LARS WELAMSON. Domvillobesvär av tredje man. Ett bidrag till läran om tredjemansskyddet i civilprocessen. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [IX]. Sthm 1956. Norstedts. 252 s. Kr.22,00.
Inom trafiken och tekniken har nödbromsar och säkerhetsventileren betydande uppgift att fylla, fastän de jämförelsevis sällan kommer till användning. Det samma gäller vissa rättsregler inom processrätten. De utgör garantier för rättssäkerheten inom rättegångsväsendet. Men det är jämförelsevis sällan som de behöver tas i anspråk.
Till processrättens nödbromsar och säkerhetsventiler hör framför allt de extraordinära rättsmedlen. En del av dem användes t. o. m. ganska ofta, andra åter mycket sällan. Till de sistnämnda får man väl räkna domvillobesvär av tredje man.
Detta sakförhållande har betytt att författaren till den föreliggande boken haft ett förhållandevis tunnsått rättsfallsmaterial att arbeta med. Över huvud taget har han varit tvungen att i betydande utsträckning syssla med frågeställningar som icke förekommit i det praktiska rättslivet. De inom den processrättsliga litteraturen förekommande uttalandena är ganska knapphändiga och sällan grundligt genomtänkta. En stor portion skapande fantasi och en betydande tankemöda har därför krävts för fullgörandet av den arbetsuppgift som författaren förelagt sig.
Enligt sin rubrik utgör arbetet närmast en kommentar till den senare delen av stadgandet i NRB 59: 1 p. 3. Likväl har det varit nödvändigt att för sammanhangets skull utsträcka undersökningen både till den förra delen av samma punkt och till övriga delar av paragrafen. Även de övriga extraordinära rättsmedlen kommer här och där in i framställningen. Det förefaller anmälaren som om författarens målsättning varit något för trång i förhållande till det vidsträckta fält som arbetet i själva verket omspänner. Framställningen hade kunnat vinna i stadga och frågeställningarna hade förmodligen i vissa avseenden kunnat förenklas, om författaren uttryckligen hade arbetat med ett något större mål — exempelvis antingen med hela punkt 3 eller kanske med hela paragrafen, eller också med alla de extra ordinära rättsmedel som står tredje man till buds. Vissa gränsdragningar och distinktioner hade då kunnat bli onödiga och betydelselösa.
Med glädje lägger anmälaren märke till att författaren jämsides med den svenska rätten i mycket betydande utsträckning uppmärksammat även finländsk rätt, belyst både genom doktrin och praxis. Härtill har författaren även haft en mycket god saklig anledning, emedan de viktiga lagrummen i 1734 års rättegångsbalk — RB 25:21 och 25:22 —fortfarande gäller i Finland i deras ursprungliga lydelse. Finländsk doktrin och praxis har sålunda kunnat bidraga till belysningen av många frågeställningar i arbetet. Stoffet har dock för Finlands del åtminstone delvis varit ganska svårtillgängligt och svårbearbetat.
Själva uttrycket »domvilla» hade kunnat ge anledning till en intressant studie i den icke alldeles sällsynta företeelsen inom rättsutvecklingen, att ett missförstånd eller ett rent misstag i fråga om den rätta innebörden av ett visst lagrum eller ett visst uttryck i lagen kan få ett
så starkt fotfäste i det allmänna medvetandet, att det slutligen vinner överhand och helt införlivas med den gällande rätten. Nu har författaren emellertid icke gripit sig närmare an de dunkla punkter som händelseförloppet har att bjuda på. I den historiska översikten följer han en traditionell linje, närmast i anslutning till SVEN BERGENDALS framställning av de svenska rättsmedlens historia (1916). Han nämner visserligen några mycket goda belägg för att uttrycket »domvilla» vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag kunnat avse fall då själva huvudsaken avgjorts i strid mot klar lag. Men han accepterar utan något motstånd Bergendals framställning därav, »hurusom denna uppfattning om tolkningen av uttrycket domvilla sedermera övergivits».
Inom nyare doktrin har flera författare ansett, att uttrycket domvilla i 1734 års lag avsett endast felaktigheter i förfarandet men icke felaktigheter i själva saken. Denna nyare »uppfattning» har sedermera i Sverige upphöjts till lag genom NRB 59: 1, som medvetet använder uttrycket domvilla såsom benämning på felaktigheter i själva förfarandet, medan uppenbara felaktigheter i lagtillämpningen omtalas i NRB 58: 1 p. 4 såsom en bland resningsanledningarna.
Anmälaren har år 1949 i ett juridiskt utlåtande haft anledning att gå närmare in på innebörden av uttrycket domvilla och har därvid funnit klara belägg för att uttrycket domvilla både före och efter tillkomsten av 1734 års lag avsåg just en felaktig rättstillämpning i huvudsaken.1 Felaktigheter i förfarandet betecknades på den tiden med andra uttryck — ofta hette det att domaren »begått en nullitet».
Uttrycket domvilla användes alls icke i RB 25: 22, där det talas om besvär av frånvarande och ostämd part eller av ohörd tredje man. Och om man uppmärksamt läser RB 25: 21, så finner man att de där omnämnda exemplen icke framträder såsom exempel på domvilla, utan såsom exempel på »at andre sådane fel vid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör». Domvilla och rättegångsfel var icke synonymer, utan tvenne jämställda anledningar till besvär enligt 25: 21. Den nyare »tolkningen» av uttrycket domvilla kan tänkas ha uppstått så, att man på grund av rättsmedlets sällsynta användning med tiden glömt bort vad ordet domvilla egentligen betydde samt därefter mer eller mindre tanklöst läst 25: 21 i ett svep — utan att hämta andan —och uppfattat de där uppräknade rättegångsfelen såsom exempel på domvilla.
Man kan också påvisa en annan orsak till att glömskans slöja senare lagt sig över vad som förelupit i ämnet just vid den tidpunkt då 1734 års lag tillkom och trädde i verksamhet. Den då aktuella diskussionen hade nämligen icke någon egentlig anknytning till RB 25:21 och tillsjälva lagverket, utan kretsade kring de särskilda rättsregler som just
vid den tiden utformades angående rätten att hos rikets ständer anföra besvär över justitierevisionens domar och utslag. Dessa rättsregler, som grundade sig på en utvidgad tillämpning av 13 § i 1723 årsriksdagsordning, inflöt i 9 § av 1734 års riksdagsbeslut, i 3 § av förordningen d. 6 okt. 1738 »angående hwad til Riksdagars förkårtande widare bör i ackt tagas», i förordningen d. 22 nov. 1738 »angående dem, som hos Riksens Ständer wilja beswära sig öfwer Kongl. Justitiæ-Revisionens Domar och Resolutioner» samt slutligen i 15 § av 1747 års riksdagsbeslut.2 I dessa författningar omtalas tre grupper av besvärsanledningar — en är »felaktigheter i processen», en annan är »domvilla» och en tredje »vrångvisa». Domvilla karakteriseras uttryckligen i 1 och 5 §§ av förordningen d. 22 nov. 1738 såsom parts klagomål över »at honom emot klara Lagen och förordningarne i hufwudmålet för när skiedt». Vrångvisa är återigen någonting ännu grövre — nämligen att domaren uppsåtligen fällt en orätt och vrång dom.
De diskussioner, som fördes vid tillkomsten av dessa författningar, relateras ganska ingående av LAGERROTH i det avsnitt av riksdagens historia, där han behandlar ständerna och den ordinarie rättskipningen.3 Den intressanta redogörelsen visar bland annat att just innebörden av uttrycket domvilla var en viktig punkt i meningsutbytet.
Återupptäckten av lagens rätta innebörd och av den mening, som ordet domvilla hade i 1734 års lag, har icke längre för Sveriges del någon omedelbar aktualitet, då lagstiftaren där själv avslutat diskussionen och huggit av den gordiska knuten. Ordet domvilla har i den nya rättegångsbalken en annan betydelse än i den gamla rättegångsbalken. I Finland äger frågeställning fortfarande sin aktualitet och där kan det komma att få en praktisk betydelse att den stora ovissheten nu ersatts av en betydande klarhet.
För Finlands del kan man för övrigt peka på en annan ganska märklig företeelse inom rättsutvecklingen. Jämsides med att en viss glömskans slöja fallit över möjligheten att vid felaktig rättstillämpning i huvudsaken anlita den i RB 25: 21 utstakade besvärsvägen, har möjligheterna till återbrytande av dom blivit utvidgade, så att man »enligt lagens analogi» beviljat återbrytande icke blott när nya skäl yppat sig, utan även när domen i huvudsaken visats vara lagstridig. Den resningsanledning, som nu i Sverige omtalas i NRB 58 : 1 p. 4, har i Finland fått ett klart och fast fotfäste genom högsta domstolens praxis. Vad man förlorat på gungorna har man tagit igen på karusellen.
Mot den rättsutveckling, som sålunda skett i Sverige och delvis även i Finland, kan man åtminstone ur två synpunkter anföra betänkligheter. Dels innebär det en ökad belastning för den högsta instansen, om man eliminerar möjligheten att vid uppenbart felaktig rättstillämpningi huvudsaken söka rättelse i hovrätt. Dels innebär det för den förfördelade åtminstone principiellt sett en viss skillnad om han har en obe-
tingad rätt till ändring eller blott en möjlighet att begära och efter högsta domstolens prövning erhålla resning. Om man icke hade glömt bort vad uttrycket domvilla egentligen betydde, så hade det legat tämligen nära till hands att låta stadgandet i NRB 58: 1 p. 4 inflyta såsomen punkt i NRB 59: 1.
I det nu till recension föreliggande arbetet har de olika bristfälligheternas rubricering såsom rättegångsfel och fel i huvudsaken kommit att i betydande mån inverka på uppläggningen av framställningen— enligt anmälarens uppfattning t. o. m. i alltför hög grad. Den besvärsanledning, som omtalas i RB 25: 22 i 1734 års lag och som sedan varit föremål för ny lagstiftning och slutligen omplanterats i NRB 59: 1p. 3, har alltid intagit och intar fortfarande genom den längre besvärstiden en särställning i förhållande till de övriga besvärsanledningarna. Om någon — vare sig part eller tredje man — blivit »dömd ohörd», så bör hans rätt till förnyad prövning av huvudsaken vara oberoende därav, huruvida det tidigare avgörandet i huvudsaken av besvärsinstansen bedömes såsom riktigt eller oriktigt. Ty eljest kunde den frånvarande och ostämde bli tvungen att i samband med sin extraordinarie besvärstalan plädera igenom hela huvudsaken. Och om någon verkligenkan sägas ha blivit »dömd ohörd», så bör hans möjligheter till rättelse vara oberoende därav, huruvida domstolen redan under rättegången — eller så att säga ex ante — känt till alla omständigheter och bort inse nödvändigheten av hans hörande, eller huruvida detta framgått först senare — så att säga ex post. Besvärsmöjligheten bör m. a. o. vara oberoende därav, huruvida det sakförhållande, att någon som bort höras icke blivit hörd, kan tillräknas domstolen såsom ett rättegångsfel eller icke. Med hänsyn härtill är anmälaren icke helt benägen att gilla författarens sätt att avfatta kapitelrubriker — låt vara att den sakliga uppdelningen av stoffet måhända icke därigenom blivit så mycket lidande.
Sina fulla lovord är anmälaren däremot beredd att ge författaren både i fråga om arbetsmetod och arbetsresultat med avseende å avgränsningen av den grupp av personer, vilka i egenskap av »tredjeman» kan anlita nu ifrågavarande rättsmedel. Denna grupp av personer utgör en mellangrupp mellan två andra grupper — å ena sidan dem, till vilka den avslutade rättegången icke alls sträcker sina verkningar, och å andra sidan dem, vilka drabbas av rättegångens verkningar, men är tvungna att utan knot acceptera dessa. Gränsdragningen mellan de tre grupperna kan sägas bilda tyngdpunkten i det föreliggande arbetet. En massa olikartade rättsförhållanden passerar här revy — både från stämningsmål och från ansökningsmål och ärenden— icke precis vardagliga rättsfrågor, men i stället ofta verkliga godbitar för juridiska nötknäckare.
Författarens framställning är ägnad att ådagalägga, att en helt teoretisk och schematisk gränsdragning icke innebär den rätta problemlösningen. Även den tredje man, som icke alls drabbas av rättegångens verkningar, kan behöva en möjlighet att aktivt föra talan för att få detta fastslaget, så att han icke är nödsakad att enbart falla tillbaka på den passiva möjligheten att, om domen åberopas mot honom, göra invändningen »detta angår icke mig». Undantagsvis kan åter den tredje man,
som eljest vore tvungen att utan vidare finna sig i rättegångens resultat, tänkas behöva en möjlighet att opponera sig, om rättegången varit kollusiv eller om det eljest förelupit någonting alldeles särskilt, som gör att han bör kunna gå till angrepp mot domen. Både de lege lata och de lege ferenda kunde det tänkas, att tredje man i vissa fall borde få alternativt anlita två olika utvägar. I vissa fall kunde det tänkas, att han borde få välja mellan att föra en extra ordinär besvärstalan eller att anhängiggöra en särskild fastställelsetalan. I andra fall kunde det tänkas, att han borde få välja mellan en extraordinär besvärstalan eller en resningsansökan. Man kan i detta avseende åtminstone delvis förena sig om författarens uttalande, att hithörande stadganden i NRB icke är ägnade att skapa tillräcklig klarhet och reda. Men i någon mån kunde svårigheterna kanske framstå såsom lättare överkomliga, om man icke överbetonar betydelsen av rekvisitet »rättegångsfel».
Förhållandet mellan extra ordinära besvär och resningsansökan utgör ett intressant arbetsfält, som framskymtar på flere ställen i arbetet, men som kanske ändå icke fått en tillräckligt allsidig behandling. Förutom här ovan anförda synpunkter till förmån för de extraordinära besvären hade ett par andra synpunkter förtjänat att beaktas något mera. Detta gäller bl. a. betydelsen av de olika fataljetiderna. Det förefaller anmälaren som om en sådan anordning vore ändamålsenlig och de lege ferenda värd beaktande, att man vid typiska och förhållandevis klara felaktigheter finge inom en förhållandevis kort fataljetid vända sig till närmast högre instans — vanligen hovrätt — med extraordinära besvär. Men om den korta fataljetiden gått till ända eller om felaktigheten icke är lika uppenbar, skulle möjligheten till resningsansökan stå öppen. Dessa båda rättsmedel skulle på detta sätt flyta in i varandra och tillsammans täcka ett rättssäkerhetsbehov, som icke kan lika fullständigt tillgodoses genom en skarp gränsdragning, som innebär att det endast är antingen det ena eller det andra rättsmedlet som i varje enskilt fall kan komma i fråga. Man kan även anföra ett icke oväsentligt praktiskt motiv för möjligheten att åtminstone i viss utsträckning alternativt anlita antingen det ena eller det andra av de båda rättsmedlen. För vederbörande sakägare och dennes juridiske rådgivare kan det i fråga om så sällan anlitade rättsmedel, vid vilka man icke har någon fullföljdshänvisning att tillgå, stundom vara mycket vanskligt att säga vilket rättsmedel som egentligen är det rätta. En redan förfördelad part eller tredje man kunde tänkas bli utsatt för ytterligare olägenhet och rättsförlust, om han i ett gränsfall väljer orätt väg och icke på den av honom valda vägen kan bli förhjälpt till sin rätt. För övergångsfallen borde lämpliga utvägar utformas genom lagstiftning eller rättspraxis.
Det föreliggande arbetet rekommenderas till eftertanke och begrundan både för dem som har att följa och tillämpa gällande rätt och för dem som har sina blickar riktade mot framtiden.
Bo Palmgren