NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Lagstiftningsfrågor vid Nordiska rådets femte session
De rättsligt betonade frågorna intogo icke någon mera central ställning vid Nordiska rådets femte session, som hölls i Helsingfors d. 15—22 febr. 1957. Andra spörsmål dominerade. Här kan dock följande förtjäna nämnas.
En av rådet vid föregående session antagen rekommendation (nr 11/1956) rörande de grundprinciper, som borde tillämpas vid handläggningen av nordiska lagstiftningsärenden, ansågs sig rådet kunna avskriva, sedan regeringarna förklarat sig villiga följa dessa. Det förutsattes att dessa principer finge vid behov aktualiseras i särskilda fall. Ett sådant fall förelåg redan vid sessionen. I ett förslag till sessionen, väckt av borgmästare O. Rylander, hade denne påpekat vissa brister med avseende å samarbetet beträffande upphovsmannalagstiftningen. Risk förelåge att det snart tjuguåriga samarbetet på detta viktiga lagstiftningsområde skulle i realiteten upphöra just i slutskedet. Rådet behövde dock icke företaga sig något i anledning av förslaget, sedan den närvarande danske undervisningsministern, vilken bragt frågan längst fram och som sagt sig ämna omgående lägga fram sitt förslag för folketinget, förklarat sig beredd att upptaga nya förhandlingar med de länder, som blivit efter. Efter förhandlingarna i rådets juridiska utskott i denna fråga är nu att hoppas, att en samordning av lagstiftningsarbetet skall bliva möjligt även på det parlamentariska planet i detta fall.
I fråga om ett annat betydelsefullt nordiskt lagstiftningsärende, nämligen utlämningslagstiftningen, som stod på dagordningen, kunde icke något göras, då justitieministrarna — som ännu icke tagit slutlig ställning till de resultat vartill den nordiska utredningen kommit (jfr SvJT 1957 s. 147) — avböjt att ingå på en diskussion i ämnet. De två spörsmål, som verkat fördröjande på detta lagstiftningsärende, är dels frågan om utlämning skall kunna äga rum mellan de nordiska länderna i anledning av även s. k. politiska brott, d. v. s. annorlunda uttryckt frågan om asylrätten, dels frågan om möjligheten att utlämna egna medborgare, ett problem som med den ökade samfärdseln icke saknar aktualitet. De tvistiga frågorna sammanhänga delvis med möjligheten att i vidgad utsträckning lagföra personer i ett land för brott begångna i ett nordiskt grannland.
Mest-gynnad-nations-klausulen har länge föranlett besvärliga problem för rådet i dess arbete att skapa ökad rättslig likställighet mellan medborgare i de nordiska länderna vid vistelse i annat nordiskt land än hemlandet. Frågan har utretts av särskilda utredningsmän inom en nordisk kommitté, i vilken från svensk sida ingått justitierådet S. Dennemark och envoyén S. Petrén. Juridiska utskottet fick nu taga del av denna kommittés konklusioner. Rådet beslöt att avskriva frågan som generellt problem för de rättsliga likställighetsfrågornas vidkommande. I stället förutsattes klausulen skola tagas upp till bedömande i de enstaka ärenden, där den bleve aktuell.
Rådet behandlade även två lagstiftningsproblem av mera social natur. Frågan om införande av enhetliga lagregler rörande abort avskrevs av rådet, sedan nu Straffelovrådet i Norge framlagt ett förslag till lag om avbrytande av havandeskap, vilket i sina grundprinciper överensstämmer med de regler som redan gälla i övriga fyra nordiska länder. Ett förslag om lagstiftning rörande transplantation — d. v. s. frågan om att från död människa taga delar att användas vid medicinsk behandling av andra människor — hade väckts av den svenske riksdagsmannen herr Pettersson i Dahl. Rådet avstod från att uttala sig förlagstiftning i ämnet. Lagförslag ha dock redan framkommit i Finland och Sverige, medan man i Danmark och Norge ställer sig avvisande till tanken att lagstifta i ämnet för att säkra tillgången på transplantat.
Ett av finländska folkdemokrater framlagt förslag om underlättande att deltaga i politiskt val i hemlandet för väljare, som vistas i annat nordiskt land, avslogs av rådet under motiveringen att det ankommepå varje land för sig att vidtaga de åtgärder man där önskade i syfte att möjliggöra för sina utomlands vistandes medborgare att rösta. Juridiska utskottet uttalade sig dock positivt för att grannländerna skulle biräda med alla de åtgärder, som det land, där val hölles, kunde önska för att underlätta röstandet för de medborgare som, ehuru de vistades i grannlandet, ville deltaga i valet. Det har i detta sammanhang till och med nämnts att röstning på postanstalt skulle kunna anordnas i ett land vid val i ett grannland.
I övrigt kan nämnas, att rådet uppehöll sig vid några förslag av praktisk natur. Här bör i främsta rummet omtalas frågan om utgivande av en nordisk rättsfallssamling, en »domssamling», varom rekommendation beslöts (rek. nr 2/1957). Tanken är att domssamlingen skall täckade områden, som regleras av gemensam nordisk lagstiftning, ävensom sådana fält på vilka skriven rätt saknas men där praxis är mer eller mindre gemensam; i sistnämnda avseende tänker man självfallet särskilt på skadeståndsrätten. Referaten av rättsfallen avses skola bli ganska kortfattade — några sidor — och innehålla fakta i kort sammandrag samt domen ordagrant återgiven i relevanta delar. Härjämte skall till varje referat fogas upplysningar om de nationella lagregler, som kunna ha varit av betydelse vid målets avgörande och om vilka kännedom kräves för en riktig förståelse av rättsfallet. Hänvisning skall i referatet göras dels till den nationella rättsfallssamling, där fallet är utförligast återgivet, dels till ev. litteratur o. d. på området. Avsikten är att samlingen skall i dagligt bruk kunna ersätta de större och dyrbarare nationella samlingarna men att den, som önskar ytterligare fördjupa sig i rättsfallet, förutsättes gå till den nationella rättsfallssamlingen. Som huvudredaktör och nationella redaktörer hoppas man kunna förvärva medlemmar i de högsta nationella domstolarna eller liknande högre ämbetsmän. Preliminära överläggningar ha förts med Tidsskrift for rettsvitenskap om att i någon form knyta domssamlingen till tidskriften. Den norske justitieministern Jens Haugland har visat stort intresse för tanken, och rådets rekommendation har nu närmast anförtrotts honom i förhoppning att han skulle kunna snabbt genomföra förslaget. De kostnader, som det allmänna skulle ha att
skjuta till, ha beräknats komma att stanna vid ett så lågt belopp som 25 000 norska kronor att fördelas på samtliga nordiska länder.
Till övriga praktiska frågor är att hänföra en rekommendation i frågan om att vid beräknande av pension få tillgodoräkna tjänst i annat nordiskt land än i pensionslandet (rek. nr 15/1957). Denna fråga är av stor praktisk betydelse för att förefintliga och blivande möjligheter till en fri arbetsmarknad såvitt angår offentliga tjänster skall kunna i realiteten utnyttjas.
Slutligen är att anmärka att rådet rekommenderade regeringarna att för antagande i folkrepresentationerna för dessa framlägga ett vid rekommendationen fogat förslag till ny stadga för rådet (rek. nr 14/1957). Förslaget är närmast frukten av en teknisk och språklig översyn av den hittills gällande stadgan, om ock vissa smärre sakliga förändringar även vidtagits. Härtill finnes anledning återkomma, då förslaget behandlats av svenska riksdagen. Vissa förändringar i rådets arbetsordning beslötos därjämte av rådet.
Gustaf Petrén