Skadestånd i äktenskapsskillnadsmål
    Under denna rubrik har tingsdomare RAGNAR ADDE i denna tidskrifts marsnummer 1956 med utgångspunkt från sina erfarenheter som domare uttalat såsom sin åsikt, att skadeståndsbestämmelserna i GB 11: 24 äro föråldrade och böra upphävas. För min del har jag på grund av mina erfarenheter såsom advokat kommit att hysa den uppfattningen, att skadeståndsbestämmelserna i GB 11:24 ofta komma till användning, och att de på intet sätt äro överflödiga.

 

    4 Det förefaller som om HD — sedan frågan om tiden för bidragens utgående avskilts — i avseende på rättegångskostnaderna uppdelat målet i tvenne frågor, den ena angående nedsättning av bidragen över huvud taget och den andra med vilket belopp nedsättning skulle ske. Liknande tankegångar ha tidigare framskymtat dels i minoritetens votum i NJA 1953 s. 144, där en uppdelning göres mellan frågan om skadeståndsskyldighet över huvud förelegat och frågan om skadeståndet skulle jämkas på grund av den skadelidandes medvållande, dels ock i föredragande revisionssekreterarens yttrande i NJA 1951 s. 550, att kärandens »skadeståndsyrkande helt bifallits men på grund av medvållande jämkats». Även HD själv synes för övrigt i det sist berörda målet ha gjort en liknande uppdelning. Jag skulle emellertid vilja ifrågasätta, om en kostnadsfördelning på dylika grunder överensstämmer med 18 kap. RB. Fördelningen skall ju enligt dess regler ske på grundval av utgången i målet oberoende av på vad sätt domstolen nått det i domen redovisade resultatet.

TURE GRUFBERG 427    En bidragande orsak till tingsdomare Addes inställning torde vara, att skadestånd vid skilsmässor i de flesta fall icke komma till domstolarnas kännedom. Flertalet hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål komma ju till domstolen i form av gemensamma ansökningar. Dessa äro resultat av förlikning och giva icke någon fullständig bild av orsaken till skilsmässan och icke heller av vad som överenskommits i bodelningsfrågan, vilken ofta bereder oss advokater det mesta arbetet i skilsmässorna. Grov kränkning eller grovt åsidosättande av plikterna från ena makens sida är mycket oftare skilsmässoorsak än vad ansökningarna utvisa. I dessa fall är det även regel, att den part, som förbrutit sig, utger skadestånd till den andra parten i form av eftergifter vid bodelningen. Många gånger göras eftergifterna vid bodelningen frivilligt, men oftare göras de först efter påtryckning, och påtryckningsmedlet är ytterst skadeståndsbestämmelserna i GB 11:24. Lagstadgandet i fråga har sålunda praktisk betydelse, och just parternas frivilliga eftergifter vid bodelningen, vilka ju i här åsyftade fall till sin innebörd äro frivilliga skadeståndsbelopp, visa att lagstadgandet är förankrat i rättsmedvetandet.
    Tingsdomare Adde anser, att skadeståndsrätten oftast utnyttjas i trakasseringssyfte eller av hämndmotiv och därför icke fyller något beaktansvärt ändamål. Givetvis förekommer dylikt missbruk i vissa fall, och det torde i synnerhet vara dessa, som gå till rättegång. Enligt min uppfattning äro emellertid skadestånden i skilsmässorna i allmänhet välgrundade. De vanligast förekommande skadeståndsfallen torde vara de, då en man, som inlett intim förbindelse med annan kvinna, gör eftergifter vid bodelningen till förmån för hustrun och därmed även för barnen i äktenskapet. Mot skadestånd i sådana fall kunna väl icke rimligen göras invändningar. Ett annat vanligt skadeståndsfall är att make, som förslösat sina inkomster eller makarnas egendom, vid skilsmässa gör ekonomiska eftergifter till andra makens förmån. Även dessa skadestånd synes mig synnerligen befogade. Jag har även varit med om att ena maken, då giftorätt varit utesluten, genom överdriven sparsamhet eller girighet ökat sitt kapital avsevärt men i stället eftersatt underhållsplikten mot familjen, så att skilsmässa blivit följden. Icke heller i dylika fall förefaller mig kritik kunna riktas mot andra maken eller hans advokat, om de utnyttja möjligheten att få hemskillnad på grund av grovt åsidosättande av underhållsplikten och därefter skadestånd i äktenskapsskillnadsmålet. Exemplen på välgrundade skadestånd i skilsmässomål kunna mångfaldigas, och jag vågar påstå, att begagnandet av skadeståndsrätten är nödvändigt för att man skall kunna åstadkomma någorlunda tillfredsställande lösningar av makarnas ekonomiska förhållanden i en avsevärd del av skilsmässorna.
    Av att i åtskilliga fall mindre välgrundade skadeståndsanspråk dragas inför domstol i äktenskapsskillnadsmål, bör man icke draga den slutsatsen, att skadeståndsanspråken i allmänhet äro obefogade. Den riktiga slutsatsen torde enligt min uppfattning snarare vara, att i mängden av befogade skadeståndsanspråk en del mindre befogade smyga sig in, och att måhända just dessa mindre befogade anspråk av lättförståeliga skäl bliva föremål för rättegång.
    En av anledningarna till att delvis obefogade och omotiverade skade-

428 SKADESTÅND I ÄKTENSKAPSSKILLNADSMÅLståndsanspråk framställas i äktenskapsskillnadsmål torde vara svårigheten att uppskatta skadan i pengar. Det är alldeles riktigt, som tingsdomare Adde säger, att man kan fråga sig, huruvida kränkningar i dylika fall verkligen kunna skattas i pengar. Endast med utgångspunkt från att skadeståndet bör tjäna till att korrigera bodelningen, torde man komma fram till lämpliga skadeståndsbelopp. Denna väg ha ju även domstolarna valt, vilket förklarar, att en likartad kränkning i vissa fall medför skadestånd på hundratusentals kronor och i andra fall på några hundra kronor.
    Jag vill slutligen framhålla, att jag icke anser skadeståndsreglerna tillräckliga för att motverka stötande resultat av vissa bodelningar vid skilsmässa. Jag har t. ex. varit med om att en make, som kort före äktenskapets ingående överfört all sin egendom på sina barn i tidigare gifte, efter det den äktenskapliga sammanlevnaden varat endast under bröllopsresan, tilltvingat sig hälften av andra makens förmögenhet vid bodelningen. För att förekomma att make på detta sätt bereder sig en enligt min uppfattning omotiverad ekonomisk vinning av äktenskapet, kan ifrågasättas, huruvida icke giftorätt skulle förvärvas först sedan den äktenskapliga sammanlevnaden varat under ej alltför obetydlig tid. Man torde emellertid knappast kunna komma till rätta med bodelningsproblemen utan genom gripande ändringar av våra regler om makars egendom och om bodelning. Genom en dylik omarbetning av bestämmelserna skulle rätten till skadestånd vid äktenskapsskillnad möjligen kunna bliva överflödig och giftermålsbalken kap. 11 § 24 kunna upphävas. Härmed skulle man på en omväg nå fram till det av tingsdomare Adde åsyftade resultatet.

Sture Grufberg