FRÄMMANDE RÄTT  

 

   Något om japanskt domstolsväsen

    Japans statsskick före kriget var konstitutionellt monarkiskt med tredelad statsmakt. Detta gällde emellertid endast till namnet. Konstitutionen — från 1890 — var nämligen starkt preussiskt färgad; hos kejsaren låg det slutliga avgörandet i alla mera betydande frågor. För domstolarnas del innebar detta, att de icke hade befogenhet upptaga mål angående klander av regeringens verkställighetsåtgärder, och kejsaren kunde dessutom undandraga domstolarna vissa mål, som av honom bedömdes vara administrativa.
    Efter det senaste världskriget har emellertid de japanska domstolarnas ställning radikalt förändrats genom den nya konstitutionen av d. 3 maj 1947, som gör Japan till en konstitutionell demokrati med en självständig domsmakt. Domstolarna ha sålunda givits befogenhet att pröva lagars grundlagsenlighet, och den verkställande maktens åtgärder kunna underkastas judiciell granskning och i förekommande fall förklaras ogiltiga. Högsta domstolen har dessutom givits vissa betydelsefulla rättsligt-administrativa uppgifter, som tidigare tillkommit kabinettet: att bestämma domares placering, att anställa och avskeda illiterat domstolspersonal etc. Alla domare tillsättas emellertid av regeringen— presidenten i högsta domstolen av kejsaren — och häri ligger väl domstolsmaktens svaghet, om man nu kan tala om en sådan.
    Domstolarnas ökade makt har medfört en ansenlig förbättring av domarnas sociala ställning. Högsta domstolens president, tidigare underordnad justitieministern, är nu premiärministerns vederlike (han åtnjuter samma lön som denne, f. n. 110 000 yen/månad) ;1 högsta domstolens ledamöter i övrigt äro jämställda med ministrarna och riksåklagaren (88 000 yen/månad). övriga domare anses äga företräde framför motsvarande administrativa tjänstemän.
    Såsom av det förestående framgått krönes domstolsorganisationen av en högsta instans. Under denna sortera åtta appellationsdomstolar (»Höga Domstolar») och under dem 49 distriktsdomstolar, envar kompletterad med en familjesaksdomstol. Lägsta instans är en »småmålsdomstol» (570 st.).
    Högsta domstolen består av femton ledamöter, därav en president.2 Icke i något fall kan ett mål upptagas i högsta domstolen direkt; den handlägger endast mål som föras dit från appellationsdomstolarna och då uteslutande sådana, där påstående göres om grundlagsstridighet eller grovt åsidosättande av lag och författning. — Domstolen fungerar antingen in pleno eller på avdelningar om minst tre (vanligen fem)

 

1 I förhållandet till amerikanarna tillämpas kursen 1 USA-dollar = 360 yen, dvs. 1 yen ungef. 1 1/2 öre. Lönerna äro emellertid avsevärt förmånligare än vad en sådan jämförelsenorm ger vid handen, eftersom levnadskostnaderna inte kräva så stor anpart av lönen som i vårt land.

2 President i högsta domstolen är nu Kotaro Tanaka, förutvarande juris professor vid Tokiouniversitetet.

15—573004. Svensk Juristtidning 1957

226 FOLKE ANDRÉNdomare. Plenum erfordras för beslut om författnings grundlagsstridighet och då avsteg göres från lagtolkning, som domstolen tidigare antagit.
    Appellationsdomstolarna (i Tokyo, Osaka, Nagoya, Hiroshima, Fukuoka, Sendai, Sapporo, Takamatsu) handlägga normalt från distrikts och familjesaksdomstolarna fullföljda mål. Som första judiciella instans fungera de i vissa handels- och patentmål samt i ärenden angående val m. m. Domstolarna arbeta på avdelningar om vanligtvis tre domare.
    Distrikts- och familjesaksdomstolarna äro regelmässigt första instans i alla mål, därvid till de senare höra familjerättsmål och mål avvissa slag rörande barn (särskilt straffsaker). En domarsystemet förhärskar; endast i vissa särskilt angivna fall (t. ex. i svårare brottmål)skall distriktsdomstol bestå av tre domare.
    I småmålsdomstolen handlägger en ensamdomare vissa civila mål (där tvisteföremålets värde ej överstiger 100 000 yen) och mål rörande mindre förseelser.
    För att bli domare fordras av juristen att han, sedan han efter prövning befunnits lämplig för högre civil statstjänst, med godkända vitsord genomgått det till högsta domstolen knutna domarinstitutet (tvåårig kurs) och därefter i tio år utövat juridisk verksamhet såsom biträdande domare, åklagare, advokat, juris professor eller docent. För högsta domstolens ledamöter gäller i stora drag, att åtminstone tio av dem måste äga minst tjugu års juristpraktik; de återstående fem behövainte med nödvändighet vara jurister, därest de äro personer av framstående förtjänst med ingående och omfattande kännedom om landets förhållanden. På domare i småmålsdomstolarna ställas mindre krav. Hans praktiktid kan sålunda vara kortare än tio år; möjlighet finnes även för skicklig och omdömesgill icke-jurist att utses till domare där.
    För envar domare gäller, att det är honom förbjudet att vara ledamot i folkrepresentationen (dieten) eller att aktivt taga del i politisk verksamhet, att utan högsta domstolens tillstånd inneha annan avlönad befattning samt att bedriva affärsverksamhet eller annan sådan verksamhet, som syftar till ekonomisk vinning.
    Domare kan icke i andra än av lagen särskilt angivna fall avsättas, suspenderas, förflyttas eller få sin lön nedsatt.
    Pensionsåldern är för domare i högsta domstolen och i småmålsdomstolarna sjuttio år; eljest sextiofem år.
    Vid slutet av år 1954 uppgick antalet domare till 1 855 (högsta domstolen 15, appellationsdomstolarna 227, distriktsdomstolarna 690, familjesaksdomstolarna 193 och småmålsdomstolarna 730). Antalet biträdande domare var samtidigt 472. (De biträdande domarna — som alltså icke äro domare — tjänstgöra vid distrikts- och familjesaksdomstolarna. De äga tjänstgöra som ledamöter av kollegial rätt; självständigt få de handlägga endast vissa slag av mål.)
    Till vad ovan sagts om överdomarnas löneförmåner kan fogas följande sammanställning rörande lönevillkoren i underinstanserna.
President i appellationsdomstol: Tokio 82 000 yen/mån övriga 78 000 yen/mån
Domare (fem olika lönegrader; den stegvisa ökningen omkr. 5 000 yen) 50 700—72 000 yen/mån

NÅGOT OM JAPANSKT DOMSTOLSVÄSEN 227Biträdande domare (elva grader; ökning omkr.2 400 yen) 15 600—39 600 yen/mån Domare i småmålsdomstol (femton grader; ökningomkr. 2 900 yen) 15 600—55 600 yen/mån
    Lekmän kunna på skilda sätt deltaga i rättsskipningen:
    1) Domare i småmålsdomstol samt i vissa fall även domare i familjesaksdomstol ha vid sin sida en med de aktuella förhållandena välförtrogen lekman, som kan stå till tjänst med erforderliga upplysningar om fakta och som även bör kunna avge förslag till förlikningar.
    2) I vissa fastighetsmål fungerar en expertkommitté. (Denna institution fanns liksom den följande redan före kriget.)
    3) En förlikningskommitté, vanligen bestående av en domare och två lekmän, har till uppgift att i alla civila mål på ett tidigt stadiumsöka åvägabringa samförstånd mellan parterna.
    4) En åtalsgranskningskommitté — ett slags motsvarighet till grandjury-systemet i USA — tjänar som kontrollerande komplement till opportunitetssystemet. Den består av elva medlemmar, uttagna bland röstberättigade medborgare, och skall alltså undersöka huruvida åklagaren i förekommande fall haft skäl att underlåta åtal. Tvåhundra dylika kommittéer finnas. Under en sexårsperiod 1949—54 undersöktes 4 500 fall, av vilka 14 % ansågos felaktigt bedömda. I nära 350 fall gåvos dessutom råd angående hur åtalssystemet kunde förbättras.
    Tidigare utövade åklagarna sin verksamhet i mycket nära anslutning till domstolarna; domare och åklagare stodo båda under justitieministerns tillsyn. I och med ändringen i domstolarnas ställning har åklagaren emellertid dragits bort från domstolen och inordnats under statsstyrelsen, helt skild från domstolsorganisationen.
    Av åklagare kräves en något mindre omfattande utbildning än vad som är föreskrivet för domare. Hans löneställning står mellan domares och motsvarande administrativa tjänstemän. Vid slutet av år 1954 funnos omkring 1 700 allmänna åklagare i Japan.
    För advokater uppställas samma kompetenskrav som för åklagare.Utom i fall, särskilt angivna i lag, kunna vid andra domstolar än småmålsdomstolarna endast advokater vara ombud inför rätta. — Japans advokatsamfund (vid slutet av år 1954 nära 6 000 medlemmar) har viss uppsikt över yrkesutövningen. På grund av de krav, som ställas på advokaterna, kunna skickliga sådana utnämnas till domare. Så har äveni flera fall förekommit.
    Efterkrigslagstiftningen har åstadkommit stora förändringar även i domstolarnas sätt att fungera. Tidigare förhärskade officialprincipen, men numera nöjer man sig i stort med det bevismaterial, som parterna införa under rättegången. Vittnesförhöret ledes ej längre av domaren utan korsförhörsmetoden har antagits.
    Om många av nyheterna i det japanska rättslivet kan sägas, att de tillkommit som en följd av direkta påtryckningar eller rentav öppna dekret från ockupationsmakten. Denna begick därvid ofta det psykologiska misstaget att gripa alltför djupt i landets gamla rättssedvänjor. Följden har blivit en reaktion. Denna har emellertid riktat sig mera mot civillagen än mot processordningen, som synes ha assimilerats mycket snabbt och utan större svårigheter.

Folke Andrén