GERD JOACHIM ROOS. Zur Konfiskation privater deutscher Auslandsvermögen. Beitrag zur völkerrechtlichen Stellung des Privateigentums. Stuttgart 1956. Ferdinand Enke Verlag. XII+ 218 s. DM 29,50.

    Här anmälda bok är ett av de numera så talrika tyska arbeten som behandla folkrättsliga problem med särskild anknytning till den tyska situationen efter kriget. Förf. ägnar sin uppmärksamhet, såsom titeln angiver, åt den tyska privategendomens ställning. Denna har som bekant i största omfattning tagits i anspråk av segrarmakterna. Även i neutrala stater, såsom Sverige, har den tyska egendomen efter kriget beslagtagits och tvångsrealiserats.
    Boken består av tre avsnitt. Det första behandlar Tysklands folkrättsliga ställning efter kapitulationen. Det är framför allt frågorna när krigstillståndet med de allierade upphörde och under vilken folkrättslig titel de allierade ockupationsmyndigheterna därefter utövade den högsta regeringsmakten i Tyskland. Förf:s mening är att krigstillståndet upphörde den 5 juni 1945 och att de allierades maktutövning därefter måste anses ske enligt art. 73 och 74 av FN-stadgan. Dessa slut-

 

2 FN:s parallella förarbeten äro dock givande. Man finner t. ex. att det här hemma till sin innebörd omstridda stadgandet i Europarådets art. 5 att envar som berövats friheten »skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas» utgör en ursprunglig FN-text och att dess innebörd angivits som »an effective remedy in the nature of habeas corpus». (Se Yearbook on Human Rights for 1948, s. 471. Jfr även LAUTERPACHT, International Law and Human Rights, New York 1950, s. 327). Vet man detta och har man en smula komparativt kunnande blir det inte omöjligt att vinna hållpunkter för tolkande av innebörden av ord såsom »domstol» eller »snabbt» i Europakonventionens text.

ANM. AV G. ROOS: KONFISKATION DEUTSCHER AUSLANDSVERMÖGEN 269satser lägger förf. sedan till grund för sin fortsatta behandling av frågan med vad rätt de allierade ockupationsmyndigheterna kunna göra anspråk på den tyska utlandsegendomen.
    I ett andra avsnitt redogör förf. för de allierades olika beslut och åtgärder beträffande den tyska utlandsegendomen och i ett tredje avsnitt utvecklar förf. därefter — med utgångspunkt i medeltiden och den engelska Magna Charta av år 1215 — frågan om den utländska privategendomens skydd enligt folkrätten. Förf. konfronterar sedan sina slutsatser med den behandling som den tyska utlandsegendomen rönt efter kriget. Därvid finner förf. bl. a. att »Der Grundsatz des Schutzes des Privateigentums gegen willkürliche und entschädigungslose Enteignungen ist also ein unantastbares und unveräusserliches Grundrecht und wird in einer Verfassung eines nationalen Staates, einer kodifizierten Völkerrechtsordnung oder internationalen Konvention nicht etwa erst neu geschaffen, sondern nur in seiner Geltung bestätigt» (s.169) samt slutar med att konstatera, att det är oförståeligt att de allierade alltjämt vidmakthålla konfiskation av tysk utlandsegendom (s.203), och att kravet på frigivandet av den tyska utlandsegendomen icke blott ligger i det politiska samarbetets intresse utan framför allt kan krävas i folkrättens namn (s. 208).
    Förf:s framställning är rikt dokumenterad. Särskilt värdefullt synes att så här finna sammanställda de många beslut och internationella anordningar som beröra tyskegendomen. Å andra sidan förflyktigas ju snabbt aktualiteten i detta. Vad som därefter återstår är väl främst förf:s principundersökning angående den privata egendomens skydd. Om det lämpligaste urvalet i detta synnerligen omfångsrika material och om de adekvata slutsatserna härur kunna kanske delade meningar råda och det är icke möjligt att i en kortfattad anmälan gå in på en detaljkritik av framställningen. Som glädjande i detta sammanhang må dock betecknas det nyvaknade, livliga intresset i Tyskland för folkrättsliga grundsatsers upprätthållande, även om skyddet för privategendomen och för de mänskliga rättigheterna bättre behövt sina försvarare i det tredje riket. Förf. synes höra till efterkrigsgenerationen och vara en nykomling inom den internationellrättsliga litteraturen — jag vet mig icke ha påträffat hans namn tidigare. Eljest har man ju —utan att fördenskull ta de nu ifrågavarande åtgärderna beträffande tysk egendom i försvar — stundom anledning fråga sig var denna folkrättens riddersvakt befann sig under de svåra åren. Kanske skall man bland de nu högst ropande finna även dem som från Hitlers triumfvagnar förkunnade det nationalsocialistiska rättsmedvetandet und das gesunde Volksempfinden.

Lars Hjerner