A. H. ROBERTSON. The Council of Europe, Its Structure, Functions and Achievements. London 1956. Stevens. XII + 252 s. 21 sh.

    A. H. ROBERTSON är en brittisk jurist med grundlig kännedom om Europarådet, vars sekretariat han under en följd av år tillhört. Hans arbete är det första som ger en fullständig skildring av Europarådetsstruktur och verksamhet och tonvikten ligger starkt på synpunkter av

HILDING EEK 267intresse för juristen, som lätt komma bort i den politiskt inriktade diskussionen. Man får en klar redogörelse på Europarådets olika organ, deras sammansättning och kompetens. Men så följer också en skildring av den politiska miljö, där rådet verkar, och en redovisning av resultat i form av konventioner och vidtagna åtgärder, som äro att tillräkna Europarådet.
    Militär samverkan ligger utanför dess uppgifter och för Europas stater gemensamma ekonomiska spörsmål regleras i stor omfattning utanför rådet. Ibland ter det sig inte så klart vad övriga internationella organ med skilda initialer — FN, ECOSOC, UNESCO, ECE, OEEC, GATT etc. — lämna över åt Europarådet, som ivrigt spanat efter lämpliga uppgifter. Åtskilliga sådana finns dock inte minst på socialpolitikens och kulturpolitikens områden. Det återstår att se vilken betydelse Europarådets sociala konventioner komma att få och hur de kunna passas in i ILO:s system. Men mycket och grundligt expertarbete har lagts ned på dem.
    Juristen intresserar sig kanske än mer för de frågor som anges som »legala», utarbetandet av en europeisk »bosättningskonvention», en konvention för fredlig lösning av tvister efter generalaktens modell, en utlämningskonvention m. m. Som det mest betydelsefulla resultatet avrådets arbete inom detta område anger Robertson den 1950 undertecknade konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
    Han sysslade nära med konventionens utarbetande inom sekretariatet och har tidigare skrivit om den i British Yearbook of International Law. I Sverige har som bekant diskuterats, huruvida särskilt viss förvaltningsrättslig men även processrättslig lagstiftning står i överensstämmelse med de av Sverige genom konventionen gjorda åtagandena. Förevaron av en diskrepans har förnekats av utrikesministern UNDÉNsom därvid gjort gällande, att konventionen är »en principkonvention, som anger allmänna principer men enligt sakens natur inte kan detaljreglera allting på det område det gäller».1 Med detta bedömande kan jämföras Robertsons redogörelse (s. 149 f) för hur vid konventionens utarbetande strid stod mellan länder, som endast ville skriva en principkonvention, och andra, däribland särskilt Storbritannien, som menade, att »an essential prerequisite to any Convention was the precise definition of the rights to be safeguarded and of the permitted limitations on those rights; unless this were done it would not be possible for a State to know whether its existing laws were consistent with the obligations imposed by the Convention, nor could it be ascertained what additional provisions would be necessary for its execution». I en första expertkommitté uppgjordes med anledning av denna grundmotsättning två alternativa konventionstexter. En senare konferens kom fram till en kompromiss, den slutliga texten. Om denna säger Robertson, att den »corresponded more closely to the second alternative, based on the principle of detailed definition, though it also included certain features of the first».
    Förklaringen till att konventionen sålunda blev något mer än en principkonvention beror på att arbetet inom Europarådet baserats på de samtidiga förarbetena inom FN:s organ till konventioner om de

 

1 Riksdagens prot. AK 15/1956 s. 179 ff.

268 ANM. AV A. H. ROBERTSSON: THE COUNCIL OF EUROPEmänskliga rättigheterna. Där ha åtskilliga detaljdefinitioner utformats i syfte att nå längre med försök att konventionsvägen påverka de olika ländernas lagstiftning än man gjorde medelst konventioner av traditionellt snitt, som innehöllo högtidligt stadfästa principer vilka varjeland hade möjlighet att utlägga på sitt sätt. Mot bakgrund av Europakonventionens teknik är en juridisk diskussion sådan som den som förts i Sverige därför ingalunda meningslös. Det egendomliga förhållandet att Europarådets — men icke FN:s — förarbeten äro konfidentiella gör emellertid att de inte kunna åberopas i den offentliga debatten ens av den, som råkar känna till dem.2
    I sina slutomdömen om vad Europarådet gjort och kan uträtta i framtiden är Robertson försiktig. Han fäster stor vikt vid de möjligheter, som skapas genom att dess konsultativa församling består av individuella medlemmar i allmänhet valda av ländernas parlament, en nyhet i internationell organisation. I ett företal till boken understryker den franske konseljpresidenten GUY MOLLET en annan synpunkt, nämligen att genom Europarådet man skall sträva fram mot europeisk »integration», vilket han finner nödvändigt om Europa skall kunna bevara sin ställning i en värld som domineras av Förenta staterna och Ryssland.

Hilding Eek