AKTUELLA SPÖRSMÅL 

 

    Om tystnadsplikt
    I föregående häfte av denna tidskrift har i avsnittet Aktuella spörsmål (s. 416) intagits en uppsats av hovrättsfiskalen LENNART GROLL, vilken uppsats försetts med rubriken Utsträckt tystnadsplikt? Groll berör i sin framställning bl. a. vad nykterhetsvårds- och socialhjälpslagarna innehålla rörande tystnadsplikt samt vad barnavårdskommittén i sitt förslag till ny barnavårdslag upptagit rörande sådan plikt. Framställningen är oklar och vilseledande och föranleder därför ett tillrättaläggande från mig i egenskap av sagda kommittés huvudsekreterare.
    Groll berör till en början socialhjälpslagens allmänt hållna bestämmelse därom att »vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden» ej må »yppas för obehöriga» samt det därtill knutna straffbudet, gällande »någon», som bryter mot diskretionsföreskriften; allt intaget i lagens 64 §. Groll uppställer frågan, vilken krets den sålunda straffsanktionerade tystnadsplikten är avsedd att gälla, och synes anse — eller vilja ingiva läsaren den föreställningen — att valet står mellan att »utsträcka» plikten till att avse enbart »socialnämnds ledamöter och befattningshavare» eller att gå ända till »helt utomstående personer», som kommit i besittning av ifrågavarande informationer. Groll säger, att lagstiftarens avsikt i nu berörda hänseende är obekant, men att förarbetena icke lämna stöd för en tolkning enligt det senare alternativet (»helt utomstående»).
    Förarbetena ge förvisso ej heller stöd för det förra, av Groll uppställda tolkningsalternativet. Propositionen (177/1955) — det däri åberopade statsrådsprotokollet inbegripet — är knapphändig, tar synnerligen lätt på förevarande, liksom på många andra frågor och bär tydliga spår av den brådska, varunder den tillkom. I propositionen (s. 311) erinras om att socialvårdskommittén i sitt förslag till lag om socialnämnd m. m. upptagit ett stadgande om tystnadsplikt av innehåll, enligt propositionen, att ledamöter och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda organ anställda tjänstemän icke finge till obehöriga lämna upplysningar om »enskilda» (rätteligen: »enskildas») förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde eller eljest i deras arbete. Att observera är emellertid, att det av socialvårdskommittén föreslagna stadgandet rätteligen till den pliktbundna kretsen hänförde även »andra av dessa förordnade eller anlitade personer», jfr SOU 1942:56 s. 18 och 1950:11 s. 61*. I socialhjälpspropositionen sägs vidare, att kommitténs nämnda förslag (i denna del) lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och att behovet av skydd för enskilds personliga förhållanden motiverar en bestämmelse om tystnadsplikt i socialhjälpslagen. Emellertid förklaras, utan några anförda skäl, att stadgandet »torde kunna formuleras så, att vad hos socialnämnd förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må yppas för obehörig». Till stöd för särskild straffsanktion åberopas endast en jämförelse med 57 § 3 st.

lagen om yrkesskadeförsäkring. (Kursiveringarna i detta stycke ha gjorts av mig.)
    Uppenbart torde vara, att man i propositionen icke kan ha avsett att begränsa tystnadsplikten till en snävare krets än den som angivits i socialvårdskommitténs allmänt gillade förslag, omfattande bl. a. allehanda förordnade och anlitade personer. Detta är synnerligen betydelsefullt. Å andra sidan behöver man icke anta, att syftet varit att gå längre, d. v. s. till en än vidare krets, fastän man valt en annan, lösare skrivning än socialvårdskommitténs. Syftet härmed kan ha varit allenast, att man funnit svårt att avlägsna vissa otympligheter i kommittéförslagets lagtext och tilltalats av nykterhetsvårdslagens enkla — men icke speciellt straffsanktionerade — diskretionspåbud. Fråga kan dock vara, om man icke råkat i andra svårigheter. Man har, redan i den propositionen bilagda lagtexten (!), frångått den avsedda texten och kastat de farliga orden »i ärende» (jfr ovan) överbord. Men därigenom har stadgandet blivit än mera allmänt och vittfamnande. Att märka är, att orden »hos socialnämnd» måste givas en vidsträckt innebörd, för att ej skyddet i stället skall bli alltför begränsat; det kan ej vara fråga endast om förhållanden, som avhandlats av nämnden som sådan.
    Jag tror ingalunda, att våra lagstiftare med 64 § socialhjälpslagen velat lägga tystnadsplikt på »helt utomstående», tvärtom tror jag, att man skulle hesiterat, om man över huvud taget varit inne på den tanken. Att man varit det, torde kunna betvivlas med hänsyn till vad ovan berörts i fråga om propositionen och dess tillkomst. Däremot måste självfallet ha insetts, att det beslutade stadgandet lämnade diskretionspliktens utsträckning i flera hänseenden obestämd, och det förefaller ingalunda osannolikt, att detta befunnits vara ganska bra. Man kan ha ansett fördelaktigt att genom den lösare formuleringen undvika de »luckor», som lätt uppstå när man söker mera exakt precisera för vem och om vad något skall gälla. Man kan ha antagit, att en tämligen obestämd regel icke skulle vålla olägenhet i praktiken, och ett sådant antagande kan enligt min mening anses ha goda skäl för sig. Vi ha många straffstadganden, som äro mycket allmänt hållna och förutsätta en förnuftig användning för att ej leda till orimligheter. Jag tror icke ens, att en straffsanktionerad tystnadsplikt för »envar» beträffande vad hos viss myndighet förekommit, skulle leda till en omfattande och stötande åtalsaktivitet. Därmed icke sagt, att ett stadgande av sådan innebörd vore lämpligt.
    Groll väntar sig tydligen, att man i praxis skall ur stadgandet i 64 § socialhjälpslagen utläsa en begränsning till viss personkrets. Säkerligen kommer man, åtminstone då fråga är om ansvar, att söka hålla sig till personer, som på något sätt »hos socialnämnden» eller i anslutning till dess verksamhet vunnit kännedom om annans personliga förhållanden. Av det ovan anförda torde emellertid framgå, att gränsdragningen ej ställer sig så enkel, som Groll antyder. Om en begränsning till »socialnämndens ledamöter och befattningshavare» kan det ej bli fråga. Även om man bättre beaktar, hur den kommunala verksamheten i allmänhet är organiserad och bedrives, är det förbundet med betydande svårighet att finna en ändamålsenlig, otvetydig och någorlunda lätt beskrivbar gränslinje. Det kan ifrågasättas, om den av socialvårdskommittén gjorda kategoribestämningen dels är nog tydlig — särskilt

beträffande »anlitade personer» — dels är nog omfattande. Det må erinras om att socialnämnden ej blott äger »anlita biträde» utan även äger »tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar» (5 §). Med sakkunniga åsyftas här en ganska vid kategori. Till och med personer, som upplysningsvis höras av nämnden, kunna därvid få viss ytterligare kännedom om annans personliga förhållanden.
    Groll påstår, att »frågan» — d. v. s. tydligen spörsmålet om tystnadspliktens nuvarande och för framtiden önskvärda omfattning på socialvårdens område — »på ett säreget sätt aktualiserats» genom barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag. Han anför vidare, att barnavårdskommittén »tolkar bestämmelsen om tystnadsplikt i socialhjälpslagen så, att denna får anses ha en synnerligen vidsträckt omfattning» — nämligen så att den gäller även »utomstående» — samt att kommittén, »långt ifrån att avvisa denna egenartade tolkning» (det vore väl »egenartat» att först tolka på visst sätt och sedan avvisa tolkningen?), »tvärtom» finner det »lämpligt att föreslå motsvarande stadgande i barnavårdslagen». Groll talar vidare upprepade gånger om »den av barnavårdskommittén föreslagna utformningen av tystnadsplikten i barnavårds- och socialvårdsärenden». Detta är i väsentliga hänseenden oriktigt och vilseledande.
    Om man läser barnavårdskommitténs framställning i dess helhet, ej blott det av Groll tämligen försåtligt utdragna och citerade brottstycket, finner man, att barnavårdskommittén dels skärskådar socialvårdskommitténs förslag till bestämmelse om tystnadsplikt, framhåller detta sprincipiella och praktiska företräden samt diskuterar viss komplettering, dels granskar den i socialhjälpslagen valda lösningen och beträffande densamma anför betänkligheter, som Groll i uppsatsen framställer såsom sina.
    Det kan möjligen göras gällande, att barnavårdskommittén låtit sig alltför bestämt övertygas om att en vidsträckt tolkning av 64 § socialhjälpslagen är svårfrånkomlig. Det är en smaksak. Det kan dock icke bortresoneras, att det konturlösa stadgandet valts i stället för ett, vari berörda personkategorier angivits, och att en begränsningslinje är svår att finna. I detta sammanhang är emellertid det väsentliga, att kommittén framställer den vidsträckta tolkningen såsom betänklig, men trots det anser sig böra för barnavårdslagen föreslå ett stadgande om tystnadsplikt, utformat på i huvudsak samma sätt som i socialhjälpslagen. Rätta förhållandet överensstämmer således på intet sätt med den uppfattning, Groll söker inge läsaren, nämligen att kommitten med förtjusning accepterat vidast möjliga tystnadsplikt, utan »klara avgränsningar», och föreslagit, att en sådan plikt skall bli gällande på socialvårdens områden över huvud taget.
    Att förslaget till barnavårdslag med avseende å bestämmelse om tystnadsplikt — liksom i åtskilliga andra avseenden — utformats i nära anslutning till socialhjälpslagen torde vara lätt att förstå. (Beträffande skälen för att begränsningen »i barnavårdsärende» valts i stället för »hos nämnden», må hänvisas till betänkandet s. 152.) Det har icke att göra med vilken tolkning, som må anses vara den rätta. Men den tolkning, som finnes acceptabel och lämplig på socialhjälpens område, kan och bör godtagas även på barnavårdens område. Tilllämpningen av barnavårdslagen ankommer i stor utsträckning på

samma uppdragstagare och befattningshavare, som ha att tillämpa socialhjälpslagen, och det vore även med hänsyn därtill föga lyckligt med principiellt olikartade stadgande angående samma ämne i de två lagarna. Att ansluta förslaget till ny barnavårdslag i princip till vad socialvårdskommittén föreslagit beträffande tystnadsplikt skulle också innebära, att man anvisade en lösning, som statsmakterna nyligen avböjt, och att man rimligen jämväl måste föreslå ändring i socialhjälpslagen, som nyss antagits.
    Spörsmålet hur man skall få till stånd tillfredsställande diskretion är uppenbarligen av största betydelse för socialvården, och frågan om hur man i lagstiftningsväg må kunna verka för ett gott sakernas tillstånd erbjuder åtskilligt av intresse. Information om ådagalagt behov, prövade eller föreslagna utvägar m. m. är önskvärd, liksom även debatt. Barnavårdskommittén har i sitt betänkande med förslag till ny barnavårdslag lämnat ett låt vara relativt anspråkslöst bidrag, som emellertid — efter vad jag hoppas — är korrekt och som bl. a. hänvisar till den utförligare och mera vittsyftande framställningen i straffrättskommitténs betänkande med förslag till brottsbalk.
    Grolls bidrag är däremot, såsom torde ha framgått av det anförda, icke korrekt och vid sådant förhållande föga tjänligt som information och debattinlägg, ett förhållande som enligt min mening bort uppmärksammas av tidskriftens utgivare.

Rutger Nyman