EN HANDBOK I OBLIGATIONSRÄTT
AV PROFESSOR FRITJOF LEJMAN
Det är med stor glädje man nu ser i tryck professor KNUT RODHES stort upplagda arbete över vissa den svenska rättens — låt mig kalla det — allmänt förmögenhetsrättsliga regler. Det behöver knappast påpekas vilken möda och tankekraft ett arbete av förevarande slag måste ha kostat sin författare. Den helgjutenhet, som präglar arbetet i alla dess delar, gör ett imponerande intryck på den som ur boken vill hämta information.
Att här fullständigt redogöra för alla de frågor, som i arbetet behandlas, är givetvis en omöjlighet. Härför skulle behövas en hel liten bok. En anmälare måste inskränka sig till att ge en översikt över arbetets innehåll och dessutom yttra sig om allmänna frågor angående arbetets uppläggning, disposition, terminologi, metod etc., jämte slutligen vissa speciella spörsmål som han fäst sig vid.
Inledningsvis önskar anm. före sin nämnda översikt blott upptaga några allmänna frågor varom en läsare bör ha information redan vid en första konfrontation med arbetet. I första hand må ett påpekande göras beträffande bokens titel »Obligationsrätt». Icke blott den jurist som studerat civilrätt på den tid, nu c:a 10 (i Lund c:a 15) år tillbaka, då »obligationsrätt» utgjorde ett examensämne, utan också den relativt nyexaminerade jurist som ägnat sig åt examensämnet »civilrätt I», blir säkerligen förvånad, då han tager del av bokens innehåll. Arbetet visar sig nämligen trots sin digra volym ändå icke täcka vad som — efter vad han fått lära sig — menas med obligationsrätt. Denna term för i första hand tanken dels till de allmänna reglerna om slutandet av avtal, uppkomsten av skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden etc. och dels till de regler, som gälla för de särskilda avtalstyperna, t. ex. köp, gåva, hyra, uppdrag, deras uppkomst, innehåll, förändring och upphörande.
Förf. inför emellertid en helt ny systematik. Han definierar obligationsrätt såsom behandlande »förpliktelsernas innehåll samt deras förändring och upphörande». Han skär alltså i första hand helt resolut bort vad som rör förpliktelsernas »uppkomst». Huruvida detta är ett lyckligt drag kan vara föremål för tvekan. Härigenom bortskalas praktiskt synnerligen viktiga områden, såsom avtalsläran, reglerna om tolkning av avtal m. m. Det har alltid känts såsom en stor lucka i svensk rättslitteratur, att systematiska framställningar däröver saknas, låt vara att en viss ledning stått att finna i USSINGS utmärkta framställningar.
Men alldeles oberoende härav kan det nog ifrågasättas, om icke de sålunda uteslutna reglerna ha ett ganska intimt samband med vissa partier, som förf. behandlar eller i varje fall enligt sin systematik borde
behandla. Sålunda torde reglerna om tolkning av avtal hänga nära samman med reglerna om en förpliktelses innehåll. Och vissa påföljder av avtals ogiltighet torde ha påfallande drag gemensamma med påföljderna av icke-uppfyllelse av förpliktelse. Då förf. inledningsvis uppger, att det i boken behandlade området på det hela taget motsvarar vad som brukat betecknas såsom »Allmän obligationsrätt» synes detta vara en sanning med modifikation. Det gäller blott om man i tidigare gängse systematik skulle ha hänfört läran om förpliktelsernas uppkomst till en civilrättens eller förmögenhetsrättens allmänna del. Mycket ofta torde man emellertid ha behandlat denna lära under allmän obligationsrätt.
Såsom framgår av förf:s nyss omnämnda yttrande, avser han icke heller att i boken behandla vad man i tidigare systematik plägat kalla »den speciella obligationsrätten» eller med andra ord de rättsregler som utmärka de särskilda avtalstyperna eller rättsinstituten. Att de mera speciella rättsreglerna lämnas åsido är givetvis fullt naturligt. Man kunde emellertid vilja tro att förf. i sitt arbete avsåge att uppställa vad man plägar kalla en »allmän del» med angivande av vissa allmänna rättsgrundsatser gemensamma för dessa rättsinstitut. Men detta torde icke vara förf:s syfte, och han antyder också inledningsvis att tendensen i modern rättsvetenskap synes gå mot en viss återhållsamhet i dylika avseenden. Anm. delar också åsikten att en återhållsamhet på denna punkt är välmotiverad. Ty uppställandet av s. k. allmänna principer leder ofta till en frestelse att sedan slaviskt tillämpa dessa på alla tänkbara fall. De särskilda fallens särdrag bliva härigenom ofta obeaktade. Det har säkerligen varit ett vanligt fel i juridiska arbeten, att man förbisett detta. Därtill kan läggas, att en överstående allmän rättsprincip ofta blir av mycket diffus karaktär och skänker föga ledning.
Förf:s tillvägagångssätt skiljer sig glädjande nog från det nämnda. Han synes i stället vilja söka åstadkomma en komparativ framställning av de olika regler som gälla beträffande förpliktelsers innehåll, förändring och upphörande inom de olika avtalstyperna. Förf. går härvid ofta synnerligen långt, när det gäller att medtaga speciella regler av olika slag och likaså när det gäller att beakta rättsområden av mera perifer art. Såsom exempel, tagna på måfå, må blott anföras förf:s behandling av vissa äganderättstvister rörande fast egendom (§ 22 vid not 19 ff), hans omnämnande av speciella sjörättsliga stadganden i olika sammanhang, påpekandet att kronan står faran för egendom som tagits i anspråk med nyttjanderätt enligt krislagstiftning, eller att jakträttsinnehavaren står faran för skada som vid jakt förorsakas av honom själv, hans biträden eller hundar (§ 31 vid not 14 ff). Förf:s tankegång bakom en dylik omfattande sammanställning av specialregler är väl icke blott att förmedla kännedom om dem utan också att giva möjlighet för den som i ett visst praktiskt fall vill konsultera boken, att draga speciella analogier från närliggande i boken befintliga fall.
Redan i detta sammanhang må ifrågasättas om icke förf. i sin i och för sig vällovliga iver för fullständighet stundom driver sin komparation väl långt. Sålunda te sig exempelvis de redogörelser för försäkringsrättsliga regler förf. giver, i somliga fall ganska främmande för de olika sammanhang i boken där de infogas. Sannolikt utgör försäkringsrätten ett område, som bäst lämpar sig för separat behandling, och anledningen
härtill torde väl vara att kontrahenterna icke stå i riktigt samma inbördes ställning till varandra som parter i allmänhet på den privata marknaden. En försäkringsgivares ställning i ett avtalsförhållande företer vissa drag av dominans, som påminna om statens ställning i ett offentligrättsligt förhållande, och reglerna ha därtill här ofta ett visst allmänt socialt syfte.
Vid sidan av komparationen av en mängd speciella regler upptager förf., såsom naturligt är, en mångfald regler som enligt sin natur ha mera allmän karaktär och bliva aktuella beträffande flera rättsinstitut. Det rör sig härvid icke blott om vissa lagregler som enligt sitt innehåll tillämpas på ett flertal rättsinstitut, t. ex. reglerna om preskription, cession etc., utan också om vissa allmänna frågor som enligt sakens natur kräva särskild behandling, exempelvis orsaksproblemet, begreppet vållande och i viss mån också begreppet skada. Om dessa allmänna frågor och deras infogande i systemet skall sedermera ytterligare bliva tal.
Såsom för övrigt redan framgått av det föregående, utelämnar förf. helt vad som i tidigare systematik brukat hänföras under den s. k. sakrätten. Till denna säger sig förf. hänföra frågor om vilken egendom som svarar för en viss förpliktelse, samt reglerna om vindikationsrätt, borgenärsskydd, återvinning i konkurs och förmånsrätt i konkurs.
Anm. vill för sin del ifrågasätta, om det icke med den helt förändrade systematik, som förf. uppställer, hade varit riktigare och lämpligare att helt slopa de gamla beteckningarna »obligationsrätt» och »sakrätt». Dessa termer synas alltför mycket »belastade» av en gången tids systematik, härrörande ända från den romerska rättens system. De ha dessutom i nutiden utsatts för skarp kritik av framstående rättsvetenskapsmän, icke minst från vårt grannland Danmark. Det mest adekvata uttryck för vad boken innehåller vore enligt anm:s åsikt »Allmän och komparativ förmögenhetsrätt».
En sådan etikett antyder visserligen mera än bokens innehåll, såtillvida som därunder rymmas dels frågorna rörande förpliktelsernas uppkomst, dels den s. k. sakrätten, vilken senare i modernt rättssystem måhända lämpligen kunde benämnas »tredjemansrätt». Frågorna om förpliktelsernas uppkomst äga, såvitt anm. kan se, sitt närmaste samband med förmögenhetsrätten i vad rör därtill hörande förpliktelser, och böra därför icke utskiljas från denna utan snarare bilda inledningen därtill. Med tanke på de nu nämnda båda rättsområdena hade funnits anledning beteckna det nu utkomna arbetet såsom en »del I». Det skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse och vara till stort gagn, om det sålunda utkomna arbetet komme att åtföljas av systematiska bearbetningar över dessa utelämnade områden av den allmänna förmögenhetsrätten.
Ytterligare en allmän fråga, som anm. här vill vidröra, har samband med förf:s allmänna metod. I arbetet står han fast vid sin allmänna princip att icke giva rekommendationer till lagstiftare och domare. Om det berättigade i denna princip har redan förut tvekan yppats hos andra författare, och mycket har därom sagts och skrivits. Anm. skall icke vidare ingå härpå men vill för sin del deklarera sin anslutning till en del av kritiken och i samband därmed påpeka, att bokens användbar-
het för praktikens män minskas genom förf:s konsekventa tillämpande av principen i fråga.
Det är rätt många punkter, där förf. nödgas avsluta sitt sökande efter en viss rättsregel med ett konstaterande av att något material för bedömande av vad som gäller icke finnes, och sedan icke har något i övrigt att tillägga. Men icke nog härmed. Förf. sträcker sin princip att endast framlägga regler, grundade på faktiskt material, synnerligen långt. Han diskuterar icke skälen för och emot en viss tänkt regel, och han omnämner sällan en rättsregels funktion ens i sådana fall, där denna skäligen lätt kan fastställas och följer av allmänt antagna värderingar i samhället. Förf. kan här till sitt försvar anföra, att arbetet med ett annat tillvägagångssätt skulle blivit orimligt omfattande. Å andra sidan måste en akademisk lärare utan tvivel notera, att arbetet härigenom tyvärr mindre kommer att lämpa sig såsom undervisningslitteratur. Men härom må förf. väl också ha varit medveten, då han skrivit vad han kallar en »handbok» över det behandlade rättsområdet.
Anm. övergår härefter till en översikt över innehållet i det omfångsrika arbetet. Efter en allmän inledning angående förmögenhetsrättens systematik indelar förf. sitt arbete i två böcker, den första och ojämförligt största omfattande c:a 630 sidor om förpliktelsernas innehåll och den andra omfattande c:a 110 sidor om förpliktelsernas förändring och upphörande. Denna indelning kräver knappast någon kommentar. Till de båda böckerna ansluter sig en högst översiktlig exkurs om överlåtelse av fordran såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse (negotiabiliteten), vilken exkurs kanske får anses visa, att förf. haft en känsla av att vissa »uppkomstfrågor» och sakrättsliga spörsmål intimt äro förbundna med de rättsområden han eljest begränsar sig till.
I den särskilda inledningen till den första av böckerna anger förf. på några sidor hur förpliktelsernas innehåll bestämmes, nämligen genom löften, sedvänja, dispositiva eller tvingande rättsregler etc. Säkerligen skulle en fylligare framställning härav haft en funktion att fylla. Förf. uppdrager sedan redan i denna inledning en för boken grundläggande skiljelinje mellan två olika slag av förpliktelser, förpliktelser till uppfyllelse och garantiförpliktelser. De förra karakteriseras enligt förf. därav att gäldenären är skyldig att göra något eller att icke göra något, de senare åter därav att gäldenären ansvarar för att vissa fakta föreligga vid en viss tidpunkt. En läsare gör måhända här i förstone den reflexionen att den som ansvarar för vissa fakta också är skyldig att »göra något», i varje fall under vissa villkor. Huruvida det är bärkraftigt att upptaga garantiförpliktelserna såsom en särskild grupp ävensom huruvida förf:s sammanställning av de förpliktelser han hänför hit är naturlig, önskar anm. diskutera senare i samband med bokens särskilda huvudavdelning om garantiförpliktelser.
Indelningen i huvudavdelningar av den första boken bygger på distinktionen mellan de nämnda två huvudgrupperna av förpliktelser, vartill så ansluter sig en tredje huvudavdelning angående påföljder för underlåten uppfyllelse resp. avvikelser från garanterade fakta. Förf. kungör vidare redan i inledningen att han också räknar med ett tredje slag av förpliktelser, som han betecknar såsom borgenärsförpliktelser, d. v. s. osjälvständiga pendangförpliktelser, som åvila den huvudför-
pliktades motpart och utgöra villkor för den huvudförpliktades prestationsskyldighet. Dessa borgenärsförpliktelser återkomma sedan i särskilda avsnitt i den följande systematiken i samband med behandlingen av motsvarande gäldenärsförpliktelser. Särbehandlingen av borgenärsförpliktelserna synes motiverad med hänsyn till att de ju icke garanteras av de eljest ordinära påföljderna.
I den första huvudavdelningen av första boken behandlar förf. förpliktelserna till uppfyllelse. Han skiljer därvid helt allmänt mellan uppfyllelse och uppfyllelsesurrogat samt indelar ifrågavarande förpliktelser i första hand i positiva och negativa. Beträffande de positiva förpliktelserna lanserar förf. härefter en indelning som åtminstone hittills varit okänd i svensk doktrin och som måhända inspirerats av fransk doktrin, särskilt de kända bröderna MAZEAUD. Han talar om förpliktelser att »åstadkomma ett resultat», förpliktelser att »med omsorg eftersträva ett resultat» samt förpliktelser att »med omsorg eftersträva bästa möjliga resultat». Indelningsgrunden blir här den större eller mindre obestämbarhet, varav förpliktelsen karakteriseras.
Indelningen återkommer ofta i det följande. Den är måhända något diffus; dess betydelse skall framför allt visa sig vid avgörandet av frågan om sanktionspåföljder, på det sätt att det allmänna begreppet vållande kommer i förgrunden vid förpliktelserna att visa omsorg. Mera hänförande sig till realia är förf:s angivande inledningsvis av fyra olika betydelsefulla praktiska typfall av förpliktelser, nämligen förpliktelserna att »avlämna», att »transportera», att »vårda» och att »avhjälpa fel» i förpliktelsens objekt.
Förf. diskuterar sedan i ett första kapitel med avseende å förpliktelsernas innehåll a) vad som skall presteras, b) vilken kvantitet som skall presteras, c) var prestation skall ske, d) när prestation skall ske, e) till vem prestation skall ske och f) vem som skall prestera. Vid »omsorgsförpliktelserna» måste även innebörden av omsorgskravet eller m. a. o. vållandefrågan uppmärksammas, eventuellt förpliktelsen ytterligare preciseras.
Såsom en »allmän del» beträffande spörsmålet ovan under a) ger förf. först några riktlinjer angående prestationsobjekts precisering dels beträffande naturaprestationer med kortfattade anmärkningar rörande tillbehörsegenskap och avkastningsrätt och dels beträffande penningprestationer, därvid förf. behandlar kontantbetalning och s. k. bokbetalning samt betalning efter guldmyntklausul och i utländsk valuta.1 Vissa problem sammanhängande med den svenska valutalagstiftningen beröras även; man skulle kanske gärna sett något utförligare förklaringar av denna lagstiftnings funktion, då den nu upptagits till behandling. Förf. har även ett avsnitt angående koncentration av en obestämd förpliktelse, en viktig fråga, som ju blir aktuell särskilt vid genusförpliktelser och som nog kunde varit värd en mera ingående belysning.
I anslutning till det nämnda spörsmålet under a) kommer förf. även in på frågan om uppfyllelsesurrogat med en del hänvisningar till den
dunkla och omstridda 54 § försäkringsavtalslagen. Likaså behandlas i anslutning härtill hela kvittningsinstitutet jämte datio in solutum. På nu nämnda punkt ställer man sig verkligen undrande om förf:s systematik är riktig, och frågar sig varför icke kvittningsinstitutet i stället behandlas i samband med förpliktelsernas upphörande, såsom eljest i gängse framställningar plägat ske. Det förefaller dock som om den traditionella systematiken här skulle ha visst fog för sig. Om man exempelvis jämför kvittningen med uppfyllelse genom surrogatprestation, synes detta slags uppfyllelse mer grundad i de rättsfakta, som giva upphov till förpliktelsen och bestämma dess innehåll, än »uppfyllelsen» genom kvittning. Kvittning kan för övrigt bli aktuell icke blott vid förpliktelser till uppfyllelse utan även vid garantiförpliktelser. — Kvittningsinstitutet behandlas utefter de gängse förutsättningarna för kvittning, varjämte vissa processuella frågor ägnas en relativt ingående belysning. Intressant är påpekandet, att modern rättsuppfattning statuerar vissa inskränkningar i den fria kvittningsrätten dels av sociala hänsyn, t. ex. vid underhållsbidrag, och dels med avseende å vissa avtalstyper, t. ex. vid redovisning.
Det kan till slut förtjäna anmärkas att förf. i samband med spörsmålet under a) såsom specifika förpliktelser också redovisar förpliktelserna att avlämna en handling, att utfärda en skriftlig överlåtelseförklaring, att avge tillförsäkran, att prestera utan förbehåll, att redovisa och att vårda egendom.
Då förf. på tal om förpliktelsen att prestera utan förbehåll omnämner vissa fall, där prestation utan förbehåll tillägges verkan att återkrav är uteslutet (§ 8 vid not 18; jfr § 56 vid not 21), kunde här måhända också uppmärksammats de fall, då hyresgäst betalar full hyra utan förbehåll om nedsättning (jfr anm:s arbete Hyresvärd och hyresgäst s. 162 ff och WALIN, Allmänna hyreslagen, 3 uppl., s. 78). Det förefaller tveksamt — i varje fall med hänsyn till vissa hyresfall — om man kan gå så långt som förf. ifrågasätter, nämligen att gäldenär skulle mista återkravsrätt så snart han vid fullgörandet vet eller bör veta att han presterar mer än han är skyldig. Förf:s åsikt att borgenären i allmänhet icke skulle ha rätt avvisa en prestation som sker under protest, lärer väl vara riktig; däremot ställer sig anm. tveksam till det undantag från denna huvudregel som förf. vill göra för det hypotetiska fallet, att gäldenären skulle kunna genom protest åstadkomma att det ursprungliga bevisläget kvarstode oförändrat till hans förmån vid återkrav.2
På tal om förpliktelsen att vårda egendom vill förf. icke närmare uttala sig om hur långt överlåtares vid köp av lös egendom eller upplåtares vårdplikt sträcker sig, om objektet har högre standard än det behöver ha för att vara felfritt (§ 8 vid not 37). Dessa viktiga frågor äro också mycket svåra att generellt avgöra och få väl bli beroende av tolkning från fall till fall. När det gäller arrendators vårdplikt, hyser förf., synbarligen med visst stöd hos SKARSTEDTS m. fl. kommentar, den åsikten att vårdplikten icke är strängare än att blott en försämring under normal standard skall beaktas, ehuru detta synes strida mot ordalagen i nyttjanderättslagen 2: 10. Motiveringen härför är, att vid syneförfarandet
andra försämringar icke beaktas. Anm. kan för sin del icke dela uppfattningen om en så inskränkt vårdplikt. I den mån syneförfarandet icke är tillfyllest, torde väl för fastställandet av fastighetens skick den allmänna domstolsvägen få anlitas. (Jfr för övrigt HOLMBÄCK i SvJT 1946 s. 680 och anm:s anmärkningar i SvJT 1954 s. 180 och 1955 s. 199.)
Då förf. härefter med avseende å förpliktelsernas innehåll övergår till kvantitetsspörsmålen, nämnda ovan under b), har han först att behandla frågor rörande tolkning av vissa kvantitetsklausuler, bland vilka särskilt må nämnas guldvärdeklausuler och indexklausuler. Särskilt de senare lära väl få ökad aktualitet; tyvärr har det utrymme, som stått dem till buds, icke blivit stort. Ett ytterligare ämne i detta sammanhang har varit sådana fall, då kvantiteten lämnats obestämd beträffande en generisk förpliktelse. Här gäller det problem, som äga samband med regeln i 5 § köplagen, ävensom s. k. kostprisklausuler och glidskaleklausuler å ena sidan samt ackords- och provisionsklausuler eller partiariska avtal å den andra. Man noterar med tillfredsställelse, att förf. här även i någon mån ingår på skälen för och emot olika kvantitetsbestämningar.
I ordning behandlar förf. därefter frågorna under c) och d) när och var prestation skall ske.
Förf:s nästa avdelning »Till vem skall prestation ske?» måste ha vållat särskilt bekymmer med hänsyn till hans systematik. Förf. synes här vilja strängt begränsa framställningen till förpliktelsens innehåll, sedd från gäldenärens synpunkt, d. v. s. till vem han med befriande verkan kan betala. Men denna fråga är emellertid intimt förknippad med dels frågan om vem som blir borgenär vid förpliktelsens uppkomst och dels förpliktelsens ändring genom dess övergång till ny borgenär, s. k. cession. Förf. förklarar sig dock lämna åsido dessa båda frågor, därvid den första »förutsättes behandlad i samband med övriga problem som röra förpliktelsernas uppkomst» (§ 12 vid not 3). Förf:s framställning blir också mycket översiktlig.
Inom avdelningen beröras först förhållandena vid representation för mottagaren med hänvisning till de allmänna reglerna därom i avtalslagens 2 kap. etc., samt förhållandena, då borgenären begagnat sig av s. k. anvisning eller underskrivit kvitto å penningbelopp. Härefter inflickar förf. en redogörelse för den s. k. depositionslagen, vars behandling väl lika gärna kunnat uppskjutas till huvudavdelningen om påföljderna eller till andra boken.
Förf. upptager därefter i ett avsnitt på tre sidor (§ 13) frågan om rätt mottagare vid cession. Han behandlar i detta avsnitt cession beträffande ömsesidigt förpliktande fordringsförhållanden, exempelvis överlåtelser av rätt till betalning på grund av icke förfallen fordran å lön eller enligt entreprenadkontrakt. Det hade varit tacknämligt, om förf. kunnat ägna dessa problem större uppmärksamhet, då de på sistone visat sig praktiskt viktiga i samband med utfärdandet av s. k. spärrbevis o. d. De höra dessutom mera hemma i ett allmänt arbete än i en speciell framställning rörande viss avtalstyp; måhända har dock förf:s systematik på denna punkt lagt vissa hinder i vägen. Såsom ett specialfall av ömsesidigt fordringsförhållande upptager förf. den krångliga kvittningsregeln i 28 § skuldebrevslagen.
I det följande avsnittet »Legitimerad mottagare vid cession» avhand-
lar förf. först 30 § skuldebrevslagen och ställer sig därefter beträffande s. k. legitimationspapper de fyra frågorna 1) vilka papper som höra hit, 2) vad som för legitimation kräves utöver papperets innehav, 3) mot vilka risker godtroende gäldenär skyddas och 4) vad kravet på god tro hos gäldenären innebär. Vad beträffar spörsmålet om en mottagare »alltjämt» är borgenär, behandlas den legitimation, som 29 § skuldebrevslagen föranleder för överlåtaren av en fordran, ävensom frågan om vilka papper som utgöra värdepapper i teknisk mening och som medföra legitimation endast vid mottagarens uppvisande av papperet.
Närmast i ordning angiver förf. efter känt mönster de olika fallen av borgenärsflerhet, aktivt solidariskt fordringsförhållande, aktivt andelsförhållande och samfordringsrätt resp. egendomsgemenskap, varjämte till sist upptagas fall, då borgenär har begränsad rätt till fordran, exempelvis såsom panthavare beträffande denna eller testamentarisk nyttjanderättshavare.
I de tre sista avsnitten av första kapitlet behandlas frågan om vem som skall prestera, särskilt aktuell vid förpliktelser rörande vård eller arbete, jämte s. k. interventionsrätt, samt vissa situationer, då gäldenären har flera förpliktelser mot samme borgenär, och slutligen, helt kortfattat, negativa förpliktelser eller förpliktelser att tåla något eller underlåta något.3
I ett särskilt kapitel II samlar förf., såsom redan tidigare antytts, uppfyllelseborgenärens »förpliktelser». Förf. säger sig därvid sträva att medtaga sådana förpliktelser som med skäl kunna karakteriseras såsom osjälvständiga. Förf:s ifrågavarande förfaringssätt synes också anm. vara ett lyckligt drag. Bland frågor som här behandlas märkas aktivlegitimationen, som enligt förf. i de allra flesta fall sammanfaller med den tidigare behandlade passivlegitimationen, samt borgenärens skyldighet att utgiva kvitto, presentationspapper och bevis om legitimation.
Den första huvudavdelningen avslutas med ett tredje kapitel, om underlåten uppfyllelse, som för uppfyllelseförpliktelsernas del bildar en övergång mot huvudavdelningen om påföljder. Förf. behandlar här till en början olika slag av dröjsmål, närmast i anslutning till köplagens regler, samt vissa andra former av oriktig prestation, nämligen sådana som utgöra avvikelser från prestationens innehåll, sådan den tidigare i arbetet bestämts. Det göres alltså en systematisk skillnad mellan prestation av annat slag än gäldenären »bort leverera» samt fel i godset, eller — för att använda förf:s eget exempel — mellan det fall, att säljaren levererat solrosfrö av sorten President i stället för avtalade solrosfrö avs orten Imperator, och det fall, att säljaren verkligen levererat den senare sorten men denna i strid med hans försäkran icke ger röda blommor. Det senare fallet hänföres till garantiförpliktelserna. Anm. anser nog, att de båda fallen med hänsyn till sina rättsföljder kunna »komma på ett ut». Anm. får tillfälle att återkomma därtill snart.
Det förefaller emellertid, som om vissa svårigheter med den tillämpade dispositionen skulle uppstå redan vid behandlingen av de två huvudämnen, förf. i övrigt berör i här ifrågavarande kapitel, nämligen be-
visbördan för underlåten uppfyllelse och reklamation såsom villkor för åberopande av dylik. Gränsen mellan oriktig prestation och fel är ju hårfin (jfr § 20 vid not 24) och reklamationsreglerna gälla även avvikelser från garanterad standard (jfr § 20 vid not 33).
Förf:s utläggningar angående de nämnda huvudämnena äro intressanta. Bl. a. beröres bevisbördan angående skedd prestation vid sådana köp och därmed likartade avtal, som vanligen ske kontant utan kvitto, samt bevisbördan vid fall, då gäldenären utfärdat skuldebrev, ävensom reklamationsreglerna i köplagens »fel- och bristavsnitt», i den mån de ha allmän betydelse. Förf. anser exempelvis den viktiga 54 § ej tillämplig vid tillverkningsavtal; till rättsfallsmaterialet härom kan anm. foga NJA 1951 s. 271, där avtalet delvis ansågs utgöra rent köp. Anmärkas kan till slut, att förf. i förevarande kapitel begagnar sig av sin distinktion mellan »förpliktelser att åstadkomma ett resultat» och »omsorgsförpliktelserna» på det sätt, att han i detta kapitel behandlar bevisbördan angående vållande vid den senare, t. ex. vid hithörande förpliktelser att vårda egendom, medan han uppskjuter motsvarande spörsmål vid de förra till en kommande behandling av skadestånd såsom påföljd. Kapitlet avslutas med en schematisk exposé över de påföljder, som sedan närmare skola behandlas i bokens tredje huvudavdelning.
Första bokens andra huvudavdelning utgör onekligen det parti, där förf:s systematik och terminologi ter sig mest främmande. Denna huvudavdelning bär titeln »Garantiförpliktelser». Man må här observera, att vid t. ex. borgen löftesmannen betecknas såsom garantiförpliktelsens gäldenär, medan den person, som med traditionell terminologi plägar betecknas »huvudgäldenären», enligt förf:s betraktelsesätt blir tredje man. Den grundläggande dispositionen i denna andra huvudavdelning sker efter samma mönster som i den första. Kapitelindelningen avser följaktligen först vad garantin gäller, sedan garantiborgenärens förpliktelser och därefter avvikelser från garanterade fakta, varjämte till slut tillfogats ett mera speciellt kapitel om regressrätt, huvudsakligen avseende problem i samband med 25 § försäkringsavtalslagen.
Förf. uppger själv, att »en garantiförpliktelse kan gälla de mest skiftande slag av fakta», och denna åskådning verifieras förvisso också då man läser den kommande framställningen. I första hand skiljer förf. mellan »garanti som avser fakta i nutid eller förfluten tid» och »garanti som avser fakta i framtiden». Under den förra rubriken behandlar han först överlåtares, upplåtares och vårdares garanti, m. a. o. deras ansvar för fel i prestation. Såsom redan antytts, torde detta naturligare höra samman med tidigare behandlade ämnen. Det bör på tal om överlåtares garanti noteras, att förf. accepterar den av VAHLÉN begagnade termen »rådighetsfel» vid sidan av faktiska och rättsliga fel. Detta är säkert en högst välbehövlig och lämplig beteckning beträffande avvikelser från viss politirättslig beskaffenhet hos egendom. Under nämnda rubrik berör förf. också såsom »avlämnares garanti» ansvaret för skadebringande egenskaper och bristfälliga anordningar samt såsom fristående garanti ansvaret vid bevittning och s. k. vederhäftighetsbevis.
Under rubriken »Garanti som avser fakta i framtiden» upptager förf. ännu mera disparata regler, såsom försäkringsgivarens garanti vid skadeförsäkring, garanti »för person», exempelvis livförsäkring, sjukför-
säkring och en arbetsgivares garanti för liv och hälsa, garanti »för prestation», t. ex. borgensförbindelser, trafikförsäkringar, kreditförsäkringar och märkligt nog också det s. k. principalansvaret inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten (§ 23 vid not 25), ävensom till slut garanti »av annat slag», såsom garanti för förlust vid utställning, samt ansvarsförsäkring och regnförsäkring. Det faller här i ögonen, vilket redan inledningsvis anmärkts, att komparationen beträffande de försäkringsrättsliga reglerna icke blir så givande. Deras funktion är ju också en helt annan än övriga här behandlade regler, och ofta fullfölja de ett socialt syfte. Vad särskilt beträffar det nyssnämnda principalansvaret, kan man fråga sig vad detta har gemensamt med övriga former av garanti. Förf. anser i en not (anf. st.), det gängse uttryckssättet, att principalen själv är skadeståndsskyldig, vara oriktigt. Han tillägger (§ 23 vid not 32), att anledningen till ansvaret i dessa fall »är att man icke litar på tredje mans betalningsförmåga och därför vill ge borgenären förmånen att få ytterligare en person att hålla sig till». För sin del vill nog anm. hellre se saken, som om det vore vissa egenskaper hos gäldenärens verksamhet som motiverade ansvaret.
I kapitlet om borgenärsförpliktelserna avhandlas i de första avsnitten nästan helt försäkringsrättsliga regler, såsom upplysningsplikt och räddningsplikt, vilket ytterligare visar dessa reglers särställdet. I övrigt behandlas de framför allt vid borgen aktuella plikterna att söka täckning hos annan gäldenär och att vidmakthålla gäldenärens regressmöjlighet.
I det tredje kapitlet beröres beträffande garanti som avser nutid eller förfluten tid gäldenärens vetskap såsom förutsättning för relevans och borgenärens vetskap såsom hinder för relevans, vilka rättsfakta ju bliva särskilt aktuella och viktiga vid de s. k. felreglerna, jämte vissa friskrivningsklausuler, särskilt »i befintligt skick». Därjämte behandlas efter i viss mån samma schema som i första huvudavdelningen beträffande båda slagen garantiförpliktelser underlåten uppfyllelse av borgenärsförpliktelser såsom hinder för relevans, prorataregeln och kausalitetsregeln inom försäkringsrätten, gäldenärs rätt att avhjälpa en avvikelse, bevisbörderegler samt reklamationsregler, varefter så till slut följa särskilda uppräkningar av ifrågakommande påföljder.
Första bokens tredje huvudavdelning bär rubriken »Påföljder». Läsaren torde säkerligen här känna sig betydligt mera hemmastadd med systematiken än i tidigare avdelningar. Förf. säger själv, att sedan han behandlat olika slag av förpliktelser, han i denna huvudavdelning avser att ställa påföljderna av underlåten uppfyllelse och avvikelse i centrum för framställningen. Man kan kanske framkasta den frågan, huruvida icke systematiken i hela arbetet uteslutande kunnat följa olika »påföljder», som ju för en realistisk uppfattning te sig som det väsentliga. Man hade då icke behövt uppställa några »förpliktelser». Möjligen hade dock detta tillvägagångssätt lett till mindre överskådlighet och därtill blivit ännu mera främmande för gängse indelning.
Huvudavdelningen inledes med ett första kapitel om allmänna förutsättningar för påföljders inträde. Det är här de allmänna begreppen orsak, vållande, omöjlighet och stå faran, som behandlas. Behandlingen kan, såsom naturligt är i ett systematiskt arbete, icke bli djupgående. I fråga om orsak accepterar förf. adekvansterminologin. Han pekar här
på motsättningen mellan avlägsna och näraliggande verkningar å ena sidan samt väntade och oväntade å den andra. Det hade onekligen variti ntressant särskilt att få begreppet »alltför avlägsna» verkningar ytterligare belyst, men detta hade måhända tarvat alltför stort utrymme. — Vållandeavsnittet skiljer mellan vållande in contractu och in contrahendo. Det är att hälsa med stor tillfredsställelse, att förf. i detta avsnitt söker avvisa den dubiösa termen »fingerat» vållande. — Då förf. (§ 29 vid not 19 ff) uppger att man vid bestämmande av vållande i regel bortser från avvikelser nedåt i den handlandes allmänna fysiska och psykiska beskaffenhet, må genmälas att HD i ett fall (NJA 1948 s. 489) synes tagit hänsyn till dövheten hos en snöskottare, då denne befriades från skadeståndsansvar för att ha råkat träffa en förbipasserande med skoveln. — Vad angår gäldenärens ansvar för vållande in contractu hos hans medhjälpare, förvånar det till en början, att förf. här upptagit HASSELROTS terminologi om osjälvständiga medhjälpare och substitut; den torde väl ganska mycket ha kommit ur bruk. Ansvaret för medhjälpare vill anm. för sin del anse grundat på vederbörande kontraktstyp. Att man, såsom förf. ifrågasätter men måhända också avvisar, skulle kunna hämta ledning från den vårdslöshet, som kan ådraga medhjälparen ansvar gentemot gäldenären, är icke så antagligt. — Tacknämligt hade varit, om förf. något mera kunnat ingå på det alltid besvärliga svekbegreppet, såväl in contractu (§ 29 vid not 29), som in contrahendo (§ 29 vid not 84 ff). I sista hänseendet hade måhända dock gränsdragningen mot avtalsläran blivit svårhanterlig. — Inom avsnittet om omöjlighet behandlas den okvalificerade omöjligheten, vis major och den objektiva omöjligheten. Förf. har tidigare varit inne härpå (Om jämkning av kontrakt på grund av ändrade förhållanden i NJMF 1951 s. 181 ff).
I de följande kapitlen behandlas i ordning de olika sanktionerna, därvid början göres med tvång till fullgörande. Här beröras först de olika exekutionsformerna, därefter vilka anspråk, som kunna genomdrivas med exekutivt tvång, därvid intressanta redogörelser för utländsk rätt givas, samt därpå gränserna för användning av exekutivt tvång med hänsyn till gäldenärens förmögenhetsförhållanden. Härefter följer i ordning ett kapitel om de få fallen, där självtäkt är tillåten, varvid även nämnas vissa fall, där kvittningen kan ses såsom självtäkt.
Mer är att säga om rätten att innehålla den egna prestationen, där förf. skiljer mellan retentionsrätt, som föreligger, då borgenärens (d. v. s. här den innehållande partens) förpliktelse går ut på att till gäldenären återställa egendom, som tillhör denne, samt s. k. detentionsrätt. Denna sistnämnda term lanserar förf. här för rätten att innehålla i sådana fall, då borgenärens förpliktelse avser att till gäldenären utgiva egendom, som tillhör borgenären själv, exempelvis enligt 14 § och 57 § 1 st. köplagen, ävensom då borgenärens förpliktelse går ut på att göra något annat än överföra besittning eller på att underlåta något. Förf. följer här i viss mån ALMÉN. I fråga om retentionsrätt anmärker förf., att han talar om sådan vare sig rätten att hålla inne ingår som led i en panträtt eller icke (§ 35 vid not 12 och § 36 vid not 2). Denna utvidgning av retentionsrättsbegreppet förefaller egendomlig. I övrigt specificerar förf. de olika fall, i vilka retentionsrätt och detentionsrätt förekomma. (Anm. hyser för sin del uppfattningen om en ganska vidsträckt användning av
detentionsrätten; jfr anm:s Nyttjanderätt s. 98.) Förf. behandlar också den närmare innebörden av de båda rättigheterna. Till kapitlet om rätt att innehålla prestation ansluter sig också ett kapitel om rätt att förfoga över innehållen egendom och prestera influtet surrogat, exempelvis enligt 34 § köplagen.
I de följande kapitlen behandlas först hävningsrätten, ett ämne som förf. tidigare varit inne på (Festskrift för Ussing s. 458 ff). Framställningen upptager efter vissa allmänna frågor först hävningens rättsverkningar och sedan förutsättningarna därför, varefter följer ett avsnitt om total och partiell hävning samt avsnitt rörande hävningsförklaringen, hävningsrättens förlust genom passivitet och verkan av obefogad hävning. I anslutning till hävningsrätten utskiljer förf. i ett särskilt kapitel rätten att eljest inhibera naturaprestation, exempelvis vid byte eller beträffande ensidiga naturaprestationer.
Till ett särskilt kapitel utbryter förf. sådana fall, där en borgenär har rätt att avvisa oriktig prestation utan att samtidigt häva eller eljest definitivt inhibera gäldenärens prestation. Bl. a. omnämner förf. här vissa situationer, där orätt person mottagit prestation, nämligen där någon av borgenärens personal utan behörighet mottagit pengar från gäldenären och sedan för egen räkning tillgodogjort sig dessa (§ 40 vid not 13). Förf. påpekar, att HD sett dessa fall såsom förskingring från borgenären och ålagt gäldenären skadestånd för möjliggörande härav. Han förmenar, att prestationen i dylika fall ansetts oriktig men däremot icke utebliven, och sluter härav att en dylik prestation icke skulle föranleda en isolerad avvisningsrätt. Fallen torde väl dock i detta hänseende icke vara så upplysande, då borgenären i processen mot gäldenären om ersättning frivilligt kan ha ställt sig på den ståndpunkt att prestation skett, eftersom dåmera skillnaden i resultat för hans del icke synes nämnvärd. Förf. kommer i övrigt till det resultatet, att tendensen går i riktning mot att oriktig prestation icke får avvisas, om icke oriktigheten är väsentlig och sålunda kan föranleda hävning. Detta resultat förefaller plausibelt. I anslutning till denna principiella syn kritiserar förf. ALMÉNS uppfattning, att gäldenären vid köp har ovillkorlig rätt att avvisa delprestation. Förf. synes f. ö. rent generellt vara liberal i fråga om godkännande av delprestation. Det finnes säkerligen goda skäl härför.
I två mindre kapitel berör förf. rätt att kräva prestation i förtid, exempelvis på grund av förfalloklausul, och rätt att slippa stå faran, exempelvis vid s. k. orderstridigt försändande. — Förf:s kritiska inställning till bankernas begagnande av förfalloklausul för att vinna förmån i återvinningshänseende förefaller kanske något överdriven. Anm. kan här hänvisa till sin avhandling Återvinning i konkurs s. 115 ff och till NJA 1929 s. 425.
Det omfångsrikaste av förf:s påföljdskapitel blir som lätt inses kapitlet om skadestånd. Förf. inleder här med att redogöra för sanktionens egenskaper, d. v. s. han börjar med frågan om skadeståndets beräkning. Förf. berör först begreppen skada och förlust, därvid han schematiskt ställer upp vissa standardiserade beräkningsmetoder. I sammanhang därmed beröres principen compensatio lucri cum damno. Förf. behandlar härefter olika metoder för fastställande av ekonomisk
skada med utgångspunkt från de kända rättsfigurerna positivt och negativt intresse och med begagnande av den s. k. differensbestämningen. I samband med det positiva intresset diskuteras problemen om ersättning för förlorad handelsvinst och för avbräck i rörelse samt om eventuella värdeförändringar beträffande den uteblivna prestationen. I fråga om det negativa intresset inskränkes framställningen, eftersom detta ju har sin väsentliga betydelse inom avtalsrätten. Dess två olika funktioner såsom förstärkt skadestånd och såsom försvagat skadestånd framhävas.
Vad därefter angår det verkliga händelseförloppet behandlas frågorna om verklig ersättningsanskaffning — vid köp täckningsköp — med betonande av borgenärs skadebegränsningsskyldighet och tänkt ersättningsanskaffning (25 § köplagen) respektive frågorna om verklig avhändelse av tillämnad prestation och tänkt sådan avhändelse (30 § köplagen) . Genomgående redogöres också här för problemen om ersättning för förlorad handelsvinst. Vidare upptages spörsmålet om borgenärens ersättningsskyldighet gentemot tredje man. I ett särskilt avsnitt påpekas skadeståndets begränsning i vissa fall, t. ex. inom frakträtten, och dess jämkning enligt vissa särskilda stadganden, exempelvis inom arbetsrätten. Slutligen beröras några fall av ersättning för icke ekonomisk skada, nämligen ersättning för sveda och värk och s. k. allmänt skadestånd för avtalsbrott enligt vissa arbetsrättsliga lagar.
Då förf. därefter kommer in på förutsättningarna för skadestånd, tager han först upp några fall, där det kräves mera än vanlig culpa för skadestånd. Såsom exempel kunna nämnas beträffande vållande in contractu vissa frakträttsliga stadgandens krav på grov culpa eller uppsåt samt beträffande vållande in contrahendo fastighetsrättens krav på svek eller vetskap hos gäldenären för att fel skola erhålla relevans. Vidare berör han fall, då culpa icke är förutsättning för skadestånd, d. v. s. då s. k. strikt ansvar föreligger, och kommer här återigen in på 24 § köplagen jämte 7 § skuldebrevslagen, force majeure-klausuler och principen om »perpetuatio obligationis». Skadeståndskapitlet avslutas med bevisbördan för vållande.
I särskilda kapitel behandlas därefter vissa skadeståndet närstående ersättningsformer, värdeersättning, intäktsersättning, kostnadsersättning, vederlagsersättning och summaersättning. Den viktigaste av dessa, värdeersättningen, kunde synas förtjänt av ett större utrymme än de c:a femton sidor som ägnas däråt. Den karakteriseras därav, att man inte bestämmer ersättningen individuellt utan skiljer ut vissa förlustposter och ersätter endast dessa. Dit höra framför allt den viktiga prisnedsättningen vid köp, där ersättningen ju sättes i relation till det avtalade priset, men även ersättning efter återanskaffningsvärde eller försäljningsvärde, exempelvis inom försäkringsrätten, ävensom efter avkastningsvärde inom expropriationsrätten.
Intäktsersättning och kostnadsersättning förefalla vara mindre betydelsefulla ersättningsformer, och deras särbehandling kan ifrågasättas. De anses enligt förf. ha sin plats inom försäkringsrätten, vid avbrottsförsäkring resp. ansvarsförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. Men därjämte skulle intäktsersättningen föreligga vid garanti för tredje mans prestation, därest denna prestation uteblir, och det uteblivna beloppet betecknas då från borgenärens synpunkt såsom en utebliven in-
täkt. Detta sammanhänger med förf:s sätt att se garantiförpliktelserna; för vanligt betraktelsesätt förefaller en dylik påföljd följa direkt av förpliktelsens innehåll. Kostnadsersättning hänför sig också till 36 § köplagen och 3 § skuldebrevslagen.
Under rubriken vederlagsersättning behandlas vederlag för fortsatt nyttjande eller fortsatt vård, och ersättningen kan här röna inflytande av vederlaget för det tidigare nyttjandet eller den tidigare vården. Vidare ges en ingående behandling av dröjsmålsräntan. Tidigare har förf. framhållit möjligheten av utdömande av skadestånd utöver dröjsmålsränta (§ 48 vid not 47).
I kapitlet om summaersättning behandlas framför allt vitet jämte de därmed besläktade förverkandeklausulerna. Jämkningsmöjligheten enligt 36 § avtalslagen beröres. På tal om jämkning av förverkandeklausuler i hyresavtal hade väl även jämkningsmöjligheten enligt nyttjanderättslagen 3: 43 bort påpekas (§ 52 vid not 25). Förf. uttalar, att det är möjligt att vitesansvaret är rent strikt även om skadeståndsansvaret i motsvarande situation förutsätter culpa, men intager här själv icke någon ståndpunkt (§ 52 vid not 43). Tidigare har förf. påpekat att man sannolikt numera är på glid mot uppfattningen, att skadestånd utöver vite icke kan utdömas (§ 47 vid not 27).
I ett särskilt kapitel redogör förf. i korthet för vilka straffbestämmelser som kunna ifrågakomma i fall av underlåten uppfyllelse av en uppfyllelseförpliktelse eller en avvikelse från garanterad standard.
Första bokens två sista kapitel, kap. XIX—XX, bära rubrikerna: »Vem kan göra påföljder gällande?» och »Mot vem kunna påföljder riktas?». Förf. framhåller beträffande den första frågan, att den s. k. talerätten i regel tillkommer borgenären och ingen annan, följaktligen icke heller annan rätt mottagare av prestationen. Undantag uppkomma vid inkassoöverlåtelse eller prokuraöverlåtelse. — I det sista kapitlet behandlas först spörsmålet om utbyte av gäldenär. Detta är också en fråga, vars placering i systemet kan ifrågasättas; den sammanhänger ju med såväl förpliktelses uppkomst som dess upphörande. Förf. inskränker här framställningen till frågan om nye gäldenärens ställning, medan däremot frågan om den förre gäldenärens ställning uppskjutes till avsnittet om eftergift i andra boken.
I här ifrågavarande sammanhang kommer förf. in på problem, som äga samband med s. k. tredjemansavtal, exempelvis i vad mån ett löfte till en gäldenär att åtaga sig betalningsskyldighet för dennes skuld inkluderar en tredjemansutfästelse till borgenären. Så anses ju icke utan vidare vara fallet vid löfte om övertagande av ansvar för intecknad gäld, men däremot vid förbehåll om beståndet av nyttjanderätt, servitut etc. till fast egendom. Förf. berör här det i dessa tider så aktuella stadgandet i nyttjanderättslagen 3: 7 om överlåtelse av lägenhet. Han förmenar, att om hyresvärden godkänt överlåtelsen endast under förbehåll att den hittillsvarande hyresgästen skall kvarstå som garant, motparterna icke behöva vidbliva överlåtelsen, om de icke vilja ge hyresvärden denna förmån. Anm. vill för sin del tillfoga, att om de båda motparterna endast begärt samtycke till överlåtelse, såsom i dessa tider är vanligt, och härvid icke från början ställt den nye hyresgästens utfästelse i beroende av den hittillsvarande hyresgästens friskrivande, de nog bli bundna av
nämnda förbehåll från hyresvärdens sida. I avsnittet ingår förf. också på de närmare verkningarna av skuldövertagande, såväl då den nye gäldenären frivilligt åtagit sig sådant som då han är sakrättsligt förpliktad därtill.
Slutligen behandlas i sista kapitlet spörsmålet om gäldenärsflerhet. Detta spörsmål kan ju sägas vara gemensamt för förpliktelser till uppfyllelse och garantiförpliktelser. Efter känt mönster angiver förf. här de olika fallen av gäldenärsflerhet, nämligen passivt solidariskt fordringsförhållande, passivt andelsförhållande och s. k. samfällt ansvar.
Andra boken innefattar såsom inledningsvis nämnts förpliktelsernas förändring och upphörande. Dess första kapitel avser förändring och upphörande, som sker genom eftergift eller passivitet av borgenären. I fråga om eftergift skiljer förf. mellan ren eftergift å ena sidan samt förändring och novation å andra sidan. I samband med ren eftergift berör förf., förutom förlikning, ackord o. d., frågan om huruvida kvitto in dubio är slutkvitto eller ej. Under rubriken förändring och novation kommer förf. in på problem som äga samband med överlåtelse av fordran och överlåtelse av skuld och i senare hänseendet, såsom tidigare nämnts, om och när hittillsvarande gäldenärens förpliktelser upphöra på grund av skuldöverlåtelse. Vidare beröras förhållandena vid förlängning av avtalstid och överlämnande av skuldebrev. Förf. tycks i allmänhet intaga en restriktiv hållning till spörsmålet om en verklig novation med genomgripande förändringar av det äldre rättsförhållandet skall anses ha skett, och denna hållning är säkerligen i de flesta fall välmotiverad.
I ett längre avsnitt behandlas preskriptionsinstitutet, huvudsakligen efter känt schema, d. v. s. först olika slag av preskription jämte deras tillämpning och utgångspunkter, samt därefter avbrott i preskription och verkan av preskription. Det är att notera, att förf. här inledningsvis tar upp den betydelsefulla frågan om domstolarna i allmänhet åberopa preskription i första hand i stället för att materiellt ogilla ett käromål; han anser sannolikt att denna fråga bör bejakas, men uttalar sig som sig bör med viss försiktighet. Bland intrikata frågor som behandlas i avsnittet märkes spörsmålet om preskription vid s. k. komplexa rättigheter, t. ex. vid panträtt förenad med personlig fordran och vid ersättningsskyldighet på grund av underlåten uppfyllelse av en sakrättslig förpliktelse. Påpekas kan i samband därmed den egendomliga skillnad i fråga om preskriptionstidens utgångspunkt förf. synes vilja göra mellan stadigvarande och tillfälliga förvaltningsuppdrag. I förra fallet skulle tiden räknas från uppdragets upphörande, i senare fallet från dess tillkomst. Anm. känner sig ej övertygad om det riktiga häri.
På tal om preskriptionsverkan ingår förf. också på innebörden i den omdebatterade 74 § växellagen och de båda i samband därmed lanserade teorierna, valutateorien och befrielseteorien. Förf. ansluter sig härvid till den gängse ståndpunkten, att svensk praxis icke tagit bestämd ställning till någon av dessa teorier. För sin del vill anm. här tillägga, att den svenske lagstiftaren säkerligen vid den första tillkomsten av ett motsvarande stadgande inom växelrätten haft valutateorien i tankarna (anm. i SvJT 1949 s. 650); möjligen kan också det sista prejudikatet på detta område, NJA 1949 s. 670, tolkas som en eftergift däråt. — Kapitlet avslutas med avsnitt om preklusion och hävd.
Det andra kapitlet i denna bok handlar om förpliktelses förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären samt formen och verkan av sådant ingripande. Här blir det fråga framför allt om uppsägning av förpliktelser, vilket ju särskilt är aktuellt i fråga om fortlöpande prestationer, såsom vid arrende-, hyres- och arbetsavtal. I vissa fall, särskilt vid arbetsavtal, tvingas parterna aldrig att fullgöra avtalet även om de förbundit sig därtill, utan kunna frånträda detsamma, låt vara mot ersättning. Om detta, såsom beträffande arbetstagare och syssloman, allenast beror på att tvång till fullgörelse av prestationen är uteslutet, kan kontraktsbrott anses föreligga. Om återigen sådant tvång i sig skulle vara möjligt men likväl icke tillätes, såsom beträffande uppdragsgivare och arbetsgivare, kan en verklig rätt att uppsäga avtalet mot ersättning sägas föreligga. Denna rätt benämner förf. avbeställningsrätt och den ger upphov till särskilda problem i fråga om begränsning av skadan. Ytterligare beröras i kapitlet vissa arbetsrättsliga fall, där en förpliktelse kan suspenderas genom lock-out eller permittering, strejk eller permission. Slutligen återkommer förf. i detta kapitel till rätten att frånträda eller jämka en förpliktelse på grund av händelser av stor räckvidd, och i samband därmed redogöres också för innehållet i vissa force majeure-klausuler.
I arbetets sista kapitel tager förf. upp vissa fall, där förändring eller upphörande av en förpliktelse sker oberoende av parternas åtgöranden. Såsom sådana fall angivas omöjlighet, s. k. konfusion, utebliven fördel och konkurs. Konfusionen ger framför allt upphov till vissa problem i samband med förpliktelsens återupplivande. Under utebliven fördel nämner förf. t. ex. det fall, att myndighet utfärdar förbud för begagnande av lägenhet på grund av dennas beskaffenhet; i dylikt fall kunna emellertid en del rättsverkningar kvarstå. Bland fall där förpliktelser automatiskt upphöra på grund av konkurs, pekar förf. särskilt på sysslomansavtal och vissa därmed likartade avtal.
Den genomgång av arbetet anm. härmed presterat, torde ha visat vilken mångfald olika problem, förf. satt såsom sin uppgift att beröra. Arbetets skilda partier synas på det hela taget väl avvägda i förhållande till varandra och väl genomarbetade. Här och där inflickar förf. vissa stycken med mindre stil, avseende utländsk rätts ställning, vissa teoretiska utredningar eller inom doktrinen särskilt debatterade spörsmål. De synas också väl försvara sin plats. Ett särskilt register över citerade lagrum återfinnes i slutet och skall säkerligen visa sig ändamålsenligt. Om arbetets formella egenskaper i övrigt är icke annat än gott att säga; språkbehandlingen har hållits i en tilltalande kärv stil.
De anmärkningar anm. framställt, ha huvudsakligen gällt systematiken. Anm. har härvid givetvis icke varit blind för de svårigheter en författare ofta ställs inför, då han arbetat sig in i sitt ämne men sedan kan finna, att en annan uppdelning varit lämpligare. Särskilt torde sådana svårigheter ofta uppkomma, då det gäller ett så omfångsrikt systematiskt arbete som det förevarande.
Anm. vill avsluta sin recension med en hjärtlig lyckönskan till förf. för att han berikat den svenska juridiska litteraturen med ett så betydelsefullt verk som detta.