P r o b l e m s  o f  p u b l i c  a n d  p r i v a t e  i n t e r n a t i o n a l  l a w , vol. 38—40. London 1953—1955. The Grotius Society, Transactions 1953—1954. 170 s., 257 s., 191 s. 25 sh per vol.

    Att holländaren HUGO GROTIUS under det sista årtiondet av sitt växlingsrika liv fungerade som Sveriges ambassadör i Paris erinrar sig nog mången. Mindre känt är säkerligen att hans hustru sökte dryga ut sändebudslönen genom att skriva modereportage. Uppgiften kryddar ett skåltal vid en högtidssammankomst med den brittiska juristföreningen The Grotius Society. Genom sina årliga publikationer fullgör detta sällskap på ett förnämligt sätt sin stadgeenliga uppgift att främja studiet av folkrätt och internationell privaträtt (jfr SvJT 1953 s. 171).
    Bland de artiklar som influtit i föreningens senaste årsböcker märkas ett par angående tolkningen av hemvistbegreppet i anglosaxisk rätt. Den ena, som är skriven av prof. WORTLEY, behandlar ett färskt kommittébetänkande med förslag till ändringar i »the law of domicile». Trots att Storbritannien under de senaste åren tyvärr tycks ha skärpt sin traditionellt negativistiska inställning till mellanstatligt samarbete på den internationella privaträttens område— det torde numera stå klart att England icke ens kommer att biträda Haagkonventionen om tillämplig lag betr. internationella köp (jfr SvJT 1955 s. 88) — kan man just när det gäller tolkningen av domicilbegreppet notera en klar brittisk tendens att knyta an till kontinentalrättsliga tänkesätt. Ett annat intressant bidrag med internationellt privaträttsligt innehåll är prof. KAHN-FREUNDS artikel om »public policy»; termen ordre public användes ej gärna i engelsk doktrin.
    De folkrättsliga bidragen äro talrika. Man fäster sig vid LAUTERPACHTS artikel om reservationer i internationella fördrag samt vid EDVARD HAMBROS initierade redogörelse för Internationella domstolen och tolkningen av multilaterala konventioner. Haagdomstolen är f. ö. föremål för särskilt stor uppmärksamhet i de nu aktuella volymerna. En gruvlig salva mot denna höga institution avlossas i en uppsats rörande dess dom i den uppmärksammade brittisk-norska fiskerikonflikten. Författare är en av de jurister som förde Storbritanniens talan i målet, WILBEFORCE. Han har mycket svårt att dölja sin bitterhet över domen, vilken som bekant gick England emot. Wilbeforce klagar över att flertalet av Internationella domstolens ledamöter på grund av språksvårigheter icke kan följa nyanserna i en muntlig plädering och än mindre »produce a reasoned judgement» (!). För att Haagdomstolen skall kunna göra anspråk på att vara »an effective court of justice» och icke blott en samling experter i internationell rätt fordras det enligt denne hårde kritiker att de nationella organisationer som i första hand äro ansvariga för valet av ledamöter fästa betydligt större vikt än hittills vid praktisk juridisk erfarenhet.

S. D.