LITTERATUR
LARS A. E. HJERNER. Främmande valutalag och internationell privaträtt. Studier i de främmande offentligrättsliga lagarnas tillämplighet. Akad. avh. Uppsala 1956. Appelbergs Boktryckeri AB. XII + 696 s. Kr. 48,00. Summary in English. Sthm 1957. S. 697—712.
Föreliggande avhandling är en omfattande, lärd och synnerligen grundlig studie av de problem i rättstillämpningen som främmande valutalag kan ge upphov till. Uppgiften må tyckas vara mycket speciell. Så är också fallet åtminstone såtillvida att det inhemska rättsfallsmaterialet beträffande dessa frågor är magert. Emellertid ingår i valutaregleringen regelmässigt en mängd olikartade ingrepp — närmast vad man brukar kalla offentligrättsliga ingrepp i det civilrättsliga systemet, såsom betalnings-, förfogandeförbud o. d. — vilka företer likheter med ingrepp i andra syften än dem valutalagstiftningen är avsedd att tillgodose. Detta har givit förf. anledning att behandla även rättstillämpningen beträffande annan mer eller mindre likartad främmande lagstiftning (jfr avh:s underrubrik). Förf. har på varje område för att belysa frågorna behandlat ett stort material från utlandet, där rättspraxis varit mera rikhaltig. Detta gör otvivelaktigt framställningen rikt fasetterad men vidlyftigheten medför å andra sidan att det blir svårt att få överblick och sammanhang i problemkomplexet. Att det särskilt med hänsyn till det svenska rättsfallsmaterialets knapphet är lämpligt att sätta in frågorna rörande främmande valutalagstiftning i ett större sammanhang förefaller mig tydligt. Däremot förefaller det tveksamt huruvida det varit lyckligt att på samtliga områden i avhandlingen dra in så mycket utländskt material. Särskilt tyckes mig kap. 14 om främmande konfiskationer vara överdimensionerat. Detta enorma kapitel är som en avhandling för sig med en uppläggning likartad den avhandlingen som helhet erhållit. Belysande är kanske att förf. först här redogör för sin metod att behandla rättsfallsmaterialet (s. 261, varom mera nedan).
Förf. följer i sin undersökning en av tidigare författare på området, t. ex. KOEPPEL, använd disposition, som synes vara väl ägnad för behandlingen av de frågor som uppkommer. Efter en inledning om uppgift och metod (i det senare hänseendet egentligen bara urvalsprincipen för komparativt material) följer ett avsnitt om valutaregleringen och valutalagstiftningen, dvs. en presentation av det slags lagmaterial, dess syfte och karaktär, vars tillämpning eller icke-tillämpning det gäller, och ett avsnitt om valutaregleringen närmast ur folkrättslig synpunkt. Dessa båda (avd. I och II) har inledande karaktär. Ämnets egentliga behandling följer sedan i fyra olika avdelningar, en (avd. III) rörande avtalsstatutet och partsviljan, där frågeställningen är i vad mån vanliga internationellt privaträttsliga regler om avtalsstatut har betydelse för främmande lags tillämplighet resp. icke-tillämplighet; en
(avd. IV) rörande territorialiteten och andra principer för vad som gemenligen betraktas som avvisande av dylika lagars tillämplighet; en (avd. V) — ganska kortfattad — rörande »ordre public», alltså en annan princip för dylikt avvisande; och slutligen en (avd. VI) med rubriken »Omöjlighet, ogiltighet och främmande lag såsom faktum», som behandlar interna civilrättsliga regler rörande betydelsen av prestationshinder o. d. föranledda av främmande valutalagstiftning.
Jag skall i denna anmälan först ta upp några allmänna frågor som närmast rör metoden, därefter antyda innehållet och resultaten i avd. III och IV samt slutligen uppehålla mig något vid rättsfallsanalysen. Utrymmet medger icke någon mera ingående granskning av denna innehållsrika avhandling. Avd. VI, som är mycket givande och kanske bland det bästa i boken, måste sålunda lämnas åsido.
Valutalagstiftningen är en politiskt kontroversiell lagstiftning. Dess i mångt och mycket statsegoistiska karaktär och de »störningar» i privaträttsliga rättsförhållanden som den medför har givit problemen deras särskilda prägel. För en liberalt färgad uppfattning är praktiskt taget alla valutarestriktioner ett otyg; i den mån regleringsekonomin med dess rättsliga instrument accepteras som oundviklig och rent av normal blir inställningen även till valutalagstiftningen som en gren härav ofta mindre negativ. Denna attitydförändring kan i den dömande verksamheten tänkas komma främmande valutalagstiftning till godo på så sätt att benägenheten att respektera den eller att icke reprobera den ökar i den mån valutalagstiftning blir allmän och motsvarande lagstiftningstekniska ingrepp finns representerade i det egna landets rättsordning.
Förf:s inställning till frågan om tillämpning av främmande valutalag behöver man vid läsning av boken icke sväva i okunnighet om: den är mycket restriktiv, mera än de flestas. Om än denna inställning kommer till synes i boken, saknas likväl en uttrycklig anknytning av resonemangen till denna utgångspunkt. Förf:s undersökning får väl fattas som ett diskussionsinlägg, i vilket han tar ståndpunkt på ena sidan och söker övertyga om riktigheten i sina resonemang. Även om en mera objektiv värderingsredovisande metod kanske skulle framstå som ägnad att försvaga argumentens styrka, förefaller det mig ha varit på sin plats i en vetenskaplig framställning att diskutera denna värdeinställnings betydelse för resonemangen, särskilt de egna lösningsförslagen. Men vidare hade det varit av intresse att få belyst i vad mån en utveckling i rättspraxis' inställning kan tänkas ha försiggått. Ehuru valutalagstiftningen i dess moderna utformning är en sen företeelse, tillkommen i samband med de sista årtiondenas ekonomiska omvälvningar, är en sådan utveckling väl tänkbar. MANN, som i fråga om sin inställning till valutalagstiftningen måhända kan betraktas som en motpol till HJERNER, påstår sig ha förmärkt ett förändrat klimat i detta hänseende efter andra världskriget särskilt i samband med Bretton-Woods-överenskommelsen (tillkomsten av den internationella valutafonden och dess stadga). Public-policy-principen måste enligt hans mening på detta område betraktas som ett barn av det förgångna.1 För en sådan frågeställning har förf. dock icke visat något intresse.
Förf:s grundinställning till problemet främmande valutalags tilllämplighet hänger samman med arten av de situationer han främst sysslar med. Med hänvisning bl. a. till rättsfallsmaterialets ganska speciella sammansättning framhäver han i avd. II, att det för honom icke gäller att utforska för den internationella betalningstrafiken passande regler utan att hänsyn måste tagas till att det i domstolsverksamheten mestadels är fråga om atypiska situationer. »All regelbildning fordrar en viss generalisering men det är, för att att taga ett exempel, icke så realistiskt att vid bedömningen av en situation bortse från att den främmande bestämmelsen ifråga är retroaktiv, tvingande eller drabbar en politisk flykting från restriktionslandet» (s. 60). Att man bör överväga, »i vad mån distinktioner, som göra en dylik sammansättning av materialet rättvisa, äro möjliga i rättstillämpningen» (ib.), finner jag alldeles i sin ordning. Men fördenskull synes det mig icke befogat att helt bortse från de regler som gäller den internationella betalningstrafiken och bara hänvisa till att den regelmässiga avvecklingen av normala affärstransaktioner i enlighet med valutabestämmelserna i berörda länder »lär få tillskrivas faktorer vid sidan av det rättsliga sanktionssystemet» (s. 59). Det förefaller mig icke sannolikt att enbart praktiska hänsyn ligger bakom ett sådant handlingssätt och att en svensk domstol, om den händelsevis skulle tvingas ta ställning till en sådan tvist, kan förväntas göra detta på ett sätt som helt avveke från vad som närmast skulle framstå som den normala avvecklingen av affärstransaktionen. Jag har svårt att tro att det hade någon betydelse för HD i fallet Takvorian (NJA 1954 s. 268), att fråga var om ett svensk-bulgariskt betalningsavtal (jfr s. 185). Vid användandet av tekniken med förutsättningar eller underförstådda villkor för tolkning och utfyllnad av avtal torde en främmande författning kunna tillmätas samma betydelse som en svensk. Att förf. sedan icke gillar denna teknik är en sak för sig.
Förf:s allmänna inställning till den centrala frågan om den internationella privaträttens funktion lyser fram på många ställen i avhandlingen. Det hade kanske varit på sin plats att den redovisats redan på ett inledande stadium.2 Han hävdar en nationalistisk uppfattning av den internationella privaträtten. Denna uppfattning torde numera vara allmänt accepterad i svensk doktrin, men att med utgångspunkt däri hävda, såsom förf. gör, att det ju icke finns »någon presumtion för tilllämpning av främmande rätt — 'anknytningen' till det främmande laglandet må förefalla aldrig så 'stark'» (s. 424, jfr liknande s. 427 och 214), synes mig varken nödvändigt eller självklart. Hur skall man fatta ett sådant yttrande? Satsen har formen av en beskrivning på verkligheten (närmast de regler och andra fakta som är bestämmande för rättskipningen på området). Som sådan synes den vara dubiös och ett yttrande som NIALS om »den internationella privaträttens strävan att tillerkänna utländsk privaträtt likställighet med den inhemska»3 stå i betydligt närmare samklang med det tänkesätt som ligger bakom rättskipningen och därmed rättsbildningen och som uppenbarligen har sina rötter i idéströmningar i vår västerländska kulturkrets. Menar han att
den motsatta uppfattningen bygger på ett tankefel, är att invända att det icke synes vara »felaktigare» att anse en stark anknytning till utlandet medföra presumtion för tillämpning av detta lands rättsregler än att icke göra det. Det är över huvud icke en fråga om rätt eller fel utan teoretiskt sett en fråga om lämplighet. Rättsdogmatik är en fullt legitim och aktningsvärd uppgift. Vad jag vill påpeka är främst att utgångspunkterna bör redovisas på ett klarare sätt än som skett.
Avd. III om »avtalsstatutet och partsviljan» inledes med en rad kapitel, där utländsk praxis på området redovisas på ett mycket fylligt och instruktivt sätt. Rättsfallen har grupperats och kommenterats utifrån frågeställningar, som diskuteras närmare längre fram i boken. Detta medför visserligen den nackdelen, att avsnitten knappast kan läsas med riktig behållning förrän de mera principiella avsnitten studerats. Likväl torde denna uppläggning vara att föredraga, eftersom förf. genom rättsfallsmaterialet får en mängd tankegångar och lösningsalternativ belysta, som sedan användes för den systematiska bearbetningen av stoffet och för utarbetande av egna lösningar. I schweizisk rättspraxis (kap. 7) har förf. funnit mycket av den inställning till problemen som han gör till sin. Denna rättspraxis får också hans högsta betyg.
Tyngdpunkten i avd. III ligger i kap. 10, benämnt »avtalsstatutet — en analys». Som mitt allmänna intryck av detta kapitel vill jag framhålla, att det är inträngande och på många sätt givande men att det brister här och var i klarhet och överskådlighet och att slutsatserna på sina ställen förefalla att icke vara välgrundade.4 Det skulle föra för långt att göra en granskning av denna analys. Här skall blott antydas vad saken gäller. Problemet är vilken betydelse man kan tillmäta avtalsstatutet och särskilt partsviljan (som är det mest betydelsefulla anknytningsfaktum vid fastställande av avtalsstatutet) för frågan, om främmande indispositiv lag (däribland valutalag) skall tillämpas eller icke. Enligt t. ex. engelsk ledande doktrin (och tydligen även rättspraxis) avgöres frågan om främmande valutalags tillämplighet i princip av huruvida detta lands lag tillika är avtalsstatut (»the proper law»), Enligt en i svensk doktrin framträdande uppfattning, som även fått uttryck i minoritetsvota i HD (se NJA 1937 s. 1 och 1942 s. 389), bör frågan om tillämpning av utländsk indispositiv lag avgöras oberoende av frågan om avtalsstatutet, ehuru det framhäves t. ex. av Nial, att betänkligheterna mot en sammankoppling åtminstone minskas, om avtalsstatutet fastställes utan hänsyn till partsviljan på grundval av objektiva överväganden (a. a. s. 122, jfr s. 148). Enligt en tredje uppfattning, som accepterats av HD (se nyssnämnda rättsfall) och som förf. gör till sin och söker underbygga (utan att dock göra anspråk på att ha kommit
fram till ett helt invändningsfritt resultat), är bristande konnexitet mellan avtalsstatut och ifrågakommande indispositiva lag skäl nog att avvisa den senares tillämpning men å andra sidan motsvarande konnexitet icke skäl nog att tillämpa den, blott en minimiförutsättning till vilken måste fogas ytterligare skäl. På detta sätt har han byggt upp en första försvarslinje mot tillämpning av främmande valutalag.
De ytterligare skäl som krävs för främmande offentligrättslig lags (och särskilt valutalags) tillämpning behandlas i avd. IV. Den särbehandling som offentligrättsliga lagar underkastas i internationellt privaträttsligt hänseende har motiverats på olika sätt och försiggått enligt skilda principer. Den i rättspraxis mest betydelsefulla av dessa är vid sidan av »ordre public» den s. k. territorialiteten eller läran om offentligrättsliga lagars territoriella begränsning. För den uppfattning, som får anses vara gängse, är det här fråga om en metod att begränsa den främmande lagens tillämplighet även i fall, då starka anknytningsfakta visa hän mot det främmande laglandet. Från förf:s utgångspunkt — ingen presumtion för främmande rätts tillämplighet — är det icke fråga om begränsning eller uteslutning utan vilka särskilda skäl eller anknytningsmoment som måste föreligga för tillämpning. Territorialitetsresonemangen förkastas såsom alltför vaga och därför otjänliga för ändamålet. Även om man kan hålla med förf. härom till en viss grad, bör framhållas, att man när fråga är om en så vag princip har anledning förmoda, att den icke har ett enhetligt innehåll i olika länders praxis och att därför en komparativ metod, som behandlar detta rättsfallsmaterial som en enhet, är särskilt vansklig här. Att principen använts på ett kuriöst sätt av ett lands domstolar (se s. 350) behöver icke utesluta, att den fått ett tillräckligt (om än ej i särskilt hög grad) preciserat innehåll eller eljest använts på ett förnuftigt sätt av andra länders domstolar. Det hade icke behövts eller ens varit önskvärt att förf. sökt ufreda, hur principen använts i alla de rättsordningar han behandlar, men det hade icke varit utan sitt berättigande med en mera intensiv studie av hur den använts i svensk rättspraxis. Att en sådan icke gjorts sammanhänger väl med förf:s begränsade intresse för vad som uttryckts i domskäl (se nedan).
En av de väsentligaste invändningarna mot territorialitetsprincipen är enligt förf. att den förutsätter möjligheten att lokalisera rättigheter till ett visst land, vilket i vissa fall är omöjligt. Nials »lex rei sitae»-princip kan av samma skäl blott få begränsad räckvidd. Icke heller ansluter sig förf. till GIHLS idé att lösa problemet om främmande offentligrättsliga lagars tillämplighet med en speciell rättstillämpningslära. De riktlinjer han själv drar upp är baserade på en undersökning av ett stort internationellt rättsfallsmaterial, ur vilket han sökt extrahera grundläggande värderingar. Dessa sammanfattas i principer såsom skyddsprincipen (närmast inspirerad av SCHMIDTS asylrättstanke), isolationsprincipen (främmande offentligrättsliga anspråk genomföres icke), undersökningsmaximen (den främmande offentligrättsliga lagens verkliga — icke dess skenbara — syfte och karaktär måste tillmätas avgörande betydelse), restriktionsgrundsatsen (dylik lag tolkas snävt), riskfördelning efter identifikation (den part som är så nära knuten till restriktionslandet att det finns skäl identifiera honom därmed, får stå risken
för det främmande ingreppet). Dessa och ytterligare några med nödvändighet mycket vaga principer skall med användande av en individualiserande metod ge vägledning vid bedömningen av konkreta fall som domstolarna ställes inför. Särskilt givande förefaller mig resonemangen om riskfördelning efter identifikation att vara.
Idén med en individualiserande metod för avgörande av dessa frågor har framförts tidigare. För Nial gäller det att för varje typ av lagar» undersöka, huruvida den internationella privaträttens anknytningsfakta kunna vara lämpliga eller om lagens särskilda natur påkallar uppställandet av andra förutsättningar för dess beaktande av svensk domstol» (a. a. s. 112). Schmidt har framhävt, att ingen av de i detta sammanhang vanligen använda grundsatserna kan »göra anspråk på att vara mer än en presumtion för att en viss handlingsnorm i flertalet fall är ändamålsenlig» och att man för att »frigöra sig från de gamla grundsatsernas band ——— söker sig till en 'individualiserande' metod» (SvJT 1944 s. 619). För de speciella fall han behandlar lanserar han asylrättsprincipen. Hjerner arbetar på ett vidare fält och vill ge sina principer allmän räckvidd, ehuru han speciellt uppmärksammar valutalagstiftning. En väsentlig punkt i hans metod, som kanske borde ha understrukits starkare i konfrontation mot de flesta metoder som hittills föreslagits eller kommit till användning i konkreta rättsfall, synes mig vara att hans »individualiserande metod icke avser att finna ut det land med vilket rättsförhållandet har sin 'starkaste' anknytning» (s.446), såsom när motsvarande metod användes för fastställande av avtalsstatut.5
Förf:s metod att behandla rättsfallsmaterialet visar prov på juridisk tankeskärpa och uppslagsrikedom men förefaller likväl i en del avseenden egendomlig och betänklig. Utgångspunkten är att rättsfallen skall behandlas främst med hänsyn till sakläget, anspråkets art och utgången i målet, medan de anförda domskälen kommer i andra hand (s. 261). Tar man icke stor hänsyn till domskälen, i vilka domstolarna dock i allmänhet ställer avgörandet i relation till mer eller mindre generella principer, kan detta lätt leda till egendomliga och godtyckliga resultat. Avgörandet beror ju ofta på särskilda omständigheter. Ett mål i vilket käromålet icke bifallits på grund av processuella omständigheter kan icke användas som belägg eller minsta stöd för ett påstående att domstolen ogillar käromål grundade på i målet anförda materiella omständigheter. Eller för att ta ett annat mera konkret exempel: beror utgången, såsom i Luther v. Sagor bedömt i första instans (1921, 1 KB 456), på att en handling (i fallet konfiskation) av en icke erkänd främmande makt enligt engelsk rättsuppfattning icke kan tillmätas juridisk betydelse, kan enligt min mening rättsfallet icke utan betänkligheter anföras som stöd för att konfiskation av sak belägen i konfiskationslandet icke godtages (avh. s. 275 not 14), helst som efter mellankommande diplomatiskt erkännande konfiskationen godtogs i överinstansen (1921, 3 KB 532, avh. s. 275 not 15). Utan att vara felaktig är enligt min mening framställningen ägnad att undandölja den i målet närmast som en icke kontroversiell utgångspunkt antagna huvudprincipen, att enligt
engelsk rätt egendomens belägenhet är avgörande för frågan om främmande konfiskation skall erkännas. Man måste genom en analys av domskälen i görligaste mån skilja ut vad som räknas som huvudprincip och vad som är speciella omständigheter.
På motsvarande sätt synes också en del av resonemangen och resultaten i kap. 8 om svensk rättspraxis angående tillämpning eller icketillämpning av främmande valutalag kunna ge anledning till kritiska reflexioner. Dessa gäller icke alltid vad förf. direkt uttalat utan snarare vad han underlåtit att säga eller det intryck hans uttalanden förmedlar. Han framhäver sammanfattningsvis, att »i den mån eljest frågor om främmande valutalags tillämpning blivit prövade, har prövningen i skilda instanser utfallit så att den främmande lagen icke blivit tillämpad, merendels utan att något särskilt skäl åberopats» (s. 184). Att främmande valutalag icke tillämpats har uppenbarligen berott på så många andra omständigheter än en principinställning att dylik lag icke skall tillämpas. Rättsfallsmaterialet är så knapphändigt att det knappast ger stöd i vare sig ena eller andra riktningen. Snarast finns kanske positivt stöd för tesen att svensk rättspraxis icke ställer sig principiellt avvisande mot tillämpning av främmande konnex valutalag. Konkel-målet (NJA 1952 s. 182), till vars utgång jag i likhet med förf. ställer mig kritisk, synes i viss mån utgöra ett sådant positivt stöd, och i de ytterst få fall, där skilda instanser (aldrig HD) verkligen med negativt resultat prövat frågan om främmande valutalags tillämpning, finns det stark anledning förmoda att avgörandet berott icke på dess karaktär av valutalag utan på dess extraordinära natur.
Även de svenska tvångsförvaltningsfallen i kap. 15 förefaller mig ha blivit något ensidigt behandlade, bl. a. det ledande rättsfallet på området, Weiss v. Simon (NJA 1941 s. 441, avh. s. 381 ff.). Det gällde här en tvist mellan den ene innehavaren av ett sudettyskt handelsbolag och den kommissariske förvaltaren om köpeskillingen för varor, som levererats till Sverige delvis före och delvis efter förvaltningens anordnande. Av den knapphändiga motiveringen att döma synes den principiella utgångspunkten för HD här ha varit densamma som för underrätterna, nämligen att frågan om behörigheten att företräda bolaget (vare sig detta betraktats som juridisk person eller icke) måste avgöras enligt tysk rätt. Förvaltaren kunde ju visa sig enligt handelsregistret vara ensam behörig att företräda bolaget. Denna behörighet har emellertid begränsats efter samma princip som använts vid bedömningen av främmande konfiskationer.6 Avgörande vid denna gränsdragning blev, huruvida egendomen, dvs. varorna resp. den köpeskillingsfordran vari de omsatts, befann sig här i riket vid tidpunkten för tvångsförvaltningens anordnande eller icke. Förf. menar att konfiskationsprinciperna icke kommit till användning, ty då skulle konfiskator icke ha kunnat tillåtas indriva fordringar hos gäldenärer i utlandet. Utgångspunkten är att »säljarens fordran på köpeskillingen uppkommer i och med avtalets ingående». Därför borde hela denna köpeskillings-
fordran ha tillkommit firmaägaren. Förf. har svårt att inse vad leveransen må ha för betydelse i sammanhanget. Helt enkelt den, såvitt jag kan förstå, att enligt svensk rättsuppfattning leveransen vid denna typ av avtal normalt är avgörande för att säljaren skall kunna tillgodoräkna sig en köpeskillingsfordran. Först då kan den debiteras och räknas som tillgång för säljaren. Förf. synes mig dra sina slutsatser från en doktrinär uppfattning, som må delas av domstolen i det schweiziska rättsfall han tagit till mönster och som går ut på att fordringen uppkommer genom en viljeförklaring. Enligt en som det förefaller mig mera realistisk uppfattning har avtalet den betydelsen, att vissa handlingsregler för parterna fixeras och anknyts till ett sanktionssystem, och parternas åtaganden är så intimt avhängiga av varandra, att de lämpligen icke kan behandlas som fristående.
Förf. menar att HD:s dom är unik »såtillvida att det — frånsett några utländska underrättsfall vid vilka nämnvärd vikt icke torde fästas — synes vara det enda kända avgörande varigenom förvaltaren tilldömts något belopp» (s. 382). Läsaren bibringas härav lätt den uppfattningen, att ledande rättspraxis gått i motsatt riktning. Först må härvid påpekas, att HD stått fast vid samma principståndpunkt i alla följande mål av liknande beskaffenhet, ehuru där förvaltaren icke tagit ut genstämning och sålunda icke kunnat få något eget käromål prövat. Samma »fördelningsprincip» har alltså klart uttalats i NJA 1942 s. 385 och A 124. Och när förf. menar sig kunna finna stöd, om än ej klart sådant, för sin ståndpunkt i minoritetens uppfattning i NJA 1954 A 49 (avh. s. 385), förefaller mig hans tolkning närmast tendentiös, ty minoriteten uttalar dock tydligt att »till följd av den kommissariska förvaltningen ägaren icke var behörig att själv indriva fordringarna eller eljest förfoga över dem», dvs. den intog i denna fråga samma ståndpunkt som framgår av Weiss v. Simon. Av ovannämnda schweiziska fall (Böhmische Union Bank v. Heynau, BG 22. 12. 1942, avh. s. 378 och 384) förf. åberopar såsom föredömligt kan strängt taget icke utläsas mera än att en annan tidpunkt, nämligen avtalets ingående i stället för leveransen, varit avgörande, in casu visserligen betydelsefullt men eljest mera en grad- än en principskillnad, varav knappast handelspolitiska olägenheter kan förväntas (jfr s. 384). Däremot har förf. icke lyckats finna något positivt stöd för att firmaägare tillerkänts fordringar enligt avtal som kommissariska förvaltare ingått.
Den kritik som anförts och som till stor del bottnar i att min inställning i metodfrågan är skild från förf:s, får på intet sätt undanskymma, att arbetet enligt min mening är värt en mycket hög uppskattning. Enbart insamlandet och redovisningen av detta material måste ha varit ett jättearbete. Så mycket mera berömvärd är den inträngande analys han ägnat dessa komplicerade frågor.
Axel Adlercreutz