OM KONVENTIONSTOLKNING

 

Några reflexioner med anledning av en festskrift

 

AV DOCENTEN KURT GRÖNFORS

 

ALGOT BAGGES insatser i internationellt rättsarbete har väsentligen varit inriktade på tre områden, nämligen dels den internationella köprätten och därmed sammanhängande ämnen, dels sjö- och transporträtten, dels slutligen den internationella skiljemannaverksamheten. Det är därför naturligt, att flertalet bidrag i den festskrift, som med anledning av Bagges 80-årsdag har utgivits av de svenska avdelningarna av International Law Association och Comité Maritime International,rör sig inom eller åtminstone har anknytning till angivna områden.
    Transporträtten har blivit fylligast representerad. Förvaltningsrådet dr. R. BECKMAN diskuterar en reform av institutet sjöförklaring i finsk rätt, prof. BRÆKHUS analyserar begreppet resa i de skandinaviska sjölagarna med särskild hänsyn till reglerna om sjöpanträtt, dispaschören PINEUS knyter några reflexioner till reglerna om dispaschörskompetens och hovrättsrådet Von SYDOW redogör för de nya reglerna om skiljedom och avgivande av responsa enligt de internationella järnvägsfördragen. Även flera utomnordiska förf. belyser åtskilliga transporträttsliga problem. Prof. KNAUTH (USA) behandlar sålunda förslaget till reform av reglerna rörande redareansvarets begränsning. Den engelske advokaten DAWSON MILLER lämnar ett bidrag till kännedomen om de s. k. P. & I.-klubbarnas roll inom sjöförsäkringen och den franske sjörättsexperten PRODROMIDÈS kommenterar förslagen till internationella konventioner om sammansatt befordran av gods, godstransport på landsväg och floder samt om spedition. Slutligen har den tyske sjörättslärde prof. STÖDTER verkställt en studie över art. 10 i den internationella konossementskonventionen.
    Artiklar med anknytning till skiljedomsverksamheten har skrivits av prof. DAVID (Frankrike), som undersöker vad som är det för en skiljedom karakteristiska, och utrikesminister UNDÉN, som diskuterar användningen av skiljedom i internationella intressetvister.
    Av rent köprättsligt innehåll är egentligen blott prof. NIALS reflexioner rörande problemet om äganderättsövergången inför Haagkonferensen om internationell privaträtt. De återstående bidragen med mera allmänt internationellt rättslig inriktning har emellertid mestadels en mer eller mindre tydligt skönjbar anknytning till köprätten eller till något av de båda andra särskilt framhävda områdena.
    Prof. BORUM berör återförvisningsproblemet med utgångspunkt från ett konventionsförslag från 1951 om konflikt mellan nationalitets- och domicilprinciperna, prof. GIHL kommenterar ett par nyare rättsfall angående konfiskation av främmande egendom, belgaren dr HOSTIE be-

    1 Liber amicorum of congratulations to ALGOT BAGGE. Sthm 1956.Norstedts. VIII + 269 s. Kr. 20,00.

KURT GRÖNFORS 17handlar frågan om staters internationella ansvarighet i anslutning tillKorfu-saken och hovrättspres. HAKULINEN ger några synpunkter på det omfattande problemet om obligatoriska rättigheters skydd mot tredje man och dettas behandling i internationellt privaträttsligt hänseende. Prof. HAMEL (Frankrike) publicerar några reflexioner om oåterkalleliga remburser, prof. MALMSTRÖM ger några synpunkter på kvalifikationsproblemet inom den internationella privaträtten och prof. WORTLEY (England) skildrar den nyaste utvecklingen i engelsk rätt i fråga om lokaliseringen av kontrakt, ingångna inter absentes.
    En grupp av uppsatser sysslar närmast med det internationella rättsarbetets organisation och former. F. landsdommer BOEG lämnar en kort historik över International Law Association och schweizaren GUTZWILLER ger glimtar från arbetet inom den under Bagges ordförandeskap stående »Conflict of Laws Committee» inom ramen för samma organisation. Prof. LILAR (Belgien) behandlar Sveriges insats i det internationella arbetet inom Comité maritime. Generalsekr. för Rominstitutet MATEUCCI diskuterar det skandinaviska lagstiftningssamarbetet som möjlig modell för ett mera omfattande europeiskt samarbete, under det att proff. FREDERICQ och OFFERHAUS ur olika synvinklar uppehåller sig vid rättsarbetet inom BENELUX-gruppen. En enda artikel i festskriften har rent rättshistoriskt innehåll, nämligen prof. WEHBERGS (Schweiz) studie över Gustav II Adolf och problemet om annexion av ockuperade områden.
    Det som sammanhåller denna brokiga mångfald och trots allt skänker festskriften ett drag av enhetlighet är problemet, hur man skall kunna göra den eftersträvade rättsenheten fullt effektiv. Gång efter annan ställs läsaren inför konkreta rättsfrågor, vid vilkas avgörande domaren visserligen har tillgång till en lagstiftning med för flera stater gemensam lydelse — en med flera nationella rättssystem införlivad konventionstext — men där svaret ändå kan komma att utfalla väsentligen olika till följd av nationella skiljaktigheter vid tolkningsförfarandet. Man är därmed inne på den kanske mest vitala frågan för det fortsatta internationella juridiska samarbetet. Hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att man väl kan ena sig om likalydande konventionstexter, låt vara att dessa alltid måste bli mer eller mindre utpräglade produkter av kompromisser och därför behäftade med åtskilliga svagheter ur rättsteknisk synpunkt. Men den uppnådda enheten är naturligtvis i betydande utsträckning endast skenbar, så länge man inte lyckas vinna likformighet även i tillämpningen. För oss skandinaver är detta problem välkänt redan »på hemmaplan» därigenom, att vissa bestämmelser i den för våra länder gemensamma lagstiftningen med tiden onekligen har fått divergerande innehåll till följd av olikheter i rättstillämpningen. En splittring av den tänkta enhetligheten är det beklagliga resultatet.2
    En hittills icke omnämnd uppsats av dr GRENANDER, vice verkst. dir. i Sveriges redareförening, tar direkt sikte på frågan, hur man skall

 

    2 Ett intensifierat studium av den nordiska lagstiftningens praktiska tillämpning i de olika nordiska länderna skulle troligen kunna belysa och bidra till förståelsen av åtskilliga frågor ang. konventionstolkning.

2—573004. Svensk Juristtidning 1957

18 KURT GRÖNFORSkunna uppnå större likformighet vid tolkningen av internationella (privaträttsliga) konventioner. Förf:s intresseväckande anmärkningar i ämnet ger anledning till ytterligare några kortfattade reflexioner kring detta huvudtema för hela festskriften.
    Vad som särskilt utmärker konventionstolkning jämförd med tolkning av nationella lagar måste rimligen vara just det internationella inslaget, syftet att unifiera. I vad mån tillåts detta syfte påverka självatolkningen? Här kan man uppenbarligen tänka sig två ytterlighetsståndpunkter. Den ena är, att tolkningen helt måste basera sig på element utanför den nationella rättsordningen, nämligen sådana allmänna rättsprinciper, som har erkänts av flertalet västerländska kulturstater eller kommit till uttryck i mera allmänt accepterade konventioner. Den andra är, att konventionstolkning helt likställs med tolkning av nationella lagar, varvid man således fullständigt bortser från unifieringssyftet. Mellan dessa båda ståndpunkter finns naturligtvis en mängd mellanståndpunkter, enligt vilka nationella och internationella element anses skola blandas med varandra i olika proportioner.
    Ingendera av de båda ytterlighetsståndpunkterna förefaller vara acceptabel. En extrem internationalistisk åskådning måste i praktisk användning alltid komma att stupa på svårigheten att urskilja några i verklig mening internationella rättsprinciper. Även om man skulle lyckas ena sig om någon metod att skala fram dylika principer ur det jättelika och svåröverskådliga materialet, något som i och för sig förefaller mindre troligt, så kan med skäl befaras, att de på så sätt framdeducerade principerna skulle bli ganska få till antalet och urvattnade ända till innehållslöshet. Under sådana omständigheter lär man knappast därav få någon ledning vid avgörandet av konkreta tolkningsspörsmål. I praktiken kan man väl inte heller förmå domare att avstå från att i tolkningsfall vända sig till det egna inomstatliga rättssystemet, som de själva behärskar och som genom sin större fullständighet och detaljrikedom i fråga om den materiella rätten även som beträffande tolkningsregler verkligen kan tänkas erbjuda någon hållpunkt. En extrem nationalistisk åskådning möter givetvis inga hinder av nu antydda slag men är särdeles olämplig därigenom, att den medför en isolering av det egna landets rätt från andra rättssystem. En dylik isolering kan, vad beträffar områden med starkt internationell färgning, på längre sikt aldrig överensstämma med det egna landets intressen. Om man vid tillämpning och analys av på konventioner byggda rättsregler avskärmar den internationella bakgrunden, har man därmed också avstängt sig från varje möjlighet att verkligen förstå, varför reglerna överhuvud har utformats så som skett.3
    En funktionsduglig tolkningslära torde av nu angivna skäl kunna vinnas endast genom att man blandar nationella och internationella element, dvs inom ramen för den egna rättsordningens tolkningsprinciper tar särskild hänsyn till det för konventionen grundläggande unifieringssyftet. Hur långt man därvid skall gå är en avvägningsfråga, som besvaras olika i olika rättssystem.
    Att döma av ett ofta citerat avgörande, refererat i NJA 1925 s. 655,

 

    3 Jfr SCHMIDT i SvJT 1949 s. 446.

OM KONVENTIONSTOLKNING 19har HD intagit den ståndpunkten, att i händelse av oöverensstämmelse mellan en ratificerad konvention (i det aktuella fallet det internationella järnvägsfördraget om godsbefordran) och motsvarande nationella bestämmelser dessa senare skall anses gripa över. Detta resultat kan onekligen, ur synpunkten av Sveriges i och med ratifikationen åtagna förpliktelse att så långt konventionen är tillämplig också göra de däri upptagna reglerna effektiva, förefalla en smula chockerande.4Före avgörandet hade också en alldeles motsatt principuppfattning hävdats i svensk doktrin.5 Även om man betraktar rättsfallet som föråldrat eller anser utgången beroende på särskilda omständigheter och även om det däri avgjorda spörsmålet anses vara så speciellt att det ej behöver binda själva grunduppfattningen om tolkningsförfarandet, så måste avgörandet ändå sägas vara ett uttryck för tanken på det nationella rättssystemets primat. Denna tanke kan i och för sig förväntas trycka sin stämpel på den allmänna uppfattningen om konventionstolkning.
    Nu ger emellertid åtskilliga andra domstolsavgöranden dessbättre klart uttryck för en annan och betydligt välvilligare inställning till unifieringssyftet. Ett par exempel må anföras. Vid tolkningen av en i den svenska sjölagen ingående bestämmelse om redareansvarets begränsning, vilken bestämmelse grundats på den internationella konventionen i ämnet, sökte HD i NJA 1951 s. 319 ledning däri, att vid konventionens tillkomst någon avsikt att göra ändring i det då gällande enhetliga kontinentala och engelska rättstillståndet på viss punkt icke kommit till uttryck. I NJA 1955 s. 661 rörande giltigheten av en generell s. k. invoiceklausul i Haaglagskonossement har, såsom närmare utvecklats i JustR Romanus' yttrande, hänsyn tagits till konossementskonventionens förarbeten och även till uppfattningen i utländsk doktrin, praxis och lagstiftning, särskilt vad gäller de stora sjöfartsnationerna. Att därav dra några generella slutsatser rörande frågan, hur långt svenska domstolar anlägger ett internationellt perspektiv vid konventionstolkning, synes dock knappast vara möjligt. Tvärtom måste man räkna med att hänsynstagandet till unifieringssyftet kan växla alltefter den grad av fasthet, varmed vederbörande konventionsbestämmelser har införlivats med den nationella rätten. I fråga om exempelvis just Haagreglerna, ett avgränsat och för svensk rättstradition tämligen artfrämmande stycke lagstiftning, är det antagligen lättare att anpassa sina tolkningsresultat till »internationell sjörättsuppfattning» än beträffande en konventionsregel, som har byggts in i ett svenskt lagstiftningskomplex på ett så fast sätt, att det funktionella sambandet mellan denna regel och övriga i lagstiftningskomplexet ingående regler riskerar att brytas sönder, om man använder olika tolkningsmetoder. Vidare kan det tänkas, att hänsyn till unifieringssyftettas lättare i sådana sammanhang, där vårt land har särskilt starka handelspolitiska eller andra intressen av att effektiv rättsenhet uppnås, än i övriga situationer.

 

    4 Detta är dock inte det enda fall, där Sverige kan tyckas ha tagit ganska lättpå sina konventionsförpliktelser. Jfr exempelvis rörande frågan om en generalklausul mot illojal konkurrens EBERSTEIN i NIR 1951 s. 1 ff.

   5 UNDÉN, Studier i internationell äktenskapsrätt I (1913) s. 3 f.

20 KURT GRÖNFORS    Det stöter tydligen på utomordentliga vanskligheter att enbart med avseende på svensk rätt avgöra, hur långt man skall ta hänsyn till tolkningsdata utanför den egna rättsordningen. I ljuset härav ter det sig väl närmast utopiskt, att man verkligen skulle kunna internationellt ena sig i denna fråga. Och även om en sådan enhet förutsätts uppnådd, har man därmed långt ifrån undanröjt orsakerna till olikformigheter vid konventionstolkning. Därutöver måste nämligen uppnås samförstånd rörande principerna för hur man skall handskas med relevanta internationella tolkningsdata. Här uppkommer ytterligare en mångfald svårbemästrade problem.
    Bland dem intar frågan om användningen av förarbetena till internationella konventioner en central plats. Dels bär sådana förarbeten, jämförda med nationella lagförarbeten, en mera heterogen prägel genom att innehålla sinsemellan oförenliga uttalanden av representanter för de mest skilda rättsåskådningar, återge konferensdebatter där delegaterna talar alldeles förbi varandra på grund av missförstånd av varandras utgångspunkter, osv; meningsyttringar av sådan beskaffenhet måste naturligtvis begagnas med alldeles särskild försiktighet. Dels tillskrivs i olika rättssystem lagförarbeten mycket skiftande värde som upplysningskälla. På sina håll är domaren t. o. m. förbjuden att lägga några forskningar i förarbetena till grund för sin tolkning. Med hänsyn till dylika skiljaktigheter förefaller det vara väl motiverat att vid tolkning av en konventionsbestämmelse i första hand bortse från ev. uttalanden under förarbetena och i stället undersöka, huruvida en analys av stadgandets funktion och sammanhang med övriga regler i konventionen kan ge någon ledtråd för tolkningen. Detta sätt att begagna argument som ligger implicerade i vederbörande konvention medför, att man i tolkningsresonemangen begränsar sig till skäl som så att säga redan har vunnit internationellt erkännande. Man kan därför hysa vissa förhoppningar om att tolkningsresultatet kan accepteras av jurister från andra rättsordningar, där konventionen också har upphöjts till gällande rätt.6 Metoden har naturligtvis sin givna begränsning— endast en del spörsmål, men dock kanske inte så få som man i förstone skulle vilja anta, är så beskaffade att man på detta sätt kan uppnå ett positivt resultat — men så långt den nu verkligen kan användas torde den verksamt bidra till likformighet i rättstillämpningen.
    Ofta påpekas, att till följd av både nu angivna och många andra svårigheter någon effektiv rättsenhet inte står att vinna förrän man inrättar en överstatlig domstol med exklusiv kompetens att helt handha eller åtminstone leda rättstillämpningen inom vissa från internationell synpunkt särskilt viktiga rättsområden, t. ex. sjörätt och lufträtt.7 Detta torde emellertid förbli en önskedröm, så länge den internationella allmänpolitiska atmosfären inte genomgår en radikal förbättring. För egen del anvisar Grenander i sin artikel som en mera framkomlig utväg

 

    6 I annat sammanhang har anm. försökt att beträffande en konkret rättsfrågai detalj genomföra ett tolkningsresonemang efter dessa riktlinjer. Se GRÖNFORS,Air Charter and the Warsaw Convention (1956), särskilt s. 12—14, 87.

   7 Se t. ex. OFFERHAUS, Carriers liability under uniform Hague rules law (Handelshögskolans i Göteborg skriftserie 1955:2) s. 21.

OM KONVENTIONSTOLKNING 21upprättandet av en internationell responsamyndighet.8 I förhållande till de nationella domstolarna skulle denna myndighet endast ha en rådgivande funktion beträffande hänskjutna tolkningsspörsmål. Det är väl troligt, att något skulle kunna uträttas med en sådan anordning. Men en betydande nackdel är, att man genom att hänskjuta vissa men icke samtliga uppkommande tolkningsspörsmål, stora som små, skulle bryta ut vissa delar av den av domstolslandet accepterade konventionsrätten, vilka löpte risk att bli tolkade med hjälp av andra metoder än övriga delar av samma rättsområde. Förf:s antagande, att de nationella domstolarna i praktiken knappast skulle avge domar, som vore oförenligamed av den internationella rådgivande myndigheten avgivna responsa, innebär måhända också en viss överskattning av den auktoritet ett dylikt organ möjligen kunde förskaffa sig.
    En i sammanhanget icke närmare diskuterad mindre reform, som onekligen ter sig mera genomförbar i dagens läge genom att den inte förutsätter existensen av något slags internationell »likare» för rättstillämpningen, är att i konventionerna bygga in forumbestämmelser avsådan konstruktion, att olika rättsanspråk med anledning av en och samma händelse också tas upp vid en och samma domstol. Härigenom undviker man åtminstone en ojämn bedömning inom ramen för varje konkret rättsfall.9  Detta innebär ett inte alldeles obetydligt steg påvägen mot det hägrande målet: en effektiv internationell rättsenhet.
    På detta sätt lockar läsningen av festskriften till reflexioner över det internationella rättsarbetets säregna karaktär. Att de hinder som reser sig i vägen förefaller praktiskt taget oöverstigliga bör inte vara en källa till håglöshet utan tvärtom en särskild sporre för alla dem, som är aktivt engagerade i unifieringssträvandena. Just uppgiftens egenskap att vara på en gång osedvanligt svårlöst och osedvanligt angelägen måste i särskilt hög grad uppfordra juristerna till att, var och en på sitt sätt, söka bidra till att vi kommer allt närmare en ändamålsenlig lösning. »Judge Bagges» outtröttliga arbete bör härvid kunna vara efterföljarna ett föredöme.

 

    8 Jfr bl. a. GIANNINI i The International Law Association, Report of the 46.Conference ... 1954 (1955) s. 297, ävensom VON SYDOWS förut omnämnda artikeli den här anmälda festskriften.

   9 Jfr t. ex. Romkonventionen om skada för tredje man på jordytan i följd avluftfart art. 20, mot vars närmare utformning åtskillig kritik dock har riktats.