Förmyndaransvaret i trafikrätten
Enligt 1906 och 1916 års automobiltrafikförordningar (AF) svarade föraren primärt för en bils brukande och ägarens ansvar var avhängigt av dennes vetskap om förseelsen. Denna ansvarsfördelning ändrades emellertid genom 1923 års motorfordonsförordning (MF), som stadgade ett principiellt strikt ansvar för ägare, motiverat (SOU 1922: 39 s. 163) av att ägaren men i allmänhet ej föraren hade möjlighet att avhjälpa brister å fordonet och en önskan att ägaren skulle såväl skaffa sig »bättre kunskap om de olika stadgandena i förordningen, som äga avseende på hans automobil som ock noga tillse, att denna alltjämt svarar mot dessa stadganden». Häri vidtogs 1951 på förslag av 1944 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948:34 s. 273) den ändringen, att det strikta ansvaret i vägtrafikförordningen (VF) utsträcktes till att avse dels alla slag av fordon (ej såsom förut blott motorfordon), dels även sådana utrustningsdetaljer, som skall finnas endast vid färd undersärskilt angivna förhållanden t. ex. under mörker.
Såvitt angår sådana förseelser, som omnämnas i 65 § 1 och 2 mom. gällande VF (alltså i huvudsak brister i fordons utrustning inkl. vederbörliga identifieringsskyltar samt brukande i strid mot körförbud) finns dock i 65 § 3 mom. VF en exculpationsmöjlighet för ägaren. Denne går således fri från ansvar, om han visar, att han iakttagit vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets brukande. Exculpationsmöjligheten är således — att döma av förarbetena avsiktligt1 — starkt beskuren. Det fordras att ägaren i det konkreta fallet förbjudit fordonets brukande eller vidtagit annan åtgärd till förhindrande av brukandet. Det räcker, som en förf. uttryckt saken,2 ej med att ägaren under iakttagande av normal aktsamhet icke fått kännedom om det hinder som förelåg mot fordonets brukande. En så restriktiv exculpationsregel måste självfallet vara betingad av starka skäl. Ett sådant har föredragande departementschefen1 uppenbarligen anfört, då han funnit bestämmelsen påkallad ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Begreppet ägare har i samtliga AF, MF och VF för vissa fall särskilt definierats ehuru i något olika redaktionell utformning. De för ägare stadgade ansvarsbestämmelserna förklaras sålunda i 1906 års AF (35 §) skola bl. a. avse, »om ägaren icke själv äger förvalta sitt gods, den som förvaltningen åligger», medan redaktionen fr. o. m. 1916 års AF brukat överensstämma med den som återfinnes i 70 § 2 mom. gällande VF d. v. s. att ansvarsbestämmelserna »i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare eller annan laga målsman, äga tillämpning å denne». Ett liknande förmyndaransvar har alltsedan 1906 gällt enligt bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik. 1944 års trafikförfattnings
sakkunniga ansåg visserligen, sannolikt närmast med tanke på det bekanta rättsfallet (NJA 1943 s. 507), vari en i Stockholm bosatt verkst. direktör i Bolidens gruvaktiebolag fälldes till ansvar för att några bolaget tillhöriga bilar i författningsstridigt skick framförts i trakten av Boliden, att dåvarande bestämmelser i 33 § 1936 års MF voro mindre ändamålsenliga i den mån de avvek från allmänt gällande rättsregler. De sakkunniga föreslog därför (SOU 1948:34 s. 274), att samtliga i nyssnämnda lagrum avhandlade frågor — alltså även förmyndares ansvar för omyndigs ägare-förseelser — borde lösas enligt nämnda allmänna rättsregler samt upptog inga särskilda bestämmelser i förevarande hänseende i förslaget till nu gällande VF. Departementschefen ansåg emellertid (prop. 1951: 30 s. 260), att det skulle kunna leda till osäkerhet och oenhetlighet i rättstillämpningen, om det i varje särskilt fall enbart med ledning av allmänna rättsgrundsatser skulle avgöras, om den eller de, som ägde företräda ett kollektiv, skulle bära ägareansvaret samt återinsatte därför som huvudregel den i ovannämnda 33 § MF meddelade föreskriften. Härvid fick alltså jämväl förmyndaransvaret följa med. Samtidigt utvidgades detta — ehuru under tystnad i förarbetena — från att förut ha gällt allenast motorfordon till att avse alla slag av fordon. Denna 1951 års utvidgning sammanhänger uppenbarligen med det ovannämnda utvidgade strikta ägareansvaret i 65 § 1 och 2 mom. VF. Men att t. ex. våra skolungdomar icke i deras egenskap av ägare kunna dömas till ansvar för brister å deras cyklar utan att i stället föräldrarna skall straffrättsligt svara härför eller att en 20-åring, som förvärvat men ej låtit inregistrera sin motorcykel, går fri från ansvar härför, dragande sina förmyndare i stället inför skranket, eller att våra mopedägare mellan 15 och 21 år icke i denna sin egenskap lär kunna straffas för att mopeden saknar bromsar, signalhorn eller namnskylt torde kanske vara mindre känt åtminstone bland ungdomarna och deras föräldrar. Vad särskilt mopedägarna beträffar förefaller det åtminstone mig som om dessa särskilt omhuldats av lagstiftaren. De synas nämligen icke ens bära något föraransvar för sådana brister, som avses i 2 § första stycket »mopedkungörelsen». Förseelse mot detta lagrum (avseende utrustning med bromsar, signalapparat, namnskylt samt, under mörker, lyktor och reflexer) skall nämligen enligt 3 § mopedkungörelsen straffas enligt 65 § första mom. VF. Då detta mom. handlar om allenast ansvar för ägare och jämlikt 70 § 2 mom. VF förmyndaren skall bära detta, faller alltså ännu ingen skugga på den omyndige mopedägaren. Men då mopedkungörelsen icke hänvisar till 65 § tredje mom. VF, har väl lagstiftaren ej heller tänkt sig att detta skall tillämpas. Följaktligen synes den omyndige mopedägaren icke heller kunna straffas såsom förare för att han kört mopeden med full vetskap om dess brister. Varpå beror detta?
Av intresse i detta sammanhang är vidare ansvarsreglerna i trafikförsäkringslagen (TL) och automobilskatteförordningen (ASkF). Ett studium av dessa ger vid handen, att de sakna regler om förmyndaransvar. Om en omyndig köper en begagnad och registrerad motorcykel men underlåter att såväl på sig registrera som försäkra denna, kan han alltså ej straffas för registreringsförseelsen som sådan (här bortses alltså från det fall att han ev. även brukar motorcykeln) men dömes däremot för underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikten. Det är ju att
märka att förmyndarregeln i 70 § VF gäller alla för ägare stadgade ansvarsregler i VF och alltså »tar över» ansvaret för rena utrustningsförseelser. Liknande är förhållandet i ASkF. Även där saknas, som nämnts, förmyndaransvar, vilket dock torde vara mindre ägnat att förvåna. Eftersom denna förordning endast har avseende på registrerade fordon, kan det ju aldrig bli tal om att betr. ett och samma fordon samtidigt döma en ägare till ansvar för både underlåten registrering och brukande av motorfordon, för vilket skatt icke blivit behörigen erlagd. Gäller det en omyndig ägare, dömes ju förmyndaren för registreringsförseelsen och i samband därmed utdömes jämväl den undandragna skatten. Något egentligt behov av en förmyndarregel i ASkF torde därför ej föreligga.3
Utifrån det nu anförda må med ett par exempel belysas konsekvenserna av gällande regler om förmyndaransvar. Eftersom böter är exklusiv straffart i VF, har spörsmålen intresse främst för åklagarna. För dessa är de dock av långt ifrån akademisk natur. År 1953 utmättes här i riket 205 231 bötesstraff, de flesta otvivelaktigt genom strafföreläggande. Med hänsyn till den redan då höga omsättningen på motorfordon, torde det kunna hållas för visst, att en stor del av de prövade förseelserna utgjorde åsidosättande av bestämmelser i VF och att en icke ringa del begåtts av underåriga. Sedan dess har ju antalet motorfordon ytterligare ökat och därmed också länsstyrelsernas remisser beträffande icke förvärvsanmälda och oförsäkrade fordon. Polisundersökningarna med anledning av dessa remisser är legio och torde för dagen ha växt till ganska ansenliga högar på åklagarnas bord. Handhavandet av lagens svärd mellan föräldrar och barn inom ramen för VF har därför blivit ett icke ringa praktiskt spörsmål.
A. En omyndig förvärvar en registrerad motorcykel men underlåter att anmäla förvärvet till länsstyrelsen och att fullgöra försäkringsplikten. Förmyndaren dömes för den försummade anmälan, myndlingen för försäkringsförseelsen.
B. Myndlingen tar fordonet i bruk med vetskap om att t. ex. båda bromsarna är odugliga samt ertappas vid flygande inspektion, varvid statspolisen utfärdar körförbud. Myndlingen brukar emellertid motorcykeln trots detta förbud. Förmyndaren fälles såsom bärare av ägareansvaret för bristfälligheterna och brukandet efter körförbudet, medan myndlingen såsom bärare av föraransvaret fälles för brukandet med vetskap om körförbudet och bristerna.
C. En 17-årig studerande kör dagligen på sin ägandes moped till och från skolan. Vid flygande inspektion befinnes mopeden vara så bristfällig att statspolisen meddelar föreläggande om kontrollbesiktning. 17-åringen, som haft vetskap om bristerna, efterkommer ej föreläggandet. Förmyndaren får bära ansvaret för allt detta men som ovan påpekats vill det med nuvarande utformning av 3 § 1 st. mopedkungörelsen synas som om den omyndige ginge helt fri från ansvar. Statspolisens föreläggande skall ju riktas mot ägaren och dennes ansvar bäres av förmyndaren.
Man frågar sig nu: är dessa regler mot bakgrunden av de praktiska konsekvenserna ändamålsenliga och/eller nödvändiga? Varför skall förmyndaren svara för t. ex. en registreringsförseelse men den omyndige för underlåten trafikförsäkring beträffande samma fordon? Man frå-
gar sig vidare: är det rätt och billigt mot förmyndarna? Förhållandet — eller som jag ser det missförhållandet — får en särskild belysning, om vi såsom gärningsman utväljer t. ex. en 18-åring, som för efter fyllda 16 år genom eget arbete förvärvade medel inköpt en motorcykel men underlåtit att registrera och försäkra den samt dessutom brukat den i trafikvådligt skick. Mot bakgrunden av 9 kap. 3 § föräldrabalken synes det åtminstone mig både ändamålsenligt, rätt och billigt, att 18-åringen får bära hela ansvaret för vad han låtit komma sig till last. Härtill synes möjlighet även ha förelegat enligt 1906 års AF (jfr lydelsen ovan s. 352) men ej senare. För detta fall har THORNSTEDT4, såvitt jag förstår med rätta, hävdat att förmyndarens ansvar bör »modifieras för de fall, då brottet begåtts i utövningen av en rörelse, som en omyndig driver på egen hand med tillstånd enligt 8: 12 förmynderskapslagen, eller vid förvaltning av egendom, som han själv förvaltar med stöd av 5:4 och 5:5 nämnda lag. I dessa fall synes det nämligen motiverat att den omyndige — som enligt nämnda stadganden måste ha fyllt sexton år — själv bär företagaransvaret. Vad här sagts om förmyndare torde även mutatis mutandis gälla god man för omyndig, sjuk eller bortovarande person». Modifieringen har emellertid ej godtagits av domstol. I ett fall hade t. ex. en åklagare åtalat en då 17-årig yngling för underlåten förvärvsanmälan betr. en motorcykel, underlåten försäkringsplikt och olovlig körning. Åklagaren upplyste i målet att den tilltalade förvärvat fordonet för sin arbetsinkomst och brukat det för färd till och från arbetsplatsen. Domstolen ogillade till följd av 70 § 2 mom. VF åtalet för underlåten förvärvsanmälan men dömde till ganska höga böter för återstoden. Målet fördes ej till överrätt. En omyndig får svara för sitt handhavande av fordonet (ohörsamhet mot trafikreglerna) men icke för åsidosättande av med förvärvet av detsamma förenade plikter. En sådan ordning ter sig icke minst för den underårige själv helt underlig och vållar de rättstillämpande myndigheterna onödigt merarbete. Väl kan till försvar för förmyndarregeln åberopas nog så tungt vägande skäl ur trafiksäkerhetssynpunkt och det är möjligt att en viss effektivitet med avseende på fordons utrustning skulle kunna åstadkommas, därest föräldrarna i större utsträckning än nu är fallet fälldes till ansvar jämlikt 70 § VF för att deras telningar kör med författningsstridigt utrustade fordon. Men det synes mig tvivelaktigt om detta intresse är av sådan tyngd att principen »utan skuld, intet straff» därför bör genombrytas. Det är ej tillfredsställande, om myndigheterna endast genom en extensiv tolkning av exculpationsregler och liknande utvägar kan bringa tillämpningen av en författning i någorlunda överensstämmelse med vad rättskänslan kräver. Härtill kommer den onödiga tillkrånglingen av arbetet med strafföreläggandena. En sak är att i fråga om ett kollektiv lagstiftningsvägen utvälja ansvarigt subjekt; en annan synes mig vara att utan absolut tvingande skäl på en person övervältra ansvaret för vad en annan person förbrutit. Såvitt gäller förmyndaransvaret i trafikrätten torde 1944 års trafikförfattningssakkunnigas ovan berörda uttalande ha fog för sig.
Sture Lannefjord