V e n d e l s   s o c k e n s   d o m b ö c k e r   1 7 3 6   — 1 7 3 7. Uppländska Domböcker utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala (IX) genom NILS EDLING och WALTER LJUSTERDAL.Uppsala 1956. Almqvist & Wiksell. 241 s. Kr. 20,00.

    I serien Uppländska domböcker, vilken utgives av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala, har utkommit en ny del, »Vendels sockens domböcker 1736—1737», som utgivits av häradshövdingen jur. dr NILS EDLING och arkivarien WALTER LJUSTERDAL. Anledningen till att utgivarna valt dessa tingsprotokoll har varit deras önskan att framlägga exempel på hur rättskipningen på landsbygden i Uppland tedde sig vid tiden omkring ikraftträdandet av 1734 års lag, vilket ju ägde rum den 1 september 1736. Orsaken till att härvid valts protokoll just från Vendels socken (tingslag) förklaras av att den enda mera sammanhängande häradsrättsdomboken, som förut ingått i serien, härrör från denna socken, nämligen från åren 1615—1645. Syftemålet har sålunda också varit att lämna forskare visst material till jämförelse mellan tiden omkring den nya lagens ikraftträdande och en period på 1600-talet inom ett och samma område. Som utgivarna framhålla, är det som att komma in i en ny värld, när man läser de nu utgivna domböckerna efter att tidigare ha tagit del av dem, som äro från ett sekel tidigare. Detta gäller även den del av de nu tryckta domböckerna, som faller i tiden före den 1 september 1736. Antalet mål och ärenden per rättegångsdag är ojämförligt mycket större, och många av dem äro av annat slag. Antalet brottmål har relativt minskat och flera grova brottmål rörande mord, dråp, annan misshandel med dödlig utgång, frihetsbrott, blodskam, hemfridsbrott och nästan också rörande tjuvnadsbrott, ha försvunnit. Dödsstraff har under de ifrågavarande åren icke ådömts i Vendel. Av ägotvister finner man blott ett fåtal och av den kamerala lösningsrättens tillämpning finnas endast ovissa spår. Däremot intaga

kravmålen — i regel några bruksägares och en kvarnägares samt Dannemoragrufvans fordringar hos bönder och andra — en framskjutande plats. Detsamma är förhållandet angående ärenden beträffande skogshushållningen å socknens allmänning samt ärenden beträffande brandstods- och skjutsväsendet och indelningsverket. Beträffande bevisningen är ju edsgärdsmannainstitutet sedan mera än en mansålder avskaffat; vanan att begära syn i fastighetstvister finns däremot kvar. Rättskipningen är fortfarande patriarkalisk. Förlikning efter en första handläggning är mycket vanlig. Protokollföringen är bredare och skrivsättet omständligare. I regel saknas numera de korthuggna, målande uttrycken i den tidigare domboken.
    Brottsligheten i Vendel var under de ifrågavarande två åren ringa. Som utgivarna påpekat, voro åtminstone de ådömda straffen lindriga. I regel var sålunda fråga om böter, endast en gång har fängelsestraff utdömts. Kroppsstraff har förekommit några gånger, nämligen i form av gatulopp, spö, ris och aga; likaså någon gång kyrkostraff. Gatuloppsstraffet var vid denna tid ställt på avskrivning, varför rätten förordnade, att detta straff, såframt det ej bekvämligen kunde verkställas, skulle utbytas mot spöstraff.
    Enligt utgivarnas uppfattning torde den rätt låga brottsligheten bero på en tillfällighet. Det nya inom rättslivet i övrigt är resultatet av en under 1600-talet successivt fortgående utveckling och icke någon följd av den nya lagen, vilken snarare är att betrakta som en sammanfattning av gällande rätt än som en nybildning.
    Vendels socken eller tingslag utgjorde vid ifrågavarande tid ett tingslag jämte tre andra inom Örbyhus härad. Detta härad bildade jämte Olands härad och Norunda härad alltsedan 1715 en gemensam domsaga. Tingslagens antal var inalles 8. Häradshövding i denna domsaga var åren 1721—1740 Adrian Valtinsson¹, vilken hade sin ämbetsbostad i Husby kungsgård i Vendels socken. Varje tingslag hade sitt tingsställe, och tre ting om året skulle hållas i varje tingslag såväl enligt äldre lag som enligt 1734 års lag. Häradshövdingen fick vissa delar av året vistas på resande fot, vilket framgår av följande redogörelse av utgivarna:

    »Valtinssons tingsresor vintern 1736 började med ett ting i Film och Dannemora torsdagen den 8 januari. Tinget pågick t. o. m. den 10. Den 11 januari var söndag. Därefter hölls ting i Oland den 12—15 januari. Nästa ting stod i Norunda den 20—24 januari. Sedan följde tinget i Vendel den 26—29 januari. Redan nästa dag, den 30 januari, började så ting i Tierp, vilket varade t. o. m. den 3 februari med uppehåll likväl för den 1 februari, som var söndag. Den 5—7 februari höll Valtinsson ting i Älvkarleby, den 9—11 i Västland samt den 12—14 i Lövsta. Man finner således, att Valtinsson under 5 1/2 veckor höll 29 tingsdagar fördelade på 8 tingsplatser, en ganska avsevärd arbetsprestation. Resan gick medsols och skedde utan avbrott frånsett uppehållet mellan torsdagen den 15 och tisdagen den 20 januari. Då medhanns ett besök på kansliet i Husby, varifrån Valtinsson den 17 och 19 utfärdade flere stämningar.»

    Under sommartinget 1736 gjorde häradshövding Valtinsson en motsvarande tingsresa under tiden 3/5—9/6. Under 5 1/2 veckor höll han ting under 28 tingsdagar på de åtta tingsplatserna. Hösttingsresan pågick likaledes medsols från och med den 6 september till den 16 okto-

 

    ¹ J. E. ALMQUIST, Lagsagor och domsagor i Sverige, I, Sthm 1954, s. 88.

ber, d. v. s. 29 tingsdagar på 7 veckor. Därjämte förrättade han en häradssyn och ett extra ting.
    Beträffande tingsstället i Vendel ha utgivarna i inledningen gjort en intressant utredning. Enligt källornas växlande uppgifter höllos tingen därstädes »å rättan tingsstad vid Vendels kyrka» eller »å vanligt tingsställe uti Karby by». Denna by ligger ett stycke söder om Vendels kyrka och prästgård och är skild från dem av Allerbäcke by. Frågan är nu, om med de återgivna uttrycken avsetts ett och samma tingsställe eller icke. På en 1712 upprättad karta över Vendels prästgård finnes upptagen en »Tingstufua» med stall belägen omedelbart söder om kyrkan när kyrkogårdsmuren, den s. k. bogårdsmuren, och på mark som enligt kartan tillhörde prästgården. En annan karta, uppgjord 1720 vid arealavmätning av bl. a. Allerbäcke hemman, utvisar, att detta i norr gränsar mot »Prästgårdens ägor» på vilka också finnes en »sockenstuga» strax söder om kyrkan. Att det är denna byggnad, »tingsstufuan» eller »sockenstugan», som avses med uttrycken »Vendels sockenstuga» och »tingsstället vid Vendels kyrka» är man benägen att tro. En undersökning av de utfärdade stämningarna ger här vägledande upplysningar. Dessa innehålla, att tingen komme att hållas »vid Vendels kyrka eller i Karby by». Denna alternativa formulering utvisar ju tydligt att man skilde på dessa platser.
    Intressanta upplysningar innehålla domböckerna beträffande den i allmänhet oklara frågan, huru nämndemansval tillgått före de lagfästa bestämmelserna i KF den 18 december 1823. Praxis i domsagan synes ha varit växlande. Ibland har en »tolfman» utsetts vid tinget, ibland har rätten kompletterat sig själv, och någon gång kan nämnden ensam ha varit den beslutande.
    En bouppteckning från 1737 efter nämndemannen Anders Andersson i Tosarbo upptager Peter Abrahamssons kända utgåva av Kristoffers landslag med Dryssels register. Trots detta är det icke säkert, att alla nämndemännen ännu kunde läsa. Vid mantalsskrivningen vid samma tid har sålunda åtminstone en nämndeman tecknat sin underskrift allenast med bomärke.
    Av särskilt intresse är att finna, att uppläsning av nyutkomma författningar, sedan gudstjänst hållits och tingsfrid pålysts, alltjämt ägde rum. I 1687 års landshövdingeinstruktion påbjöds sålunda att efter som allmogen uti ett och annat mål förser sig av okunnighet om utfärdade kongl. stadgar och förordningar, som dem till efterrättelse författade äro, ålåge det landshövdingen att tillse att icke allenast vid tingen utan också i kyrkorna, vederbörliga författningar, åtminstone en gång årligen, blevo uppläste och menigheten kunnoge. I kunglig resolution den 17 september 1723 på allmogens besvär ålades de rättssökande att komma tillstädes första dagen av tingen bl. a. för att åhöra uppläsandet. Denna anvisning upprepades sedan i den nya lagens rättegångsbalk kap. 2 § 3. I Vendels tingslag synes detta städse ha efterkommits. Författningarna upplästes ibland vid de olika tingen under hela tingsresan, men ibland varierades uppläsningen från det ena tingslaget till det andra. Uppläsning skedde emellertid för varje ting blott å första rättegångsdagen i varje tingslag. På sommartinget 1734 upplästes i alla tingslagen 1734 års skogsordning samt därjämte i Norunda, Tierp och Västland vad 11

kap. BB innehöll om dem, som brukar gossar till vallgång. I Lövsta tingslag uppe vid kusten däremot upplästes de kapitel ur nya MB, som handla om strandade fartyg m. m. »Välsignelsen av kusten» fick alltså bärgas endast inom lagens råmärken.
    En eller annan gång erinra domböckerna ännu om åldriga förhållanden. Enligt kungl. stadgan den 29 augusti 1664 p. 15 ålåg skyldigheten att deltaga i skallgång efter björn och varg alla dem, »som bo i landet och ha ko och so». På vårtinget 1736 invände i ett sådant mål en av svarandena, en sockenskomakare, att han blott hade en ko (!), och han frikändes därför.
    Inom fastighetsrätten innehåller den nyutgivna delen vissa rättsfall av särskilt intresse. På vintertinget 1736 ingav sålunda Anders Olsson i Mälbo till framtida säkerhet ett av Konung Johan III år 1584 utfärdat s. k. bördsrättsbrev på hemmanet Mälbo nr 1, vilket i äldre jordeböcker också redovisas som »arv och eget».
    Det framgår av domboken att uppbud meddelades även på gravplatserna i Vendels kyrka. Häradshövding Valtinsson erhöll sålunda själv uppbud på en murad grav i mittgången av kyrkan.
    Särskilt intresse erbjuder en ansökan om inteckning i lös egendom vid vintertinget 1736, så lydande:

    »Noch praesenterades till intechning en förtechning på en hop persedlar af creatur och redskap, som blifwet opskrefne och antechnade hoos fölliande frällsse bönder och torpare för skuld till Leufsta bruuk, hwilcken förtechning uplästes och war underskrifwen af tollfmannen Anders Andersson i Libberbo den 16 januarii 1736, nemblingen:»— — —

    Enligt K.F. om inteckningar år 1730 resolverade tingsrätten, att ansökningen skulle med debitorerne communiceras, varefter rätten skulle närmare utlåta sig över ansökningen. Enligt lagkommitténs förslag till jordabalk 1695 kunde inteckning vinnas i all gäldenärens egendom, fast eller lös, och detta utan dennes medgivande. på grund av en blott förskrivning eller av gäldenären underskriven räkning. Detta förslag anses ha sin motsvarighet i gällande praxis. Enligt 1730 års förordning stadgades däremot, att de inteckningar, som därefter skedde, ej skulle medföra förmånsrätt annat än i gäldenärens fasta egendom. Det är sålunda tveksamt, om inteckning därefter överhuvud kunde ske i lös egendom (jfr inl. s. 34 och där anf. litt.). Tyvärr återkom ärendet varken under år 1736 eller 1737.
    Utfärdandet av gravationsbevis förekom vid denna tid givetvis icke ofta men i så fall synes ett omständligt förfarande ha varit nödvändigt .Enligt förordningar av 1665 och 1668 skulle »inprotokollering» av hypotek ske i domböckerna och icke i särskilda protokoll. Föreskrift om registrering av sådana protokolleringar fanns emellertid ej. Vid utfärdandet av gravationsbevis måste det därför ha varit nödvändigt att granska själva domböckerna vid de domarkanslin, där privata register icke blivit förda.
    En viss dramatik vilar över trumpetaren, äreborne och konsterfarne Johan Åkermans i Åhl andra vigsel. På bröllopsdagen förelades han nämligen att underskriva ett avvittringsinstrument med barnen i första äktenskapet. Handlingen skulle först »blifwit honom praesenterad samma dag nyss föruth, när han skulle wigas med sin nu warande hustru,

då både kyrckioherden i församblingen och gästerna woro ankomne till bröllopet, så att om det då intet skiedt, hade herr kyrckioherden och dee gådt bort, uthan att någon copulation blifwit af, honom till stoor skada, skam och nesa, hwilcket inspectoren Wallman med honom således besannade och widgick, att föreningen blef Åkerman till underskrifft praesenterad så som han sagdt, och att wigseln kommit till att studza den gången, om han intet på det sättet, hade afwittrat sina barn med förra gifftet,» — — — —
    Anmärkningsvärt nog innehåller utgåvan inga rättsfall, ägnade att belysa övergången från den gamla landslagen till 1734 års lag. Det viktigaste källmaterialet härutinnan kan väl i allmänhet icke förväntas i någon större utsträckning i en och samma underrättsdombok. Hovrätternas och Justitierevisionens arkiv erbjuder härutinnan säkerligen material av synnerligt intresse. Man frågar sig om detta möjligen från hela Uppland icke skulle kunna vara av den omfattningen, att det skulle kunna tryckas i en ny del av denna serie. Det nya bandet är liksom de tidigare försett med rättshistorisk kommentar samt person- och sakregister. Utgivarna äro att lyckönska till detta nya bidrag i den rättshistoriska domboksserie, som intager ett hedersrum bland våra tryckta rättshistoriska källor.

Gerhard Hafström