FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET 

 

    Tolkningen av 10 kap. 11 § strafflagen

    Det i 10 kap. 11 § SL angivna brottet främjande av flykt hänför sig till en situation där någon är anhållen, häktad eller fånge eller eljestför annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad sin frihet. Kärnan av den personkrets som det här gäller får nog anses utgöras avdem som äro fångar, d. v. s. som undergå frihetsstraff. Härtill anslutas de som äro anhållna eller häktade, alltså personer som äro föremål för straffprocessuella frihetsberövanden. I en brottsutredning ochdärpå följande straffprocess har man en serie ingripanden mot denmisstänkte (eller dömde) vilka innebära inskränkningar i hans rörelsefrihet: gripande, anhållande, häktning och straffverkställighet. Gripandet är — liksom anhållande och häktning — reglerat genom 24kap. i nya RB. För avgränsningen av personkretsen i 10 kap. 11 § SLmåste de genom 24 kap. RB reglerade straffprocessuella tvångsåtgärderna spela en central roll. Därutöver uppkommer frågan i vad månpersoner, som icke äro föremål för sådana tvångsåtgärder (eller straffverkställighet), likväl kunna anses vara berövade friheten på sådantsätt att 10 kap. 11 § SL är tillämplig.
    Eftersom 10 kap. 11 § SL är av yngre datum än RB måste man utgåfrån att med häktning i 10: 11 SL i första hand avses sådan häktningsom regleras av 24 kap. RB. Med häktning enligt RB bör man rimligenlikställa häktning som sker enligt bestämmelserna i 1885 års lag angående lösdrivares behandling eller i 1913 års lag angående utlämningav förbrytare. Detsamma bör gälla om häktning jämlikt 50 § lagenom socialhjälp. I åtskilliga lagrum föreskrives att någon kan hållasi häkte för att på så sätt tvingas att fullgöra någon prestation i rättsordningens tjänst (RB 15: 2 och 36: 21; KL 94 §; 1921 års lag om utmätningsed 8 § och UL 187 §). Den som stör ordningen vid rättenssammanträde kan också tagas i häkte (RB 5:9). I dessa fall är det fråga om så pass ingripande och långvariga inskränkningar i vederbörandes frihet att man måste anse att vederbörande är berövad friheten och att 10: 11 SL alltså kan bli tillämplig. Det är likväl icke fråga om häktning enligt 24 kap. RB och tillämpningen av 10: 11 SL får ske med stöd av orden »eljest berövad friheten».
    Liksom beträffande häktning måste man i fråga om anhållande förutsätta att 10: 11 SL ansluter sig till 24 kap. RB. Anhållen är alltså den beträffande vilken ett anhållningsbeslut träffats och verkställts. Anhållande enligt 24 kap. RB avser att förbereda en häktning. Det skall alltid vara grundat på beslut av myndighet; i regel av åklagare men i undantagsfall av polismyndighet. Då anhållnings-myndighet fattat beslut att en för brott misstänkt person skall efterlysas eller gripas, bör ett beslut om anhållande anses föreligga även om det i beslutet inte uttryckligen anges att fråga är om anhållande. Av förarbetena till 10: 11 SL framgår klart att lagrummet hänför sig jämväl till det fall att någon anhållits för fylleri. Här är det dock inte fråga om anhållande i den mening ordet har i 24 kap. RB. En bättre beteckning är väl om-

händertagande eller förvar. Även i detta fall får tillämpningen av 10:11 SL anses ske med stöd av orden »eljest berövad friheten». Att en fyllerist, sedan han insatts i arresten, är att anse såsom föremål för frihetsberövande synes ganska klart. Däremot kan det vara tveksamthuruvida redan det faktiska omhänder-tagandet kan anses innebära att han berövas sin frihet. Skäl tala för att man här skall tillämpa sammaregler som eljest gälla vid ett faktiskt gripande. När en fyllerist omhändertas och förvaras i häkte kan det sägas att det sker för hans behöriga vårdande och inte för ordningens uppehållande (jfr 7 § i 1841 års KF emot fylleri och dryckenskap) men 10: 11 SL syftar nog inte på denna vårdform, då det talas om sjukvård.
    Gällande författningar reglera särskilda åtgärder som innebära sådana ingrepp i den personliga friheten att de mer eller mindre kunna likställas med anhållande eller häktning. Detta gäller då någon, som dömts till ungdomsfängelse, är tagen i förvar i avbidan på straffverkställighet (RP 19 §). Övervakning enligt 24: 3 RB kan, i synnerhet om den misstänkte är intagen på anstalt, anordnas i sådan form att ett verkligt frihetsberövande måste anses föreligga. (Jfr 26 § i 1947 årsförundersökningskungörelse.) I samband med undersökning rörande brott kan svensk konsul i vissa fall fatta beslut om åtgärd, vilken är att jämställa med anhållande (i författningen kallas åtgärden förvar; § 50 i 1928 års KF ang. beskickningar och konsulat). Då någon av besättningen eller passagerarna å fartyg begått brott äger fartygsbefälhavaren i vissa fall rätt att besluta och verkställa anhållande (61 § sjömanslagen och 170 § sjölagen; även här tala författningarna om förvar). I dessa senare fall torde man regelmässigt få anse att ett frihetsberövande föreligger.
    På det militära området finns ett särskilt tvångsmedel, kallat förvarsarrest, vilket fyller ungefär samma straffprocessuella funktioner som anhållande och häktning enligt 24 kap. (och 25: 9) RB. Bestämmelser härom finnas i 30 § militära rättegångslagen. Den som är arresterad enligt dessa bestämmelser är att jämställa med anhållen eller, sedan rätten beslutat att arresten skall bestå, med häktad. Han måste således anses vara berövad friheten, vare sig han förvaras i militärhäkte eller i annan förvaringslokal.
    Genom uttryckliga författningsbestämmelser regleras ytterligare ett straffprocessuellt tvångsmedel, nämligen gripande. Bestämmelser härom finnas i 24: 7 3 st. och 24:8 RB samt 29 § militära rättegångs-lagen. (Härtill ansluta sig vissa stadganden i speciella författningar; SFS 1948: 561 och 562 samt 1949: 29.) Gripande, vilket är att betrakta såsom förberedelse till anhållande eller häktning, kan vara grundat på beslut om sådan åtgärd. Det kan emellertid också vara en självständig tvångsåtgärd, vilken icke är grundad på något föregående beslut av myndighet. För gripande får användas det våld som erfordras. Gripande såsom självständig tvångsåtgärd kan äga rum genom polisman, då denne finner skäl till anhållande föreligga men anser sig icke utan fara kunna avvakta ett anhållningsbeslut. Vidare kan ett sådant gripande utföras av vem som helst, då någon som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, träffas på bar gärning eller flyende fot.
    Med hänsyn till avfattningen av 24 kap. RB hade det varit na-

turligt om man i 10:11 SL hade, vid sidan av anhållen och häktad, nämnt den som är gripen såsom misstänkt för brott. Så har emellertid inte skett och det beror därför på en tolkning av orden »eljest berövadfriheten» huruvida de för brott gripna falla in under lagrummet eller inte. I de fall då gripandet innebär att ett efterlysnings-, anhållnings eller häktningsbeslut verkställes, måste otvivelaktigt straffbestämmelsen bli tillämplig. Det gripande varom här är fråga ingår såsom ett led i beivrandet av brott; det avser att säkerställa utredning om brottet samt dom och straff. Det finns ett praktiskt behov av att kunna tillämpå 10:11 SL så snart ett lagligt sådant gripande ägt rum. Det kan därför anses motiverat att situationen anses komma in under 10: 11 SL så snart ett faktiskt gripande skett. Den som blivit gripen enligt de nu aktuella lagreglerna bör alltså anses vara berövad sin frihet. Den här intagna ståndpunkten är dock något tveksam. Sålunda framhöll straffrättskommittén att under 10: 11 SL höra sådana som av statens straffprocessuella organ gripits såsom misstänkta för brott, vare sig de förklarats anhållna eller häktade eller ej. Då någon gripits av järnvägs- eller verkspersonal eller av vilken vanlig medborgare som helst, kan man knappast tala om gripande genom något statens straffprocessuella organ. Vid remissen till lagrådet talade departementschefen om personer som omhändertagits i samband med en brottsutredning samt sådana som av motsvarande anledningar berövats friheten genom myndighets beslut. I de nyss angivna fallen kan man väl inte heller tala om något beslut av myndighet. Man kan möjligen säga att just genom författningsbestämmelserna om rätt till gripande erhåller vederbörande en viss behörighet såsom myndighet eller straffprocessuellt organ, men detta förefaller att vara alltför konstruerat. Häremot kan också invändas att då gripandet sker genom en civilperson eller en icke uniformsklädd tjänsteman, vilken icke kan åberopa något beslut av myndighet, det för en utomstående knappast med tillräckligtydlighet framgår, att här gäller det ett frihetsberövande som vid straffansvar måste respekteras.
    I dagligt tal och även i lagtext användes ordet gripa utan att därmed avses sådant gripande som regleras av 24: 7 RB (jfr SL 5: 10 och 15: 10). En person kan lagligen gripas och kvarhållas i åtskilliga fall som inte höra hemma under reglerna i 24 kap. RB. Även här är det fråga om tvångsåtgärder som innebära ingrepp i den enskildes rörelsefrihet. Huruvida ett verkligt frihetsberövande skall anses föreligga eller icke beror väl främst på ingripandets varaktighet. Om kvarhållandet inte är tillfälligt utan utsträckes över flera timmar, och i synnerhet om den gripne insättes i arrest eller liknande förvaringslokal, synes man böra betrakta den gripne såsom berövad sin frihet. Därmedär det dock inte klart att 10: 11 SL blir tillämplig eftersom detta lagrum har ett undantag för dem som berövats sin frihet för sjukvård eller skyddsuppfostran. De faktiska gripanden och kvarhållanden, som här diskuteras, utgöra i regel förberedelser till planerade fortsatta åtgärder. Då den planerade åtgärden faller inom området för sjukvård och skydddsuppfostran, får man väl anse att jämväl det provisoriska frihetsberövandet faller utom området för 10: 11 SL. Vissa svårigheter att tolka sistnämnda lagrum kvarstå dock, exempelvis då kvarhållandet beror på att den gripnes identitet ännu icke blivit fastställd.

    Inom fångvården och inom förvaltningsprocessen förekomma frihetsberövanden vilka starkt påminna om anhållande eller häktning inom straffprocessen; i regel talas om förvar. (Se 17 § lagen om ungdomsfängelse, 12 § lagen om förvaring och internering, 16 § lagen om villkorlig frigivning, 6 § lagen om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering, 35 och 36 §§ utlänningslagen.) Det är här fråga om effektiva frihetsberövanden vilka dessutom kunna bli ganska långvariga, varför 10: 11 SL otvivelaktigt måste bli tilllämplig. Föreskrifter om omhändertagande och förvar finnas även i andra lagar (exempelvis 31 och 35 §§ barnavårdslagen, 21 och 25 §§ lagen om nykterhetsvård). Dessa omhändertaganden kunna ske på sådant sätt och vara så länge att man kan tala om ett verkligt frihetsberövande. Enligt vanligt språkbruk kan det nog sägas att vederbörande är berövad friheten för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran. Det är nämligen uppenbart att skydd för allmän ordning och säkerhet ofta är ett väsentligt syfte med omhändertagandet. Av förarbetena framgår dock klart dels att alkoholistvård betraktats såsom sjukvård och dels att dessa omhändertaganden icke skola hänföras under 10: 11 SL. Lagstiftarens mening är tydligen att, då omhändertagandet tjänar flera olika syften, 10: 11 SL skall vara utesluten så snart tillgodoseendet av ett sådant vårdbehov som anges i lagrummet ingår bland dessa. Beträffande rymningshjälp åt någon som intagits i sinnessjukhus eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare finnas specialbestämmelser (54 § sinnessjuklagen, 68 § lagen om nykterhetsvård; jfr även 74 § barnavårdslagen). Den som kvarhålles å arbetshem (44 § lagen om socialhjälp) torde icke vara berövad friheten.
    Utöver de klara frihetsberövandena reglerar rättegångsbalken vissa andra straffprocessuella tvångsåtgärder såsom hämtning till förhör samt medtagande till förhör och kvarhållande för förhör (RB 23: 7, 8 och 9 samt 24:23). Vidare finnas bestämmelser om hämtning till rätten av tilltalad, annan part samt vittne. Våld får användas för åtgärdens genomförande och det är uppenbarligen fråga om en viss inskränkning i vederbörandes rörelsefrihet. Det är dock tveksamt om man kan säga att han är berövad friheten på sådant sätt som förutsättes i 10: 11 SL. Detta sammanhänger därmed att han kan frivilligt fullgöra vad man önskar av honom. Hotet om våld har kanske den önskade effekten och ytterligare ingrepp erfordras ej. Då någon kvarhålles för förhör under flera timmar kan man möjligen anse att han verkligen är berövad friheten, särskilt om han är ställd under effektiv bevakning, förvarad å polisstation eller dylikt. Motsvarande gäller då någon, som hämtats, i avvaktan på inställelse eller under trans-port hålles inspärrad eller under bevakning på ungefär samma sätt som en anhållen. Å andra sidan är det klart att en rent tillfällig våldsanvändning icke är att betrakta såsom ett frihetsberövande. Det är svårt att ange var gränsen för tillämpningen av 10: 11 SL här går. Man kan kanske säga att frihetsinskränk-ningen skall närma sig den som föreligger vid anhållande samt att den yttre situationen skall utvisa att vederbörande är berövad sin rörelsefrihet.
    Hämtning till förhör, till undersökning, till tjänstgöring, till inställelse å viss plats, till vistelse å angiven ort och dylikt förekommer en-

ligt en mängd olika författningar. Även då fråga är om straffverkställighet kan själva verkställighetsstadiet föregås av hämtning såsom en exekutiv åtgärd. Syftet med en hämtning är en förflyttning, men hämtningen innefattar regelmässigt även ett faktiskt gripande samt ett kvarhållande. Även i dessa fall kan kvarhållan-det bli så långvarigt att man måste anse att vederbörande är berövad sin frihet. Vad som förut sagts om hämtning till förhör enligt RB torde därför gälla även dessa fall. Dock måste här beaktas undantaget för frihetsberövande som sker för alkoholistvård eller annan sjukvård eller för skyddsuppfostran. Då hämtning sker på utredningsstadiet kan det påstås att syftet egentligen är processuellt. Man torde likväl böra fästa avgörande vikt vid det slutliga syftet med förfarandet; är detta att bereda vård eller uppfostran åt vederbörande själv så kan 10: 11 SL inte anses tillämplig.
    På grund av misstanke för brott kan, på sätt närmare berörts i det föregående, en person häktas eller hållas i förvar även i andra fall ände i 24 kap. RB angivna. I RB 24: 23 ingår ju också en erinran om vad som »eljest är stadgat». Från de frihetsberövanden som grundas på misstanke om brott har man att hålla isär de frihetsberövanden som avse att förebygga eller avbryta brottsliga eller ordningsstörande gärningar. Man kan i de sistnämnda fallen tala om förebyggande förvar. Hit hör fylleriförvar, oftast kallat anhållande för fylleri. Det har sin författningsmässiga grund i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap. En motsvarande föreskrift om fylleriförvar finns i 36 § militära rättegångslagen; denna föreskrift medger omhändertagande även av den som eljest stör ordningen. Tiden för sådant förebyggande förvar får ej utsträckas längre än som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet. Fylleri-förvar fortgår väl regelmässigt några timmar. Enligt uttalanden i förarbetena till 10: 11 SL utgör fylleriförvar ett sådant frihetsberövande som faller under lagrummet. Därav kan man möjligen draga den slutsatsen att andra typer av kvarhållanden också skola anses innebära verkliga frihetsberövanden därest de beträffande tiden och sättet motsvara ett fylleriförvar.
    Det är oklart i vilka fall och i vilken utsträckning en person kan tagas i förvar i förebyggande syfte, alltså för att förhindra brott eller störande av ordningen. En generell regel finns i 12 § allmänna polisinstruktionen. Om det för att upprätthålla allmän ordning är nödvändigt, har polisman att tillfälligt omhänder-taga den vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd handling, mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Den omhändertagne må hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta att störa ordningen. Vid förvaringen får den omhändertagne ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vissa motsvarande författningsbestämmelser ha givits för militär personal och för kommunikationsverken. Dylikt förebyggande förvar bör i regel vara kortvarigt men kan uppenbarligen räcka så många timmar, eller något dygn, så att man måste betrakta det som ett verkligt frihetsberövande.
    Fall då en polisman, utan stöd av myndighets föregående beslut om

efterlysning, anhållande eller häktning, äger gripa en person jämliktreglerna i 24: 7 RB såsom misstänkt för brott förekomma inte särskilt ofta. Vida vanligare är att polisman för uppehållande av allmän ordning och säkerhet nödgas använda våld mot person. Man kan här tala om ett faktiskt gripande och kvarhållande eller eventuellt avlägsnande vilket icke regleras av 24 kap. RB. Stöd för att våld får användas för uppehållande av allmän ordning och säkerhet finns i 11 § allmänna polisinstruktionen. Våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt. Vid val mellan olika former av våld skall användas det lindrigaste som kan leda till det avsedda resultatet. Våldf år ej brukas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. I dessa fall torde det endast bli fråga om tillfälligt användande av våld, exempelvis för att avlägsna en rattfyllerist från bilen, för att hindra tillträde till en brotts- eller olycksplats, för att avvisa någon från offentlig tillställning, för att förebygga folksamling då en fyllerist omhändertas eller dylikt. Även om en polisman i en sådan situation fasttager en person på ungefär samma sätt som vid gripande enligt 24: 7 RB torde man inte kunna påstå att vederbörande är berövad sin frihet, och 10:11 SL skulle därför inte bli tillämplig om någon försöker att fritaga den fasttagne.
    I åtskilliga fall, då det i 10: 11 SL beskrivna brottet främjande av flykt eller försök därtill inte föreligger på den grund att vederbörande ej var berövad friheten, kan i stället 10: 1 SL vara att tillämpa om våld använts mot tjänsteman. Då det inte kommit till våld mot tjänsteman kan gärningen vara att bedöma såsom våldsamt motstånd enligt 10:4 SL. Straffbestämmelsen i 10:11 gäller inte då den som är berövad friheten själv genomför flykt eller gör försök därtill. Även för hans del kan det i stället ifrågakomma att tillämpa 10: 1 eller 4 SL.
    Brottet främjande av flykt synes hänföra sig till en personkrets som är något mera omfattande än vad förarbetena till 10: 11 SL omedelbart ge vid handen. Då man kommer utanför straffverkställigheten och de av RB reglerade straff-processuella frihetsberövandena är det oklart var den exakta gränsen för denna personkrets skall dragas.

Carl Svennegård