MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS

 

AV KANSLISEKRETERAREN OLLE HELLBERG

 

Justitiedepartementets medborgarskapsbyrå mottager dagligen från länsstyrelser, polismyndigheter, advokater och i riket bosatta utlänningar ett antal förfrågningar rörande tillämpningen av medborgarskapslagen och om möjligheter till dispens från vissa av lagens regler. Behovet av en översikt av K. M:ts praxis härutinnan föreligger sedan länge, men en sådan har svårligen kunnat lämnas på grund av naturalisationsärendenas skiftande karaktär samt den mångfald i ärendena framkomna omständigheter som, efter en avvägning, i ett fall kan leda till ett bifallsbeslut men i ett annat kanske medför avslag på en ansökan om svenskt medborgarskap. Även om vår gällande lag om svenskt medborgarskap1 numera varit i kraft under mer än fem år, måste därför den redogörelse, som här följer för att tillgodose framförda önskemål om en allmän översikt, inskränkas till ett uppdragande av de huvudlinjer man hittills följt. Samtidigt måste framhållas, att från dessa större eller mindre avvikelser av olika skäl gjorts i ett stort antal fall.
    I medborgarskapslagens 6 § återfinnas de fyra naturalisationsvillkor som en utlänning i princip skall uppfylla för att kunna beviljas svenskt medborgarskap. Dessa villkor äro: att utlänningen fyllt 18 år; att han sedan sju år har hemvist här i riket; att han fört en hederlig vandel; samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Paragrafen innehåller vidare bl. a. vissa allmänna dispensregler, enligt vilka naturalisation må äga rum, även om ett eller flera av villkoren icke äro uppfyllda. K. M:t har också, såsom i det följande skall visas, till svenska medborgare upptagit ej så få utlänningar, vilka knappast kunna anses ha helt uppfyllt naturalisationsvillkoren i lagen. Vid prövning av en medborgarskapsansökan har K. M:t nämligen tagit hänsyn jämväl till omständigheter, som icke kommit till uttryck i lagen, såsom t. ex. sökandens allmänna förmåga till anpassning i det svenska samhället eller hans kunskaper i svenska språket. Den utredning som under medverkan av ett flertal myndigheter sker i varje ansökningsärende är i regel tillräckligt omfattande för bedömande av sökandens lämplighet för naturalisation. Härigenom framkomma stundom rörande sökanden så positiva upplysningar eller så ömmande personliga förhållanden att K. M:t kan finna det försvarligt att dispensera från något av lagens villkor. I 6 §:ns andra stycke förutsättes också, att dispens skall kunna ges. Dispens har, bortsett från de fall där det gällt medborgare i annat nordiskt land, i praxis givits blott undantagsvis från kravet på sju års obrutet hemvist i riket men däremot i viss utsträckning från övriga naturalisationsvillkor.

 

1 Lag d. 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap, som trädde i kraft d. 1 jan. 1951.

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 625    Från villkoret att sökanden skall ha fyllt 18 år har i praxis dispens givits huvudsakligen för barn, som adopterats av svenska medborgare. Frånskild kvinna, som själv innehaft eller sökt svenskt medborgarskap, har regelmässigt beviljats medborgarskap för barn, varom hon i samband med äktenskapsskillnad från utländsk man tillerkänts vårdnaden. Mannen har dock beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen. I viss utsträckning ha vidare naturaliserats fosterbarn, huvudsakligen finska barn, efter uppnådd ålder av 16 år. Det har då så gott som undantagslöst varit fråga om s. k. krigsbarn, vilka vistats i Sverige tolv till fjorton år och förlorat praktiskt taget all kontakt med sitt hemland. Där föräldrarna eller någon av dem varit i livet, har man fordrat deras samtycke till naturalisationen. Särskilda skäl för dispens från ålderskravet för fosterbarn har K. M:t ansett vara att bereda sökanden möjligheter till t. ex. stipendier eller studiebidrag på det högre skolstadiet, inträde vid vissa läroanstalter eller fast anställning vid krigsmakten och statliga kommunikationsföretag, som vederbörande icke kunnat erhålla såsom utlänning.
    I 1950 års medborgarskapslag sänktes naturalisationsåldern från 21 till 18 år. Att en 18-åring sålunda numera enligt svensk lag — liksom enligt de samtidigt med den svenska i Danmark och Norge antagna medborgarskapslagarna — erhållit rättslig handlingsförmåga i medborgarskapsfrågor, medför dock icke, att man kan helt borse från vad utländsk lagstiftning innehåller härom. I de flesta utländska stater sammanfaller naturalisationsåldern med myndighetsåldern, vilken på ett par undantag när är 21 år. Vidare gäller i vissa stater den regeln, att förvärv av medborgarskap i annan stat medför förlust av det inhemska medborgarskapet endast om särskilt beslut om befrielse från detta meddelas. Om den underårige därför enligt sitt hemlands lag på egen ansökan ej kan erhålla ett sådant beslut utan medverkan av vårdnadshavaren, innebär detta indirekt även att han ej kan förvärva svenskt medborgarskap utan vårdnadshavarens samtycke. Den självbestämmanderätt den svenska lagen tillerkänt underårig, som fyllt 18 år, får alltså i praktiken betydelse endast i de fall, då underårig enligt sitt hemlands lag äger byta medborgarskap utan vårdnadshavarens medverkan, då han är statslös eller då K. M:t vid naturalisation eftergiver kravet på befrielse från sökandens tidigare medborgarskap. I anslutning till förslaget om sänkning av naturalisationsåldern anförde justitieministern:2 »Även i naturalisationsfall då den underårige ej är beroende av vårdnadshavaren kan det emellertid för ärendets bedömande vara av intresse att få kännedom om dennes inställning till den underåriges medborgarskapsfråga. Då underårigs ansökan ej innehåller yttrande från vårdnadshavaren, bör därför såvitt möjligt tillfälle beredas denne att yttra sig i ärendet». I praxis har i enlighet med detta uttalande ansökningsärende, som saknat yttrande av vårdnadshavaren, kompletterats med dylikt.
    Lagen innehåller icke någon övre åldersgräns, varför det förekommit, att personer över nittio år ha beviljats svenskt medborgarskap. Ogifta barn under 18 år ha så gott som undantagslöst naturaliserats samtidigt

 

2 Prop. 1950 nr 217, s. 26.40—563004. Svensk Juristtidning 1956

626 OLLE HELLBERGmed föräldrarna, när dessa gemensamt sökt medborgarskap. Faderns naturalisationsbeslut brukar omfatta barn i äktenskap, medan utomäktenskapliga barn upptagas tillsammans med modern.
    Kravet på sju års hemvist i riket grundar sig på tidigare praxis. I äldre lag stadgades endast fem års hemvist, men detta tolkades såsom en minimitid, varför blott medborgare i andra nordiska länder samt utlänningar som genom släktskap eller annorledes hade särskild anknytning till Sverige naturaliserades efter fem år. Av övriga utlänningar fordrades sju och under krigsåren upp till tio års hemvist i landet. Ratio legis för hemvistkravet är att sökanden skall ha hunnit leva sig in i svenska förhållanden, i språk, tänkesätt, styrelseskick och dylikt som är konstitutivt för det svenska samhället. Dispens från hemvistkravet enligt gällande lag har regelmässigt givits dansk, isländsk och norsk medborgare samt finlandssvenskar ävensom personer tillhörande vissa svenska folkspillror utomlands, när sökanden vistats fem år i Sverige. Vidare har K. M:t under senare år beviljat svenskt medborgarskap efter sex år åt finska medborgare utan svensk härkomst. Likaså har medborgarskapsförvärv underlättats för utlänning, som vid ansökningstillfället varit gift med svensk medborgare, när äktenskapet kunnat anses varaktigt. För manlig sökande har tiden reducerats med ett år men för en kvinna avsevärt mera. Utländsk kvinna har sålunda brukat naturaliseras efter två års vistelse i Sverige, om hon under denna tid varit gift omkring ett år. Med svensk gift kvinna från annat nordiskt land har i princip kunnat få svenskt medborgarskap omedelbart på ansökan därom, men för att få något underlag för prövning av ansökningen har liksom i grannländerna krävts en kortare hemvisttid, i Sverige ett år. Att K. M:t gjort så stora eftergifter i fråga om hemvistkravet för en med svensk gift utländsk kvinna får väl närmast ses såsom en önskan att kompensera denna kategori naturalisationssökande för den nu upphävda regeln om automatiskt förvärv av medborgarskap genom giftermålet.
    En dispensgrund, som särskilt kommit till uttryck i lagen, är om det finnes medföra gagn för riket att en utlänning upptages till svensk medborgare. Dispens har här vanligen gällt hemvistkravet. Bestämmelsen har emellertid i praxis tillämpats ytterst restriktivt och fordringarna på sökanden ha satts mycket högt. Utlänningen skall ha varit en person som höjt sig betydligt över medelmåttan samtidigt som ett verkligt samhällsintresse skall ha förelegat för hans naturalisation. Som exempel kan nämnas en framstående vetenskapsman, som kallats till en professur vid universitet eller högskola i Sverige, en verkligt skicklig läkare eller ingenjör med sådana specialkunskaper att ingen lika väl kvalificerad på området funnits att tillgå i Sverige eller en specialutbildad verkmästare, som behövts för en viss industri av vital betydelse för svenskt näringsliv. K. M:t har dock vanligen i dessa fall givit dispens från ett naturalisationsvillkor först sedan någon central myndighet, såsom universitetskanslersämbetet, medicinalstyrelsen eller kommerskollegium efter remiss beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.
    Vissa yrkesgrupper bland utlänningar i Sverige kunna på grund av sin verksamhet ha svårt att uppnå kvalifikationstiden för vinnande av

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 627medborgarskap. Detta gäller t. ex. om sjömän samt teater- och cirkusartister. Av den senare kategorien ha förekommit relativt få fall men bland de naturalisationssökande ha många varit sjömän och sjöbefäl. I praxis har K. M:t naturaliserat utländska medborgare, som minst sju år varit anställda ombord i svenska fartyg, utan hänsyn till om fartygen gått i inrikes eller utrikes fart, och som under lika lång tid varit mantalsskrivna i Sverige och i förekommande fall haft sina familjer bosatta i riket.
    En speciell dispens har lämnats utländska kvinnor, som trätt i äktenskap med s. k. utlandssvenskar, d. v. s. svenska medborgare som äro bosatta och verksamma i utlandet. Omständigheterna i varje särskilt fall ha här fått bli avgörande. Av betydelse har varit, om bosättningslandet varit sökandens eget hemland eller icke samt om särskilt behov av svenskt medborgarskap förelegat på grund av osäkra förhållanden i bosättningslandet. K. M:t har i princip, därest sådana särskilda förhållanden icke varit för handen, brukat fordra att äktenskapet bestått minst så lång tid, som i vanliga fall skulle ha krävts i fråga om hemvist i Sverige.
    Av lagens ordalydelse framgår, att hemvisttiden i princip skall vara obruten. Då en sökande haft ett alltför långt avbrott i tiden, 2—10 år eller däröver, eller när omständigheterna ansetts indicera en tidigare avsikt att emigrera, har han fått tillgodoräkna sig endast tiden från återinflyttningen till Sverige. Men i regel har K. M:t tagit hänsyn till vistelse i riket, som i tiden legat före en längre utlandsvistelse för studier eller yrkesutövning, när omständigheterna kunnat visa att sökanden hela tiden haft för avsikt att återvända. Stundom har i sistnämnda fall sökanden fått tillgodoräkna sig viss del av den tidigare vistelsen, stundom hela, särskilt när fråga varit om ungdomar som för sin utbildning behövt vistas utomlands ett eller annat år.
    Svenskfödda, vilka vid medborgarskapsförvärv i annat land gått förlustiga sitt svenska medborgarskap, ha på kort tid efter hemvisttagande i Sverige blivit naturaliserade. Förutsättning har dock varit, att en sökande i sådant fall under en längre tid av sitt tidigare liv varit bosatt i Sverige och fått svensk uppfostran eller dylikt.
    Beträffande villkoret om hederlig vandel är det svårt att tala om någon praxis, emedan anmärkningar mot en utlänning kunna vara av så varierande art, att nära nog aldrig två helt parallella fall komma under K. M:ts prövning. Ett mycket grovt brott har ansetts naturalisationshindrande, även om avsevärd tid förflutit mellan brottets begående och ansökningstillfället. Ett mindre svårt brott, varå följt frihetsstraff, har ej ansetts för all framtid utesluta en sökande från svenskt medborgarskap, om han under ett antal år efter straffets avtjänande skött sig oklanderligt. Enstaka bötesstraff för småförseelser ha icke varit till hinder för medborgarskapet, såvida ej upprepade förseelser rapporterats från tiden närmast före ansökningens prövning, i vilket fall K. M:t genom ett avslagsbeslut velat markera ett ogillande av sökandens nonchalans eller obenägenhet att rätta sig efter lag och förordning. På samma sätt har K. M:t genom ett avslagsbeslut stundom reagerat mot den sökande som enligt samstämmiga uttalanden av arbetsgivare, hyresvärdar eller affärsförbindelser gjort sig känd för olämpligt

628 OLLE HELLBERGuppträdande, ovilja att göra rätt för sig, mindre sunda affärsmetoder eller dylikt. Om en sådan person kvarstannar i Sverige, ehuru han ej är särdeles önskvärd, brukar han förr eller senare få sitt svenska medborgarskap. Anmärkningar, som riktats mot honom under hans första tid i Sverige, bottna icke sällan i anpassningssvårigheter och okunnighet om svenska förhållanden. Han har med andra ord icke hunnit acklimatisera sig på de sju år lagstiftaren ansett tillfyllest
    Vid lagens tillkomst rådde viss tvekan om, huruvida vandelsvillkoret mot tidigare lagstiftning och i princip tillämpad, äldre praxis skulle göras dispensabelt. De för förarbetena till lagen ansvariga, de nordiska delegerade på medborgarskapsrättens område, föreslogo möjlighet till dispens även från detta villkor. I propositionen3 anförde justitieministern :
    »Att jag likväl inte ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstämmelse med den gällande lagens text. — — — För dispensmöjlighet talar i viss mån även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen måste anlitas för att en utländsk kvinna, som gift sig med svensk man, skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en svensk mans hustru utan dröjsmål upptages till svensk medborgare, ehuru hon låtit komma sig till last något förhållande, som i vanliga fall anses böra medföra uppskov med naturalisaton. Möjligheten att medge undantag bör emellertid, bortsett från sistnämnda och därmed jämställda fall, enligt min mening icke begagnas för att åstadkomma en ändring av den praxis, som hittills tillämpats.»

 

    Justitieministern förordade i propositionen — i syfte att markera att eftergift från vandelskravet låge på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor — att detta villkor behandlades i ett särskilt stadgande, vari som förutsättning för dispens skulle uppställas synnerligen starka skäl. Sedan I. lagutskottet i likhet med en tidigare av tre av lagrådets ledamöter uttalad mening ansett det obehövligt att utmärka skillnaden i lagtillämpningen beträffande dispens från vandelskravet och övriga dispensfall, blev i den slutliga lagtexten dispens från kravet på hederlig vandel icke särskilt accentuerad. Under lagens första femårsperiod har K. M:t i regel naturaliserat icke anmärkningsfri utländsk kvinna, som varit gift med svensk man och haft barn i sitt äktenskap med denne. En sådan praxis får nog också ses mot bakgrunden av den princip om familjens enhet, som länge varit förhärskande i svensk rätt och som ingalunda övergivits genom den nya lagen, oaktat att gift kvinna ej längre betraktas som biperson till mannen.
    Från kravet på försörjningsförmåga har i icke ringa utsträckning dispens givits. Vid prövning av sökandens möjlighet att försörja sig och sin familj går K. M:t självfallet icke blott på uppgifter om inkomst och förmögenhetsförhållanden. Utredningen i medborgarskapsärenden siktar snarare i första hand till att få fastställt, huruvida utlänningen under vistelsen i Sverige kunnat klara sig utan att ligga socialvårdande organ till last och om han fullgjort sin skattskyldighet. Om en sökande vid enstaka tillfälle uppburit socialhjälp eller blivit restförd för skatt men

 

3 Prop. 1950 nr 217, s. 42.

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 629visat sig sedermera ha kommit i ekonomiska omständigheter som, med hänsyn till hans levnadsvillkor, kunnat bedömas som goda, har det hänt, att han före ansökningens avgörande beretts tillfälle att reglera sin skuld. Utlänningar, som vid tiden för K. M:ts beslut i medborgarskapsärenden fyllt 67 år och sålunda nått den ålder som berättigar svenska medborgare till allmän ålderspension, ha i stor utsträckning naturaliserats av humanitära skäl. I dessa fall har en försörjningsförmåga fingerats föreligga i pensionen, som de naturalisationssökande kunnat erhålla omedelbart efter medborgarskapsförvärvet. I allmänhet har det rört sig om åldringar, vilka under andra världskriget såsom flyktingar fått asyl i Sverige och som varit oförmögna till arbete för all framtid. Stundom har K. M:t ansett icke ens kontinuerlig socialhjälp till sådana åldringar naturalisationshindrande. Såsom tidigare nämnts i samband med åldersgränsen för naturalisation, ha ett antal yngre utlänningar, vilkas utbildning pågått och som ofta för att kunna finansiera sina studier genom stipendier varit i behov av svenskt medborgarskap, upptagits till svenska medborgare. Dessa ha naturligtvis saknat försörjningsförmåga i egentlig mening, varför K. M:t här får anses ha dispenserat från flera naturalisationsvillkor samtidigt.
    Oaktat lagen saknar uttryckliga bestämmelser därom, har K. M:t brukat i medborgarskapsärenden fordra intyg om sökandens kunskaper i svenska språket. Fordringarna härutinnan ha självfallet icke varit alltför stränga. Syftet med språkintyg har främst varit att visa, att sökanden kunnat klara sig i det dagliga livet, på sin arbetsplats, vid besök hos myndigheter och välfärdsinrättningar o. s. v. utan anlitande av tolk. Något strängare krav ha under senare år ställts på ungdomar, sedan det kommit till K. M:ts kännedom, att nynaturaliserade utlänningar på språkliga grunder haft svårt att följa med och tillgodogöra sig dem ålagd militärutbildning här i riket. Å andra sidan har K. M:t i fråga om äldre personer utan förvärvsarbete, som enligt vad förut nämnts naturaliserats av humanitära skäl, samt beträffande utlänningar av finskt ursprung, bosatta i våra nordligaste landområden, där finska parallellt med svenska är modersmålet, i praxis gjort avkall på kravet å kunskaper i svenska.
    Förlorar naturalisationssökande, som har utländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller annan myndighet, må enligt 6 § tredje stycket som villkor för det svenska medborgarskapets förvärvande föreskrivas, att sökanden inför den länsstyrelse K. M:t bestämmer inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Detta stadgande grundar sig på en gammal svensk medborgarrättslig princip att, så långt sig göra låter, undvika att någon genom naturalisation får dubbelt medborgarskap. K. M:t har i enlighet härmed regelmässigt meddelat villkorliga naturalisationsbeslut, när utlänning jämlikt sitt hemlands lag ej automatiskt förlorat sitt medborgarskap vid naturalisation i annat land. Några stater ha emellertid efter andra världskriget antagit nya medborgarskapslagar, vilka helt sakna bestämmelser syftande till att enskilda medborgare skola kunna på ansökan erhålla befrielse från medborgarskap men väl innehålla stadganden om att medborgarskap kan berövas den som genom vissa åtgöranden anses

630 OLLE HELLBERGhandla mot statens intressen. Då det ofta varit tveksamt, huruvida naturalisationssökande från sådant land vid ansökningstillfället alltjämt ägt medborgarskap i sitt hemland eller varit att anse som apolit, har K. M:t under senare år naturaliserat sökanden villkorslöst. Icke heller har K. M:t satt villkor för förvärv av svenskt medborgarskap, när den naturalisationssökande enligt hemlandets lag ej kan erhålla befrielse från sitt medborgarskap, förrän han visat, att han definitivt förvärvat annat sådant. Dubbelt medborgarskap uppstår i sådant fall, men K. M:t har stundom, innan naturalisation beviljats, avfordrat sökanden en förbindelse att efter förvärv av det svenska själv vidtaga åtgärder för att erhålla befrielse från det tidigare medborgarskapet. Svensk myndighet torde icke kunna ålägga vederbörande att sedermera verkligen infria sin förbindelse, men å andra sidan får det dubbla medborgarskapet föga betydelse här i riket, ty ingen svensk medborgare lär kunna skapa sig en undantagsställning under åberopande av att han samtidigt äger utländskt medborgarskap.
    Vid en kritisk syn på K. M:ts praxis sådan den utbildats efter det gällande medborgarskapslag trädde i kraft, inställer sig frågan, om icke vissa utlänningsproblem skulle kunna lösas på annan väg än den K. M:t nu gått in på genom att medge dispens från naturalisationsvillkoren. En liberalare lagstiftning, särskilt på socialvårdens och folkundervisningens områden, skulle medföra, att en utlänning här i landet, som icke uppfyller lagens villkor för medborgarskap, ej behövde dispensvägen naturaliseras för att komma i åtnjutande av hjälp och förmåner av skilda slag. Dispens från ett naturalisationsvillkor skulle då bli långt mera än nu en undantagsföreteelse, och utåt skulle K. M:ts praxis på medborgarskapsrättens område komma att framstå fastare och mera konsekvent. Detta skulle troligen också ingiva ökad trygghetskänsla hos utlänningarna i riket och stärka respekten för svenskt rättsliv. Dessa synpunkter kunna belysas med några exempel.
    Om utländska fosterbarn finge rätt till studiebidrag och stipendier i samma utsträckning som sina svenska skolkamrater, kunde de klara sig utan svenskt medborgarskap, till dess de vid fyllda 18 år enligt lagen finge rättslig handlingsförmåga i fråga om medborgarskap och då även nått större mognad för att fatta ett sådant för dem själva relativt betydelsefullt avgörande.
    Om en arbetsoför åldrig utlänning, som fyllt 67 år och vistats oavbrutet i Sverige lika lång tid som kräves för naturalisation, kunde erhålla allmän folkpension, utan hinder av att han ej vore svensk medborgare, skulle — därest K. M:t liksom i senare års praxis betraktade rätt till folkpension såsom kriterium på försörjningsförmåga — försörjningsvillkoret för förvärv av medborgarskap kunna bättre upprätthållas än nu, och försörjningsförmåga behövde icke som nu skapas genom naturalisation. För en utlänning skulle det sannolikt synas mera tillfredsställande, om han efter erhållen folkpension kunde ansöka om medborgarskap i medvetande om att han då uppfyllde de krav som lagen ställer på den som önskar införlivas i det svenska samhället.
    Enligt bidragsförskottslagen tillkommer bidragsförskott endast barn, som är svensk medborgare. Om utländsk kvinna, som vistas här i riket, icke kan utfå fastställt underhållsbidrag för utomäktenskapligt barn

MEDBORGARSKAPSLAGEN OCH KUNGL. MAJ:TS PRAXIS 631eller för barn, om vilket hon i samband med äktenskapsskillnad eller hemskillnad fått vårdnaden, förskotteras icke bidrag. Konventioner mellan Sverige och övriga nordiska länder4 möjliggöra numera utbetalning av bidragsförskott, när barnet har annat nordiskt medborgarskap, men beträffande övriga utländska barn återstår endast naturalisation, om barnet skall kunna få bidragsförskott. K. M:t har med hänsyn till dessa regler i ett antal fall naturaliserat utländsk kvinna med barn, ehuru hon icke haft försörjningsförmåga eller kanske icke vistats i Sverige hela den tid lagen förutsätter för förvärv av medborgarskap. Likaså har skilsmässobarn för att beredas rätt till bidragsförskott upptagits till svensk medborgare, när modern varit svenska och haft vårdnaden om barnet, även om yttrande från barnets fader saknats i ansökningsärendet.
    Slutligen skall beröras ett spörsmål av annan karaktär, som likväl äger ett visst samband med naturalisationsfrågor. Enligt sjölagen skall befälhavare på svenskt fartyg vara svensk medborgare. Fartyget är ett stycke svenskt territorium, över vilket en utlänning ej bör ha bestämmanderätt och där ingen utlänning bör äga sådana vittgående befogenheter, som tillerkänts en befälhavare ombord. För närvarande kan utländskt sjöbefäl efter föregående examination i svenska språket och svensk författningsrätt av sjöfartsstyrelsen erhålla dispens att föra befäl, på däckssidan upp till grad av främste styrman (överstyrman) och på maskinsidan såsom maskinchef (sjöingenjör). En förutsättning härför är självfallet, att vederbörande har full yrkeskompetens. Bland medborgarskapsansökningarna förekommer nu tid efter annan ansökan från utländskt sjöbefäl, som önskar vinna befordran till befälhavare. Vid ansökningen är ofta fogat intyg från ett rederi, som framhåller önskvärdheten av att sökanden vid rådande befälsbrist inom handelsflottan beviljas medborgarskap för att kunna bli utsedd till befälhavare. Såsom tidigare antytts har K. M:t i fråga om sjöfolk ansett naturalisationsvillkoret om sju års hemvist i riket uppfyllt, när sökanden under minst lika lång tid haft anställning ombord i svenska fartyg och därjämte samtidigt genom mantalsskrivning eller annorledes haft anknytning till Sverige. Att någon för att kunna utses till befälhavare naturaliserats på kortare tid torde ej ha förekommit. Hur goda yrkesmän denna kategori medborgarskapssökande än utgöres av, kan den dock vid naturalisationen aldrig ha hunnit leva sig in i svenska förhållanden, tänkesätt o. s. v. i den utsträckning lagstiftarna avsett och som fordras av de utlänningar, vilka under kvalifikationstiden bo och äro verksamma i Sverige. Sjömansyrket är internationellt och fartygsbesättningarna äro i synnerhet i våra dagar i fråga om nationalitet synnerligen heterogent sammansatta. Svenska sjömän ha måhända därför icke anledning att reagera mot att de ombord i fartyg under eget lands flagg ställas under befäl av en chef, som av naturliga skäl icke kan vara väl förtrogen med förhållandena i Sverige. Det kan kanske ändå vara värt att uppmärksamma, att genom en liberal naturalisationspolitik Sverige icke blott genom en form av dispens till medborgare upptar en viss grupp utlänningar utan även genom naturalisationen tillerkänner den-

 

4 KK d. 5 okt. 1956 (SFS 491).

632 OLLE HELLBERGna grupp en sådan ställning, att infödda svenska medborgare komma i starkt beroende av gruppens medlemmar i yrkesarbetet.
    Icke sällan framhåller en utlänning, vilken fått avslag på en naturalisationsansökan och hänvänder sig till justitiedepartementet för att efterhöra anledningen härtill, att en anhörig eller bekant till honom redan blivit svensk borgare, ehuru de båda kommit ungefär samtidigt till Sverige och här levt under i stort sett samma betingelser. Ofta bortser då den, som icke vunnit bifall till sin ansökan och därför kanske känner sig orättvist behandlad, från att naturalisationsvillkoren i princip skola vara uppfyllda. I de allra flesta bifallsärendena är detta fallet. Vid närmare undersökning av ett av klaganden åberopat och från hans synpunkt välvilligare behandlat ärende visar det sig också i regel, att vederbörande helt uppfyllt de fyra naturalisationsvillkoren, vilket däremot icke klaganden gjort. Ibland synas även departementet besökande utlänningar ha svårt att inse, att särskilda skäl med hänsyn till sökandens förhållanden skola föreligga, för att K. M:t skall kunna ge dispens från något av lagens villkor. I anseende till det heterogena material medborgarskapsärendena utgör och då härigenom — såsom förut nämnts — knappast några fall kunna anses helt kongruenta, väcker det ingalunda förvåning, om lagtillämpningen för utomstående ibland förefaller flytande. Efter vad här ovan sagts om K. M:ts praxis, vågar man dock säkert påstå, att denna praxis präglas av stor noggrannhet i fråga om utredningen av varje enskilt ärende men av lika stor liberalitet i avgörandena.