fri rättegång medför befrielse från så gott som alla egentliga rättegångsavgifter samt dessutom från advokatkostnader, såframt vederbörande domstol eller domare prövat skäligt att förordna rättegångsbiträde. Däremot befrias part icke från att betala vittnesarvoden och ej heller från exekutionskostnader. Advokat skall erhålla arvode samt kostnadsersättning av statsverket till skäligt belopp. Var och en, som vid en domstol »allmänneligen utför sakföraruppdrag», är enligt RB 15: 9 i lydelse av lag d. 6 maj (213) skyldig att på sagda domstols förordnande åtaga sig att biträda part, som av domstolen beviljats fri rättegång. I samband med tillkomsten av lagen om fri rättegång ändrades även ett antal andra lagar (213—218). Angående lagens verkställighet utfärdades en förordning d. 16 dec. (510).
På tal om rättegångsväsendet må ännu nämnas, att Helsingfors hovrätt erhållit tvenne nya divisioner (24), att försäkringsdomstolens organisation i vissa avseenden förändrats (282) samt att en omorganisation av domsagorna i Österbotten företagits (112); genom sistnämnda omorganisation har bl. a. skapats en ny domsaga, Kauhava domsaga, medan Nykarleby domsaga erhållit namnet Pedersöre domsaga samt Gamlakarleby domsaga namnet Lohtaja domsaga.
Straffrätten har icke år 1955 undergått några större ändringar. Här må dock antecknas att genom en ändring d. 1 april (153) av 38 kap. strafflagen dels tjuvlyssnande i telefon samt uppsnappande av telegram uttryckligen kriminaliserats, dels ock vid privat telefon-, telegrafeller radioinrättning anställd i straffrättsligt hänseende likställdes med statstjänsteman i fråga om skyldigheten att hemlighålla omständigheter, som kommit till hans kännedom i tjänsten. Straffverkställigheten undergick d. 23 dec. (515) en viss skärpning i fråga om behandlingen av tukthusfångar, som äro återfallsförbrytare. Slutligen må från straffrättens område omnämnas Finlands ratificering av Geneve konventionerna angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält etc. (207, 208) samt därav föranledda ändringar i den interna lagstiftningen, bl. a. SL för krigsmakten (21—23).
På fastighetsrättens område har en betydelsefull reform ägt rum genom en ändring d. 14 jan. (34) av inteckningsförordningen. Hittills har något officiellt register över inteckningar icke förts i Finland utan de officiella uppgifterna om inteckning ha ingått allenast i vederbörande protokoll. Därjämte ha i regel domhavandena samt fastighetsdomarna i städerna frivilligt fört systematiska inteckningsregister, vilka betraktats såsom domarens privata egendom. I den nämnda lagen föreskrives nu skyldighet att i enlighet med jordregistrets resp. tomtbokens systematik föra register över de fastigheter, vari inteckningar fastställas.Reformen genomförs successivt från d. 1 jan. 1956 sålunda, att en fastighet införs i registret först då ett inteckningsärende rörande fastigheten anhängiggörs. Huvudsyftet med inteckningsregistret är att underlätta utgivandet av gravationsbevis. Hädanefter skall den, som utfärdar beviset, kunna lita på uppgifterna i registret utan att han skulle vara tvungen att dessutom kontrollera inteckningsprotokollen; ansvaret för fel i gravationsbeviset, vilka bero på oriktiga uppgifter i registret, drab-
ba icke bevisets utfärdare utan registerföraren. Reformen torde också underlätta införandet av ett fullständigt fastighetsbokssystem i framtiden. I samband med reformen utfärdades d. 21 jan. förordningar om gravationsbevis (36) och om inteckningsregister (37).
Hjortronplockning har varit en icke oviktig inkomstkälla för befolkningen i landets nordligaste del. Under åren efter krigen har ortsbefolkningen dock gått miste om en stor del av denna sin tidigare inkomst på grund av invasionen av bärplockare från andra delar av landet samt från Sverige och Norge. För att förhindra dylika invasioner har lantbruksministeriet genom en lag av d. 17 juni (332) givits rätt att förbjuda andra än ortsbefolkningen att plocka bär m. m. på statens mark i Lapplands län.
På sjörättens område finnes att anteckna, att Finland genom en förordning av d. 30 dec. (614) antagit York-Antwerpen-reglerna 1950. Genom förordningen om skeppsmätning d. 10 juni (306) ha skeppsmätningsreglerna förnyats och bragts i överensstämmelse med konventionen i Oslo 1947 om ett enhetligt skeppsmätningssystem.
Även arbetsrätten har på några punkter undergått ändring. Sålunda gavs d. 30 juni (341) en ny sjömanslag. Lagen är en produkt av nordiskt lagstiftningssamarbete och den överensstämmer i det väsentliga med motsvarande nordiska lagar. Se för Sveriges del lagen d. 30 juni 1952. Någon redogörelse för lagens innehåll lämnas ej här. En annan arbetsrättslig nyhet är, att arbetsledare och därmed jämförliga personer genom en ändring d. 11 febr. (89) av arbetstidslagen underställdes denna lags skyddsföreskrifter; tidigare hade arbetsledarna fallit utanför området för arbetstidslagarnas tillämpning.
Ur praktisk synvinkel synnerligen betydelsefulla äro lagen d. 2 dec. (469) om pensionsstiftelser — se även förordning d. 16 dec. (509) — och vissa i samband därmed tillkomna lagar. Sedan år 1930 har det visserligen funnits en allmän lag angående stiftelser. Främst på grund av pensionsstiftelsernas försäkringsmässiga sida ansågs det emellertid nödvändigt att giva en särskild lag om dem. I Sverige har det funnits en motsvarande lag sedan år 1937. För att en stiftelse skall kunna betraktas och registreras såsom en pensionsstiftelse skall bl. a. stiftelsen vara grundad av en arbetsgivare till förmån för hans anställda, arbetstagarna vara befriade från pensionspremie samt beräkningsgrunderna för pensionsförmånerna vara angivna i stiftelsens stadgar. I vissa fall kunna flera arbetsgivare bilda en gemensam pensionsstiftelse. I motsats till vad som gäller för vanliga stiftelser, vilka övervakas av justitieministeriet, äro pensionsstiftelserna underställda socialministeriets uppsikt. Pensionsstiftelsens medel tillskjutas av arbetsgivaren. Lagen tillåter dock, att medlen utlånas åt arbetsgivaren utan särskild säkerhet och mot en relativt låg ränta; på grund av en ändring av förmånsrättsförordningen (470) åtnjuter stiftelsen vid arbetsgivarens konkurs samma rätt som arbetare i fråga om lönefordran. Pensionsstiftelsens befogenhet att placera sina medel i aktier är starkt kringskuren. Stiftelsens förvaltning skall handhas av en styrelse eller annat förvaltningsorgan på minst tre medlemmar och verksamheten skall granskas av särskilda revisorer. Sättet för utseende av förvaltningsorganets ledamöter samt revisorerna skall anges i stiftelsens stadgar, vilket inne-
bär, att arbetsgivaren har frihet att förbehålla sig valet; dock skall enligt lagen arbetstagarna vara representerade såväl i förvaltningsorganet som bland revisorerna. I lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt (471) samt lagarna rörande kommunalbeskattning (472, 473) företogs samtidigt ändringar, genom vilka icke blott stiftelserna själva beviljades skattefrihet utan även arbetsgivares tillskott till företagets pensionsstiftelse förklarades utgöra avdragsgill kostnad, något som i praktiken var en nödvändig förutsättning för att pensionsstiftelser i större utsträckning skulle bildas.
En annan för näringslivet viktig författning är lagen d. 4 juni (293) om investeringsfonder. Syftet med denna är i huvuddrag detsamma som med den år 1954 antagna lagen om konjunkturreserveringar (se denna tidskr. 1955 s. 210), nämligen att utjämna konjunkturerna. Medan den sistnämnda lagen gällde allenast träförädlingsindustrin, alltså den viktigaste delen av Finlands exportindustri, är den nu antagna lagen främst avsedd för hemmamarknadsindustrin. Avsättningen till den statliga investeringsfonden är frivillig och ger, i den mån den icke gäller mera än hälften av årsvinsten, företaget rätt till ett motsvarande avdrag i den statliga inkomstbeskattningen; ett annat villkor för denna avdragsrätt är dock att ytterligare ett belopp motsvarande skattelättnaden deponeras i statskontoret. Depositionerna äro befriade från förmögenhetsskatt samt deras avkastning från statlig inkomstskatt. De deponerade medlen få lyftas inom de närmaste åren efter inbetalningen allenast med statsrådets tillstånd och statsrådet äger härvid rätt att bestämma, till vilka slag av investeringar medlen få användas. Den skattelättnad, som enligt vad ovan sagts beviljats i form av avdragsrätt, är emellertid icke slutlig, emedan en motsvarande minskning av den normala avskrivningsrätten skall inträda, då de lyftade medlen investeras i anläggningstillgångar.
Ett stort antal mindre ändringar i den egentliga skatterätten ha företagits år 1955 medan den stora reformen av inkomst- och förmögenhetsskatten förgäves låtit vänta på sig. Här må antecknas, att de politiska partierna genom lag d. 4 juni (288) uttryckligen förklarats vara skattefria på samma sätt som allmännyttiga ideella föreningar, men att sådana sammanslutningars rörelseinkomst dock skall vara skattbar, att viss rätt att göra avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen för studie- och andra skolningskostnader medgivits genom lagen d. 9 dec. (491) samt att genom lagar d. 17 juni (326, 327) och 30 dec. (563) skattefriheten för indexbundna bankdepositioner slopats medan däremot skattefrihet medgivits för indexbundna statsobligationer. Genom en ändring d. 16 dec. (506) av lagen om skattelättnader vid bostadsproduktionen har skattefriheten för den, som beviljar lån för nybyggen, inskränkts till halva räntan och dessutom har det villkoret för skattefriheten uppställts, att räntan skall understiga gängse utlåningsränta med en halv procent. Denna lagändring fick retroaktiv karaktär därigenom, att inskränkningen av skattefriheten skulle gälla redan från d. 1 okt. Slutligen må nämnas, att dubbelbeskattningsavtal slutits med Norge (263—267), Belgien (291—292) och Nederländerna (603—606).
Curt Olsson