Bo LAGERGREN och E. G. WESTMAN. Förhandlingsrätten för statens och kommunernas tjänstemän. Sthm 1957. Norstedts. 192 s. Inb.Kr. 19,50.

    Det tycks dröja, innan det blir någon ordning på förhandlingsrätten för statens och kommunernas tjänstemän. I avbidan på ny lagstiftning får man väl hälsa en kommentar till de gällande bestämmelserna med glädje. Ty en kommentar behövs: 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän ge icke någon överhövan klar och lätttillgänglig bild av rättsläget. Den föreliggande boken ersätter, såvitt angår kommunaltjänstemännen, WESTMANS 1943 utgivna kommentar som nu i viktiga delar är föråldrad.
    Inom det begränsade utrymmet ha förf. fått med ett omfattande material, bl. a. redogörelser för en del viktiga rättsfall och för vissa belysande utlåtanden av JO och MO. I en bilaga ha intagits direktiven för den pågående Ekblomska utredningen om förhandlingsrätten för statstjänstemännen.
    Det är beklagligt att boken icke innehåller något sakregister. Men jag vet av egen erfarenhet, att det kräver mycket arbete att åstadkomma ett dylikt.
    Jag har påträffat ett par felaktigheter. På ett ställe (s. 63) påstå förf., att en arbetsgivare, som åsidosätter sin förhandlingsplikt enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt, kan dömas till böter. Detta är icke riktigt; påföljden är skadestånd (och eventuellt efter för-

likningsmans ingripande vite). — På ett annat ställe (s. 23) förklaras på tal om SL 25: 11, att befattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kunna avsättas från tjänsten äro de som ha kunglig fullmakt på densamma. Men det finns ju andra fullmakter än kungliga, och även tjänstemän med sådana fullmakter höra dit.
    Det nya normaltjänstereglementet (1954) för städerna innehåller en bestämmelse, att tjänsteman är skyldig att underkasta sig de ändringar i tjänstereglementet eller eljest, som stadsfullmäktige besluta efter överenskommelse mellan lönenämnden och personalorganisation. Man kan fråga sig, i vad mån denna bestämmelse är tillämplig på oorganiserad tjänsteman (s. 164). Förf. ge det svaret, att det ligger närmast till hands att antaga, att en befattningshavare genom att icke organisera sig avstått från att överhuvudtaget medverka vid införandet av ändringar i anställningsvillkoren, varför arbetsgivaren ensam skulle äga besluta sådana. Något skäl för denna ståndpunkt anges dock icke. Jag kan icke heller förstå, varför man mot varje rimlig avtalstolkning skulle i den ena avtalspartens hand lägga en så vidsträckt befogenhet att ensidigt genomföra ändringar i avtalet (grunderna för 8 § skuldebrevslagen tilllämpliga?). Jag har mera till övers för det av förf. angivna tolkningsalternativet att den oorganiserade tjänstemannen får finna sig i att en ändring som biträtts av en organisation (vari han kunde tänkas ha inträtt) blir gällande mot honom. En sådan regel skulle stå i överensstämmelse med den inom kollektivavtalsrätten i olika sammanhang fastslagna principen att en »utomstående arbetare» får finna sig i vad organisationerna besluta och den skulle gagna intresset av att upprätthålla ordning och enhetlighet på arbetsplatsen. Den har blott den nackdelen, att man på grund av organisationssplittringen på tjänstemannasidan icke alltid kan utpeka den organisation, vars samtycke skulle erfordras. Om en stad har avtal för sina chefstjänstemän med en TCOorganisation men icke med vederbörande Saco-organisation, skall då en överenskommelse med TCO-organisationen om ändring i avlöningsreglementet bli bindande för de oorganiserade tjänstemännen? Och varför icke gå ett steg vidare? Skall ändringen bli gällande för de eventuellt Saco-anslutna (på samma sätt som — utan alla jämförelser i övrigt — den avtalsslutande LO-fackföreningens villkor i princip bli bindande för syndikalisterna på arbetsplatsen)? — Nej, jag tror för min del, att en ändring icke kan genomföras mot andra än dem, vilkas egen organisation biträtt överenskommelsen om ändring. Beträffande de oorganiserade skulle alltså krävas individuellt samtycke.
    Denna bestämmelse i normaltjänstereglementet har nu fått aktualitet genom den överenskommelse, som den 14 december 1956 träffats mellan civildepartementet och statstjänstemännens huvudorganisationer rörande löneplansrevision m. m. Se bilaga 2 till statsverkspropositionen 1957, bilagan D. Punkt 4 i sagda överenskommelse (prop. s. 48) anger, att tjänsteman som övergår till de nya bestämmelserna (»statens löneförordning») skall vara underkastad generell ändringsskyldighet (vilken grotesk formulering!) i fråga om bestämmelser rörande avlönings- och pensionsförmåner. I propositionens text (s. 16) förklaras dock, att det under förhandlingarna förutsatts att ändring icke utan »förhandlingsöverenskommelse» skall göras i bestämmelser, beträffande vilka tjänste-

man hittills icke varit underkastad dylik skyldighet. I denna tvivelaktiga reglering är det mesta lämnat öppet. Om en eller flera men icke alla huvudorganisationerna godtaga viss ändring, får då ändringen genomföras? Får den till äventyrs genomföras mot medlemmar i de organisationer som gått med på ändringen men icke mot medlemmar i den eller de organisationer som motsatt sig ändringen? Hur går det för de oorganiserade, särskilt om de tillhöra en kategori, om vars organisering konkurrens föreligger mellan organisationerna (jfr ovan)? Vilken roll spelar den grundlagsenliga oavsättligheten, icke minst i belysning av RegR:ns utslag den 7 mars 1957 om löneindragningen i Västerås (besvär av O. Rylander m. fl.)? Jfr statsutskottets utl. nr 14/1957 s. 12 f och 18 ff.
    Mot slutet av boken (s. 165 ff) behandla förf. även den kommunala förhandlingsordningen av år 1954. Denna förhandlingsordning utgör ett intressant steg på väg mot en i mitt tycke riktig utformning av förhandlingsrätten för de offentliga tjänstemännen (jfr Juristnytt 1954 s. 399).
    Förf. ställa den frågan, om förhandlingsordningen resp. normaltjänstereglementet är att betrakta som giltigt kollektivatal enligt lagen om kollektivavtal för dem som icke äro underkastade ämbetsansvar. Jag minns, att vi diskuterade vissa liknande spörsmål under arbetet inom 1948 års förhandlingsrättskommitté och därvid — i överensstämmelse med den lösning som förf. funnit ligga närmast till hands — kommo till den slutsatsen, att överenskommelser av denna typ mellan de centrala organisationerna på det kommunala tjänstemannaområdet icke kunna anses som kollektivavtal, eftersom överenskommelserna som sådana icke sätta bestämmelserna i kraft (man har alltså på denna punkt ännu icke begagnat den kommunala delegationslagens möjligheter) utan för ikraftträdandet fordras ett ensidigt beslut av stadsfullmäktige; därigenom blir dokumentet ett »reglemente», icke ett avtal.

Erland Conradi