Den nya lagstiftningen om avbetalningsköp
    Då den nya lagstiftningen om avbetalningsköp nu tillämpats i snart tre år, kunna måhända några exekutiva erfarenheter förtjäna intresse.
    För att vinna handräckning för återtagande av avbetalningsgods förutsätter lagens nuvarande 10 §, att den om avbetalningsköpet upprättade och av köparen underskrivna handlingen skall upptaga bl. a. det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontantbetalning. Detta pris — kontantpriset — skall enligt 4 § läggas till grund för vidräkningsförfarandet, där det ej kan antagas, att godset kunde hava köpts till lägre pris. För avtal före lagens ikraftträdande beräknas relationen mellan avbetalningspris och kontantpris schablonmässigt.
    Utom vidräkningssyftet tjänar kravet på kontantprisuppgiften i kontraktet även ett klargörande redan vid köpslutet av pristillägget. En senare komplettering bör alltså icke vara tillfyllest.
    Stadgandet lär i rättstillämpningen ha givits olika innebörd. Innehåller kontraktet icke någon upplysning om kontantpriset, torde som regel handräckningsansökningen avslås. Men bestämmelsen har också tolkats så, att, om hela köpeskillingen vid tiden för ansökningen är förfallen till betalning och någon reducering av icke förfallna avbetalningsposter sålunda icke ifrågakommer, man bortser från en bristande uppgift i kontraktet om kontantpriset. Bestämmelsen fattas alltså vid denna tolkning såsom uteslutande avsedd för vidräkningsförfarandet. En konsekvens av ett sådant betraktelsesätt borde bli, att uppgiften icke skulle erfordras i köp, där kontantpris och avbetalningspris sammanfalla. Slutligen har i fall, där avbetalningspriset och kontantprisetuppgivits sammanfalla, handräckning vägrats av skäl, att en sådan uppgift förmenats vara orimlig. En sådan uppfattning, om i något avseende befogad, bör väl på sin höjd få relevans först vid vidräkningen.
    Avbetalningstillägget innefattar åtskilliga faktorer; det skall kompensera säljaren för ränteförlust; det skall utgöra ersättning för ett icke obetydligt merarbete; det bör väl också innesluta en viss riskpremie.En överensstämmelse i pris kan därför visserligen vara ägnat att förvåna. Men att den knappast kan anses orimlig, bör framgå av några exempel.

    Inom bokförsäljningsbranschen kalkyleras väl bokpriset ur ett visst antal exemplar med säker avsättning. Kostnaden för varje exemplar därutöver ställer sig förhållandevis obetydlig. En snabb avyttring, som underlättar lagerutrymmeskostnad, är eftersträvad. Av den i SOU 1949: 38 redovisade utredningen framgår, att avbetalningshandeln med böcker upptager en avsevärd andel i totalförsäljningen, och att antalet icke fullföljda avbetalningsköp synes vara förvånande ringa. Ehuru de återtagna bokexemplaren få anses i det närmaste värdelösa, skulle alltså förlusten in toto bli obetydlig.
    För vissa specialföretag inom t. ex. beklädnadsbranschen är avbetalningsköpet den normala avsättningsformen, under det att andra icke befatta sig med sådan handel. Då organisationen är inriktad på detta förhållande, är det naturligt, att sådana företag icke önska kontantköp och att de vilja framställa avbetalningsvillkoren på för köparen förmånligaste sätt.
    Den nya relationen mellan priserna har ställt köparen i ett sämre ekonomiskt läge i vidräkningsproceduren. Det är numera utomordentligt sällan som en reduktion når upp till ens 10 % å kontantpriset, under det att tidigare 10 % å avbetalningspriset var det normala. I övervägande antal kontrakt understiger avbetalningstillägget icke obetydligt dessa belopp.
    Om utmätningsmannen finner det uppgivna kontantpriset vara högre än sedvanligt sådant, skall han enligt motiven lämna uppgiften utan avseende även utan köparens invändning. Redan i den tidigare lagen gällde i princip bestämmelser om värdeanpassning till det styrkta faktiska priset, ehuru dessa bestämmelser voro undandragna det summariska handräckningsförfarandet. Regeln har numera alltså givits allmängiltighet såtillvida, att det faktiska kontantpriset skall läggas tillgrund för vidräkningen, därest det understiger det i kontraktet uppgivna. Utmätningsmannen skall aktivt verka för utredning härom. Denna skärpning förutsätter en rätt överdriven uppskattning av utmätningsmannens branschkännedom och mötte också i remissförfarandet starka betänkligheter. Regeln torde knappast ännu fått någon tillämpning i praxis.
    Vid vidräkningen äger säljaren tillgodoräkna sig bl. a. den kostnad, som han måste vidkännas för godsets återtagande. Under remissförfarandet förmenade Sveriges advokatsamfund i motsättning till de sakkunniga, att sådana kostnader som utgifter för upprättande av ansökning och inställelse vid förrättningen rätteligen borde ersättas av köparen. Departementschefen anslöt sig till samfundets uppfattning med tillägg, att, om köparen ej vitsordade av säljaren i olika hänseenden fordrade belopp, säljaren ej borde tillgodoräknas mera än vad som kunde anses styrkt. I den tidigare lagen hade bestämmelsen exakt samma formulering men torde i enlighet med de allmänna exekutionsrättsliga principerna aldrig ha givits en sådan innebörd som samfundet förmenade. Vid prövning av ett sådant yrkande måste väl också tagas under omprövning huruvida t. ex. inställelse, varför ersättning yrkas, varit erforderlig. Såvitt jag kunnat finna, tolkas också den nya lagen i överensstämmelse med vad som gäller exekutionskostnader i allmänhet, även där yrkandet stödes av kvitterad advokaträkning.

    Såväl departementschefen som första lagutskottet fann uttrycket »utvinna» i 3 § lagen om avbetalningsköp ge full täckning för uppfattningen, att säljaren skulle tillgodoräknas alla återförsäljningskostnader. Om storleken gjordes ej något bestämt uttalande, men man torde möjligen ha tänkt sig en 4 à 5 % av avbetalningspriset. De numera av svenska automobilförsäljarna använda fylliga formulär upptaga »ett till 10 % av värdet uppskattat belopp utgörande ersättning för säljarens omkostnader vid den nya försäljningen».
    Lagmotiven syssla så ingående med vidräkningsbestämmelserna, att man blir frestad till det hädiska antagandet, att diskussionen förts på ett alltför teoretiskt plan. I det praktiska rättslivet ha de dryftade spörsmålen nog hittills ett rätt ringa intresse. Av en tillgänglig statistik för några år har jag funnit, att av samtliga utsökningsmål 1/3 utgör återtagningsärenden och att av samtliga dessa endast omkring 1/40 resulterat i tillgodohavande för köparen. Det är endast i sistnämnda situation, som frågan kan ha betydelse. I det övervägande antal fall, där alltså tillgodohavande föreligger för säljaren, är ärendet därmed regelmässigt avslutat. Intet av de av mig kända, ytterligt sällsynta fall, där säljaren utverkat betalningsföreläggande för utfående av tillgodohavandet, har lett till framgång. Möjligen kan den ekonomiska politiken medföra ett ökat antal köpartillgodohavanden genom dels ökad handpenning och dels förkortad avbetalningstid.
    Den för handräckning åberopade handlingen utgör ofta allenast en rekvisition under äganderättsförbehåll. Stundom består rekvisitionen av ett tidningsutklipp av den annons, vari varan salubjudits. Dessa utklipp sakna väsentliga uppgifter, och handräckning torde i praxis regelmässigt vägras å en sådan handling. Det har ifrågasatts, huruvida ett sådant utklipp, innehållande rekvisition av en, av rekvirenten med ett nummer betecknad vara under förbehåll om returrätt inom viss tid, med uppgift att kontantpriset utgör en viss % av avbetalningspriset och med bekräftelse, att avtal skall anses träffat leveransdagen, därest retur ej sker, ävensom att betalning skall ske med ett av rekvirenten ifyllt belopp varje månad från leveransen, medför rätt till handräckning, men frågan torde ej ha varit föremål för prövning. Rekvisitionsblanketter, innehållande de för handräckning på grund av avtal erforderliga uppgifterna, torde däremot regelmässigt anses konstituera ett avtal genom att handlingen åberopas av säljaren och förty godkännas som exekutionsurkund.
    Slutligen kan ifrågasättas lämpligheten att för handräckning fordra även avskrift av avtalet. Det torde icke innebära en överdrift att påstå, att det hör till sällsyntheten att en identiskt lika avskrift företes. Då handräckning sökes, har ofta säljaren skaffat nya formulär. Dessa avvika mången gång avsevärt från den av köparen underskrivna handlingen. Man synes i affärslivet sakna känsla för innebörden av en vid imation. Infordrandet av en avskrift, som åtminstone i de väsentliga delarna överensstämmer med originalet, betraktas som en byråkratisk kitslighet. Det vill synas som om man i praxis bortsåge från fordringen på en likalydande avskrift. Under sådana omständigheter förefaller lagens alltjämt gällande fordran på en avskrift ganska överflödig.
    Till sist en fråga något vid sidan om det behandlade spörsmålet. De

uppgifter man lagt på utmätningsmannen äro synnerligen fordrande. Utom den formella prövningen av handlingarna skall han företaga diskretio nära bedömanden, ingå på en rätt invecklad värdering, förutsättande ingående branschkännedom och kunskap om gott affärsskick, beräkna kostnader och ersättningar, bevilja anstånd och föreskriva villkor därvid etc. Och vissa av dessa uppgifter har han att handlägga skyndsamt utom tjänsterum på stående fot. Det bör också påpekas, att i de större städerna återtagningsärenden vanligen verkställas av domsverkställare utan juridisk underbyggnad. Denna vidgade kompetens strider markant mot att åtskilliga andra, betydligt lättare exekutivauppgifter tidigare ansetts böra undandragas utmätningsmans handläggning. Man ser häri ett tydligt bevis på den motsägelse utsökningsväsendet får genom allt speciellt plåstrande i stället för en länge påkallad allmän översyn.

Reinhold Eilard