TILL FRÅGAN OM

AVFATTNINGEN AV DOMAR I

TVISTEMÅL

 

AV RÅDMANNEN G.-E. SUNDSTRÖM

 

Under åren närmast före och efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande ägnades frågan om domars avfattning ett rätt så livligt intresse i tidskriftslitteraturen.¹ Vid adertonde nordiska juristmötet i Köpenhamn 1948 utgjorde »Motivering av dom» ett av förhandlingsämnena.² Under tiden efter 1950 har, egendomligt nog, det växande intresset för och den livliga diskussionen om domars avfattning icke kommit till uttryck i vare sig vetenskapliga arbeten eller facktidskrifterna. Med utgångspunkt från tidigare gjorda uttalanden och med stöd av senare vunna erfarenheter skall här framföras några allmänna synpunkter på frågan om avfattningen av underrätternas domar i tvistemål.
    Innan man börjar överväga metoderna för domens avfattande, bör man söka vinna klarhet angående det huvudsakliga syftet med domen. Tidigare uttalanden av innebörd att domen, eller kanske rättare sagt domskälen, i första hand skrivas för domarens egen räkning äro säkerligen icke avsedda att fattas alldeles bokstavligt. Det är enligt min mening av avgörande betydelse att man har klart för sig, att, bortsett från prejudikatintresset, domen huvudsakligen skrives för parternas räkning. Det är visserligen sant — men det är också en självklar sanning — att domaren skall företaga ett så noggrant övervägande att han själv är övertygad om domens riktighet. Detta övervägande består i att han efter bedömande av utredningen och bevisningen konstaterar vad som blivit styrkt beträffande de faktiska omständigheterna och därefter tillämpar gällande rättsregler, kompletterade med doktrin och rättspraxis. Vid detta övervägande kan domaren gå tillväga på olika sätt men vilken teknik han än använder är detta en sak, som icke har något att göra med vad som skall stå i domen.

 

    ¹ Se uppsatser i SvJT av professor EKELÖF (1947 s. 241 ff), presidenten LINDhagen (1947 s. 321 ff) och dåvarande hovrättsassessorn ANDERS LINDSTEDT (1950 s. 663 ff) samt i TSA av advokaten GUNNAR LINDH (1947 s. 22 ff) och presidenten LAURIN (1947 s. 79 ff). Tidigare fördes i SvJT en diskussion mellan professorerna KALLENBERG och KARL OLIVECRONA, närmast föranledd av den sistnämndes arbete» Domen i tvistemål» (1944 s. 353 ff och 721 ff samt 1945 s. 259 ff, 714 ff och 804 ff); beträffande nämnda arbete hänvisas i detta sammanhang särskilt till s. 120—130.

   ² Se den tryckta redogörelsen över förhandlingarna s. 63—84 samt bilaga 2.

24—573004. Svensk Juristtidning 1957

Domens syfte är att övertyga parterna, särskilt den förlorande parten, om att domslutet är riktigt. En god domare bör ha icke endast juridiska kunskaper och förmåga att på ett riktigt sätt tillämpa sitt vetande utan också den allmänmänskliga orientering och det mått av fantasi, som erfordras för att leva sig in i tvistande parters egna synpunkter på sina mellanhavanden. Om den förlorande partens inställning i målet uppenbarligen beror på att han, och kanske en vidare krets, missförstått en rättsregel eller icke kan finna den vedertagna tillämpningen av densamma överensstämma med rätt och billighet, bör man icke draga sig för att till partens upplysning utförligt förklara rättsregelns innebörd och reglerna för dess tillämpning även om därigenom avhandlas ting, som te sig självklara för den erfarne domstolsjuristen. Dessvärre inträffar det allt emellanåt, att en part, som tämligen uppenbart för en rättfärdig talan, av formella skäl eller på grund av brister i lagstiftningen icke kan komma till sin rätt. I detta sammanhang kan erinras om justitierådet Thomassons bekanta replik till en revisionssekreterare, vilken var överraskad av hans votum, som i detta fall icke helt överensstämde med gällande bestämmelser: »I yttersta nödfall, revisionssekreteraren, får man begagna sitt sunda förstånd.» I de fall, då det sunda förståndet eller rättskänslan icke kan helt försonas med den dom, som är den enda möjliga, kan det mången gång vara tillåtet och lämpligt att giva domen sådan avfattning att det framgår, att domstolen beaktat den förlorande partens synpunkter och funnit dem behjärtansvärda, ehuru de vid ett rent juridiskt bedömande icke kunna vinna gehör. Vi leva tyvärr i en tid, då det icke är tillåtet att tillämpa den maxim, som uttrycktes i förordet till Den jydske lov (Jyllandslagen) vid dess stadfästelse 1241: »Ingen lag är så god att följa som sanningen. Men då man är oviss om sanningen skall lagen avgöra vad som är det rätta.» Ett sådant skrivsätt som det nu — om än med en viss tvekan — rekommenderade har understundom till följd att den förlorande parten försonas med målets för hans del olyckliga utgång och kanske till och med, såsom faktiskt inträffat vid flera tillfällen, anser sig genom domens avfattning ha erhållit den upprättelse, som för hans del var det huvudsakliga syftet med rättegången. Det har även visat sig, att en sålunda avfattad dom utgör ett gott underlag för förhandlingar om godvillig uppgörelse, varigenom ett materiellt mera tillfredsställande resultat kan uppnås.
    Domarens ledstjärna skall alltså vara att åstadkomma en dom, som har utsikter att bli förstådd och godtagen av båda parterna.

Ju bättre han lyckas i denna strävan desto mera ökas förtroendet för rättskipningen, besparas parterna kostnader och tidsutdräkt för fullföljd av målet och minskas överrätternas arbetsbörda. I den mån domarna äro oriktiga, något som dessvärre förekommer, få parterna klart besked om ur vilka synpunkter domarna skola angripas. För målets handläggning i högre instans utgör självfallet en utförlig, klar och redig underrättsdom ett betydligt bättre underlag än det ofta nog förfärliga sammelsurium, som parterna serverat underrätten. Det är emellertid icke möjligt att uppställa några enhetliga och schematiska regler för domskrivningen; nästan varje mål kräver sin särskilda metod och det är rutinen och handlaget som blir avgörande för resultatet. Det följande är alltså icke avsett såsom någon mall, lämplig för allamål, utan utgör endast några allmänna synpunkter eller huvudprinciper.
    Bortsett från domar som utfärdas i förenklad form och utslag i lagsökningsmål består domen av tre olika avsnitt, sak framställningen, domskälen och domslutet. Här bortses från de inledande uppgifterna om domstolen och parterna samt den avslutande fullföljdshänvisningen.
    Huruvida olika avsnitt av målet böra förses med särskilda nummer eller littera, är en ren omdömesfråga. Det enda avgörande är att domen i görligaste mån blir redig och lättläst. Åtskilliga fall ha förekommit, då det visat sig att domen vinner i överskådlighet om man under särskilda avsnitt av sakframställningen i anslutning till käromålet redovisar även svaromålet särskilt för varje avsnitt. En annan fråga, som får avgöras från fall till fall, är om sakframställningen bör inledas med en redogörelse för ostridiga sakförhållanden. För den händelse vad som förekommit under upprinnelsen till ett mellanhavande, muntliga uttalanden, skriftliga utfästelser och ingångna kontrakt, är alltigenom ostridigt, är det en given fördel att i ett särskilt inledande avsnitt lämna besked därom. Annorlunda förhåller det sig, om parterna lämnat motstridiga uppgifter angående de faktiska händelserna. I dylika fall är otvivelaktigt att föredraga att låta kärandens sakframställning innefatta en kronologisk redogörelse för de händelser, som äro av intresse, och att överlåta åt läsaren att av svaromålet utläsa, vad som är ostridigt. Den möda, som därigenom åsamkas den intresserade läsaren, är säkerligen en mindre olägenhet än den förvirring som åstadkommes om det kronologiska sammanhanget slås sönder och kan rekonstrueras endast genom omredigering och sammanställning av de uppgifter som lämnats i dels

ett inledande avsnitt, dels kärandens sakframställning och dels svaromålet.
    Det är en bedrövlig men tyvärr vanlig företeelse att parterna icke endast under förberedelsen utan även under huvudförhandlingen visa en uttalad obenägenhet att klart deklarera sina ståndpunkter. Ofta nog mötas rättens frågor av en halsstarrig förklaring att parten icke önskar uttrycka sin mening med andra ord än han själv valt. Varje underrättsdomare är väl förtrogen med den erfarenheten att parterna redan vid huvudförhandlingens början intaga helt andra positioner än under förberedelsen och att de sedan under huvudförhandlingens gång flitigt ändra sina ståndpunkter och ännu under pläderingen draga upp nya linjer för angrepp och försvar. Även om målet handlägges med den största omsorg och vaksamhet och rätten efter pläderingen ställer en lång rad kompletterande frågor, inträffar det allt emellanåt, att rättens ledamöter befinnas ha olika uppfattning om vad parterna egentligen menat eller sväva i ovisshet om huruvida de i vissa delar överhuvudtaget menat någonting alls. Med hänsyn härtill bör man vinnlägga sig om att giva domens sakframställning sådant innehåll att den utgör en klar och otvetydig redogörelse för hur domstolen uppfattat parternas ståndpunkter i de delar dessa äro av relevans. Parterna skola med andra ord få klart för sig att de blivit rätt förstådda eller ha möjlighet att bedöma i vilka hänseenden de blivit missförstådda. Även om man kan förstå den förtvivlan, som ibland griper en domare under hans försök att bringa någon reda i parternas dunkla konstruktioner och uttalanden, är det givetvis alldeles förkastligt att giva sitt missmod uttryck i form av gliringar åt parterna. Advokaterna äro i detta hänseende lyckligare lottade; man tager med avund del av en sådan formulering som en advokat för någon tid sedan använde i sitt skriftliga bemötande av påstående om att vissa artiklar i ett varulager voro inkuranta: »Jag har mig icke bekant, att dammhanddukar, lavemangkannor och lavemangslangar under senare år varit i nämnvärd grad underkastade modets växlingar.»
    Numera torde man väl allmänt ha frångått den tidigare hävdade uppfattningen att sakframställningen icke borde göras utförligare än som erfordrades för att angiva tvistens föremål eller med andra ord vad som erfordrades för att bedöma rättskraftens omfång. Såsom förut sagts bör framför allt eftersträvas att åstadkomma en redig och begriplig dom. Rädsla för utförlighet får icke föranleda, att man utesluter något som underlättar för par-

terna — och överrrätterna — att tillägna sig domens innehåll. Samtidigt måste uppmärksammas, att utförligheten är ett tveeggat svärd; den får inte taga sådana proportioner att de stora linjerna fördunklas. Koncentration och klarhet skall vara domens kännemärken. En annan synpunkt, som bör beaktas, är att domen måste ha sådant innehåll att överrätterna med ledning av densamma kunna avgöra i vad mån i den högre instansen framställda yrkanden och invändningar samt åberopade grunder och omständigheter äro nya eller icke.
    Syftet med sakframställningen synes mig vara att dels giva upplysning om den ram, inom vilken processen rört sig, dels lämna en kortfattad och klar redogörelse för de aktuella omständigheterna dels ock redovisa vad som i varje särskild punkt är tvistigt mellan parterna. Många gånger är det för ett rätt förstående av parternas ståndpunkter nödvändigt med en orientering rörande tillämpliga specialförfattningar och kontraktsbestämmelser, tidigare avtal, förhandlingar, åtgöranden och annat dylikt. Sakframställningen skall självfallet i första hand lämna upplysning om kärandens yrkanden, även samtliga alternativa yrkanden. Den omständigheten, att domstolen finner kärandens i första hand framställda yrkande böra bifallas får icke föranleda, att de alternativa yrkandena förbigås med tystnad; om så sker saknas underlag för bedömande av vilken talan käranden fört i underrätten. Likaledes och på samma skäl skola, särskilt för varje yrkande, angivas grunderna för käromålet. Om grunderna äro gemensamma för samtliga yrkanden är det givetvis lämpligast att de redovisas endast en gång antingen före eller efter katalogen över yrkandena. Jag vill understryka vikten av att grunderna redovisas i en koncis sammanfattning; det bör icke överlämnas åt läsaren att söka vinna klarhet om grunderna genom att kompilera en vidlyftig sakframställning.
    Beträffande redogörelsen för de faktiska omständigheter, som käranden åberopar, är det särskilt svårt att uppdraga några allmänna riktlinjer. Såsom av det förut sagda framgår skall ovillkorligen ur sakframställningen utmönstras alla skildringar och uppgifter, som icke äro erforderliga för att klargöra parternas ståndpunkter; vad därutöver är tynger framställningen och fördunklar de stora linjerna, förutsatt att så lyckligt är, att några linjer överhuvudtaget kunna skönjas. Man bör noga ge akt på att i sakframställningen icke inspränges något som är att betrakta såsom plädering, dock med det viktiga undantaget att man är både berättigad och skyldig att medtaga vad parterna anföra, även

pläderingsvis, rörande tolkningen av t. ex. författningsbestämmelser och kontrakt i den mån detta erfordras för att parternas ståndpunkter skola bliva begripliga. För domskrivaren, som är väl förtrogen med målet, kan det många gånger vara frestande att i kärandens sakframställning inrymma åtskilligt som uteslutande innefattar bemötande av svaromålet. Det kan tyckas behändigt att vad som ändå skall sägas från kärandesidan blir sagt i ett sammanhang. Denna metod, måhända användbar i undantagsfall, synes mig som regel icke vara att rekommendera. Kärandens sakframställning skall innehålla redogörelse för de bestämmelser, som han åberopar, hans tolkning av bestämmelserna och hans version av de faktiska omständigheterna, allt som erfordras för att från hans ståndpunkt bygga upp en tillräcklig grund för käromålet men heller ingenting annat. I den mån ett bemötande av svaromålet har sin plats i sakframställningen, varom mera i det följande, bör detta infogas i form av ett genmäle. Då här betonas olämpligheten av att göra sakframställningen för vidlyftig må än en gång understrykas, att det innebär en minst lika stor olägenhet att göra sakframställningen för kortfattad. Den skall vara, det kan icke nog framhållas, kort och koncis men framför allt klar och begriplig. Om t. ex. käromålet går ut på att ett avtal skall förklaras ogiltigt och käranden såsom grund för yrkandet åberopar, att han blivit vilseledd, alternativt att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet, måste obetingat angivas vari vilseledandet består respektive vilka omständigheter som avses med påståendet att det skulle strida mot tro och heder att göra avtalet gällande; i annat fall kommer svaromålet, om sådant överhuvudtaget kan avgivas, att hänga i luften. Däremot räcker det med ett naket påstående att svaranden ägt vetskap om vilseledandet eller om de åsyftade omständigheterna; någon motivering för detta påstående skall icke inflyta i sakframställningen, alltså icke heller i form av något genmäle till svaromålet. Vad domen ytterligare har att säga i detta ämne har sin plats i domskälen. Att bevisningen icke under några förhållanden skall redovisas i sakframställningen torde väl, ehuru tidigare föremål för delade meningar, numera vara allmänt erkänt.
    Vidkommande frågan vad som är tvistigt mellan parterna skall detta framgå av sakframställningens andra avsnitt, redogörelsen för svarandens ståndpunkt. Här skall omedelbart angivas i vad mån käromålet medgives. I de fall då bestridandet grundas på motfordringsanspråk skall likaledes redan inledningsvis klargöras, vilket belopp käranden äger tillgodoräkna sig i parternas

mellanhavande. På samma sätt som genom kärandens sakframställning uppdrages den ram, inom vilken rättegången rört sig, skall här inramas det område, som är föremål för tvist. Sedan detta område avgränsats, återstår att klargöra, vari meningsskiljaktigheterna bestå. Detta torde väl som regel lämpligast ske på det sätt, att man redovisar svarandens tolkning av åberopade bestämmelser — vare sig de återfinnas i författningar eller kontrakt — de ytterligare bestämmelser, som svaranden åberopar, svarandens relation av de faktiska omständigheterna och naturligtvis framför allt bestridande av åberopade rättsfakta, t. ex. bestridande av att avtal överhuvudtaget ingåtts, och invändningar, t. ex. påstående att ett ingånget avtal icke får göras gällande eller att rätt till talan är preskriberad. Härefter följer, såsom konklusion, en sammanfattning av grunderna för bestridandet. I likhet med vad förut sagts om alternativa yrkanden och alternativa grunder för yrkandena och på samma skäl skola här redovisas även samtliga alternativa grunder för bestridandet. Det skall gärna medgivas, att detta många gånger ter sig alldeles orimligt såsom exempelvis i det fall att efter en vidlyftig under åratal anhängig rättegång med ett otal alternativa yrkanden och alternativa grunder för bestridandet det hela resulterar i domskäl på några rader, varigenom svarandens invändningar avvisas på grund av för sen reklamation. Jag kan emellertid för min del icke se, att det finns någon möjlighet att göra undantag från det här rekommenderade tillvägagångssättet; det förefaller mig helt naturligt att sakframställningen ofta kommer att spänna över ett vidare område än domskälen. För den händelse tvist råder om skäligheten av yrkade belopp, skall även detta framgå av sakframställningen. Skulle däremot beloppet i och för sig lämnas utan erinran, kan det komma på ett ut om detta anmärkes i sakframställningen eller i domskälen. Vad angår de faktiska omständigheterna bör, synes det mig, vara tillåtet att inskränka redogörelsen för svarandens ståndpunkt till de delar, där meningsskiljaktighet råder. Man måste vara berättigad att utgå från att kärandens sakuppgifter äro vitsordade, eller i allt fall lämnade obestridda, i den mån annat icke framgår av den redogörelse som lämnas för svarandens inställning. I den mån det är av alldeles särskild betydelse att ett av käranden påstått sakförhållande lämnats obestritt, har anmärkning härom sin plats i domskälen. I detta sammanhang må i förbigående nämnas, att vissa ostridiga förhållanden, t. ex. att käranden är efter överlåtelse innehavare av en fordran, överhuvudtaget icke behöver eller bör omförmälas på annan plats än i kärandens sakframställning.

    En alldeles särskilt besvärlig fråga är att avgöra, i vilken utsträckning det är påkallat att i ett särskilt avsnitt av sakframställningen upptaga vad käranden anfört och åberopat till bemötande av svaromålet. Uppenbart är, att man alltid måste redogöra för kärandens inställning till ett kvittningsvis åberopat motfordringsanspråk. Ett dylikt anspråk är ju ett slags käromål, rörande vilket klarhet måste skapas, huruvida det medgives eller bestrides. I händelse av bestridande skola grunderna för bestridandet angivas och därefter uppkommer samma fråga huruvida ett genmäle är på sin plats eller icke. Om man på sakframställningen ställer det kravet att därav skall framgå vad som är tvistigt mellan parterna eller, såsom det också kan uttryckas, inom vilket område bevisningen och argumentationen rört sig, är det tydligt, att det många gånger är för läsarens upplysning erforderligt med en kortfattad redogörelse för kärandens synpunkter på det material, som svaranden infört i rättegången, respektive för svarandens synpunkter på vad käranden anfört till bemötande av ett framställt motfordringsanspråk. Om bestridandet går ut på att den åberopade grunden för käromålet enligt gällande rätt icke har den av käranden påstådda rättsföljden eller om svaranden bestrider, att den av käranden åberopade grunden, t. ex. ett avtal, överhuvudtaget existerar, synes tvisteläget vara fullt klarlagt i och med svaromålet; den fortsatta diskussionen har sin plats i domskälen. Utrymme för genmäle finns, såvitt jag förstår, huvudsakligen då svaranden framställer vad som enligt vedertagen terminologi kallas en invändning eller, såsom EKELÖF uttrycker det, åberopar »ett rättsfaktum som medför att grunden för käromålet ej har den av käranden yrkade rättsföljden». Emellertid kan det icke helt schematiskt sägas, att alla invändningar böra föranleda, att man i ett särskilt avsnitt av sakframställningen upptager kärandens bemötande av den gjorda invändningen. Om t. ex. invändningen består i påstående om att betalning erlagts, ligger det i sakens natur att käranden, som fordrar betalning, påstår att betalning ej erlagts; tvisteläget är klart och kärandens bemötande av invändningen skall icke redovisas i sakframställningen. Om däremot käromålet bestrides under åberopande av svikligt förfarande, preskription, fel i godset eller dylikt, synes det mig många gånger — men visst icke alltid — nödvändigt eller åtminstone önskvärt att genom en redogörelse för kärandens synpunkter klarlägga vad som är tvistigt i denna del av målet, desto mera som bedömandet av t. ex. ett från kärandesidan framställt påstående om för sen reklamation kan vara avgörande för målets utgång.

Vi ha ju sett exempel på rättegångar, där under flera år anskaffats utredning och bevisning, i Sverige och utlandet, till styrkande av att levererade varor varit behäftade med fel respektive att de varit leveransgilla, men där hela denna utredning blivit utan intresse genom att domstolen avvisat invändningen på grund av för sen reklamation. Då svikligt förfarande påstås, synes det böra framgå av sakframställningen huruvida de åtgöranden, som åberopas, äro ostridiga eller icke. Beträffande preskription har man som regel att syssla med rena pläderingsfrågor, men detta hindrar icke att det är av värde att redan i sakframställningen upplysning vinnes om i vilka hänseenden meningsskiljaktighet råder mellan parterna. Exemplifieringen kan givetvis icke i en framställning som denna fortsättas i det oändliga även om det måste medgivas, att bedömandet ställer sig olika från fall till fall. Här mera än någonsin gäller, att det måste överlämnas åt domskrivarens eget omdöme att avgöra vad som skall medtagas i sakframställningen, vad som skall sparas till domskälen och vad som skall förbigås med tystnad. Avgörandet torde icke behöva vara så svårt, om man håller i minnet att sakframställningen skall lämna upplysning om dels vad rättegången rört sig om, dels vad som irelevanta delar är tvistigt mellan parterna och dels om de grunder som parterna, var för sin del, åberopat till stöd för sin talan. Jag vill särskilt betona det sistnämnda ledet såsom av synnerlig betydelse för kontrollen från såväl parternas som överrätternas sida att domstolen icke stött sitt avgörande på andra grunder än parterna åberopat.
    Det avsnitt av domen, som innefattar domskälen, utgör naturligtvis domens tyngdpunkt och den lektyr, som mest intresserar parterna eller i varje fall deras ombud. Detta får emellertid icke i någon mån fattas som ett förringande av sakframställningens betydelse. Domskälen kunna aldrig, hur förträffliga de än äro, komma till sin fulla rätt om de icke anknyta till en riktigt utformad sakframställning. I domskälen skall i anslutning till sakframställningen angivas i vad mån domstolen i varje särskild tvistig punkt godtager den ena eller den andra partens uppfattning, självfallet endast i de delar av målet som bliva föremål för prövning. Såsom av det förut sagda framgår är det icke, som man kanske kan vara frestad att påstå, tillräckligt att domskälen utgöra en i och för sig godtagbar motivering för domslutet. Det kan vara riktigt, att rättegångsbalken icke ställer större krav på domskälen, men det torde också vara otvivelaktigt, att rättegångsbalken beträffande såväl sakframställning som domskäl icke av

ser att angiva annat än minimifordringarna; enligt min mening är syftet med domskälen icke endast att motivera domslutet utan att lämna en motivering så beskaffad att den i görligaste mån är ägnad att övertyga parterna om domslutets riktighet. Strävandet att nå detta mål kan underlättas, om man anpassar motiveringen efter parternas utbildning och samhällsställning. En utformning som är föredömlig då det gäller vana affärsmän eller personer, som eljest äro väl förtrogna med juridiska ting, kan vara alldeles obegriplig för parter, som äro helt obevandrade i juridikens irrgångar. I förhoppning att uttrycket icke missförstås skulle jag vilja säga, att det även av domaren kan krävas, att han skall kunna tala »med bönder på böndernas sätt med med lärde män på latin». Kravet att domskälen skola vara begripliga och lättillgängliga även för lekmän kvarstår även om parterna anlitat juridiskt biträde; domskälen skola till utformning och avfattning vara sådana att de utgöra ett användbart hjälpmedel för biträdet eller ombudet att giva huvudmannen en rätt insikt om domens innebörd. I viss mån har detta redan utvecklats i det här ovan inledningsvis anförda. Man bör vinnlägga sig om sådan utförlighet att domstolens resonemang blir förståeligt men också undvika sådan utförlighet som medför, att det logiska resonemanget förlorar sig i mångordighetens dunkel. Arbetsdomstolens med rätta berömda »resonerande domar» representera en typ, som endast sällan är att rekommendera vid de allmänna domstolarna; alldeles förkastlig är den typ, som blivit betecknad såsom »den pratsamma domen».
    Rena tolkningsfrågor torde icke medföra någon större svårighet vad skrivningen beträffar, förutsatt att sakframställningen lämnar en tillfredsställande redogörelse för det material, som skall tolkas till sin innebörd. Vad däremot angår bevisningen är det en ständigt återkommande fråga vilken metod domaren skall använda vid motiveringen av sin uppfattning angående vad som skall anses styrkt i målet. Mest rör väl diskussionen huruvida avgivna partsutsagor och vittnesberättelser skola refereras eller icke. Om man överhuvudtaget skall våga sig på att uppställa någon generell regel, skulle det väl närmast vara, att vittnesutsagorna skola refereras i den utsträckning, som är erforderlig för att det skall stå klart för läsaren vilka uppgifter domstolen beaktat och lagt till grund för sitt bedömande. Om alltså vittnesmålen äro alldeles entydiga bör det vara tillräckligt med en förklaring att domstolen finner av angivna personer avgivna berättelser innefatta full bevisning om ett visst förhållande eller också kan man konstatera, att en part, hörd under sanningsförsäkran, vid-

hållit sina i sakframställningen antecknade uppgifter och att dessa bestyrkas genom vittnesmål av till namnet angivna personer. Enahanda är förhållandet, om bevisningen på ena sidan är alldeles överväldigande i jämförelse med den av motparten förebragta bevisningen. I dylika fall synes referat av vittnesberättelserna sakna varje förnuftig mening. Annorlunda förhåller det sig om parts- och vittnesutsagor äro motstridiga till sitt innehåll och bevisningen på ömse sidor är av en viss styrka. Om bevisningen väger alldeles jämnt och det är uppenbart, att den part, som har bevisbördan, av denna anledning icke kan vinna bifall till sin talan, torde det visserligen även i sådant fall vara tillräckligt med ett uttalande att denna part icke mot motpartens bestridande och den till stöd för bestridandet förebragta bevisningen styrkt befogenheten av sitt anspråk eller visst påstående. Skulle däremot bevisbedömningen vara tveksam — eller te sig tveksam för parterna — böra utsagorna refereras i de delar de äro av betydelse för målets utgång och domstolen därefter med eller utan motivering deklarera, vad domstolen finner bevisat. Motivering synes vara önskvärd i alla fall då det icke av referatet otvetydigt framgår, att tillräcklig bevisövervikt föreligger på endera sidan och att det är bevisövervikten som är avgörande för domstolens ståndpunktstagande. Motiveringen kan naturligtvis vara av skiftande slag. Exempelvis kunna lämnade uppgifter sammanställas med skriftlig bevisning och ostridiga faktiska omständigheter, varigenom partsuppgifter och vittnesmål kunna få en tyngd, som de icke i och för sig äga. Å andra sidan kan anledning finnas att nedvärdera uppgifter och berättelser, som i sitt protokollerade skick kunna te sig nog så tillförlitliga. Man bör härvid, något som icke alltid sker, noga skilja på om en part eller ett vittne gör ett mindre trovärdigt intryck och om, oavsett hur därmed förhåller sig, i övrigt några omständigheter föreligga som äro ägnade att minska tilltron till de lämnade uppgifterna. Jag åsyftar därmed, att å ena sidan domstolen kan få ett starkt intryck av att en person avsiktligt söker undandraga sig att besvara framställda frågor eller lämnar motstridiga, svävande, mångtydiga eller rent vilseledande svar för att inte tala om att han kan giva intryck av att medvetet lämna direkt oriktiga uppgifter och å andra sidan att uppgifter av en person, som efter allt att döma gör sitt bästa att redligt besvara framställda frågor, äro av mindre värde på grund av uppgiftslämnarens ålder, sjukdom, bristfälliga förståndsgåvor, bristande sakkunskap, uppenbara minnesfel eller dylikt. I den mån dylika iakttagelser och omdömen om hörda personers upp-

trädande och kvalifikationer äro av betydelse för bevisbedömningen skola de redovisas i domskälen.
    Ehuru något vid sidan av ämnet kan det kanske vara tillåtet att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid den situation som föreligger då en part, oftast svaranden, under målets förberedelse ideligen intagit nya positioner för att slutligen vid huvudförhandlingen ännu en gång avslöja ändrad inställning i olika hänseenden. Enligt RB 17:2 skall domen grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och ingenting annat. Detta innebär att vad som förekommit under förberedelsen — inbegripet vad som anförts i stämningsansökningen — får åberopas i motiveringen endast i den mån det av någondera parten införts såsom material under huvudförhandlingen. Om dylikt material avhandlas i domskälen, skall alltså upplysning lämnas om på vilket sätt det blivit infört.
    Det förefaller mig som om, tvärtemot vad man tidigare menade, någon analys av argumenteringen endast i sällsynta undantagsfall är erforderlig eller lämplig. Domsmotiveringen skall vara ett resonemang rörande förebragt bevisning och tillämpliga rättsregler samt utmynna i uttalanden rörande i vad mån domstolen godkänner eller underkänner de av parterna i olika hänseenden intagna ståndpunkterna. — Att i motiveringen utan närmare upplysningar hänvisa till »övriga omständigheter i målet» måste väl anses vara en alldeles förkastlig metod. Den lämnar parterna i fullständig okunnighet om vad som åsyftas och kan dessutom lätt ingiva dem en känsla av att ha blivit utlämnade åt domstolens intuition. Det har från skilda håll bestyrkts, att varje misstanke om att domstolen lämnat spelrum åt sin intuition ingiver parterna och framför allt advokaterna fullkomliga skräckkänslor. — I anslutning till uttalanden av EKELÖF (SVJT 1947 s. 254) och HASSLER (SVJT 1947 s. 289) må i detta sammanhang även anmärkas att uttalanden av typen »omständigheterna äro ej sådana att —» icke lämna det klara besked, som parterna ha rätt att fordra av en dom; de lämna icke upplysning om vilka omständigheter som avses och lämna följaktligen ej heller önskvärd ledning för bedömandet av senare liknande tvister. — Särskilt skulle jag vilja understryka Ekelöfs påpekande (SvJT 1947 s. 253) att domstolarna borde i betydligt större utsträckning än vanligen sker hänvisa till lagmotiv, prejudikat och vetenskapliga arbeten. Dylika hänvisningar äro många gånger ägnade att definitivt övertyga en förlorande part om domens riktighet eller i allt fall att, även om han fortfarande anser sig orättvist behandlad, bringa honom

till insikt om det lönlösa i att fullfölja målet till högre instans. Sårskilt äro sådana hänvisningar av värde i de fall då parten tror sig i av honom studerade juridiska handböcker eller annan litteratur ha funnit stöd för sin ståndpunkt. — En annan viktig synpunkt, som framhållits av LINDSTEDT (SvJT 1950 s. 670), är att domstolen alltid bör klart deklarera vad den finner styrkt i målet. Även om målets utgång är klar av den anledningen att den bevisskyldiga parten icke styrkt sin talan, är det, om så kan ske, givet att föredraga, att bevisbedömningen avslutas med ett uttalande om vad som blivit styrkt av motparten. Domstolarnas motvilja mot dylika uttalanden har uppenbarligen sin grund i en rätt naturlig fruktan för misstanke att ha lagt bevisbördan på fel part. Dylika farhågor synas icke böra föranleda, att parterna undanhållas ett klart besked angående resultatet av domstolens bevisbedömning. — Om anledning finnes till kvittning av rättegångskostnaderna eller jämkning av kostnadsersättning skall självfallet anteckning härom göras i domskälen; någon särskild motivering torde endast i undantagsfall vara erforderlig. En annan och svårare fråga är hur man bör förfara i de fall då kostnadsersättningen av annan anledning nedsättes till lägre belopp än det yrkade. Såvitt jag har mig bekant är det i dylika fall vanligast att motivering för åtgärden icke lämnas. Då nedsättningen hänför sig till ombudsarvodet, framgår ju detta av domslutet och det kan kanske i dessa fall anses försvarligt, kanske rent av för ombudet skonsammast, att låta motiveringen förbliva en hemlighet. Om däremot tvekan kan råda, huruvida nedsättningen hänför sig till omkostnader, parts personliga inställelse, ombudets rese- och väntetid, ersättning till sakkunniga eller andra i kostnadsräkningen upptagna poster, synes parten vara berättigad att erhålla besked angående i vilka hänseenden domstolen funnit skäl till nedsättning av yrkade belopp. Av särskilt intresse för parten är det att vinna upplysning om i vad mån nedsättningen hänför sig till hans egna eller till ombudets kostnader.
    Vad slutligen angår domslutet synes avfattningen icke ha berett några svårigheter eller eljest givit anledning till några särskilda överväganden. Detta avsnitt av domen har också blivit mycket knapphändigt behandlat i såväl systematiska arbeten som tidskriftsuppsatser. På samma sätt som domskälen anknyta till sakframställningen anknyter domslutet till domskälen. Målets utgång bör stå klar för läsaren redan efter genomgång av domskälen. Domslutet utgör ett sammanfattande kort besked angående vilka yrkanden som vunnit bifall och vilka som ogillats. Bortsett

från domslutets självfallna betydelse som exekutionstitel avgränsas därigenom området för rättskraften. I den mån ett käromål endast delvis bifalles är det därför av vikt att domslutet innefattar uttrycklig förklaring att käromålet i övrigt ogillas. Denna förklaring bör givas sådan avfattning att ingen tvekan kan råda om vilken del av käromålet som därmed avses. På samma sätt måste domslutet innefatta uttrycklig deklaration angående i vilka delar genstämningsvis förd talan ogillas. Detsamma gäller kvittningsvis framställda motfordringsanspråk. En situation som åtminstone för mig ter sig litet svårhanterlig är den som föreligger, då tvisten rör ett kontokurantförhållande. Käranden åberopar alltså en kontokurant, som utvisar ett saldo honom till godo. Svaranden kanske angriper vissa honom påförda poster men gör som regel dessutom gällande, att i kontokuranten oriktigt utelämnats vissa belopp, som bort gottskrivas honom. Jag vågar icke yttra mig om, huruvida någon utbildad praxis föreligger beträffande domslutets avfattning i dylika fall. För egen del kan jag icke förstå annat än att svarandens anspråk att bliva gottskriven vissa belopp innefattar påstående om motfordringar och följaktligen också skola i domslutet behandlas såsom sådana.
    Vad här anförts utgör givetvis ingenting annat än mina egna personliga synpunkter och jag är fullt medveten om att i åtskilliga avseenden goda skäl kunna anföras för andra, kanske till och med helt motsatta uppfattningar. Vid det förut berörda adertonde nordiska juristmötet i Köpenhamn inledde en dansk domare sitt diskussionsinlägg med följande klara besked: »Med hensyn til den sidste ærede taler må jeg sige, at jeg var uenig med ham i alt, hvad han sagde.» Jag håller inte för uteslutet, att åtskilliga läsare av denna kortfattade redogörelse kunna känna sig frestade att avgiva en liknande deklaration.