FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET

 

    Strafflagberedningens slutbetänkande
    Reformarbetet på straffrättens område har sedan länge varit inriktat på att ersätta 1864 års strafflag (SL) med en ny systematisk lagstiftning omfattande straffrättens centrala delar. I slutet av 1930-talet anförtroddes detta arbete åt två kommittéer, straffrättskommittén och strafflagberedningen, av vilka den förra fick till uppgift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmän straffrättsliga spörsmål och den senare att företaga en översyn och kodifiering av de till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelserna.
    Straffrättskommittén, som fullgjort sitt arbete i etapper, har i ett 1953 avgivet slutbetänkande (SOU 1953: 14) sammanfört bestämmelserna om de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor i en ny

BENGT HULT 137balk, kallad brottsbalk (se SvJT 1953 s. 282). Förslaget till brottsbalk är f. n. — efter remissbehandling — föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
    Innan strafflagberedningen grep sig an med uppgiften att kodifiera bestämmelserna rörande påföljdssystemet, har beredningen avgivit förslag till ett flertal partiella reformer. Nämnda uppgift har beredningen redovisat i sitt d. 22 dec. 1956 till justitieministern överlämnade slutbetänkande, Skyddslag (SOU 1956: 55; jfr ovan s. 58).
    Efter SL:s tillkomst har påföljdssystemet i hög grad förändrats genom partiella reformer. Dessa ha huvudsakligen tillkommit genom lagstiftning vid sidan av SL. De bestämmelser, som bilda vårt nuvarande påföljdssystem, äro därför splittrade på ett stort antal i skilda sammanhang tillkomna lagar. I strafflagberedningens slutbetänkande ha de grundläggande bestämmelserna rörande påföljdssystemet kodifierats i en lag om skydd mot brott (skyddslag). Denna avses skola ersätta bl. a. SL 2 och 4 kap. samt delar av 5 kap., särskilda böteslagen, lagarna om verkställighet av bötesstraff, om villkorlig frigivning, om villkorlig dom, om ungdomsfängelse, om förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt om eftergift av åtal mot vissa underåriga ävensom lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Utanför skyddslagen falla — förutom de delar av SL som omfattas av förslaget till brottsbalk — de i SL 6 kap. meddelade bestämmelserna om skadestånd, vilkas revidering ej har ankommit på beredningen, samt vidare lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.; sistnämnda lag motsvaras i beredningens förslag av en lag om behandling i skyddsvårdsanstalt. Skyddslagen har icke heller annat än delvis gjorts tilllämplig å disciplinstraffen för krigsmän.
    Att bestämmelserna om brottspåföljderna utformats som en särskild lag innebär icke något ställningstagande till frågan, huruvida dessa bestämmelser böra införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. För en sådan omläggning, som utan svårighet låter sig genomföra, tala enligt beredningens mening beaktansvärda skäl.
    Det påföljdssystem som ursprungligen upptogs i SL innehöll — bortsett från skadestånd, förverkande och liknande — icke några andra brottspåföljder än straff, i huvudsak böter, fängelse och straffarbete. Lagen var i detta hänseende ett uttryck för den straffrättsliga åskådning som senare har kallats den klassiska. Enligt denna skulle varje brottslig gärning i princip föranleda ett i proportion till brottets svårhet utmätt straff. Undantag härifrån skulle endast göras, när lagöverträdaren på grund av sin ålder eller sinnesbeskaffenhet var att anse såsom otillräknelig och därmed icke ansvarig för sitt handlande. En sådan lagöverträdare skulle vara straffri.
    Ett karakteristiskt drag i utvecklingen efter tillkomsten av SL har varit, att undantag i allt större utsträckning har gjorts från regeln att på brott skall följa straff i vedertagen mening. Vid sidan av de ursprungliga straffen ha tillskapats reaktionsformer, där behandlingen rättar sig efter brottslingens personliga egenskaper och behov. Bortsett från sådan ringa brottslighet, för vilken allenast ådömas böter, tillämpas numera mot brottslingar andra behandlingsformer i samma utsträckning som straff.

138 BENGT HULT    I förslaget till skyddslag göres icke. såsom nu, någon åtskillnad mellan vissa som straff betecknade åtgärder och andra påföljder för brott. Förslaget utgår från en uppdelning av brottspåföljderna i allmänna påföljder samt särskilda påföljder för ämbetsmän och krigsmän. De allmänna påföljderna äro böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, skyddsfostran och skyddsinternering ävensom överlämnande till särskild vård, varunder inbegripes vård enligt barnavårdslagen, lagen om nykterhetsvård och sinnessjuklagen samt öppen psykiatrisk vård. Särskilda påföljder äro för dem, som äro underkastade ämbetsansvar, avsättning och suspension samt för krigsmän disciplinstraffen arrest och disciplinbot.
    I fråga om de yngsta lagöverträdarna behåller förslaget den i SL 5: 1 stadgade lägsta åldersgränsen, 15 år, för lagföring och ådömande av brottspåföljd. Inom beredningen har diskuterats att i skyddslagen höja denna gräns tilll 18 år, men beredningen har stannat vid att icke framlägga förslag därom. Det har nämligen ansetts önskvärt, dels att lagöverträdare i åldern 15—17 år även i fortsättningen skola kunna dömas till böter för ordningsförseelser och liknande och dels att, när någon i denna ålder misstänkes för brott, saken skall kunna utredas vid domstol. Intresset av att vid behov kunna få skuldfrågan prövad av domstol har för övrigt föranlett beredningen att föreslå möjlighet till domstolsprövning även när någon misstänkes ha begått brottslig gärning innan han fyllt 15 år. Sådan talan — kallad bevistalan — skall allmän åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, få föra efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse.
    Kriminell ungdom i åldern 15—17 år skall dock i princip ej omhändertagas inom kriminalvården utan — liksom lagöverträdare under 15 år — bli föremål för barnavårdande åtgärder. Förslaget förutsätter, att de yngsta lagöverträdarna i allmänhet utan rättegång bli föremål för ingripande av barnavårdsnämnderna. Även när åtal sker avses, såvida ej endast böter finnes böra ådömas, barnavård i regel skola komma till stånd. Såsom den normala påföljden för lagöverträdare under 18 år är nämligen vid sidan av böter tänkt överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.
    Enligt beredningens förslag hänföras jämväl sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som nu äro straffria jämlikt SL 5: 5, under det av domstolarna tillämpade reaktionssystemet. Liksom f. n. skall de sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdarna emellertid, om behov därav föreligger, beredas vård å sinnessjukhus eller annan särskild vård. Såsom tidigare omtalats har bland de allmänna brottspåföljderna i skyddslagen upptagits överlämnande till vård enligt någon av de sociala vårdlagarna samt till öppen psykiatrisk vård. Vård i frihet skall kunna ske även i form av skyddstillsyn, under förutsättning att denna påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare än överlämnande till särskild vård. Av övriga påföljder kunna allenast villkorlig dom och böter användas mot sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare; sådan påföljd får ådömas endast när det finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet. Om tilltalad, som har begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, ej är i behov av särskild vård och skyddstillsyn eller böter ej finnas böra ådömas eller

STRAFFLAGBEREDNINGENS SLUTBETÄNKANDE 139villkorlig dom meddelas, skall den tilltalade vara fri från påföljd. Enligt förslaget får påföljd ej heller ådömas den som utan eget vållande tillfälligt har råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, och i det tillståndet begår brott.
    Skyddslagen, som omfattar 14 kapitel, inledes med bestämmelser om de allmänna brottspåföljderna. Efter böter i 1 kap. och fängelse i 2 kap. behandlas i de därpå följande fem kapitlen villkorlig dom, skyddstillsyn, skyddsfostran, skyddsinternering och överlämnande till särskild vård.
    I fråga om böter har beredningen icke funnit skäl att föreslå några mera genomgripande ändringar. En väsentlig nyhet föreslås dock, i det att dagsböter skola kunna ådömas i kombination med fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn oberoende av om brottet eller vid flera sammanträffande brott något av dem är belagt med böter.
    Påföljden fängelse motsvarar de nuvarande tidsbestämda frihetsstraffen sammanslagna till en enhetlig påföljd. Liksom frihetsstraff f. n. skall fängelse kunna ådömas på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får — bortsett från fängelse som ådömes vid förvandling av böter — ej understiga en månad eller, när påföljden ådömes för ett brott, överstiga tio år; såsom gemensam påföljd för flera brott kan fängelse ådömas på tider upp till tolv år.
    Beträffande villkorlig frigivning från fängelse bibehålles de båda nuvarande formerna av sådan frigivning, den obligatoriska och den fakultativa. Förslaget innebär i denna del bl. a., att användningsområdet för fakultativ villkorlig frigivning — som liksom nu skall kunna ske när två tredjedelar av påföljden har verkställts — vidgas genom att den intagne kan friges redan när han har avtjänat fyra månader i stället för som f. n. åtta månader. Prövningen av huruvida fakultativ villkorlig frigivning får ske, vilken nu ankommer på fångvårdsstyrelsen, föreslås decentraliserad till anstaltsnämnden vid den anstalt, där den dömde är intagen. Den villkorligt frigivne skall vara underkastad i stort sett samma regler som den, som har dömts till skyddstillsyn.
    Genom den nu gällande, år 1952 antagna, lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig har det i princip fastslagits, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården. Vid lagens tillkomst ansågs det likväl icke lämpligt att genom en provisorisk lagstiftning helt förbjuda frihetsstraff för lagöverträdare i ifrågavarande ålder; den som är under 18 år får enligt lagen dömas till fängelse eller straffarbete, om särskilda skäl äro därtill. Beredningen har i skyddslagen föreslagit ett undantagslöst förbud mot att döma den som ej fyllt 18 år till fängelse.
    För brottslingar i åldern 18—20 år, för vilka en längre tids anstaltsvård finnes påkallad, erbjuder gällande rätt två parallella behandlingsformer, nämligen tidsbestämt frihetsstraff och det inom vissa i lagen angivna gränser tidsobestämda ungdomsfängelset. Denna dualism i påföljdsystemet har, framhåller beredningen, visat sig vara behäftad med allvarliga olägenheter. Beredningen har funnit allvarliga invändningar kunna riktas även mot den nu rådande ordningen, att kortva-

140 BENGT HULTriga frihetsstraff i stor utsträckning tillämpas mot ungdomar i nämnda ålder.
    Enligt förslaget till skyddslag skall den som är i åldern 18—20 år få dömas till fängelse allenast vid förvandling av böter eller när av särskilda skäl fängelse på viss tid överstigande tre år finnes böra ådömas. Förslaget innebär, att längre tids anstaltsvård av kriminell ungdom i denna ålder i allmänhet skall ske i form av skyddsfostran, förslagets motsvarighet till ungdomsfängelse. Med tanke bl. a. på de brottslingar i ifrågavarande åldersgrupp, vilka nu dömas till korta frihetsstraff, har beredningen föreslagit, att skyddstillsyn — som i princip innebär vård i frihet — skall kunna inledas med anstaltsbehandling i två månader. Denna behandling skall ske i särskilda anstalter, kallade tillsynsanstalter, och de i dessa anstalter intagna skola icke blandas med kriminalvårdens övriga anstaltsklientel.
    Villkorlig dom har i vårt land, sedan institutet ursprungligen infördes år 1906, utvecklats från en villkorlig eftergift av straff till ett reaktionsmedel, som om spänner mycket olika former av ingripanden. Efter hand ha framträtt vissa olägenheter av att på detta sätt under samma beteckning hopförts till sin innebörd vitt skilda åtgärder. Såsom i det föregående omtalats har i beredningens förslag överlämnande till barnavård, nykterhetsvård och psykiatrisk vård upptagits som självständiga påföljder. Överlämnande till sådan vård, som nu i viss omfattning sker i samband med villkorlig dom, har därigenom lösts från de förutsättningar som uppställts för meddelande av dylik dom. Förutom denna utbrytning ur den nuvarande villkorliga domen föreslår beredningen, att denna uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.
    Den nya villkorliga domen är avsedd för det klientel som åsyftades, när villkorlig dom infördes i svensk rätt, nämligen tillfällighetsbrottslingar vilkas prognos är så god att — utöver den varning som domen innebär — särskilda åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande. Villkorlig dom innebär i huvudsak, att påföljd efterges under förutsättning att den dömde ej begår nytt brott under en prövotid av två år. Den villkorliga domen kan icke förenas med övervakning och ej heller med några särskilda föreskrifter för den dömde under prövotiden, bortsett från föreskrifter om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund av brottet.
    Vid sidan av den villkorliga påföljdseftergift, som den villkorliga domen utgör, öppnar förslaget även möjlighet till en definitiv sådan eftergift. Denna möjlighet är dock avsedd att tillämpas blott i speciella undantagsfall, när någon särskild omständighet föreligger som gör att domstolen kan frångå vad som är stadgat såsom påföljd för brottet.
    Till skyddstillsyn har från den nuvarande villkorliga domen hänförts sådana fall, i vilka övervakning jämte särskilda föreskrifter eller enbart övervakning finnes erforderlig för den dömdes tillrättaförande. Skyddstillsynen har utformats som en självständig påföljd och innebär alltså icke något anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföljd. Om skyddstillsynen misslyckas, kan den emellertid under vissa förutsättningar utbytas mot annan påföljd, som kan följa å brottet.

STRAFFLAGBEREDNINGENS SLUTBETÄNKANDE 141    Den som dömes till skyddstillsyn skall vara underkastad en prövotid av normalt tre år och under denna skall han stå under övervakning, intill dess sådan ej längre prövas erforderlig. Övervakningen skall utövas av skyddskonsulent eller av annan fackutbildad person, nämligen skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd. Vid sin sida skall övervakaren kunna ha en tillitsman, som skall vara den dömde till stöd och hjälp. Såsom tillitsmän skola anlitas därtill lämpade och villiga privatpersoner. Under prövotiden skall den dömde vara skyldig att iakttaga sådana föreskrifter rörande sin livsföring, som prövas ägnade att främja hans anpassning i samhället. Föreskrifterna skola icke såsom nu vid villkorlig dom meddelas av domstolen; enligt beredningens förslag befriasdomstolarna från sin befattning med kriminalvården i frihet. Skyddstillsynen skall handhavas av en lokal tillsynsnämnd och det ankommer på denna att i det enskilda fallet närmare utforma behandlingen. Tillsynsnämnden, vars ordförande skall vara innehavare av domarämbete, skall under skyddstillsynens fortgång vidtaga de ändringar i fråga om föreskrifterna som föranledas av den dömdes utveckling och personliga förhållanden i övrigt. Åsidosätter den dömde sina skyldigheter, kan tillsynsnämnden meddela honom varning, förlänga prövotiden till högst fem år eller förelägga honom vid vite att iakttaga viss meddelad föreskrift. Om det med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning eller eljest finnes erforderligt för hans tillrättaförande, skall nämnden kunna på lämpligt sätt tvångsvis omhändertaga honom under en kortare tid, högst två veckor.
    Såsom ovan nämnts skall skyddstillsyn kunna förenas med en kort tids anstaltsbehandling. Om det finnes erforderligt för den tilltalades tillrättaförande eller eljest, kan domstolen i domen förordna, att i skyddstillsynen skall ingå behandling under två månader i tillsynsanstalt. Under denna behandling, som avses skola inleda påföljden, skall vården i frihet förberedas. Förordnande om behandling i tillsynsanstalt skall under vissa förutsättningar kunna meddelas också under prövotiden.
    Den föreslagna nya påföljden skyddsfostran är — liksom dess motsvarighet i gällande rätt, ungdomsfängelse — i första hand avsedd för kriminell ungdom i åldern 18—20 år, som anses böra underkastas längre tids anstaltsvård. I undantagsfall skall dock även den, som är under 18 år eller som har fyllt 21 men ej 23 år, kunna dömas till denna påföljd.
    Skyddsfostran karakteriseras av att den dömde skall erhålla en efter hans förutsättningar individualiserad behandling och att det ankommer på en central nämnd — kallad skyddsvårdens ungdomsnämnd och motsvarande den nuvarande ungdomsfängelsenämnden — att inom vida gränser bestämma hur behandlingen skall tillgå. Den skall dock alltid börja i anstalt och där pågå under en tid, som ej är på förhand fixerad i vidare mån än att i lagen har angivits en maximitid av tre år. Vårdtiden i anstalt skall under behandlingens gång bestämmas av nämnden. Efter anstaltsbehandlingen skall under en av nämnden fastställd prövotid följa vård i frihet och för denna skall i huvudsak gälla samma regler som för skyddstillsyn. Så länge prövotiden — som efter

142 BENGT HULThand kan förlängas — fortgår, äger ungdomsnämnden, när skäl äro därtill, förordna att den dömde skall återintagas i anstalt. För hela behandlingen, i och utom anstalt, har i lagen fastställts en längsta tid avfem år. Denna tid kan dock i samband med lagföring för nytt eller nyupptäckt brott av domstol förlängas med ett år, varvid även maximitiden för anstaltsvården förlänges med ett år.
    Skyddsinternering är avsedd för i stort sett samma klientel som de nuvarande påföljderna förvaring och internering i säkerhetsanstalt. För att skyddsinternering skall kunna ådömas, måste den tilltalade ha gjort sig skyldig till grövre brottslighet; å brottet eller, när flera brott ha förövats, å något av dem skall kunna följa fängelse i två år eller däröver. Vidare skall ett sådant långvarigt omhändertagande utan på förhand bestämd tid, som skyddsinternering utgör, finnas påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från den tilltalades sida.
    Den som dömes till skyddsinternering skall erhålla en efter hans sinnesbeskaffenhet och övriga förutsättningar lämpad behandling, omfattande vård både i och utom anstalt. Liksom vid skyddsfostran skall det ankomma på en central nämnd, interneringsnämnden, att inom vida gränser bestämma om behandlingens närmare utformning. Förslaget behåller emellertid det nuvarande systemet med en av domstolen fastställd minsta tid — lägst ett och högst tolv år — för omhändertagandet i anstalt. Om vårdens fortsättande utom anstalt skall interneringsnämnden förordna, när — efter minsta tidens utgång — anstaltsvistelse ej finnes påkallad för att avhålla den dömde från fortsattbrottslighet. I motsats till vad nu gäller skall dock den dömde, om särskilda skäl äro därtill, kunna överföras till vård utom anstalt redan före minsta tidens utgång. Förslaget innehåller även en maximitid för anstaltsvården. Denna får nämligen icke pågå under längre tid än sammanlagt tre år utöver minsta tiden. Möjlighet skall emellertid finnas att hos domstol utverka förlängning av maximitiden. Bestämmelserna om vården utom anstalt ha utformats i nära anslutning till vad som har föreslagits i fråga om skyddstillsyn.
    Överlämnande till vård enligt barnavårdslagen är i första hand avsett för kriminell ungdom i åldern 15—17 år. Som tidigare har omtalats skall lagöverträdare i denna ålder i regel, när ej böter anses vara en tillräcklig reaktion mot brottet, bli föremål för barnavårdande åtgärder. Att domstolen överlämnar fallet till barnavårdsnämnden innebär, att därmed är avgjort att den unge icke med anledning av ifrågavarande brott kommer att underkastas någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages faller på nämnden. Denna har att på egen hand och utan att avvakta domstolens ställningstagande ingripa med de vårdåtgärder, som äro indicerade enligt barnavårdslagen.
    Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård kan enligt beredningen vara en lämplig åtgärd beträffande alkoholbrottslingar när eljest fängelse på kort tid skulle ådömas. I det senare fallet är frihetsförlusten ofta otillräcklig för ett effektivt avvänjande från alkoholmissbruk och dessutom följes anstaltsbehandlingen ej av någon vård i frihet. Om tvångsåtgärder kunna vidtagas enligt lagen om nykterhetsvård, erbjuder denna bättre möjligheter både ur behandlingssynpunkt

STRAFFLAGBEREDNINGENS SLUTBETÄNKANDE 143och med hänsyn till samhällsskyddet. Överlämnande till nykterhetsvård kan också vara ett lämpligt alternativ till skyddstillsyn i de fall, då den tilltalade kan antagas ej komma att frivilligt underkasta sig av tillsynsnämnden meddelade föreskrifter om sådan vård. Även i andra fall finnes utrymme för tillämpning av ifrågavarande påföljd, bl. a. när den som har begått brottslig gärning under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej är i behov av psykiatrisk vård men väl av nykterhetsvårdande behandling.
    Överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen innebär att den tilltalade skall intagas å sinnessjukhus. För denna vårdform ifrågakomma främst tilltalade, som ha begått den brottsliga gärningen under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och som äro i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt fast praxis tillämpas dock sinnessjuklagen jämväl å s. k. psykopater och andra, om de anses vara i behov av sådan vård, och även dylika psykiskt abnorma lagöverträdare skola kunna överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Det är enligt beredningensförslag ej heller något oeftergivligt krav för att överlämnande till psykiatrisk vård skall kunna ske, att den psykiska abnormiteten förelåg redan vid tiden för brottets begående. Den möjlighet som härigenom öppnas att åvägabringa psykiatrisk vård även i fall, där ett psykiskt sjukdomstillstånd har inträtt först vid senare tidpunkt, torde likväl komma att få mycket begränsad betydelse.
    Det är enligt förslaget domstolen som skall förordna om vård enligt sinnessjuklagen. Förordnande härom får dock endast meddelas, om den tilltalade i utlåtande enligt nämnda lag har förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Liksom vid överlämnande till annan särskild vård äger domstolen icke meddela några föreskrifter rörande den närmare utformningen av behandlingen.
    Överlämnade till öppen psykiatrisk vård är avsett att tillämpas i sådana fall, där något mera framträdande vårdbehov icke föreligger men där den tilltalade med hänsyn till sin psykiska abnormitet likväl ej bör lämnas helt utan kontroll. Frågan om den öppna vårdens organisatoriska utformning och om en förstärkning av dess resurser utredes av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, med vilken beredningen har samrått. Intill dess en upprustning härutinnan har skett, föreslår beredningen, att den öppna psykiatriska vården av lagöverträdare skall handhavas av den till de statliga sinnessjukhusen anknutna hjälpverksamheten. Den närmare regleringen härav avses skola ske i administrativ väg.
    I 8 kap. skyddslagen behandlas de särskilda påföljderna för ämbetsmän och krigsmän och i 9 kap. förverkande av egendom. I dessa hänseenden innebär förslaget inga väsentliga nyheter.
    De bestämmelser, som under rubriken »Nedsättning och uteslutningav vissa påföljder m. m.» upptagits i 10 kap., ha i huvudsak berörts redan i det föregående. Kapitlet innehåller bl. a. föreskrifter om den lägsta åldersgränsen för ådömande av påföljd och om allmänt åtal för gärning begången i åldern 15—17 år samt reglerna om påföljdssystemets tillämplighet å sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare.
    I 11 kap. meddelas bestämmelser om sammanträffande av brott m. m.

144 STRAFFLAGBEREDNINGENS SLUTBETÄNKANDEVid utformandet av dessa bestämmelser har beredningen eftersträvat en betydande förenkling jämfört med nuvarande lag.
    Skyddslagens 12 kap. innehåller regler om preskription, avseende såväl möjligheten att ådöma påföljd som verkställigheten av ådömd påföljd, och 13 kap. bestämmelser om personundersökning. Lagens sista kapitel innehåller bl. a. vissa processuella föreskrifter samt bestämmelser om tillsynsnämnds, skyddsvårdens ungdomsnämnds och interneringsnämndens sammansättning, beslutförhet m. m.
    Vid förslaget till skyddslag ha fogats utkast till lag om införande av skyddslagen, till lag om behandling i skyddsvårdsanstalt och till vissa viktigare följdändringar i gällande lagstiftning.

    I en andra avdelning av slutbetänkandet har beredningen sammanfört ett antal bilagor av särskilda författare i frågor av betydelse förberedningens förslag. F. d. byrådirektören SVERKER GROTH och prof. IVAR STRAHL ha författat en bilaga, rubricerad »Uppgifter om brottsligheten och dess bekämpande», vari de behandla spörsmålen angående brottslighetens omfattning och utveckling samt redogöra för användningen av de nuvarande kriminalrättsliga påföljderna. Redogörelser för olika undersökningar rörande kriminalvårdsklientel lämnas av byråchefen TORSTEN ERIKSSON, fil. lic. CARL-GUNNAR JANSON och amanuensen ULLA LARSSON under rubriken »Återfall i brott bland unga lagöverträdare», av socialläkaren GUNNAR INGHE och 1:e byråsekr. TORGNY LINDBERG under rubriken »Recidivrisken vid olika brottstyper med särskild hänsyn till inflytandet av alkoholmissbruk» samt av fil. lic. DICK BLOMBERG under rubriken »Det svenska kriminalvårdsklientelet». Vidare ha bilagor till betänkandet författats av skyddskonsulenten STEN LILLIEHÖÖK angående skyddskonsulentens arbetsuppgifter, av fångvårdsdirektören GUNNAR THURÉN om ungdomsfängelseinstitutets utveckling och av fångvårdsdirektören GUNNAR MARNELL om förvaringsinstitutets utveckling. Betänkandets andra avdelning innehåller också en av prof. vid Pennsylvaniauniversitetet i Philadelphia THORSTEN SELLIN verkställd översättning till engelska av förslaget till skyddslag.

Bengt Hult