EDVARD HAMBRO. Folkerettspleie. Oslo 1956. Gyldendal Norsk Forlag. 272 s. Kr.                24,50, inb. 28,70.

    Dr EDVARD HAMBRO blev Internationella domstolens förste greffier, då den efter andra världskriget trädde i funktion i den tidigare Fasta domstolens ställe, och han behöll denna post i sju år. Han undervisar nu i internationell rätt vid Norges handelshögskola i Bergen. Hans författarskap är imponerande. Det omfattar bland annat avhandlingen »L'exécution des sentences internationales» (Paris 1936), en mängd bidrag till tidskrifter och samlingsverk, var ibland några i »British Yearbook of International Law» under pseudonymen »Pollux», den bäst kända kommentaren till FN:s stadga (GOODRICH & HAMBRO, Charterof the United Nations, 2:dra uppl. Boston 1949) samt »Case law of the International Court» (Leyden 1952), som redogör för de folkrättsliga grundsatser, som framträtt i avgöranden av Fasta domstolen och Internationella domstolen. Det är alltså med en synnerligen gedigen teoretisk och praktisk utrustning som Hambro gripit sig an med uppgiften att skildra vad nutida internationell rättskipning eller »folkerettspleie» är. Man behöver inte heller läsa många sidor i hans bok för att konstatera att han lyckats väl.
    Arbetet inleds med en historik över skiljedomsväsendets utveckling från Hellas till Nationernas förbund. Den är ganska kortfattad (c:a 60 sidor) men ger god bakgrund till den senare framställningen av våra dagars metoder för avgörande genom skiljedom av mellanstatliga tvister. Sedan följer bokens andra del, »gällande rätt». Den sysslar huvudsakligen med Internationella domstolen, men redogör också översiktligt för diplomatiska och politiska, alltså icke-judiciella medel för lösning av tvister samt för skiljedom på grundval av 1907 års Haagkonvention. Det har sitt intresse att notera, att detta första instrument för allmän reglering av skiljedomsväsendet anlitats på nytt vid några tillfällen efter andra världskriget. Det finns tydligen fall av tvister, som påkalla avgörande av skiljemän men för vilka internationella domstolens vidlyftiga apparat inte ter sig behövlig eller kanske ens lämplig.

32 HILDING EEKFörhållandet ger viss aktualitet åt strävanden, som antydas i Hambros slutkapitel om »tendenser og utviklingslinjer» och som kommit till uttryck bl. a. i en motion till 1956 års konferens med »International Law Association», nämligen för en utbyggnad av den internationella domstolsorganisationen med hänsynstagande till behovet av lämpliga former för lösning av »små» tvister och till önskvärdheten av att Internationella domstolen i vissa sammanhang kunde tjäna som appellinstans.
    Måhända kunde man ha önskat att Hambro ägnat något större uppmärksamhet åt internationella domstolar eller liknande organ utanför FN:s system såsom Europarådets myndigheter enligt dess konvention om de mänskliga rättigheterna eller kol- och stålunionens maktägandedomstol. FN:s tjänstemannadomstol påkallar jämväl intresse liksom de av Hambro (s. 93) nämnda men icke närmare beskrivna anordningar, varigenom olika fackorgan inom FN:s system lösa frågor och även tvister om tolkningen av de konventioner eller stadgor, varpå de grunda sin verksamhet. Eftersom dylika spörsmål i olika sammanhang, bland annat vid begäran om rådgivande utlåtanden, kunna komma under Internationella domstolens bedömande, få fackorganens och f. ö. även FN:s huvudorgans tolkningsmetoder och tolkningsresultat intresse inom ramen för »folkerettspleien». Man kan ställa frågan, om icke en fortsatt relativt fredlig utveckling i världen och en fortsatt utbyggnad av det internationella organisationsväsendet kommer att kräva något slag av internationell instansordning för att undvika alltför divergerande tolkningar av samma fördragstext eller av samma regel i allmän folkrätt.
    Bortsett från denna anmärkning, som rör en avvägningsfråga och som, det medgives, leder bort från »gällande rätt», är intet annat än gott att säga om dispositionen av Hambros arbete. Att tyngdvikten lagts på Internationella domstolens verksamhet är naturligt. Inte minst redogörelserna för domstolens procedur, förfarandet vid ledamöternas enskilda överläggningar, utslagens redaktion och principerna för deras tolkning äro synnerligen givande och torde inte ha kunnat skrivas av någon utan »inside information».
    Hambros skrivsätt är ledigt och hans framställning genomgående klar. Falskt djupsinne är honom främmande. Men det innebär inte, att den lärde författaren undviker att konfrontera läsaren med besvärliga folkrättsliga spörsmål. Hambro tar också ställning till dem och i de allra flesta fall övertygar hans ställningstagande. Det gäller exempelvis den omstridda frågan om den bindande kraften hos domstolens provisoriska anordningar (s. 162 ff), som var aktuell i den anglo-iranska oljekonflikten; här avviker Hambros mening, enligt vilken anordningarna förbinda parterna oaktat domstolen icke avgjort frågan om sin kompetens att upptaga huvudsaken, från den som på sin tid hävdades av en företrädare i ämbetet som greffier, nämligen ÅKE HAMMARSKJÖLD.1
    En stat kan icke tvingas att underkasta sig skiljedom; härför erfordras dess medgivande vare sig givet ad hoc eller på förhand i traktat

 

    1 Se HAMMARSKJÖLD, Juridiction internationale, Leiden 1938, s. 313. På Hambros linje står FORD i The Anglo-Iranian Oil Dispute of 1951—1952, Berkeley & Los Angeles 1954, s. 76 ff.

ANM. AV EDVARD HAMBRO: FOLKERETTSPLEIE 33eller genom anslutning till den fakultativa klausulen i Internationella domstolens stadga. I detta förhållande ligger en av de väsentliga svårigheterna för ett rättens herravälde i det internationella livet. Att en exekutiv makt för genomdrivande av skiljedomstolars utslag saknas synes mindre otillfredsställande i det att, som Hambro påpekar (s.196), »det hender nesten aldri at en stat nekter å fullbyrde en dom i god tro». Förhållandet sammanhänger givetvis med att den tappande staten en gång valt att underkasta sig skiljedom, men det motiverar likväl påpekandet, att den internationella rättskipande och procederande verksamheten av domare och advokater utövas under förutsättningar, som icke väsentligt skilja sig från dem nationella domstolar räkna med. Miljölikheten understrykes av Hambros levande och praktiskt inriktade framställning. Man har skäl att vara författaren tacksam för att han skrivit denna bok på norska med adress till nordisk publik. Dess pedagogiska värde kan därför utnyttjas i undervisningen och det kan väl också tänkas, att boken härigenom starkare frestar nordiska jurister i allmänhet. Även för den, som inte har folkrätt som ett specialintresse, erbjuder Hambros bok en stimulerande läsning.

 Hilding Eek