410 HJALMAR KARLGRENDas deutsche Privatrecht in der Mitte des 20. Jahrhunderts. Festschrift für HEINRICH LEHMANN. Bd I—II. Berlin 1956. Walter de Gruyter. 944 s.

    Förestående festskrift för den berömde tyske rättsvetenskapsmannen, på hans 80-årsdag, innehåller ett stort antal bidrag inom skilda rättsdiscipliner: allmän rättslära, civilrätt, internationell privaträtt, arbetsrätt, processrätt m. m. Det är ock en sällsynt mångsidig forskare som hyllas. Hans insatser ha varit betydande.
    Åtskilliga av bidragen äro av intresse även för svenska läsare, medan andra — och särskilt de icke fåtaliga som behandla konstruktionsspörsmål — ha ett från vår synpunkt mindre givande innehåll.
    Kölnprofessorn GOTTHARD BOHNE skriver om »Naturrecht und Gerechtigkeit». Han anstränger sig som så många andra att även för nutida rätts del i viss mån försvara naturrätten. Synnerligen övertygande äro hans utläggningar knappast. En roll spelar bl. a. talet om »människovärde». Som bekant har även hos oss detta ohöljt naturrättsliga och metafysiska begrepp på senare tid kommit till heders i lagstiftningen (straffverkställighetslagen).
    En mycket fängslande studie ägnas ämnet »Recht und Ritus». Författare är BERNHARD REHFELDT, även han professor i Köln. Studien angives vara en fri översättning av ett föredrag, som hållits i Lund, Uppsala och Stockholm i mars och april 1955. Viss kritik ägnas Hägerströms uppfattningar på området, med mycket anslående argument. Att romarrätten skulle givit uttryck för »magi» i den omfattning Hägerström hävdade vill Rehfeldt icke vara med om. Vad som utvecklas gör på läsaren som sagt starkt intryck. Förf. hyser emellertid, helt naturligt, stor beundran för Hägerström, denne som det heter »universale» skarpsinnige nykantian och hänsynslöse tänkare.
    Av de bidrag som hänföra sig till mera konkreta ämnen skall här blott anmärkas en uppsats behandlande det internationellt processrättsliga spörsmålet om inhemsk myndighets (domstols eller som i Tyskland administrativ myndighets) behörighet att till prövning upptaga frågan om vårdnaden av utländska barn, i synnerhet vid skillnad i föräldrarnas äktenskap. Den har till författare professor GUNTHER BEITZKE i Göttingen. Man kunde tycka att nämnda behörighetsfråga ej skulle behöva bereda större svårigheter: har det utländska barnet sitt hemvist i domstolslandet, borde väl domstolen utan vidare vara behörig (jfr i svensk rättspraxis NJA 1956 s. 337). Som förf. påvisar är dock saken ingalunda så enkel. Tysk rättspraxis har härvidlag, upplyses det, varit vacklande. Bland annat kan man fråga sig, hur en utländsk skillnadsdoms eventuella rättskraft må inverka i sammanhanget, om vårdnaden där reglerats. — Vad det materiella bedömandet angår framhåller förf., att i Tyskland länge rått tvekan om vilken rättsordning som i vårdnadshänseende bör vara bestämmande: skillnadsstatutet eller barnets statut (= i första hand faderns nationella statut, på grund av särskilt tyskt lagstadgande). Enligt färsk rättstillämpning anses det senare alternativet vara det riktiga (ERZ 162 s. 329). För svensk rätts del kan detta spörsmål ännu icke sägas vara definitivt avgjort, om man bortser från vad som gäller i förhållandet de nordiska länderna emellan, se dels

ANM. AV FESTSCHRIFT FUR HEINRICH LEHMANN 4118 § i 1931 års hithörande förordning, jfr NJA 1952 s. 471 och härom SvJT 1956 s. 404, dels HULTS inträngande och med beundransvärd skicklighet utförda analyser i ämnet (Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt, 1943, särskilt s. 94 ff.).

Hjalmar Karlgren