FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET     

 

     Lagstiftningsfrågor vid 1956 års riksdags höstsession

    Såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med 1956 års års riksdag¹ hade till höstsessionen uppskjutits flera betydelsefulla lagärenden. Dessutom ha genom vid höstsessionen avlämnade propositioner ytterligare några lagförslag framlagts för riksdagen. Särskilt kan nämnas förslaget till skolstyrelselag, vilket lagförslag tilldragit sig stor uppmärksamhet i riksdagsarbetet men dock ej synes böra närmare beröras i föreliggande redogörelse, där tyngdpunkten lagts på frågor som kunna tänkas särskilt intressera SvJT:s läsekrets.

 

    F a s t i g h e t s r ä t t  m. m. För att få en förbättrad vattenvård till stånd ha vissa ändringar genomförts i vattenlagen samt i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
    Sålunda har det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen om reningsplikt beträffande kloakvatten omformulerats, så att det nu klart framhäves, att höga krav regelmässigt skola ställas på vattenvården. Enligt den nya lydelsen bör speciell betydelse tillmätas recipientens (vattendragets) beskaffenhet vid bedömandet av vilka reningsåtgärder som skola krävas. Som ett minimikrav för reningen har, bortsett från sällsynta undantagsfall, uppställts att åtminstone slamavskiljning skall ha ägt rum, innan kloakvatten från tätbebyggelse utsläppes. Vidare meddelas här skärpta föreskrifter beträffande särskilt farliga och svårrenade avloppsvatten, så att slamavskiljning kräves jämväl för de till kloakvatten hänförliga ämnena pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industriella avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.
    Övergångsbestämmelserna innebära, att de nya reglerna angående villkoren för utsläppande av avloppsvatten i princip äro tillämpliga på befintliga anläggningar med det allmänna förbehållet, att för vidtagande av erforderliga reningsåtgärder må åtnjutas det anstånd, som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat, varvid den närmare tilllämpningen ankommer på vattendomstolen (eller synemän).
    Det s. k. förprövningsförfarandet, enligt vilket obligatorisk domstolsprövning i vissa fall skall ske, innan utsläppande av vatten över huvud får äga rum, har vidgats genom tillägg till 32 § av ett tredje stycke. Häri stadgas att vassle samt galvaniskt bad eller från dylikt bad härrörande koncentrerat sköljvatten ej må utsläppas utan förprövning.
    I 34 § ha minimi- och maximibeloppen av den avgift som skall betalas om utsläppande av industriellt avloppsvatten medför avsevärt men för fiske höjts till 50 respektive 10 000 kronor.
    Stadgandet i 37 § om rätt för K. M:t att föreskriva förprövningsskyldighet beträffande industriellt avloppsvatten har utsträckts att gälla också kloakvatten, samtidigt som det överflyttats till 38 § som ett fjärde stycke.

¹ SvJT 1956 s. 431.

    Den nya lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden överensstämmer i huvudsak med den hittills gällande lagen iämnet. Enligt 1 § skall tillsynen framdeles utövas av statens vatteninspektion med rätt för K. M:t att bestämma vilken myndighet som skall vara detta. Tills vidare skall tillsynen enligt K. M:ts bestämmande utövas av fiskeristyrelsen såsom statens vatteninspektion.
    Återstående ändringar i vattenlagen äro i stort sett blott textändringar med hänsyn till den nya lagstiftningen i övrigt.
    Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 jan. 1957.
    I lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. ha vidtagits vissa  ändringar, främst för påbörjande av en successiv avveckling av hyresregleringen.
    Genom ändring av 1 § hyresregleringslagen har K. M:t tillförsäkrats rätt att bringa hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen att upphöra (regional avveckling), där dessa lagar nu äga tillämpning. Om det visar sig erforderligt kan K. M:t senare åter införa hyresregleringen.
    26 § andra stycket hyresregleringslagen har ändrats så att bestämmelserna i hyresregleringslagen om hyreskontroll, men ej stadgandena om uppsägningsskydd, upphöra att vara tillämpliga i fråga om lägenheter i hus, för vilka utgått tertiär- eller egnahemslån, som slutligt beviljats efter d. 31 dec. 1956 (kategorimässig avveckling). Hyrorna för sådana lägenheter skola i fortsättningen enligt av K. M:t utfärdad författning bestämmas i samband med lånets beviljande. Hyresregleringen skall dock åter gripa in, om lånet uppsäges till betalning eller om lägenhet uthyres i andra hand.
    I fråga om bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse skall hyresregleringslagen enligt en ändring av första stycket i 26 § vara tilllämplig endast för de minsta hotellens och pensionatens del.
    I 3 § har den materiella ändringen i lagen vidtagits, att grundhyran kan nedsättas, om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller om de hyresgäst tillkommande förmånerna påtagligt inskränkts.
    Avvecklingen av hyresregleringen ger upphov till en del besvärliga övergångsproblem. De övergångsbestämmelser som föranledas härav ha sammanförts i lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört. Av särskilt intresse för denna redogörelse är 2 §, som reglerar frågan vilken hyra som skall utgå och vilka hyresvillkor i övrigt som skola tillämpas från avvecklingsdagen fram till den dag då nytt avtal blir gällande. Innebörden av detta lagrum är att endast de vid avvecklingens ikraftträdande lagliga villkoren och ej de då faktiskt tillämpade villkoren skola gälla.
    För att bereda hyresgäst ett bättre skydd i besittning av förhyrd lägenhet än enligt nu gällande allmänna hyreslag har riksdagen med ett par jämkningar antagit ett av K. M:t framlagt förslag till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken är avsedd att träda i tillämpning, då hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd icke gälla. Lagens giltighetstid har dock begränsats till d. 30 sept. 1959, då slutgiltiga bestämmelser i ämnet förutsättas vara utarbetade och färdiga att infogas i den allmänna hyreslagen.
    Lagen är uppbyggd på två grundläggande principer, nämligen att

hyresgäst i allmänhet skall äga rätt till nytt hyresavtal, där den tidigare hyrestiden löpt ut, och att hyresvärden äger bestämma hyresvillkoren. Meningen är ej att besittningsskyddsreglerna skola hindra en eventuell allmän anpassning uppåt av hyrorna efter marknadsläget eller att i allmänhet ge ett lika långtgående skydd mot uppsägning som hyresregleringslagen. Å andra sidan får hyresvärden icke begagna sin frihet till att ställa villkor som göra besittningsskyddet illusoriskt.
    Nämnda två grundprinciper äro underkastade betydande inskränkningar. I 1 § uppräknas följande fall då rätt till nytt hyresavtal icke tillkommer hyresgäst, nämligen a) om hyresrätten är förverkad, b) om hyresgästen eljest påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet, c) om hyresgästens behov av lägenheten måste anses ringa, d) om hyresgästen själv lämnat anställning, varav upplåtelsen var betingad, eller eljest givit anledning till att anställningen upphört samt synnerliga skäl icke tala för att hyresgästen ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal eller e) (allmänt undantagsstadgande) om i annat fall det icke kan anses strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att hyresgästen skall avflytta. Punkten e) kan tillämpas t. ex. då arbetsgivare själv bragt anställningsförhållande till slut och omständigheterna äro sådana, att hyresvärden skäligen bör kunna kräva att hyresgästen flyttar, eller då huset skall ombyggas eller rivas.
    Hyresvärdens rätt att bestämma hyresvillkor begränsas av att han enligt 3 § icke kan begära hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller ställa annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller krav som eljest är otillbörligt. I sådant fall skall nämligen avtalet i den delen upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet. Någon möjlighet för rättsligt organ att då efter egen skälighetsprövning fastställa villkor mellan parterna föreligger således icke.
    Tillämpningen av den nya lagen skall enligt 4 § ankomma på allmän domstol, dock med rätt för parterna att i stället vända sig till medlingsnämnd för hyrestvister. Om oenighet föreligger angående nytt hyresavtal måste hyresgästen, där han vill åtnjuta sin rätt till sådant avtal, väcka talan vid domstol (eventuellt hänskjuta tvisten till medlingsnämnd) senast tre veckor efter det han av hyresvärden mottagit skriftligt meddelande om att hyresvärden fordrar, att han skall avflytta.
    Medan tvist om de nya villkoren pågår, skola de gamla villkoren gälla. I dom kan emellertid ges bestämmelse exempelvis om högre hyra retroaktivt för tid före domens meddelande (5—7 §§).
    Enligt 7 § har hyresgäst, som fått sin talan om rätt att kvarsitta i lägenhet ogillad, skyldighet att avflytta genast, om hyrestiden då gått till ända. Rätten kan dock medge anstånd för hyresgästen att kvarsitta under skälig tid. För att hyresgästen icke skall kunna tilltvinga sig rättatt kvarbo blott genom att klaga genom instanserna och eftersom hyresgästens talan utgör en fastställelsetalan, har domstol meddelats befogenhet att förordna att domen skall lända till efterrättelse (men ej att den må verkställas) utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.
    Reglerna i denna lag äro tvingande, och avtal enligt vilket framtidatvist skall hänskjutas till skiljedom utan rätt att klandra domen är utan verkan (8—9 §§).

    Slutligen finns i 10 § ett undantagsstadgande, enligt vilket lagen icke är tillämplig i fråga om bostad i en- eller tvåfamiljshus, bostad i möblerat skick eller vid upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostad.
    Lagen har trätt i kraft d. 1 jan. 1957.

 

    I m m a t e r i a l r ä t t. Enligt stadgandet i 9 § lagen d. 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk äro från skydd enligt lagen uteslutna bl. a. vissa uppräknade handlingar »så ock andra allmänna handlingar». Det har ansetts att officiella kartor på grund av detta stadgande icke äro föremål för författarrättsligt skydd. Riksdagen har nu antagit ett av K. M:t framlagt förslag till lag om skydd för vissa kartor. Enligt denna lag skola inom rikets allmänna kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättade kartor, utan hinder av vad som stadgas i nämnda lagrum, vara föremål för författarrättsligt skydd. Den nya lagen har tillkommit i syfte att förhindra obehörig reproduktion av de i lagen angivna officiella kartorna.

 

    P r o c e s s r ä t t. I rättegångsbalken ha med giltighet från d. 1 jan. 1957 vidtagits vissa ändringar i syfte att motverka uppkomsten av vidlyftiga rättegångsmål och att underlätta handläggningen av sådana mål. För att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål har uppmjukning skett av regeln i 45 kap. 3 § om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av åtal som väckts samtidigt mot någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott. Lagändringen innebär att åt rätten överlåtes att avgöra, när flera åtal, oavsett om de väckts samtidigt eller ej, skola handläggas i en rättegång. Såsom huvudregel gäller, att åtal, som väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att ha deltagit i samma brott, skola handläggas i en rättegång. Om emellertid rätten finner särskild handläggning vara lämpligare, få åtalen handläggas i skilda rättegångar. Vid rättens prövning förutsättes motvarandra skola vägas alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräva beaktande. — Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal ha sin placering i den avdelning av rättegångsbalken som avser rättegången i underrätt. I samband med den lagändring som nu skett har uttalats, att placeringen av dessa regler ej hindrar, att de kunna vinna analogisk tillämpning, om i överrätt uppkommer fråga att särskilja åtal som i underrätt handlagts i en rättegång. — Genom en ändring av 30 kap. 4 § har vidare införts möjlighet att meddela deldom även i sådana fall, då i en rättegång flera åtal handläggas mot samme tilltalade. Med hänsyn till att i sådana fall gemensamt straff i regel bör ådömas får emellertid deldom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
    I syfte att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål har dels genom ändring i 1 kap. 15 § införts en regel om avbrott i huvudförhandling, dels genom ändringar i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § givits vidgade möjligheter till uppskov i huvudförhandling. På dessa punkter kom det av riksdagen antagna förslaget att innefatta ändringar från vad i propositionen föreslagits. Över det förslag som riksdagen sålunda

4—573004. Svensk Juristtidning 1957

för sin del antagit har sedermera lagrådets yttrande inhämtats. Det har ansetts vara av intresse att i detta sammanhang redogöra även härför.
    Den genomförda ändringen av 1 kap. 15 § innebär, att så länge ett sammanträde för huvudförhandling pågår skall kortare avbrott i handläggningen få göras utan att dessa inräknas i den uppskovstid som är avgörande för om fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas. Som förutsättning för att avbrott skall få äga rum gäller, att handläggningen av målet beräknas taga i anspråk mera än två dagar och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Avbrott må äga rum under högst två eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan. I yttrande över denna del av det av riksdagen antagna förslaget konstaterade lagrådet, att enligt detta förslag en domstol under flera veckor i följd skulle kunna inskränka sammanträdet till tre dagar i verkan liksom, när helgdag inträffade mellan söndagarna, till två dagar i veckan, och att om en sådan ordning bleve vanlig, koncentrationen av huvudförhandlingarna i stor utsträckning skulle tillspillogivas. Lagrådet påpekade vidare, att lagrummet i dess av riksdagen antagna avfattning självfallet ej borde utnyttjas så, att sammanträdesdagarna förlades en första vecka till början av veckan och nästa vecka till slutet, varigenom avbrottet skulle kunna uppgå till maximalt nio dagar. Vidare har lagrådet understrukit vikten av att det uppställda villkoret för avbrott i handläggningen — att det kan ske utan olägenhet — strängt upprätthålles.
    De genomförda ändringarna av bestämmelserna om uppskov i huvudförhandling i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § innebära, att den tidigare i dessa lagrum inrymda s. k. tvåveckorsregeln utbytts mot en regel av annorlunda konstruktion. Efter ett eller flera uppskov skall sålunda fortsatt huvudförhandling få hållas under den förutsättningen, att den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej överstiger femton dagar. I motiven till denna regel uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att i femtondagarstiden ej skulle inräknas sön- och helgdagar. I anledning av detta uttalande har lagrådet framhållit, att man finge godtaga, att åt lagrummen gåves den angivna innebörden, ehuru denna icke framginge av lagtexten.
    Överstiger den sammanlagda uppskovstiden femton dagar skall i princip ny huvudförhandling hållas. Det har dock ansetts erforderligt att bibehålla den år 1953 införda undantagsregeln för de synnerligen vidlyftiga målen. Enligt denna må i mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst fyra veckor rätten hålla fortsatt i stället för ny huvudförhandling, om med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet synnerliga skäl härför föreligga. Området för denna undantagsregels tillämpning har formellt lämnats oförändrat i det att endast mål vars handläggning kan beräknas ta minst fyra veckor gå in under regeln. Genom de förutnämnda nya bestämmelserna om avbrott i huvudförhandling blir emellertid regelns innehåll ett annat i det att en veckas handläggning kommer att, om två avbrottsdagar uttagas, endast omfatta fyra handläggningsdagar. Att sålunda antalet mål som kommer att omfattas av undantagsregeln blir långt större än tidigare har synts lagrådet betänkligt.
    Även förutsättningarna för uppskjutande av en påbörjad huvudförhand-

ling ha jämkats. Förut uppställdes bl. a. det kravet för uppehåll, att rätten fann det oundgängligen nödvändigt för utredningen att uppskjuta huvudförhandlingen. Det har emellertid ansetts önskvärt att kunna uppskjuta en påbörjad huvudförhandling även av andra skäl än som tidigare kunnat beaktas, såsom ex. då behov föreligger att göra uppehåll för överläggning inom domstolen rörande ett handlagt avsnitteller för att domstolen och parterna skola få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta handläggningen. Även sådana förhållanden som att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom eller annan anledning blir förhindrad tjänstgöra har ansetts böra kunna utgöra skäl för ett uppskjutande av handläggningen. För att låta detta komma till uttryck i lagtexten har denna ändrats, så att uppskjutande kan ske, när detta befinnes oundgängligen erforderligt.
    I syfte att underlätta domstolarnas arbete med de mycket vidlyftiga brottmålen har vidare borttagits den i 30 kap. 7 § stadgade absoluta tidsfristen av två veckor för meddelande av dom, då den tilltalade är häktad.
    Genom sålunda antagna lagändringar i fråga om avbrott och uppskov komma domstolarna att i de vidlyftiga målen få betydligt större frihet att disponera huvudförhandlingen efter vad förhållandena i det särskilda fallet kan göra erforderligt och första lagutskottet har även i sitt av riksdagen godkända utlåtande visat hän mot att det i en framtid kan bli möjligt att giva domstolarna än större frihet i detta hänseende. I anslutning till detta utskottets uttalande har lagrådet framhållit, att om full frihet nu hade lämnats domstolarna, dessa uppenbarligen haft att, med beaktande av rättegångsbalkens ledande grundsatser, tillämpaen sådan frihet så restriktivt som möjligt. Att det antagna lagförslaget innehåller vissa yttersta gränser får därför icke föranleda — påpekar lagrådet — att alla möjligheter inom den givna ramen utnyttjas. Särskilt understrykes i lagrådets yttrande, att lokalsvårigheter eller andra organisatoriska svårigheter icke böra få lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt genomförande av huvudförhandling. Lagrådet har vidare tillagt, att angelägenheten av att undantagsbestämmelserna i sitt nya skick komma att tillämpas restriktivt syntes motivera, att tillämpningen övervakades genom föreskrift om anmälningsskyldighet i lämplig omfattning.

 

    F ö r v a l t n i n g s r ä t t. Riksdagen har vidare yttrat sig över ett framlagt förslag till allmän ordningsstadga samt antagit lag om allmänna sammankomster och lag om skyldighet att renhålla gata m. m. Dessa författningar skola jämte vissa följdändringar i andra författningar träda i kraft d. 1 jan. 1958.
    Den allmänna ordningsstadgan skall ersätta 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Den nya ordningsstadgan kommer att gälla riket i dess helhet, dock att vissa särskilda bestämmelser givits mer begränsad räckvidd. I det första större avsnittet i ordningsstadgan upptas vissa ordningsföreskrifter såsom t. ex. angående nyttjande och renhållning av allmän plats, sprängning, fyrverkeri o. dyl. Bland helt nya föreskrifter må nämnas förbud för den som ej fyllt 16 år att inom stadsplanelagt område i stad, köping m. fl. orter utan tillstånd utomhus skjuta med luft- eller fjäderbössor.

    I ett annat huvdavsnitt i den allmänna ordningsstadgan regleras offentliga tillställningar, varmed avses teaterföreställningar, danstillställningar, idrottstävlingar och liknande tillställningar. Tillstånd skall fordras för anordnande endast av vissa särskilt angivna slag av tillställningar liksom för tillställningar som anordnas på allmän plats. I övrigt skall i regel endast fordras en anmälan. Dessa bestämmelser komma att för arrangörer innebära ej oväsentliga lättnader i förhållande till vad som nu gäller. Så t. ex. kommer tillstånd ej att erfordras för anordnande av idrottstävling. Vidare ges bestämmelser om tillträdesrätt till offentlig tillställning, upplösningsrätt, barns medverkan m. m. I anslutning till bestämmelserna om ordningshållning vid offentlig tillställning föreslogs i det för riksdagen framlagda förslaget till allmän ordningsstadga ett generellt förbud mot att vid tillställning som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område förtära rusdrycker annat än i samband med tillåten utskänkning. I syfte att möjliggöra en effektivare nykterhetskontroll vid offentliga tillställningar har riksdagen i sitt yttrande över förslaget förordat, att det föreslagna förbudet utvidgas att omfatta även innehav av rusdrycker vid tillställningar av nämnt slag. Vidare har beträffande offentliga tillställningar upptagitsen bestämmelse om i vilken utsträckning anordnare skall kunna åläggas att svara för ordningshållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.
    Församlingsrätten har ansetts vara av den vikt att den bör regleras i särskild lag. Bestämmelserna ha upptagits i lagen om allmänna sammankomster. Med sammankomst förstås t. ex. sammankomst för överläggning, opinionsyttring, föredrag, religionsövning m. m. Beträffande sammankomster ha gjorts betydande lättnader i förhållande till vad som nu gäller. Tillstånd att anordna allmän sammankomst skall fordras endast om den anordnas utomhus å allmän plats. Anmälan om sammankomst skall enligt förslaget ske endast i mycket begränsad omfattning. Ordningshållning vid allmän sammankomst genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter skall alltid åvila samhället. I lagen ges vidare bestämmelser om tillträdesrätt, upplösningsrätt m. m.
    I lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. regleras vem renhållningsskyldigheten skall åvila. Renhållning inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gälla, skall i princip åvila samhället, då fråga är om gata, torg, park och annan sådan allmän plats liksom allmän väg. Genom beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet kunna dock fastighetsägarna åläggas att svara för renhållning av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. I lagen har upptagits en särskild bestämmelse enligt vilken K. M:t må medgiva att i fråga om fullgörandet av renhållningsskyldigheten skall gälla annan ordning än som föreskrives i lagen.
    Den fara, som den utrikespolitiska utvecklingen, särskilt i Mellerstaöstern, medfört för Sveriges försörjning med olika livsviktiga förnödenheter, främst flytande bränsle och drivmedel, har föranlett, att viss beredskapslagstiftning satts i kraft. Efter begäran av K. M:t har riksdagen givit sitt samtycke till att K. M:t med stöd av 1 § tredje stycket allmänna förfogandelagen d. 26 maj 1954 och 1 § tredje stycket all-

männa ransoneringslagen samma dag förordnar, att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola tillämpas tills vidare under tiden till och med d. 30 juni 1957. Förordnande om tillämpning av nämnda bestämmelser har därefter, d. 14 nov. 1956, meddelats av K. M:t samt trätt i kraft omedelbart. Samtidigt har utfärdats en kungörelse om reglering av omsättningen och användningen av flytande bränsle, vilken jämväl trätt i kraft omedelbart.
    I enlighet med därom i proposition framlagt förslag har riksdagen beslutat vissa ändringar i civilförsvarslagen d. 15 juli 1944. Lagändringarna, som trätt i kraft d. 1 jan. 1957, beröra endast kapitlet om anordnande av skyddsrum. Till grund för dem ligger emellertid en av den krigstekniska utvecklingen betingad, delvis ny inriktning av civilförsvarets förebyggande verksamhet över huvud taget. Härvid sättes mera än tidigare utrymningen i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden mot atomvapenanfall. Då utrymningsplanläggningen icke återspeglas i lagtexten men torde ha ett betydande allmänt intresse, lämnas här en kort redogörelse för densamma.
    För de större städerna och vissa andra områden och orter skall utrymning planeras efter två huvudalternativ, nämligen dels successiv utrymning, som kan genomföras då viss tid står till förfogande, och dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade i händelse av överraskande anfall. För andra städer och områden skola planer upprättas för en mindre långtgående utrymning. Den successiva utrymningen avses skola inledas med en beredskapsutrymning, omfattande i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande. I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att omfatta cirka 50 procent av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen väntas därjämte utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbetstillfällen. Som ett komplement till beredskapsutrymningen skall i varje fall för de största städerna planläggas en omflyttning av de kvarvarande, så att de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en slutlig utrymning. Denna skall, då läget ytterligare skärpts, efter omständigheterna kunna genomföras på en gång eller i etapper och skall omfatta alla som kunna utrymmas utan att för totalförsvaret oundgängligen nödvändig verksamhet lamslås.
    För skyddsrumsbyggandet uppdragas i riksdagsbeslutet i huvudsak följande riktlinjer. I alla tätorter, som kunna betraktas som anfallsmål, skola i princip skyddsrum inrättas även i fortsättningen. Det förutsättes därvid, att skyddsrumsbyggandet begränsas genom att det invånnarantal, som kan motivera inrättandet av skyddsrum, höjes. I de mest utsatta orterna, i synnerhet där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skola i innerområden och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum (befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrummen såsom normalskyddsrum. Förläggning-

en och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen bestämmas medhänsyn till den verksamhet, som under krig skall fortgå i de särskilt riskfyllda områdena. Inom områden, där varken normalskyddsrum eller befolkningsskyddsrum skola inrättas, vidmakthållas befintliga skyddsrum. Dessutom förutsättas i ett beredskapsläge källare o. dyl., där så anses erforderligt, kunna iordningställas till skydd mot strålning från radioaktiv stoftbeläggning.
    Ändringarna i civilförsvarslagen innebära vidare, att det skall ankomma på K. M:t eller efter K. M:ts bemyndigande på civilförsvarsstyrelsen att bestämma de områden och platser, där enskilda skyddsrum skola inrättas. Tidigare har detta bestämts i organisationsplan, som fastställts av länsstyrelsen.

 

    S o c i a l r ä t t. D. 1 sept. 1957 skola enligt beslut vid höstriksdagen en ny förordning om erkända arbetslöshetskassor och en ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor träda i kraft. Förordningarna ersätta två motsvarande förordningar av år 1934.
    I syfte att öka arbetslöshetsförsäkringens effektivitet har, genom bestämmelser i den nya förordningen om erkända arbetslöshetskassor, möjlighet öppnats för vissa grupper inkomsttagare, som hittills ej kunnat försäkra sig, att under i förordningen angivna förutsättningar tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäkringsskydd mot arbetslöshet. Till dessa grupper höra självständiga företagare och s. k. hemarbetare. Vidare ha nya regler givits rörande föräldrar och barn till arbetsgivare i syfte att underlätta för dem att försäkra sig mot arbetslöshet.
    Liksom hittills skall det ankomma på kassorna själva att avgöra, huruvida ålderspensionärer skola få vara medlemmar i dem. Statsbidraget till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emellertid begränsat till 78 dagar, vilket kan antagas få till följd, att kassorna, för att ej själva behöva svara för hela kostnaden för överskjutande antal arbetslösa dagar, komma att begränsa rätten för ålderspensionärer att utfå ersättning till att gälla endast de dagar, för vilka statsbidrag utgår.
    I övrigt ha åtskilliga ändringar gjorts i förhållande till vad som nu gäller. De flesta röra tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som ha större räckvidd må nämnas följande. Den maximala ersättningstiden har förlängts från 156 till 210 dagar. Minimitiden för ersättninghar höjts från 90 till 120 dagar. För ålderspensionärer har någon minimitid dock ej föreskrivits i förordningen, utan det har överlämnats åt kassorna att själva bestämma sådan tid. Ersättning skall enligt förordningen ej utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. I vissa fall skall halv ersättning utgå. Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, vilken räknas tillbaka från varje ersättningsdag — det s. k. rullande prövningsåret — har ersatts med ett fast försäkringsår, omfattande tiden d. 1 sept. ett år — d. 31 aug. påföljande år. Nya överförsäkringsregler ha givits. Bestämmelserna om avgifts- och karensvillkor ha— med bibehållande av nuvarande huvudregler — ändrats på vissa punkter.
    Den nya förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskas-

sor innebär i förhållande till vad som nu gäller endast smärre ändringar, av vilka de flesta äro föranledda av innehållet i den nya arbetslöshetskasseförordningen.
    Riksdagen har för sin del antagit ett av andra lagutskottet i anledning av en motion framlagt förslag till ändring i 69 § sjukförsäkringslagen, innebärande att suppleant i styrelse för allmän sjukkassa skall äga rätt att närvara vid styrelsesammanträde även i andra fall än då han har att tjänstgöra i styrelsen samt att underrättelse om tid för styrelsesammanträde alltid skall lämnas honom. Den nya bestämmelsenskall träda i kraft d. 1 juli 1957. Genom densamma vinnes överensstämmelse med vad som redan gäller inom stora delar av kommunallagstiftningen, t. ex. enligt 1953 års kommunallag.

Åke Gustafsson¹