Om ensamrätt till släktnamn

    Professor GÖSTA EBERSTEINS i SvJT 1956 s. 123 ff införda genmäle till min i SvJT 1955 s. 479 intagna artikel »Om adliga ätters ensamrätt till namnet» har givetvis varit ägnat att väcka gensaga och kritik från min sida. Så snart det blev mig möjligt, utarbetade jag därför mitt svaromål, vilket överlämnades till redaktionen för införande i tidskriften. Då jag emellertid först nu här återkommer till saken, är detta väsentligen beroende på att, sedan sakkunniga för utredning rörande rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor av K. M:t tillkallats (se SvJT 1956 s. 541), ämnets minskade aktualitet förmenades betinga en för mig mycket ovälkommen begränsning av mitt inlägg. Jag beklagar att jag på grund härav icke är i tillfälle att till bemötande i detalj upptaga vad Eberstein anfört, utan får begränsa min framställning till endast det som kan anses vara av betydelse rent namnrättsligtsett.

    Vad jag härvidlag ansett mig böra först och främst upptaga till bemötande, är Ebersteins påstående — med hänvisning till den namnrättsliga ståndpunkt, som vid HD:s avgörande av målen om skydd för adliga ättenamnen Lindencrona och Bildt företräddes av JR ALBERTKÔERSNER — att »enligt denna existerade vid denna tidpunkt en allmän ensamrätt till egenartade släktnamn, adliga såväl som oadliga». Man finner sig, efter att ha tagit del av Kôersners uttalanden i ämnet vid ifrågavarande namnrättsmåls avgörande av HD (NJA 1929 s. 283) och senare (se Kôersners i TfR 1929 postumt införda anmälan av H. LUNDHS avhandling »Navneplikt og Navnerett»), icke så alldeles benägen att instämma i detta Ebersteins påstående. Över huvud taget har nämligen med åberopande av en sådan allmän namnrätt icke vare sig före eller efter nämnda tidpunkt motiverats något namnrättsligt avgörande, och något uttryck därför har ju ej heller vare sig förut eller efteråt kommit till synes i lag eller författning. Vid tanke på hur rättspraxis på detta område hittills utvecklat sig, finner man det givetvis ej heller mycket sannolikt, att en sådan allmän namnrätt, som ju förutsätter existensen av en privaträtt till namn över huvud, men icke av ett särskilt på adliga privilegier grundat skydd för adliga namn, skulle kunna godkännas såsom enda rättsgrund även vid avgörande av adliga namnrättsmål. Därest icke längre någon speciell adlig namnrätt finge utgöra motivering för domslut i mål av detta slag, skulle nämligen detta uppenbarligen från domstolarnas sida innebära ett erkännande— direkt eller indirekt — av umbärligheten av den såsom motivering för domslut i mål om skydd för adligt ättenamn hittills alltid åberopade adliga privilegierätten till egenartade släktnamn. Ett upptagande av en helt ny rättspraxis, innebärande att enligt samma grunder i fråga om adliga och icke adliga namn och utan åberopande av någon speciell namnrätt avgöra företrädesrätten mellan olika icke adliga innehavare av ett och samma släktnamn, skulle säkerligen också i och för sig komma att giva anledning till mycket stora svårigheter och betänkligheter. Man behöver härvidlag endast försöka tänka sig in i hur nära nog omöjligt det säkerligen skulle visa sig vara att, utan att ingåpå en gradering av vederbörande efter samhällsställning eller liknande, avgöra sådant företräde, för att förstå att en utvidgning av det hittills tillämpade adliga namnskyddet till privaträttsligt skydd för namn över huvud taget har mycket ringa realiseringsmöjligheter.
    Undertecknad anser sig med hänsyn härtill icke endast icke kunna instämma i Ebersteins påstående om existensen av en allmän ensamrätt till egenartade släktnamn — annat än i den meningen att en sådan rätt måhända kan betraktas såsom något tänkbart — och vill betecknadet såsom alldeles icke befogat att, såsom Eberstein i annat sammanhang gör, tala om att den »på sedvanerättslig väg vuxit fram till erkännande, innan ännu lagstiftningen givit den en uttrycklig sanktion». Då jag alldeles förnekar tillvaron i vårt land både av en allmän ensamrätt till egenartade släktnamn och av en speciell ensamrätt till adliga egenartade släktnamn (jfr i fråga härom min ovan berörda artikel i SvJT), är jag givetvis i likhet med minoriteten vid HD:s avgörande av målen om skydd för adliga ättenamnen Lindencrona och Bildt av den meningen, att alla släktnamnsärenden, såsom avseende

endast spörsmål i samband med kyrko- och folkbokföringen och bedömandet av ett namn efter dess beskaffenhet av egenartat eller icke, böra bedömas uteslutande med hänsyn till vad släktnamnsförordningen i olika hänseenden innefattar. Detta skulle säkerligen icke — såsom Eberstein ansett befogat att uttala — komma att »leda den namnrättsliga utvecklingen vilse» och »öppna möjlighet för ofrälse med samma namn som adlig ätt och sabotera den adliga namnrätten». Det förefaller mig nämligen vara uppenbart, att man icke gärna kan tala om att vilseleda en namnrättslig utveckling, vars existens kan på mycket goda grunder bestridas, och att det icke heller kan vara tal om sabotage, ifall en ofrälse, då det gäller att skydda sig för tillämpning av en så tvivelaktig rättsgrund som den speciella adliga namnrätten, begagnar sig av den alltjämt bestående möjligheten att få sin rätt till det gemensamt med en adlig ätt brukade namnet bedömd enligt släktnamnsförordningen. Såsom möjliggörande att på ett enkelt men tillfyllestgörande sätt förverkliga mitt syfte, synes det mig ligga nära till hands att tänka sig införandet i släktnamnsförordningen av uttryckliga bestämmelser, motsvarande den tolkning av förordningens innebörd, som meddelats i den PM som låg till grund för K. M:ts beslut om godkännande av namnet Pauli såsom släktnamn för icke adliga med detta även av en adlig ätt begagnade namn.
    Jag vill härutöver endast klargöra såsom min uppfattning, att det HD:s avgörande angående ideell förenings rätt till sitt namn (NJA 1946 s. 767), som i Ebersteins artikel anförts såsom bevis för att »den allmänna namnrätten vunnit ytterligare terräng» och betecknats såsom» den för närvarande sista segern i praxis» och »en milstolpe i svensknamnrätt», uteslutande rör sig om tillämpning av lagen om skydd för varumärken och icke har något som helst sammanhang med en rättspraxis på grundval av vare sig en allmän eller en speciell ensamrätt till egenartade släktnamn.

Hjalmar Fredelius