TROVÄRDIGHETSUTREDNINGARNAS

METODIK

 

AV DOCENTEN ARNE TRANKELL

 

    Under rubriken vittnespsykologi faller en rad teoretiska problem inom personlighetsforskningen, perceptionspsykologien, differentialpsykologien, minnesforskningen, känslolivets psykologi osv. Våra domstolar ställer dock inga krav på generella vetenskapliga problemlösningar, då deras behov av vittnespsykologisk sakkunskap gör sig gällande. Vad som i praktiska sammanhang kräves av vittnespsykologerna är i själva verket att få undersökt, hur vissa händelseförlopp i realiteten har gått till.
    I allmänhet har domstolarna inte något behov av att vända sig till särskilda sakkunniga, eftersom tillräcklig bevisning ändå kan framläggas i de flesta fall. Vissa slag av brott, exempelvis övergrepp av sexuell eller annan art mot minderåriga, brukar emellertid ej sällan kräva att särskild sakkunnig tillkallas. Brott av denna art begås oftast under sådana yttre omständigheter, att ingen annan än förövaren och det förfördelade barnet vet, vad som har inträffat. Om den anklagade nekar, finns därför inga andra bevis att stödja sig på än de uppgifter, som kan lämnas av barnet.
    Som bekant kunde inte ett dylikt vittnesmål tidigare läggas till grund för en fällande dom. Detta föreföll ibland orimligt, särskilt om det minderåriga barnet varit i stånd att lämna vederhäftiga och på säker iakttagelseförmåga grundade uppgifter. Den fria bevisprövningen ger emellertid möjligheter att tillgodose rättvisan bättre. Under senare år har det sålunda blivit brukligt att särskild sakkunnig tillkallas i sådana fall, där bevisningen uteslutande eller huvudsakligen stöder sig på barns uppgifter. Möjligheter finns därvid att fällande dom kan grundas på ett barns vittnesmål, nämligen om den sakkunnige finner att barnet är trovärdigt.
    Då en vittnespsykologisk expert ställs inför denna konkreta uppgift, blir arbetsbetingelserna helt andra, än vid arbetet med de teoretiska frågeställningarna. Det hävdas ej sällan att den konkreta uppgiften är enklare och i varje fall av sådan natur, att den borde förbehållas de så kallade praktikerna, medan den vetenskapliga forskningens män skulle sparas för utforskande av vittnespsykologiska grundproblem. Med praktiker avses därvid

 

6—563004. Svensk Juristtidning 1956

 

närmast psykiatriskt skolade läkare, vars erfarenhet av lidande människor anses göra dem särskilt skickade att lösa vittnespsykologiska uppgifter. Som ytterligare stöd för denna uppfattning brukar ibland anföras, att människor har en särskild benägenhet att anförtro sig åt läkare, vilket skulle göra det lättare för dessa att få veta sanningen.
    Saken är emellertid inte så enkel, och frågan är ingalunda om exempelvis vetenskapligt arbetande psykologer eller psykiatriskt skolade läkare lämpar sig bäst att ta hand om de vittnespsykologiska sakkunniguppdragen.
    De praktiska uppgifterna erbjuder nämligen metodiska problem på ett delvis annat plan. Dessa problem har ingenting att göra med frågan om hur man bäst fastställer intelligensutvecklingen hos ett barn. Lika litet gäller det frågan om hur man på det mest tillförlitliga sättet skall genomföra ett förhör med ett barn, vars tendenser att fabulera man inte känner. Dessa och liknande frågor utgör detaljer, som den sakkunnige kan behärska utan att utredningen ändå ger de önskade upplysningarna. Att en sakkunnig har psykiatrisk skolning eller är psykometrisk expert, gör inte risken för misslyckande mindre i detta sammanhang.
    För att på ett enkelt sätt antyda det metodiska huvudproblemet ska jag citera en formulering, som brukar komma till användning vid förordnande av sakkunniga i trovärdighetsutredningar: »Rådhusrätten har i dag förordnat Eder att såsom sakkunnig i mål mellan . . ., avge utlåtande angående x-åriga barnet så och så's trovärdighet.»
    Vad man vill att den sakkunnige skadl göra, är att i enlighet med vissa juridiskt betingade önskemål avge utlåtande om något, som i själva verket är en artificiell konstruktion och en psykologisk orimlighet. Även om begåvningsutrustning och iakttagelseförmåga på ett bestämt sätt påverkar individens iakttagelser och tolkningar, måste man alltid räkna med att de socialpsykologiskt bestämda situationerna växlar på ett sådant sätt, att uppgifter, som en viss individ lämnar i olika situationer, kan variera mycket starkt ifråga om sanningshalten. Ett harmoniskt barn, som inte har lärt sig att ljuga och normalt inte heller har behov av att ljuga, kan exempelvis genom yttre, slumpmässiga händelser råka i sådana situationer, att det för en viss tid lämnar helt vilseledande uppgifter om vad som inträffar eller har inträffat i dess familj. Det finns också barn, som är lögnaktiga och bedrägliga mot sina lärare, samtidigt som de är sanningsenliga och förtroliga i hemmiljön. Det är följaktligen inte möjligt,

 

att tillmäta en individ någon viss konstant trovärdighet, efter vilken man kan bestämma sanningshalten i denna individs uttalanden. Så snart man avger ett generellt omdöme om ett vittnes trovärdighet, riskerar man att vittnets uppgifter blir felaktigt bedömda, om den situation, i vilken de avgivits, avviker från vad man utgått från som normalt vid den generella bedömningen. För att undvika denna svårighet är det nödvändigt att arbetet anpassas efter de möjligheter, som verkligheten har att bjuda.
    I stället för undersökning av ett visst vittnes trovärdighet kan exempelvis tillförlitligheten hos de uppgifter, som utgör bevisning i målet, göras till föremål för utredning. Det är självklart, att barnet då måste undersökas liksom tidigare. Avsikten med undersökningen blir emellertid en annan. Framför allt kommer de socialpsykologiska synpunkterna att poängteras. Barnets situation, som den är bestämd av dess relationer till människorna i omgivningen, kommer att framstå som väsentligare med den nya målsättningen. Det ligger egentligen ingenting nytt i detta, eftersom man normalt tvingas att bedöma miljön och dess inflytanden, när barnets reaktionsbenägenheter och handlingsmönster skall undersökas. Tyngdpunkten förflyttas emellertid definitivt från barnet till den eller de situationer, i vilka anklagelserna först uttalats. I andra hand koncentreras intresset på de situationer, till vilka barnet förlägger den brottsliga gärningen. I ingen av dessa situationer har barnet varit ensamt, och dess handlingssätt har därför förutom av dess emotionella och intellektuella utrustning också bestämts av samspelet mellan barnet och dess mänskliga omgivning.
    En av konsekvenserna härav blir att den anklagade måste undersökas med stor omsorg. Relationen mellan denne och barnet måste redas ut, och de personlighetsdrag, som påverkat barnets inställning till den anklagade, måste klarläggas. Även det sätt, varpå den straffbara handlingen först har blivit bekant, har betydelse för bedömningen av uppgifternas sanningshalt. Ett flertal personer kan därvid komma in i bilden: modern, som barnet har anförtrott sig åt, lekkamraten, som fått veta om saken och fört den vidare till sin egen mamma, grannfruarna, som har gått till polisen, osv i all oändlighet. Vid närmare undersökningar finner man ofta, att även dessa personer drivits av mer eller mindre relevanta motiv i sina ställningstaganden, och att deras inställning även kan ha haft inflytande på den form, barnet har gett åt sina meddelanden. Barnets beskyllningar, ofta uttalade i en emotionellt uppladdad situation är därför oftast resultatet av en rad oli-

 

ka påverkningar och inflytelser från de mest centrala personerna till en rad mer eller mindre perifera medverkande.
    Uppgiften att bringa reda i denna härva av inflytelser blir givetvis mycket krävande. Utom undersökningar av ett större eller mindre antal personers motiv och handlingssätt i samband med det inträffade, måste i allmänhet också en korrekt analys av tidigare hållna förhör kunna genomföras. Det förhållandet att polisutredningarna ofta med egna förhör föregriper den sakkunniges utredning, utgör en praktisk svårighet, som man i många fall beaktar alldeles för litet. Varje förhör, som följer efter barnets första spontana rapport, tenderar att destruera och struktuera om upplevelserna genom förskjutningar och olika slag av förenklingsmekanismer, som är verksamma i rekonstruktionsarbetet. Då förhören därtill ibland är hållna på ett sådant sätt, att ovidkommande eller felaktiga data smusslas in i barnets erinringsprocesser, utan att det observeras av någondera parten, måste en stor del av sakkunnigarbetet ägnas åt eftergranskningar av förhör.¹
    Den väsentligaste uppgiften, som helt åvilar den sakkunnige, är emellertid att sammanställa de data, som undersökningsarbetet i sin helhet levererar. Under arbetets gång skall denna sammanställning ge ledtrådar för den successiva planeringen. När utredningen är slutförd, skall sammanställningen ge en hållbar och naturlig förklaring av alla fakta, så att de inblandade personernas handlingsmotiv bildar ett enhetligt system, i vilket inga vittnesmål lämnas oförklarade. Fullständigheten och konsekvenseni den erhållna bilden, liksom strukturens enkelhet utgör kriterierna på utredningens vederhäftighet. Proceduren blir analog med vetenskaplig teoribildning, då ett system av tänkbara hypoteser prövas och förkastas en efter en, tills antalet möjligheter reducerats till ett minimum. Det slutliga valet av teori kommer därefter som resultatet av ett sunt praktiskt omdömes växelverkan med förmågan till kritiskt vetenskapligt tänkande.
    Svårigheterna är sålunda koncentrerade till vad som skulle kunna betecknas som den rationella syntesen. Arbetets framgång beror huvudsakligen på utformningen av denna syntes. Om den sakkunnige för olika detaljer i arbetet, t. ex. intelligensbestäm- 

 

¹ Det kan knappast nog poängteras, att samtliga förhör, som hålles med barn i sedlighetsmål, måste spelas in, för att inte de primära reaktionerna skall gå förlorade. Även förhör, som inte leder till någon upprepning av anklagelserna (»det gick inte att få henne att säga det») måste sparas. Se textens exempel längre fram!

 

ningar, suggestibilitetsundersökningar, kroppsundersökningar och undersökningar av perception och föreställningsliv, skulle anlita specialister, har detta knappast något inflytande över hans personliga ansvar för slutresultatet, ty de enskilda detaljerna, tagna var för sig, har inget inflytande på bedömningen. Först när de används för att belysa ett händelseförlopp, där interaktionen mellan individerna blir begriplig genom dessa detaljers inpassande i sammanhanget, får de funktionella specialundersökningarna någon betydelse.
    Den här framförda uppfattningen om trovärdighetsutredningarnas metodik är i viss mening så självklar, att en diskussion kan verka överflödig. I praktiken är emellertid en strikt tillämpning av de föreslagna principerna ofta försvårad av delvis ovidkommande hänsyn. Så är exempelvis kostnaderna, som åsamkas domstolarna och det allmänna, betydligt större när en fullständig psykologisk utredning av vittnesuppgifternas trovärdighet företas, än när en psykiatrisk exploration läggs till grund för bedömningen av ett vittnes trovärdighet. Den förlängning av utredningstiden, som en fullständig psykologisk utredning medför, kan också i viss mån verka avskräckande på de myndigheter, som har att invänta resultaten.
    Som en konkret precisering av de framförda synpunkterna har författaren valt att komplettera framställningen med ett detaljerat exempel ur verkligheten, där först en psykiatrisk bestämning av ett barns trovärdighet företogs, varefter författaren hade tillfälle att underkasta de av barnet lämnade uppgifterna en analys, som utgick från de omständigheter och motiv, som medverkat till deras uppkomst. Fallet är märkligt ur den synpunkten, att det visar, hur den förra metoden skulle kunna leda till att en med all sannolikhet oskyldig människa döms till flerårigt frihetsstraff utan att sakkunnigutredningen innehåller en skymt av tvivel angående den anklagades brottslighet. Fallet syns också vara värdefullt som exempel på hur lätt indiciekedjor kan byggas upp till i det närmaste full bevisning även i fall, där inte något brott föreligger.
    Det rör sig om en fem års gosse och en tjugofyra års man, som av gossen utpekades som skyldig till att i sin bostad ha tvingat gossen att suga på hans penis. Gossen, här kallad Lars, bodde med sina föräldrar i utkanten av en större stad. Familjen bodde i ett gammalt hus utan sådana moderna bekvämligheter, som utmärkte de nybyggda hyreshusen intill familjens bostad.
    En dag lämnades Lars en halvtimme ensam på gatan, medan modern och mormodern gjorde ett besök i det närbelägna EPA. Då de återvän-

 

de hem, mötte de Lars strax utanför porten. Han hade en packe tidningar under armen och åt på en bit lakrits, som färgat honom svart kring läpparna. Då modern frågade honom varifrån han fått tidningarna och gottet, fick hon svaret att Lars hade fått tidningarna av farbror fönsterputsaren. Gottet uppgav han att han hade köpt för en stor svart peng, som han också hade fått av fönsterputsaren. De båda damerna drog vid dessa oroande uppgifter in pojken i portgången, och där berättade gossen, att han också hade fått suga på farbrorns manslem. Man gick då snabbt upp i lägenheten, där mormodern upptäckte, att gossens gylf var oknäppt. Även detta förhållande angav gossen vara en följd av sammanträffandet med fönsterputsaren.
    Enligt vad föräldrarna meddelade polisen, kom modern överens med fadern per telefon, att man inte skulle beröra saken vidare, förrän polisen fått tillfälle att höra gossen. Polisrapporten berättar, att modern samma kväll besökte polisstationen och gjorde anmälan om det inträffade. Det framgår inte av rapporten om gossen var med vid detta besök hos polisen. Emellertid återges ett flertal yttranden av gossen i direkt anföring i polisrapporten. Det viktigaste är följande: »Ja fick suga på hans kiss å han hade den långt nere, så han höll på att kväva mej. De va så äckligt.» Vidare berättade gossen, att farbrorn bodde i samma hus som Sune Olsson.
    Om man följer polisrapporten, finner man att Lars följande dag vallades av en kriminalkonstapel på den av modern uppgivna brottsplatsen. Han pekade då ut ett hus något kvarter från den egna bostaden. Polisen konstaterade snabbt, att det i detta hus bodde en fönsterputsare av utländsk nationalitet, möjligen av rysk härstamning. Det framkom också, att fönsterputsaren hade för avsikt att följande dag avresa till okänd ort, varför man föranstaltade om att snabbt gripa honom. Fönsterputsaren, här kallad S, greps av polisen vid 17-tiden på kontoret till den firma, där han var anställd. Dessförinnan hade polisen med berömvärd snabbhet arrangerat en psykiatrisk trovärdighetsutredning, som ägde rum mellan klockan 14 och 16 samma dag som S greps, dvs omkring 24 timmar efter händelsen. Den psykiatriska trovärdighetsutredningen bestod av ett orienterande samtal mellan barnpsykiatern och Lars' moder samt ett bandinspelat förhör med Lars. Enligt ett uttalande i utlåtandet företogs också en summarisk testning av intelligensutvecklingen hos gossen. Hela undersökningen ägde rum hos polisen, dit modern och gossen hade kallats.
    Utom barnpsykiaterns förhör med Lars upptar polisrapporten ett flertal polisförhör med S, S:s fästmö, dennas moder, vicevärden i fastigheten, biträden i »gotthuset» där Lars köpt sin lakritsbit samt S:sarbetsgivare. En sammanfattning av polisutredningen ger följande bild:
    S uppgav, att han hade putsat fönsterna till en kemikalieaffär vid den gata, där Lars hade blivit lämnad ensam av modern och mormodern. Då han var färdig och skulle bege sig cyklande till nästa ställe, hade han blivit antastad av en lösdrivare, som tiggde honom om pengar. Han blev då stående ett slag på gatan med stegen under armen och cykeln bredvid sig, samtidigt som han argumenterade med tiggaren. Under detta samtal kom en liten gosse fram till honom och frågade, om han fick bära »farbrorns stege». På detta uppger sig S ha svarat att

 

stegen var för tung. S hade inte närmare observerat gossens utseende. Då S hade blivit av med lösdrivaren, ledde han cykeln till »gotthuset», där han hade ett avtal om putsning. Han ställde eller lade ifrån sig cykeln utanför affären på den ännu inte helt färdigställda gångbanan och lutade stegen mot väggen vid sidan av affären. Därefter gick han ytterligare omkring 100 meter bort till sitt eget hus. Hans avsikt var att ta en kafferast i bostaden, innan han putsade »gotthusets» fönster.
    Lars' uppgifter vid vallningen stämmer väl överens med S:s. Gossen pekade på egen hand ut platsen, där S hade lagt ifrån sig cykeln, och platsen, där han hade ställt stegen. Han pekade också ut en ingång i S:s hus, genom vilken han påstod, att han hade passerat för att komma upp i »farbrorns hus». Den trappuppgång, i vilken S:s lägenhet var belägen, befann sig inåt gården i den långa huslängan och kunde inte nås från gatan på annat sätt än genom källaren, såvida man inte ville gå runt hela längan, vilket blev en omväg på ett par hundra meter. Förhöret med vicevärden klarlade, att källardörrarna alltid hölls låsta. Ett litet barn kunde följaktligen inte ta sig genom källaren på egen hand.
    S uppgav bestämt, att han hade gått ensam genom källaren, och att han hade låst upp och låst efter sig, när han passerade. Han förnekade, att han hade hört, att någon kom efter honom genom källaren. Då han kom upp i lägenheten, som under dagen stod tom, hade han kokt kaffe och brett ett par smörgåsar. När han satt och drack kaffet, ringde det på dörren. Då han öppnade, fann han en liten gosse i trappan, som frågade, om han kunde få några gamla tidningar. S lät dörren stå på glänt och gick ut i köket, där han letade reda på en bunt tidningar i det skåp ovanför kylskåpet, där sådana brukade förvaras. Han gick tillbaka ut i tamburen och gav gossen tidningarna. Därefter hade gossen gått sin väg. S förnekade bestämt, att han hade gett gossen några pengar. På frågan om det var samma gosse, som tidigare på dagen hade tilltalat honom kunde S inte ge något bestämt besked. Han menade emellertid, att detta mycket väl var möjligt, eftersom han inte hade sett så noga på honom. Han hade inte lagt märke till om gossen hade varit inne i lägenheten under den korta stund, han själv uppehöll sig i köket. Då gossen hade gått, drack S färdigt sitt kaffe, varefter han gick tillbaka till »gotthuset» för att putsa fönsterna där. Han gick därvid samma väg tillbaka genom källaren.
    Av de relativt få spontana uppgifter, som Lars lämnade vid barnpsykiaterns förhör, framgår att gossen efter besöket hos S gick ner på gården, där han träffade en annan pojke. Dennes namn ville han inte uppge och vid psykiaterns fråga, vad han an gjorde med honom, svarade Lars: »Jag var inte med han.» Därefter gick Lars till »gotthuset» runt huslängan för att köpa för den slant, som han sade sig ha fått av fönsterputsaren. Då han kom fram till »gotthuset», var farbrorn redan där och putsade. Vid en andra vallning, som företogs i samband med brottsplatsundersökningen, ställdes ett antal frågor till Lars. Av svaren tycktes framgå, att gossen hade väl reda på hur S:s lägenhet såg ut. På en fråga om han hade varit inne i lägenheten, svarade han, att han hade varit i köket. Tillfrågad om han varit inne på WC, svarade han ja. På frågan hur det såg ut där, svarade han, att där fanns badkar. Vidare sade han, att det fanns en propp i tvättstället, som man kunde dra i, och

 

att denna propp inte var en sådan med kedja. Då polisen vid ett besök i S:s lägenhet konstaterade, att man inte kunde se in i badrummet från den plats vid ytterdörren, där S påstod, att gossen hade stått, och att konstruktionen av tvättställsproppen, som gossen hade beskrivit fullt riktigt, omöjligt kunde iakttas, utan att man var inne i badrummet, föreföll S:s uppgifter falska. S ansattes ytterligare på denna punkt, men han vidhöll, att han inte hade lagt märke till om gossen på egen hand hade varit inne i badrummet. Att S skulle ha tagit gossen med sig in i badrummet och där övat otukt med honom, betecknade han som fullkomligt absurt.
    Den psykiatriska trovärdighetsutredningen, baserad på ett bandinspelat förhör med gossen och föregånget av ett orienterande samtal med modern, utmynnade i ett kategoriskt ställningstagande till förmån för gossens trovärdighet. Utlåtandet avslutas på följande sätt: »Den psykiatriska undersökningen har givit vid handen, att Lars' uppgifter är trovärdiga. Han är pigg och vaken och normalt utvecklad i intellektuellt avseende. Trots moderns uppgift om gossens fantasifullhet, har han ej visat någon tendens att fabulera. Han är heller inte på något sätt avogt inställd till viss person, och hans uppgifter är konstanta. Det är ingen tvekan om att mannen ifråga stoppat penis i munnen på pojken, och att pojken sugit på den. . . Jag får sålunda intyga, att Lars' uppgifter, det vill säga de, som modern lämnat i polisanmälan, och de, som framkommit vid min undersökning, är i hög grad trovärdiga.»
    Det är uppenbart, att detta ställningstagande har baserats på det intryck, undersökaren har fått av gossen under samtalet med denne. Sådana drag som hans pigghet, vakenhet och den genom en summarisk testning konstaterade normalbegåvningen användes som stöd för slutsatsen, att han uppgifter är trovärdiga.
    Skyddsvärnets förundersökning av S talade helt till S:s förmån. Han hade varit omtyckt på alla platser, där han varit anställd, och erhöll uteslutande goda vitsord. Det ryska påbråt kom sig av att han var född i den del av Finland, som vid sista fredsslutet avträddes lill Ryssland. Familjen hade flyttat till Sverige av fruktan för att bli tvingade att bosätta sig i Ryssland. S talade god svenska och var sedan tre och ett halvt år förlovad med en svensk flicka, med vilken han avsåg att ingå äktenskap, så snart hans medborgarskap hade ordnats. Fästmön liksom fästmöns moder var varmt fästade vid honom. De var fullständigt övertygade om att han inte hade begått den gärning, han var anklagad för. Samma uppfattning hade alla, som haft något med S att göra under hans tid i Sverige. Han var 24 år gammal och kom till Sverige något år efter det han hade avslutat sin skolgång i Helsingfors. Vid fällande dom rekommenderades villkorlig verkställighet.
    Trots de goda vitsorden måste S:s sak betecknas som synnerligen dålig efter avslutad polisutredning. Han hade visserligen förnekat den otuktiga gärningen, men han medgav, att en gosse, som kunde vara Lars, hade besökt honom på den uppgivna tiden. Han förnekade, att han tagit gossen med sig upp i lägenheten, men utredningen visade, att gossen måste ha passerat samma väg som S till dennes lägenhet, och detta var omöjligt för en gosse i Lars' ålder att göra på egen hand. S:s uppgift att gossen endast stått vid dörren motsades av gossens förmåga

 

att beskriva detaljer i badrummet, som han inte hade kunnat se från ytterdörren. Detta indicium stärktes ytterligare av att Lars' föräldrars bostad saknade sådana bekvämligheter, som fanns i S:s. Det kunde därför antas, att Lars tidigare inte hade haft tillfälle att se en tvättställspropp av det slag, han beskrivit. Slutligen hade en psykiatrisk trovärdighetsutredning kommit till slutsatsen, att otukten hade ägt rum på det sätt, som modern hade angivit i sin polisanmälan.
    I detta läge begärde åklagaren ny sakkunnigutredning. Steget motiverades närmast av en intuitiv känsla av att saken borde redas ut ytterligare. Den anklagades försvarare hade för sin del inte begärt någon ytterligare utredning.
    Den nya utredningen genomfördes efter de principer, som författaren pläderat för i första delen av denna framställning. I stället för en undersökning av vittnet, genomfördes en psykologisk utredning av de omständigheter och personlighetsfaktorer, som samspelat vid uppkomsten av anklagelsen mot S.

    Utredningens första moment var ett ingående samtal med gossens moder. Därvid framkom följande: Båda föräldrarna ansåg, att Lars var en mycket duktig och försigkommen pojke, som vaket och intresserat följde med i allt, som hände runt omkring. Han hade tidigt fått lära sig att tala sanning, och efter vad modern kunde bedöma, ljög han aldrig, vare sig för fadern eller modern. De hade för övrigt strängt förbjudit honom att ljuga. Deras intresse för gossen, som hade varit deras enda barn tills för omkring två månader sedan, var osedvanligt starkt. För att visa detta berättade modern, att barnen i trakten, där de bodde, hade till vana att gå omkring i husen och samla tidningar, som de sedan sålde. Modern hade emellertid förbjudit Lars att vara med om sådana sysselsättningar utan att någon vuxen var med. Hon hade själv vid ett par tillfällen gått med honom, när han samlat tidningar och hade då noga kontrollerat, att han inte köpte något obetänksamt för pengarna, han tjänade. Båda föräldrarna var mycket noga med att han inte skulle få några dåliga vanor, då det gällde pengar. Som exempel på detta berättade modern, att det fanns en smutsig och illa skött pojke i grannskapet, som hette Sune, som tidigare hade lekt mycket med Lars. Modern hade faktiskt tyckt synd om denne Sune, som var illa sedd överallt i trakten. För någon tid sedan hade hon emellertid förbjudit Lars att vara tillsammans med Sune. Orsaken till detta förbud, som också innefattade ett förbud för Lars att leka där Sune bodde, var att hon en gång träffat på de båda gossarna tillsammans, då Sune hade haft en hel krona. Båda barnen hade vid detta tillfälle dessutom varit rikligt försedda med gott, och när modern frågade ut Sune, som var två år äldre än Lars, hade hon förstått att Sune hade snattat pengarna. Vid något eller några tillfällen tidigare hade Lars varit hemma hos Sune och lekt i hans bostad, men detta hade inträffat före händelsen med fönsterputsaren. Modern var övertygad om att Lars inte hade lekt med Sune, sedan hon hade förbjudit honom att vara tillsammans med denne. På fråga om modern visste, om Lars hade samlat tidningar på egen hand någon gång, erinrade hon sig, att han vid ett eller två tillfällen hade varit ute och samlat tillsammans med två äldre barn. Modern visste dock inte, vilka hus barnen hade besökt

 

vid detta tillfälle. Då författaren i detta sammanhang anmärkte, att Lars tydligen hade god erfarenhet av att gå omkring och ringa på dörrarna i främmande hus för att tigga tidningar, medgav modern detta utan vidare. Hon upprepade emellertid, att hon hade förbjudit honom att göra detta på egen hand, och att både hon och fadern var mycket noga med att han följde deras instruktioner.
    Som ytterligare exempel på hur vaken och orädd hennes gosse var berättade modern: Lars var mycket intresserad för olika yrken, han lekte ofta, att han hade sådana yrken, som han kunde iaktta ute. Vid ett tillfälle hade han inne i stan gått fram till en polis och frågat, var farbror polisen hade sin radiobil någonstans. Han brukar ofta tala med arbetare om deras arbeten, sade modern.
    Huvudparten av samtalet ägnades åt omständigheterna kring det samtal modern hade haft med Lars, då de möttes efter besöket på EPA. Vad som speciellt hade förvånat modern var, att gossen inte hade visat några tecken till obehag eller äckel. Hon hade snarast fått intrycket, att han ville stanna kvar nere och leka på gatan, när hon och mormodern visade tecken till oro och drog in honom i porten. Modern återgav upprepade gånger gossens tonfall och mimik, då han kom med sin sensationella anklagelse. Hon hade fått intrycket, att Lars kände på sig, att han berättade något mycket intressant, men att han inte alls förstod innebörden av denna handling. Den korrekta lydelsen av hans yttrande var: »Kan du tänka dig mamma, jag fick suga på hans snopp.»
    Modern hade också förvånat sig över att gossen senare inte kunnat förmås att upprepa påståendet. Då fadern kom hem, hade denne försökt att tala med gossen, men han hade inte velat ge något besked om vad mannen hade gjort med honom. Inte ens då modern på kvällen tog med Lars till polisen för att göra anmälan, hade lian velat berätta något för polissystern, som hade förhört honom. Då gossen inte hade velat säga något vid polissysterns förhör, hade man avbrutit detsamma. På eftermiddagen följande dag hade emellertid en doktor förhört Lars. Modern hade då berättat allt, hon visste, för doktorn, och efter vad modern hade förstått, hade gossen sedan talat om alltsammans igen för doktorn.
    Beträffande gossens öppna gylf berättade modern, att de båda kvinnorna hade varit upphetsade och förvirrade vid upptäckten. Om mormodern formulerat sin fråga till gossen i provocerande form kunde modern inte erinra sig. Hon visste emellertid, att misstanken mot S funnits hos mormodern, redan innan gossen tillfrågades.
    Den av moderns upplysningar, som till en början väckte mest intresse, var uppgiften att Lars hade blivit förhörd av polisen redan samma kväll, som anmälan gjordes. Om detta förhör fanns inga anteckningar i polisrapporten. Vid närmare utfrågning hos vederbörande ÖK befanns det, att man hade ansett förhöret misslyckat, därför att man inte hade fått gossen att säga något. Anteckningarna hade kastats bort, och av skäl, som inte kunde preciseras närmare, hade man inte ansett det nödvändigt att nämna om det »misslyckade förhöret» i rapporten. Efter särskild uppmaning lämnade vederbörande polissyster en rapport om vad som hade förekommit. Utöver vad som var känt tidigare framkom därvid, på tal om lägenheten, att gossen »hade varit där uppe

 

tidigare och fått tidningar, men då var 'tanten' där. Vid frågor om sedlighetsbrottet blev han märkbart irriterad, och den tidigare kontakten försvann ... Endast i början av samtalet, då Lars var synnerligen intresserad av skrivmaskinen, satt han stilla på en stol. Han sprang sedan omkring i rummet och lekte med inventarierna.»
    Utan tvekan fanns en hel del betydelsefulla data i detta bortkastade förhör: Speciellt framträder gossens tidningssamlarvanor och motviljan mot att upprepa själva anklagelsen.
    Upptäckten av polisrapportens ofullständighet på en viktig punkt ledde till ytterligare undersökningar angående dess uppgifter. Speciellt intresse ägnades åt den för S graverande återgivningen i direkt anföring av Lars' anklagelser, som inleder rapporten. Varken ordval eller innehåll visade någon överensstämmelse med den beskrivning modern hade gett. Vid närmare utfrågning visade det sig också att stycket var en sammanfattning av det intryck vederbörande tjänsteman hade fått vid själva anmälan. Något faktiskt underlag för bedömning av vad Lars hade yttrat, kunde därför inte erhållas i polisrapporten.
    Saken visade sig ha en viss betydelse. Enligt polisrapporten skulle gossen ha sagt om sin upplevelse: »Det var så äckligt.» Som framgår av samtalet med modern har gossen dock inte vid något tillfälle yttrat sig på detta sätt utan tvärtom gett intryck av att han ej reagerade känslomässigt. Formuleringen måste därför härröra från polisrapportens författare, som oavsiktligt kompletterat framställningen i enlighet med sina förväntningar. Detta fenomen är välkänt inom vittnespsykologien och är anmärkningsvärt huvudsakligen därför att kompletteringen här har smugit sig in i rapporten i en för den anklagade ytterst farlig form. Den psykiatriska trovärdighetsutredningens slutsatser byggde bland annat på denna uppgift om äckelkänslor hos gossen.

    Nästa steg i undersökningsarbetet var att studera Lars själv. Hans intellektuella utvecklingsnivå undersöktes av en expert på intelligensbestämningar. Denna undersökning utmynnade i följande utlåtande: »Vid intelligensundersökning utförd lördagen den 6 juni uppnår Lars en intelligenskvot på 123 (Termnan-Merrils skala i Sandels' bearbetning). Lars visar sig vid försöket vara synnerligen lätt att komma i personlig kontakt med och ger intryck av att vara ett barn med sunda reaktioner. Hans vetgirighet är mycket stor och uppträdandet är spontant och präglat av en viss obesvärad säkerhet.»
    Lars blev vidare undersökt av en expert på suggestibilitet och förhörstekniska problem. Denna undersökning var huvudsakligen motiverad av en planerad detaljgranskning av det bandinspelade förhöret och skall närmare avhandlas i detta sammanhang. Emellertid deltog författaren som iakttagare under en del av suggestibilitetsundersökningen och kompletterade sedan densamma med en egen exploration av gossen. Det var lätt att konstatera, att gossen var svår att hålla koncentrerad på de uppgifter, lian gavs. Han gled oupphörligt ner från sin stol och strövade obehindrat omkring i laboratoriet och undersökte de apparater, som stod inom räckhåll. I stället för att besvara de frågor, han fick, ställde han egna frågor rörande föremålen i rummet och visade ett för många barn typiskt mönster av undanmanövrer och distraktionsknep, när han på ett eller annat sätt kände sig osäker.

 

    Den intressantaste reaktionen kom, då författaren under en paus i suggestibilitetsundersökningen kastade in frågan: Hör du Lars, känner du någon, som heter Sune? Lars svarade inte muntligt på frågan. I stället gled han ner från soffan och gick fram mot författaren och gav denne en haksmäll. Det var ingen riktig smäll, men den var avsedd att föreställa en riktig haksmäll och fungerade både som avledare och som symbolisk demonstration av hans motvilja mot just denna fråga. Efter ungefär fem minuter upprepades frågan, varvid Lars utförde exakt samma manöver. Då situationen föreföll laddad med information, upprepades frågan en tredje gång, nu först efter omkring tio minuter, under vilken tid andra saker avhandlades. Gossen reagerade denna gång genom att glida ner från soffan, så han blev helt osynlig bakom ett bord med en duk på. Nere på golvet sa han med långa glidningar på vokalerna: »Va tjaati du ee.»
    Författaren gjorde något senare ytterligare en personlig undersökning av Lars. Även vid detta tillfälle visade han ett flertal prov på den nyss beskrivna avledningstekniken, så snart något besvärande kom på tal.
    Utredningsarbetet tog efter undersökningen av Lars en vändning, som från början inte hade förutsetts. Hittills hade författaren inte närmare tagit ställning till frågan om S:s eventuella oskuld utan mera arhetat i avsikt att studera fakticiteten i anklagelsernas detaljer. För en sådan målsättning talade också den för S starkt graverande polisutredningen.
    En preliminär sammanställning av de data, som dittills frambragts av den psykologiska utredningen, gav emellertid uppslaget att pröva en helt annan hypotes. Vad som främst frambragte denna tanke var gossens tendens att avleda de vuxnas uppmärksamhet från sådant, som han var besvärad av, ett beteende, som han hade visat i samtliga de undersökningar, han underkastats (detta gäller även om det psykiatriska förhöret). En sammanställning av denna tendens med föräldrarnas något naiva uppfattning, att deras gosse aldrig ljög, och deras alltför ambitiösa anhopning av förbud kring hans lekar och sysselsättningar, ledde osökt tanken till möjligheten, att Lars helt enkelt använt sig av påståendet om mannens penis för att avleda moderns uppmärksamhet från de saker han vid tillfället hade dåligt samvete för (han hade besökt förbjudet område, han hade samlat tidningar på egen hand, han hade troligen träffat Sune och kanske också tagit emot pengar av honom, och bevisen för sin brottslighet bar han under armen och fanns smetade kring hans mun). För en sådan tolkning talade också det förhållandet, att han vägrat upprepa det påstående, som ställt till så mycket bråk och uppståndelse kring honom. Den å huvudets vägnar välutrustade lille gossen måste snart ha märkt, att hans påhitt löpte fara att avslöjas som lögn, och då lögner ingick bland de förbjudna sakerna, använde han sedan flitigt sin distraktionsteknik för att slippa upprepa påståendet.¹

 

¹ Det är inte författarens uppfattning, att gossen medvetet använde sig av distraktionstekniken vid något av de aktuella tillfällena. Vad vi här har att göra med är en psykologisk mekanism, som fungerar på samma sätt, som när en medveten avsikt verkligen föreligger.

    Hypotesen såg onekligen chockerande ut. Att den borde prövas närmare rådde dock ingen tvekan om, speciellt som utredningen redan visat att viktiga fakta blivit utelämnade eller förvanskade i polisrapporten.
    Den närmaste uppgiften var att undersöka S. Till en början hördes S:s arbetsgivare Andersson upplysningsvis angående S:s beteende i samband med anhållandet. Dessutom förskaffade sig författaren information av de kriminalkonstaplar, som grep S, samt av den ÖK, som lett polisundersökningen. Därefter hämtades S från häktet. Han tillbringade två dagar vid det psykologiska laboratoriet, där hans personlighet undersöktes med den metod, som brukar användas vid karakterologiska specialundersökningar. Hans begåvning prövades på sedvanligt sätt, och hans levnadshistoria genomgicks i detalj av två olika fackpsykologer. Hans förmåga att rekonstruera tidigare händelser prövades, och i ett långvarigt korsförhör genomgicks hans uppgifter angående det, som inträffat den ödesdigra dagen och den därpå följande. I undersökningen av S ingick också ett besök i hans hem, där han sammanfördes med fästmön. Resultaten av dessa undersökningar föreligger i omfattande protokoll. Sammanfattningsvis kan sägas: S visade sig vara en normalbegåvad man, snäll och hygglig mot sin omgivning, noggrann med sig själv och med stora krav på sitt uppträdande mot andra människor. Då han väntade på medborgarskap, var han särskilt angelägen att undvika bråk och konflikter. Han var flitig, plikttrogen och ambitiös i sitt arbete. Hans framtid var väl planerad. Fästmön och han hade gemensamt sparat pengar för att kunna bilda ett hem, så snart han blivit svensk medborgare. Tills vidare bodde de hos fästmöns moder i dennas lägenhet.
    I fråga om det påstådda brottet var S fullkomligt oförstående. Han återkom ständigt oombedd till anklagelsen och lamenterade och förbannade och bröt samman i tårar inför det absurda och förödmjukande i sin situation, men tog sig dessemellan samman och hoppades, att sanningen skulle hjälpa honom. Han ansträngde sig till det yttersta för att rekonstruera vad han hade företagit sig dagen för Lars' besök och höll envist fast även vid sådana detaljer, som riktade skenet mot honom (han vägrade exempelvis att gå med på att gossen kunde ha varit inne i badrummet något ögonblick, när S i köket vände ryggen mot tamburen, likaså vidhöll han, att han inte hade hört någon komma efter genom källargången). Alla hans uppgifter, som var möjliga att kontrollera genom vuxna vittnen, visade sig vara korrekta.
    S:s sexuella erfarenheter var normala, och hans sätt att tala om sådana saker var den normala människans. Han visade inte några tecken till homosexuellt tänkande. Av barn var han överhuvudtaget inte intresserad. Han var trogen sin fästmö och tillgiven de männskor, som stod honom nära.
    Han saknade fullständigt förmåga att förställa sig och kunde närmast betecknas som naivt rättfram och troskyldig, sårad och oförstående inför den anklagelse han råkat ut för. Han hade inga förebråelser att rikta mot någon utan försökte förstå omgivningens reaktioner.
    Beträffande hans uppträdande då han blev gripen av polisen kunde konstateras: Polisen sökte honom vid middagstiden på hans arbets

 

plats, men firmainnehavaren Andersson kunde inte närmare ange, var S befann sig, eftersom hans putsningsprogram omfattade minst ett trettiotal firmor på olika ställen i staden. Polisen upplyste då Andersson, att S var efterspanad för ett grövre brott, och att det var flerårigt straff på att hjälpa förbrytare att hålla sig undan. Andersson, som fattade humör, föreslog då polisen att komma ner till firman vid femtiden, då S brukade komma in efter fullgjort arbete. Då S vid fyratiden anlände till firmakontoret, möttes han av arbetsgivarens meddelande, att polisen sökte honom för ett grövre brott. S blev till en början mest förvånad men slog sedan från sig saken och sade, att det måste föreligga något misstag. Andersson, som fortfarande var upprörd efter samtalet med polisen, ville att S skulle anförtro sig åt honom, så att firmans skötsel kunde ordnas i tid. S lugnade emellertid ner honom och försäkrade honom, att han inte hade gjort något, och att det säkerligen var ett misstag, som hade begåtts. För att få slut på ovissheten ringde han på eget initiativ upp polisen, sade sitt namn och bad att få en upplysning om varför man sökte honom. Han fick emellertid inte veta något vid detta samtal, som bevittnades dels av Andersson, dels också av en gemensam bekant till S och Andersson. S föreslog då, att man skulle sätta sig ner och vänta på polisen under tiden som man drack en pilsner. Efter ungefär en halv timme anlände polisen och grep S. Därvid uppstod en del bråk, vilket berodde på Anderssons missnöje med polisens uppträdande. S själv gjorde inga svårigheter. Enligt ÖK hade han senare en del utbrott och uppförde sig obalanserat. S berättade själv, att han vid ankomsten till polisstat onen hade bett att få raka sig, eftersom han var osnygg efter dagens arbete. Han hade då blivit knuffad och tillsagd att hålla käften. »Här är det vi som bestämmer och inte du», hade någon sagt till honom.
    Undersökningen av S gav en övertygande bild av en oskyldig, och personlighetsanalysen gav inte minsta antydan om att han skulle vara benägen för handlingar av det slag, han anklagades för. Vägen över en detaljprövning av oskuldshypotesen synles därför ännu mer motiverad, än då undersökningen av gossen var avslutad.
    Emellertid var teorien vid denna tidpunkt ännu omöjlig att acceptera, då ett par viktiga omständigheter i så fall skulle lämnas oförklarade. Dessa omständigheter var: 1. Att Lars på egen hand kunnat ta sig genom den låsta källaren. 2. Att Lars kunde beskriva utseendet av proppen i tvättstället i S:s badrum utan att lian varit därinne. 3. Att Lars upprepat sin anklagelse vid det förhör, som hölls med honom av en barnpsykiatrisk expert dagen efter händelsen.
    Den fortsatta undersökningen inriktades nu på de oförklarade detaljerna i Lars' upplevelser. Tillsammans med S och den polisman, som först företagit brottsplatsundersökningen, gjorde författaren ett besök i huset, där S bodde. Därvid fick S peka ut den port, genom vilken han hade passerat in i källaren. Denna port var låst. Den var emellertid inte identisk med den dörr, som Lars hade visat på. S påpekade, att den port, han brukade gå genom, var naturligast att välja, eftersom den stod i direkt kontakt med trappuppgången. Från densamma gick en rak passage till en annan dörr, som stod i omedelbar förbindelse med den trappuppgång, i vilken S bodde.

    Det upptäcktes samtidigt att den dörr, som gossen tidigare hade visat på, också ledde in till källaren, och att man via denna dörr kunde nå fram till en annan dörr, som ledde ut på gården vid sidan av S:s trappuppgång. Till polismannens förvåning visade det sig att båda dessa dörrar var olåsta vid det oförberedda besöket. Med anledning av denna upptäckt besöktes vicevärden i fastigheten. På frågan om källardörrarnas stängning svarade han: »Jo, dom ska alltid vara låsta.» — »Men det är dom nästan aldrig», tillade hans fru, som stod bredvid och tydligen inte var lika noga med yrkesprestigen som sin man.
    Efter denna bräsch flödade information från vicevärden. Han hade mycket besvär med barnen i huset och barn från grannskapet, ty dessa lekte ofta nere i källaren och huserade efter behag. Det var omöjligt att hålla de dörrar låsta, som barnen begagnade, eftersom folk tog in sina cyklar den vägen och ofta glömde att låsa efter sig. Speciellt besvär hade vicevärden haft av en liten busunge, som hette Sune Olsson. En gång hade denne tänt eld i källaren, och en annan gång hade han gjort åverkan på varenda cykel, som fanns därnere. Sune hade emellertid flyttat för omkring tre veckor sedan, då man hade lyckats vräka familjen, som ställt till stora svårigheter och legat i ständig fejd med grannarna och fört ett mycket avancerat, grovt språk.
    För att få en inblick i Sunes levnadsförhållanden gjorde författaren ett besök i våningen, där han hade bott. De nya hyresgästerna berättade, att lägenheten hade varit illa skött, och att de föregående hyresgästerna hade gett sig av hals över liuvud, utan att någon visste, vart de hade tagit vägen. Det intressanta med denna lägenhet var emellertid att den, bortsett från att den var spegelvänd, hade exakt samma utseende som den, i vilken S bodde. Den bestod av två rum och kök med hall och badrum. Badrummet såg precis likadant ut som det, polisen hade studerat i S:s lägenhet, likaså proppen i tvättstället. Författaren hade inga svårigheter att föreställa sig den vetgirige femåringen Lars' framfart i familjen Olssons våning. Att han hade kunnat beskriva tvättställsproppen för polisen föreföll inte längre så övernaturligt, och den redan från början förefintliga associationen mellan Sunes och S:s bostäder blev också mera meningsfull, då likheten blev klar, ty avståndet mellan de båda trappuppgångarna var så stort, att en vuxen knappast skulle komma på idén att säga, att de två bodde i samma hus.
    Genom nitiskt arbete lyckades polisen så småningom spåra upp familjen Olsson till ett ställe långt utanför stan, dit den dragit sig tillbaka från samhällets och grannarnas krav. Sune hämtades då en dag i bil och fördes tillbaka till familjens gamla boplats. Han ombads där att förevisa källaren, som han hade brukat leka i tidigare. Så snart han hade stigit ur bilen, gick han raka vägen fram till den källaringång, genom vilken Lars påstod, att han hade gått in. I denna källare, där Sune visade sig vara väl hemmastadd, samtalade författaren med honom om lekkamrater, han hade haft. Han visste genast, vem Lars var och kunde beskriva honom ganska bra. Sista gången de träffades var inne på gården, och då hade Lars haft tidningar med sig, berättade Sune. Detta påstående, som verkade nästan för bra att vara sant, stödde han med att han hade flyttat strax efter. På fråga om Sune hade gett Lars några pengar vid detta tillfälle, gav han inte något bestämt svar. Det visade

 

sig överhuvudtaget svårt att få honom att säga något, om han anade kritik bakom frågorna. Han betedde sig, som barn gör, som är vana att få skulden för allt tråkigt: rädd, misstänksam mot främlingar, på kant med samhället utanför den egna familjen.
    Sune blev senare samma dag intelligensundersökt av fil. lic. Stina Sandels, som fastställde en intelligenskvot på 92. Detta kan betraktas som normalt och fullt tillräckligt, för att han skulle kunna förstå de frågor och svar, som utväxlades med honom.
    Innan Sune återfördes till sin familjs nya tillflyktsort, undersöktes hans ordförråd. Det visade sig vara ganska fattigt, men han hade god förståelse för en rad grövre uttryck. Termen snopp uppgav han sig inte veta innebörden av, men han kände till flera andra benämningar på det manliga könsorganet. En rad hårresande historier om moderns språk mot grannar, som tidigare hade berättats av vicevärden, kompletterar bilden av familjen Olssons samtalsvanor. Det finns därför ingenting som talar emot antagandet att Sure kan ha varit Lars' inspirationskälla till påståendet om fönsterputsarens handlingssätt. Att Lars i sin version använde sig av ordet snopp utgör ingen invändning av betydelse, då man måste anta, att Lars var intelligent nog att vid samtal med modern använda sådana termer, som var sanktionerade i familjens umgängesspråk.
    Frågan om varifrån slanten hade kommit var dock inte löst definitivt. Enligt Lars' moder, vicevärden och biträdena i »gotthuset» inträffade det emellertid ofta att Sune hade pengar. För följdriktigheten fordras därför knappast att man håller fast vid Lars' påstående att han hade fått slanten av farbror fönsterputsaren. Han kan lika gärna ha fått den av Sune.
    Ytterligare några smådetaljer återstod, som pekade i för S ofördelaktig riktning. En sådan detalj var den oknäppta gylfen. Den behöver dock inte innebära något särskilt. Att små gossar går med oknäppta knappar i gylfen, sedan de har kissat ute på egen hand, torde vara vanligare än att de knäpper efter sig. Att Lars i den aktuella situationen skyllde på fönsterputsaren, var helt i linje med hans övriga beteende vid detta tillfälle.
    Av någon hävdades den synpunkten, att det verkade egendomligt, att Lars hade ringt just på S:s dörr. Det egendomliga i detta är dock med all sannolikhet endast skenbart. Vid den tid på dagen, då detta hände, torde de flesta lägenheterna i huset ha stått tomma. Det säregna med S:s dörr var, att bakom den fanns det någon, som kunde öppna och tillfredsställa den lille gossens önskningar.

    Avsikten med att redogöra så detaljerat för ett enskilt fall, som här har skett, har varit att studera effektiviteten hos två olika arbetsmetoder. Någon möjlighet att väga resultaten av de båda metoderna mot varandra finns inte. Den refererade undersökningen visar emellertid, enligt författarens mening, att den socialpsykologiska analysens skildring av händelserna har en räckvidd som i alla avseenden är överlägsen den personanalytiska vittnesundersökningens. Den metodiska diskussionen kräver därför knappast någon mera detaljerad genomgång av exemplets psykiatriska vittnesundersökning.

 

    Emellertid finns skäl att ändå granska det band inspelade förhöret, bland annat därför att Lars i detsamma upprepade anklagelsen mot S. De rent förhörstekniska brister, som därvid måste beröras, ingår inte i argumenteringen för det socialpsykologiska arbetssättet utan står för vederbörande expert. Till dennes försvar kan anföras, att han vid tillfället saknade vittnespsykologiska erfarenheter, och att en barnpsykiaters utbildning knappast är inriktad på denna typ av uppgifter.
    Den förhörstekniska analysen bestod av två moment. Till en början gjordes en suggestibilitetsundersökning, varvid Lars' reaktionssätt vid olika slag av förhörsfrågor prövades. Speciellt sådana frågetyper, som förekom i det inspelade förhöret, prövades. Därefter genomgicks förhörets frågor och svar i en kritisk granskning, som försökte klarlägga, vad som kan ha legat bakom gossens svar.
    Suggestibilitetsundersökningen, som utfördes av fil. lic. K. G. Stukàt, omfattade följande. 1. Tendensen att uppge och eventuellt även uppleva sinnesförnimmelser, som saknar objektiv grund. 2. Tendensen att ge vika för prestigeladdade auktoriteter. 3. Tendensen att vid olika slag av suggestioner svara med uppgifter, som en förhörsledare väntar sig.
    Den första typen av prov visade en påtaglig tendens hos gossen att okritiskt acceptera olika slag av sinnesförnimmelser. Protokollet säger, »Man märker tydligt hur exploranden drevs att ange hörselförnimmelser efter allt kortare intervall, trots att ingen objektiv grund fanns till sådana förnimmelser.» Samma fenomen fastställdes för känselförnimmelser.
    Vid prestigesuggestioner visade han mindre intresse. Protokollet säger: »Lars var ointresserad och mycket okoncentrerad vid detta prov. Han kan inte antas ha tagit något djupare intryck av försöksledarens suggestioner. När han accepterade försöksledarens förslag, syntes det vara närmast för att slippa ifrån det hela så snabbt som möjligt.»
    Av största betydelse för utredningen blev proven med olika typer av suggestionsfrågor. Frågorna var dels exspektativa av typen »Du såg väl...» eller »Såg du inte att...» dels ofullständiga alternativfrågor av typen »Var bilen blå eller grön?» då det gällde en bil, som i själva verket var röd. Slutligen prövades enkla ja- och nej-frågor, vilka också äger en viss suggestivitet, då de oftare besvaras jakande än nekande.
    Av protokollet framgår, att Lars kunde fås att bejaka påståenden, som helt saknade grund i hans egna iakttagelser. Han kunde till och med fås att med gester och munljud demonstrera saker, som inte existerade. Som exempel härpå kan anföras att försöksledaren frågade Lars, om han inte hade sett en liten sax på försöksbordet. Detta bejakade Lars, trots att någon sax inte ingick bland föremålen han hade sett. På försöksledarens fråga, hur stor den var, visade Lars upp den ungefärliga storleken av en sax med händerna. Försöksledaren frågade då, om den inte var större, och angav ett större mått med händerna. Den villige lille gossen mätte då själv upp ett större mått med händerna och svarade: »Ja, så.»
    Granskningen av det bandinspelade förhöret visar, att frågorna, som ställdes, huvudsakligen var exspektativa eller utformade som påståenden, vilka endast behövde bejakas eller förnekas av gossen. I stället för

 

7—563004. Svensk Juristtidning 1956

 

att ta reda på vad som verkligen hade inträffat försökte förhörsledaren få gossen att upprepa anklagelsen.
    Förhörsanalysen kan inte återges i detalj. Ett mera utförligt referat återfinnes emellertid i det sakkunnigutlåtande, som finns tillgängligt på Psykologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet.
    Sammanfattningsvis kan emellertid sägas, att resultatet av förhöret har blivit en i gossens mun lagd upprepning av moderns uppgifter. Anklagelsen kommer först sedan förhörsledaren använt sig både av mutor och påtryckningar.
    Dr: Men det är bra att få reda på hur det var med den där farbrorn. Du vet sen får du gå hem med din mamma och ta med dig flygmaskinen, så behöver vi inte träffas mer.
    Lars: Vems är dom där leksakerna?
    Dr: Dom leksakerna är mina ser du och du har ju fått löfte på att få med dig en flygmaskin hem. Men då får du allt berätta lite granna, hur det var med farbrorn, ser du, eller om du vill ha någon annan av leksakerna, men du vill väl helst ha flygmaskinen va?
    Efter de citerade replikerna lyckades Lars avlänka förhörsledarens uppmärksamhet, och samtalet rörde sig en lång stund om perifera saker. Till slut vill gossen gå till sin mamma.
    Dr: Men först får du nog lov att berätta något om farbrorn. Så får du gå hem med din mamma sen ser du.
    Inte heller nu lyckades det emellertid. Efter ett avbrott, då gossen fick tala en stund med modern, togs förhöret upp igen, och nu gör förhörsledaren om situationen. Han föreslår nämligen Lars att berätta detsamma för honom, som han tidigare har berättat för sin mamma:
    Dr: Vad var det du berättade för mamma då? När mamma mötte dej? Kan du inte tala om det för mig också?
    Om man antar, att gossen ljög dagen innan och nu var rädd att göra om det, måste förhörsledarens uppmaning ha. verkat inbjudande, ty att tala om vad det var han berättade för mamma dagen innan, är knappast någon ny lögn i barnets sätt att uppleva saken. Trots detta behövs det inte mindre än fyra olika uppmaningar från förhörsledaren, innan gossen, vägledd av förhörsledarens ja- och nej-frågor, glider in i osedlighetshistoriens fantasiavsnitt. Frapperande är hans förmåga att behärska den vuxne även i denna situation. Sedan Lars på frågan: »Gick du in i något rum med farbrorn då?» svarat: »Nä jag gick in på deras WC», blir förhörsledaren försiktigare och undviker att lägga svaren i munnen på barnet. Då gossen på detta sätt lämnas utan anvisningar om vilka svar farbror doktorn vill ha, lurar han förhörsledaren tillbaka till den gamla tekniken:
    Dr: Gjorde farbrorn någonting med dej eller gjorde du någonting med farbrorn eller vad hände på WC?
    Lars: Gissa!
    Man behöver inte tvivla på att förhörsledaren efter denna uppmaning med viss intuition lyckades gissa fram vad Lars hade berättat för modern dagen innan. Det centrala i förhöret var sålunda en reproduktion av moderns berättelse för polisen och förhörsledaren.
    I fråga om gossens första bekantskap med S innehåller förhöret ett flertal formuleringar, som kan bero på att gossen inte har blivit till-

 

talad av S utan självmant följt efter honom. På detta tyder följande replikskifte:
    Dr: Så stannade ni kvar i uppgången då?
    Lars: (tystnad)
    Dr: Va?
    Lars: Nä, jag gick in till han.
    Ett annat replikskifte med samma innebörd är följande:
    Dr: Ja, ja, så kom fabrorn (nämligen fram till gossen och bad honom gå med hem i enlighet med förhörsledarens förutsättning) ?
    Lars: Så var han där.
    Förhörsanalysen visade tydligt att slutsatserna, som förhörsledaren drog ur sitt förhör, går långt utöver, vad materialet kan tillåta. Givetvis beror detta i stor utsträckning på förhörsledarens bristande rutin. En förhörsledare med tillräcklig erfarenhet hade säkerligen aldrig dragit sina slutsatser med samma trosvisshet som nu blev fallet, och ett skickligt lett förhör hade troligen också lämnat flera uppslag för fortsatt arbete. Att en verklig lösning av problemet skulle kunnat åstadkommas utan att undersökningen hade utvidgats till det socialpsykologiska planet, förefaller dock osannolikt.
    Redogörelsen för exemplet är därmed avslutad. Som en sammanfattning har författaren valt att ge en skildring av händelsen utan denlogiska bevisföringens tyngande rekvisita.

    En man putsar ett butiksfönster på en gata i förstaden. Ett stycke från honom står en liten gosse och iakttar honom. Han skulle vilja bli fönsterputsare lian med. Mannen slutar arbetet. Han tar sina grejor och sin cykel men hejdas på gatan av en annan man, som tigger pengar av honom. Den lille gossen går fram och ber farbrorn att få bära farbrorns stege. Sådant gör denne gosse ofta. Han tilltalar poliser och arbetare.
    — Nej, säger mannen, som inte är intresserad av barn, den är för tung för dej.
    Det är en snäll man, han snäser inte av någon, varken småbarn eller tiggare. Sedan leder han sin cykel runt hörnet och förbi närmaste kvarteret bort till gottaffären strax intill huset, där han bor. Den lille gossen driver efter, nyfiken som förut. Han ser farbrorn ställa ifrån sig cykeln och stegen mot väggen vid gottaffären. Sedan försvinner farbrorn in i ett hus längre bort, där gossen brukade leka, innan mamma sa, att han inte fick vara så långt borta.
    Farbrorn är försvunnen. Men gossen går också in i huset. Han går genom källardörren, där barnen brukar gå in. Ingen är i källaren. Han driver vidare till andra sidan och går ut genom cykelutgången och kommer in på gården. Där har han också varit förr. Samlat tidningar har han gjort i det huset. Hans mamma är på EPA, och det är mycket, som man kan göra, som inte hon får veta.

 

    Han går upp i huset och ringer på dörrarna. Men ingen öppnar. Inte förrän i tredje våningen är det en dörr, som går opp, och den, som öppnar, är farbrorn, som är fönsterputsare. Han frågar efter tidningar, och den snälle farbrorn går ut i köket för att hämta. Den lille gossen ser, att det är likadant här som hos Sune, som bor längre bort i huset. Två rum och kök med hall och badrum, det vet han att Sune har, för han har varit hemma hos Sune och lekt i hans lägenhet, innan mamma sa, att han inte fick vara med Sune. Sedan kommer farbrorn med tidningar och ger honom. Han går nerför trappan med dom under armen. Till en början är han full av fönsterputsartankar. Att han varit hos han. Men så förstår han, att det är för att han har gått med han in i huset och gått opp till han.
    Då gossen kommer ut på gården, står Sune där. Sune, som han inte får vara med. Och Sune frågar varifrån han har fått tidningarna. Men då gossen talar om för Sune, att han har fått dom av en farbror, som han känner, berättar Sune något, som gubbar brukar göra med barn, när man går till dom. Och den lille gossen tänker på att lian har varit hos en farbror, som gör så. Han hade kanske tänkt göra så med honom också.
    Sedan får han en stor svart peng' av Sune, som Sune har hittat hemma, och han går från Sune och går runt huset, som är långt, långt, och när han har kommit runt det andra hörnet, ser han att farbrorn står på sin stege vid gottaffären och putsar på rutan.
    Då går han in i affären och köper en lak ritspipa för pengen. Inte mer än en halv får han, och tanten säger, att det inte räcker till mera. Han tittar på farbrorn, som gav honom tidningarna, och när han går ut ur affären, tänker han på vad Sune berättade om gubbar, och så går han hem. Nu funderar han inte på något längre, men i magen finns en känsla av att han gjort något, som han inte skulle, något som man inte får. Samla tidningar. Vara med Sune. Och det, som Sune berättade. Och så möter han mamma och mormor, och dom frågar om tidningarna, som han har fått av farbror fönsterputsaren.
    — Men hur känner du honom, säger modern ängsligt.
    Och den lille gossen förklarar det.
    — Jag fick gå med han hein, säger han.
    Att en farbror ber en gå med hem och hämta hos honom, det rår ingen för.
    — Och gottet, säger modern, varifrån har du fått det?
    Med Sune får han inte vara. Kanske var det fönsterputsaren,

 

som gav lionom pengen. Gubbar ger små barn pengar. Man får gå hem till dom, och så får man en peng.
    — Fönsterputsaren, säger han.
    Men modern och mormodern blir bråkiga och hyssjar och drar honom in i trappan. Det är något, som inte är bra av det, han har sagt. Men han vill inte gå opp nu, och så ser han på modern med sin snälla blick och säger:
    — Kan du tänka dig mamma, jag fick suga på hans snopp.
    Det är en haksmäll för mor och mormor. Världens största haksmäll.
    Men han får ändå inte stanna ute. Däroppe ser mormor att gylfen är oppe. Men det har fönsterputsaren gjort. Mamma talar med pappa i telefon. Polisen ska ta fönsterputsarfarbrorn, och då kanske han säger, att han inte alls har sugit på hans snopp. Därför säger gossen inget till pappa, då pappa frågar efter middagen. När han går med mamma till polisen, och tanten, som har en skrivmaskin, pratar med honom, säger han heller inget.
    Men poliserna och de andra stora människorna hjälps åt att langa in den utländske sedlighetsförbrytaren. En vicevärd har sin yrkesprestige. Inte vet han, vad polisen använder det till, som han står och pratar. Han vet inte heller, vad mannen, som gick hem för att koka kaffe, har sagt om källaren.
    Till slut kommer en doktor och hjälper polisen. Han fäller sin dom efter två timmars samvaro med en liten gosse, som utom av pigghet och vetgirighet också utmärks av falskhet, en gosse utan rädsla för de dumma stora, som bara förstår bitar av hans tankar.
    Och samhället förbereder sig för att oskadliggöra en, som öppnat en dörr och gett en gosse tie tidningar.
    Det är mycket intressant och samtidigt på något sätt spännande. Som skådespel är det beklämmande och skrämmande.¹

 

¹ Det bör tilläggas att den fullständiga trovärdighetsutredningen medförde attåklagaren beslöt att inte väcka något åtal mot S. Efter sex veckor lämnade han fängelset som en fri man. Ingen upplyste honom vid frigivandet omvarför han ej längre skulle hållas i häkte.

 

Arne Tranktell