FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Straffbarheten för culpösa gärningar i farliga yrken
Frågan om tryggande av säkerheten inom farliga yrken har upprepade gånger varit föremål för överväganden i lagstiftningen. Senast har så skett i ett nyligen av 1951 års oljeutredning avgivet betänkande (SOU 1956: 50). Det framhålles där (s. 79) att det måste stå klart att någon absolut säkerhet i fråga om hantering av farliga varor inte kan vinnas — för så vitt man inte helt avstår från dessa varor. Den säkerhet som med tillhjälp av lagstiftningen kan uppnås är m. a. o. allenast relativ och därmed är man inne på nödvändigheten att ta i betraktande olika faktorer. Utredningen går sedermera över till det avvägningsproblem — de tekniska kraven contra de ekonomiska hänsynen — som kommer i betraktande särskilt när det gäller nya anläggningar t. ex. för oljelagring eller oljeraffinaderier.
Emellertid griper ifrågavarande betraktelsesätt över även på ett annat område, nämligen när det gäller att i teori och rättspraxis utforma begreppet »oaktsamhet» vid hantering av farliga varor. Denna begreppsbildning är av betydelse närmast för det specialstraffrättsliga område, där man återfinner straffbuden för ett eftersättande av de i säkerhetslagstiftningen meddelade föreskrifterna. Men oaktsamhetsbegreppet är också av betydelse för bedömande av straffbarheten av vissa handlingar enligt den allmänna strafflagen (SL). Man har ju nämligen ett allmänt hållet straffbud i SL 19: 5, där s. k. allmänfarlig vårdslöshet kriminaliserats. Här skall icke närmare behandlas den invecklade frågan om konkurrens mellan säkerhetslagstiftningens straffbestämmelser och straffbudet i SL 19: 5.1 Däremot kan det finnas skäl ägna närmare uppmärksamhet åt innebörden av begreppet »oaktsamhet», som är avgrundläggande betydelse för uppdragande av gränserna för straffbarheten i här avsedda fall.
Vid bedömande av en handlings brottslighet har man som bekant enligt allmänna straffrättsliga grunder att försöka i första hand klargöra, huruvida straffbudet omfattar allenast uppsåtlig gärning eller därjämte även handling som skett av oaktsamhet. I andra hand kommer spörsmålet huruvida i det föreliggande fallet gärningsmannen handlat med uppsåt, resp. oaktsamhet.
Här skall — såsom redan antytts — allenast behandlas frågan om den grad av oaktsamhet som bör föreligga för att straffbarhet skall kunna anses vara för handen. Frågan om utförande i lagtext av ifrågakommande allmänna straffrättsliga begrepp har upptagits bl. a. av 1916 års strafflagskommission i dess förslag till strafflag, allmänna delen (SOU 1923: 9). I förslagets 3 kap. 3 § föreslogs följande bestämmelse:
»Med oaktsamhet förstås i denna lag, att gärningsmannen utan uppsåt åstadkommit gärningen genom att brista i den aktsamhet om allmänt eller
enskilt intresse, som med hänsyn till hans ställning och övriga vid gärningen föreliggande omständigheter bort av honom iakttagas.»
I motiveringen (s. 136) till den ifrågasatta föreskriften yttrade kommissionen följande:
»Den i stadgandet givna definitionen på oaktsamhet innebär, att, om vid en gärning i något avseende icke blivit uppfyllt vad som fordras för uppsåt, oaktsamhet föreligger, därest gärningsmannen i berörda avseende brustit i skyldig aktsamhet om annans rätt. Oaktsamheten kan således avse vilket som helst moment i brottets objektiva innehåll: den brottsliga verkan, förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, eller annan omständighet, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror. Av det nu sagda följer även, att oaktsamhet icke uteslutes därav, att gärningsmannen icke insett gärningens straffbarhet eller rättstridighet.
Har den handlande ådagalagt skyldig aktsamhet, men skada ändå följt, är den åstadkommen av våda eller 'händelse'. Under detta begrepp falla således icke allenast rena händelser, som ej kunnat undvikas. Det omfattar även sådana fall, i vilka skadan visserligen kunnat förutses såsom möjlig, men likväl en normalt aktsam person icke bort på grund av risken för densammas inträffande av hålla sig från handlingens företagande. Detta kan sägas hava kommit till uttryck i vår gällande strafflags 5 kap. 12 §, då där talas om 'händelse, som prövas hava mera av våda än av vållande timat'. Enligt nyssnämnda lagrum är dylik händelse straffri.»
Sedermera har frågan om oaktsamhetsbegreppet upptagits av straffrättskommittén i dess förslag till Brottsbalk (SOU 1953:14). Till den utredning i frågan som där finns blir tillfälle att i det följande återkomma.
Såsom av det citerade yttrandet framgår föreligger oaktsamhet så snart gärningsmannen »brustit i skyldig aktsamhet» om annans rätt. Härvid skall hänsyn tagas bl. a. till hans ställning. När det gäller ett handlande inom sådana yrken, som måste betecknas såsom farliga, kan det göras gällande, att den handlande just med hänsyn till förhandenvaron av denna farlighet har att iakttaga alldeles särskild försiktighet. Han har m. a. o. att för sig i fantasien göra upp de verkningar i olika hänseenden som hans handlande kan medföra och därvid kommer just den sakkunskap han förfogar över att bereda honom tillfälle att i sin föreställningsvärld framkalla en bild av olika tänkbara händelseförlopp som hans handling kan utlösa.
En bristfällig bedömning av de ifrågakommande riskerna kan nu bero antingen på att han överhuvudtaget icke tänkt på att hans handlande kunnat framkalla den inträdda effekten, eller på att han väl föreställt sig denna effekt såsom liggande inom möjligheternas ram men dock ansett den så osannolik att han ansett sig icke behöva ta någon hänsyn till denna risk.
Sistnämnda fall kan just i de farliga yrkena komma att bereda svårigheter vid bedömningen. Här har den handlande väl varit medveten om risken av effekten men underskattat dennas sannolikhet. Av strafflagskommissionens motivering får man härvid den vägledningen att frågan, om oaktsamhet föreligger eller ej, beror på huruvida en normalt aktsam person bort eller icke bort på grund av berörda risk avhålla sig från handlingens företagande. Härvid ligger det för juristen nära tillhands att just i de farliga yrkena ställa kraven på normal aktsamhet ganska högt. Man resonerar som så att när det gäller t. ex. verksamheten i ett oljeraffinaderi eller en sprängämnesfabrik bör en arbetsle-
dare vara speciellt försiktig. Redan den omständigheten att effekten verkligen inträtt kan sägas presumera att ett icke normalt underskattande av risken och därmed straffbar oaktsamhet föreligger.
Emellertid måste emot en sådan bedömning vägas en annan synpunkt, som för ett juridiskt betraktelsesätt möjligen kan verka något främmande, nämligen att redan verksamheten i och för sig inom ett farligt yrke är så pass riskfylld att man ej rimligen kan begära att en handling skall underlåtas eller speciella försiktighetsmått vidtagas blott därför, att man överhuvudtaget kunnat räkna med möjligheten av effektens inträde. En i fråga om de tänkbara riskerna mycket fantasifull ingenjör, som därtill vore till ytterlighet samvetsgrann, skulle säkerligen icke komma ur fläcken, om han vid varje sitt handlande läte hejda sig av ett omsorgsfullt övervägande av alla de tänkbara riskerna. Hans verksamhetssektion skulle bli en olämplig »flaskhals» i produktionen och han skulle sannolikt mycket snart av verksledningen få veta att han icke lämpade sig för sin tjänst. Man måste m. a. o., hur underligt det än kan låta, ge ett visst avkall på oaktsamhetsbegreppet just i de farliga yrkena.
Vid bedömande av hithörande spörsmål måste man ur straffpreventiv synpunkt fråga sig om straffet i nu avsedda fall har någon uppgift att fylla. Straffet skall ju rikta sig mot den felandes samhällsfarliga viljeinriktning, men i de fall, som nu åsyftas, är ju — såsom av det föregående framgår — inte frågan om någon dylik samhällsvådlig vilja, som tar sig uttryck i en viss handling, utan fråga om en handling som ingår som ett normalt led i en i och för sig farlig verksamhet. Vid oaktsamhetsbegreppets juridiska utformning är alltså att observera också farlighetsgraden av olika verksamheter. När man har att göra med en i hög grad farlig verksamhet, rör man sig på ett s. a. s. ur farlighetssynpunkt högre plan än när det gäller annan mindre farlig verksamhet. I t. ex. en produktion tillhörande den förra gruppen måste vissa farliga handlingar reguljärt företagas för att produktionen överhuvudtaget skall kunna äga rum. I själva verksamheten ingår ett s. a. s. »normalt risktagande» såsom en nödvändig etapp i produktionen. Företagande av handlingen kan då icke betecknas såsom oaktsamhet, om det t. ex. i ett fall på 10 000 utlöser den skadliga effekten på grund av tillstötande olyckliga omständigheter. Det kan då — även om den handlande haft klart för sig att denna risk förefanns — icke vara rimligt att beteckna handlingen såsom oaktsamhet och straffa den som händelsevis vid olyckstillfället hade att företaga handlingen eller leda och övervaka denna sektor av den farliga verksamheten.2
Av det sagda följer, att en och samma handling kan juridiskt bedömas olika allt efter den verksamhet i vilken den företages. För den som i en i och för sig mindre farlig verksamhet vidtager en viss åtgärd kan dennas företagande betecknas såsom oaktsamhet, medan den i en mera riskbetonad rörelse icke kan klassificeras som sådan, helt enkelt där-
för, att den i den senare men i ej i den förra ingår såsom ett reguljärt led i produktionen.
I det förslag till Brottsbalk, som framlagts av straffrättskommittén (SOU 1953: 14) har i 22 kap. 1 § intagits ett stadgande, att därest oaktsamheten var »ringa» ej må dömas till straff. I motiveringen till förslaget erinrar kommittén om att redan i gällande strafflag 5 kap. 12 § är stadgat, att »för händelse som prövas mera av våda än av vållande timat» icke skall dömas till straff. Kommittén framhåller, att under denna straffrihetsregel ingår icke endast rena olyckshändelser utan även sådana fall, där den handlande, trots vanlig uppmärksamhet, förbisett möjligheten till skada eller där han visserligen insett denna möjlighet men likväl en normalt aktsam person icke skulle på grund av risken för skadans inträffande ha avhållit sig från att företaga handlingen. Dessa fall — yttrar kommittén fortsättningsvis — representerar tillsammans med fallen av ringa oaktsamhet ett gränsområde som är svårt att närmare bestämma. Kommittén framhåller vidare att fallen av ringa oaktsamhet innefattar en så ringa samhällsfarlighet att det knappast är något allmänt intresse att de beivras med straff. Stundom kan det enligt kommittén rent av framstå såsom stötande att en ringa oaktsamhet som lett till en svår effekt, t. ex. att en person dör, föranleder ett obetydligt bötesstraff.
Det synes ligga nära till hands att låta de fall som här åsyftas av handlande, som lett till den olyckliga effekten, infogas i gruppen av »ringa oaktsamhet», som enligt kommitténs förslag skall vara straffritt.
Vad som här sagts om ett positivt handlande, som lett till en viss effekt, gäller i tillämpliga delar även om underlåtenhet att handla. Även här får frågan, huruvida oaktsamhet föreligger eller ej och den olika graden av oaktsamhet, som underlåtenheten kan anses vittna om, bedömas ur synpunkten av, på vilket s. a. s. farlighetsplan själva verksamheten befinner sig. Vid en i och för sig högfarlig produktionsprocess kan underlåtenheten att vidtaga en viss åtgärd måhända anses innefatta en ganska ringa grad av oaktsamhet, medan samma försummelse icke kan anses såsom ursäktlig, i fall den föreligger i en mindre farlig rörelse.
Just när fråga är om underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd, kommer i de praktiska fallen ej sällan även moment av subjektiv art att göra sig gällande, som kommer det föreliggande komplexet av handlingar och underlåtenhet att handla att framstå som är mer svårbedömbart. I en kritisk situation kan måhända ofta blott ett ögonblick stå den ifrågavarande personen till buds för att bestämma sitt handlingssätt. Naturligt är att han råkar i panik inför möjligheten, att en katastrof kan inträffa. Man kommer då över till bedömningen av tillräkneligheten hos personen i fråga för sitt handlande eller sin underlåtenhet. Detta problem om minskande eller upphävande av straffbarheten för den som handlar under vad som gemenligen kallas panik skall här icke närmare penetreras. Det må endast erinras om att gällande strafflag 5 kap. 5 och 6 §§ innehåller stadganden om straffrihet eller straffminskning på sådan grund. I den förra paragrafens andra stycke talas om någon som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är »från sina sinnens bruk» — vilket kan sägas om fall av höggradig skräckslagenhet eller panik. För gärning som någon begår i det tillstån-
det må straff ej ådömas. Och i 5 kap. 6 § sägs, att straffet må nedsättas under det lägsta straff, som för gärningen är stadgat, för gärning, som begåtts av någon, vilkens själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §.3
S. Matz