BARBRO ALVING. Dagbok från Långholmen. Sthm 1956. Bonniers. 201 s. Kr. 12,50.

    På det stora Långholmsfängelset med dess 600 platser för män finns också en liten avdelning för ett tiotal kvinnor, huvudsakligen befolkad av häktade, men där även en och annan som avtjänar straff kan komma att hamna i stället för på den för kvinnor avsedda Växjöanstalten.
    Det är denna unika lilla värld av idyll och panik, som BARBRO ALVING skildrar i sin dagbok, och där ges mängder av klarögda inblickar och väckande synpunkter på detaljer och på problemen i stort. Varför går det inte att differentiera något även bland de 70 kvinnliga fångarna i landet, så att inte första gångare och de unga blandas med »stritans» veteraner i lösaktighet, alkoholism och plockning av guldtorskar? Varför togs Sjöliden bort, där det ändå gavs en sådan liten möjlighet? Är det riktigt med så litet av pli och klockslag, riktigt att straffade ska få sovmorgnar och koka kaffe som det faller sig, få ge efter för nervtryck utan att bli åthutade? På den sista frågan vill Barbro Alving svara ja. »Det räcker med det centrala: vi kan inte gå härifrån.» Ofta, och det är en iakttagelse man också gör som fångvårdsman, kommer krav på strängare tukt och förmaning från de intagna själva. »De ska köras i ordentligt arbete och lära sig rätta sig efter tillsägelser» är Sagas centrala syn på fångvården. Det nämns inte om Saga vill ha någon liten undantagsregel för den egna personen. Det brukar vara vanligt.
    Barbro Alving talar vackert om omtanke och ömsinthet som blommar på bar kvist i denna ibland horribelt omaka gemenskap, om romantiken, fönsterkärleken, den effektiva nyhetsförmedlingen, hissningar av brev och annat mellan fönstren, saker som kan hindras bara om det hänger personal över internerna natt och dag, vilket är ogörligt. Personalen vet om det mesta i denna aktivitet, kanske kan den aktiviteten rent av hjälpa till att hålla nervryck och bråk borta, säger hon.
    Hur är det att »sitta inne», att uppleva cellsituationen, inlåsningen? Den senare känns egentligen inte, den gäller ju bara natten. Och tyst och långsamt är det minsann inte i ett fängelse, man får ont i huvudet av sällskapsliv, och ibland är dagarna lugnare på redaktionen.
    Upplevelsen av solidaritet med internerna även när det gäller en illa planerad rymning av ett par ibland dem, är gjord helt begriplig. Likaså är det riktigt när det pekas på det mammiga beroendet av personal, hur fängelset uppammar ett barnslighetsdrag, man känner sig som enfemåring, »Man får beröm för ordning i cellen och blir stolt som en flickscout».
    Barbro Alving är medveten om att hennes fängelsetid i mångt och

ANM. AV BARBRO ALVING: DAGBOK FRÅN LÅNGHOLMEN 31mycket är »en fängelsevistelse på låtsas», känslan av utstötthet och socialt förfall tär väl hårdare än galler och låsta dörrar. »En fånge av min art kan också med böckers och funderingars hjälp slå ut väggarna här, rymma från alltihop på natten. Den vägen kommer de andra inte ut.»
    Fångvården släpar efter mycket. Författningar och principer, som nog är bra, konstituerar en farlig synvilla. Vi har moderna lagar, som bara till dels kan efterlevas i vårt gamla ruggiga fängelsebestånd. Stolta byggnadsplaner välvs just nu och om en del år bör det vara bättre. Glädjande är de positiva omdömen Barbro Alving har till övers för kvinnoavdelningens personal, och med dess inställning finner hon i alla fall värme om inte vård.
    Det svärs och kåksnackas mycket i boken. Man lär inte komma ifrån det om man vill låta stämningen verka äkta.

Gunnar Rudstedt