NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
O. Hj. Granfelt † 27/6 1957
Otto Hjalmar Granfelt fick, då han år 1934 fyllde sextio år, mottaga ett ståtligt vittnesbörd om den betydelse hans gärning tillmättes. Juridiska Föreningen i Finland utgav en diger hyllningsskrift, omfattande uppsatser av tjugofyra finländska och sju rikssvenska jurister och med bidrag jämväl från Danmark, Island, Norge och Schweiz. I denna hyllning deltogo så auktoritativa och vördnadsvärda företrädare för finländskt rättsliv som hans gamle lärare Senator R. A. Wrede samt presidenterna Ståhlberg och Söderholm. Att Tyskland ej var representerat berodde å andra sidan liv var lamslaget sedan nazisterna det föregående året där tagit makten.
Det blev ingalunda inför avslutningen av ett livsverk som denna hyllning bragtes — det har tvärtom med obruten håg och kraft fullföljts in i det sista, alltså i ännu nästan ett kvartsekel, delvis på nya fronter.
Hjalmar Granfelts släkt är känd sedan 1500-talet. Stamfar för den adliga ätten blev en i flera strider, sist vid Poltava, sårad och från en mångårig rysk fångenskap omsider hemvänd karolin. Officerare vore ock de senare förfäderna — ett martialiskt drag kunde även förmärkas hos Hjalmar i hans yttre och hans, visserligen av ett orubbligt lugn präglade, framträdande. Men hans fader hade valt den juridiska banan — han slöt som vice president i Åbo hovrätt — och båda sönerna blevo juris doktorer; den äldre bortgick redan i rätt unga år.
Efter avlagda rätts- och förvaltningsexamina gick Hjalmar Granfelt ut i praxis, blev år 1900 vice häradshövding och fortsatte i olika tjänster flera år. Det rådde ju trånga och besvärliga förhållanden för en ung jurist vid denna tid, och det var blott halvt på skämt som han förklarade sig ämna söka borgmästarebefattningen i — Kaskö. Han uppmuntrades emellertid att fullfölja de akademiska studierna, och hösten 1904 drog han till Leipzig, den tiden den tyska processrättsvetenskapens huvudsäte, med Wach, Degenkolb och Wachs lärjunge, systerson och måg, den unge Mendelssohn-Bartholdy som lärare.
Två år senare disputerade han i Helsingfors på en avhandling om Konkursförvaltaren i vanliga konkurser, som gav honom docentur av vidsträckt omfattning: privat- och processrätt samt allmän lagfarenhet. Efter ännu två år och då han offentliggjort sitt mycket betydelsefulla arbete Den materiella processledningen i vanliga tvistemål, fästes han vid universitetet som adjunkt i processrätt, en befattning som följande år, 1909, förändrades till professur. Det nyssnämnda arbetet, som 1911 och 1930 utkom i nya upplagor och som omfattade såväl principutredning som utförliga framställningar av positiv finländsk och svensk rätt, har av en finländsk fackman betecknats såsom »ovedersägligen ett av de förnämsta på civilprocessens område som hos oss utkommit». Det fick en komplettering i två uppsatser i den finländska Juridiska Föreningens tidskrift 1912 och 1915 om Officialprincipen och dess tillämpning på finländsk rätt.
Under de närmast följande åren utkommo dels Sammandrag av föreläsningar i straffprocessrätt (2 upplagor), dels Grunddragen av Finlands konkursrätt, om vilken det sagts att »förmågan att under begränsat omfång uttömmande behandla stoffet är desto mera beundransvärt som arbetet tillika präglas av klarhet och lättlästhet». Det översattes även till finska språket.
Emellertid inträdde Granfelt år 1918 i Finlands Högsta domstol och blev två år därefter justitieminister. Men han trivdes alls icke på någotdera hållet. I domstolen rådde enligt hans uppfattning ett benhårt fasthållande vid föråldrade rättsåskådningar, och mot deltagande i aktiv politik fick han en aversion som varade livet ut. Han var lycklig att kunna återvända till sin professur, som alltjämt stod ledig. Och han blev den akademiska livsgärningen trogen fram till emeritiåldern. Därunder var han universitetets prorektor åren 1925—32 eller så länge som pluraliteten godtog att denna befattning innehades av en svenskspråkig professor. Granfelt undervisade och examinerade likvisst även
på finska, som han fullt ut behärskade. Under sina fyra sista tjänsteår var han emellertid — efter en omorganisation av juridiska fakulteten, som bl. a. innefattade upprättande av ännu en processrättslig professur, en rent finskspråkig — överförd till en svensk professur, omfattande förutom processrätten jämväl straffrätt, en utvidgning som han var fullt kompetent och beredd att åtaga sig.
Hjalmar Granfelt var en nitisk katederman, högt skattad av sina lärjungar. Hans föreläsningar voro berömda för sin klarhet och förmåga att väcka intresse både genom den omsorgsfulla utarbetningen och den muntliga framställningens egenskap att rycka auditoriet med sig. För sina rättsvetenskapliga övningar — en form av undervisningen som han introducerade — satte han i deltagarnas händer en rikhaltig av honom tillskapad samling uppgifter, tryckta ehuru ej avsedda för offentliggörande. I nära samband med den muntliga undervisningen stod ock den av Granfelt år 1927 offentliggjorda »Kort framställning av Finlands civilprocess», koncis och begränsad till väsentligheter.
Mera djupgående var hans — tyvärr ofullbordade — Lärobok i straffprocess (1925). Den har vitsordats ha verkat systematiskt nydanande och för rättspraxis fått vägledande betydelse på många punkter som förut föga uppmärksammats och där fel tidigare ofta blivit begångna. Synnerligt inflytande fick en uppsats om Straffrättslig häktning och reseförbud, först publicerad i tidskriften, sedermera ej mindre än fyra gånger i bokform, med fortgående uppmärksamhet på ny lagstiftning i ämnet.
Av Granfelts övriga rika produktion må här nämnas behandlingen av ett flertal civilprocessuella frågor, såsom civildoms rättskraft i subjektivt och objektivt hänseende; bevisbördans fördelning; utlännings forum; internationella avtal rörande forum, samt det betydande arbetet Skiljemannaförfarandet (i Festskrift för Grotenfelt 1929, i särtryck 1931). Inom straffprocessen har han avhandlat Straffverkställigheten (1935).
Efter avskedet från professuren utgav han år 1944 Valda juridiska avhandlingar och samma år en i samarbete med annan författare tillkommen Lärobok i Finlands växel- och checkrätt (på finska 1947). Han redigerade vidare 4. upplagan av Wredes Civilprocessrätt Del II (1943).
År 1951 kom första delen av en utförligt anlagd biografi över Wrede och följande år en samling essayer, mest från rättshistoriska strövtåg. Överraskande, men av en för Granfelt karakteristisk originalitet är idén att pröva huru »Rättegången mot Jesus från Nazareth» i formellt-rättsligt hänseende står sig från judisk och från romersk rätts ståndpunkt. Vid denna detaljerat genomförda undersökning har Granfelt tydligenan sett sig kunna som historiska källor beträffande det faktiska förloppet lita till evangelierna, särskilt Johannes-evangeliet.
Inom lagstiftningens område har Hjalmar Granfelt gjort högst betydande insatser i den på grund av de faktiska förutsättningarna, speciellt i organisatoriskt hänseende, naturligtvis synnerligen vanskliga och otacksamma uppgiften att skapa ett tidsenligt finländskt rättegångsväsende. Trots uttalad skepsis om framkomlighet på de partiella reformernas väg utarbetade han, i samverkan med annan, på offentligt uppdrag redan i tidigare mannaår ett utkast av denna karaktär. Resul-
tatet blev att det anförtroddes honom att framlägga förslag till fullständig processreform. Uppgiften fullgjordes på förvånande kort tid, men förslaget ansågs alltför radikalt för att kunna genomföras. Det har dock alltsedan tjänat som grundval för andras senare arbeten, vilka dock som bekant alltjämt icke fört till målet. Behovet av en grundlig modärnisering, till huvud och lemmar, torde man vara rätt ense om, men svårigheterna ha befunnits tillsvidare oöverstigliga. I denna situation framlade Granfelt nyligen (1952) i Juridiska Föreningen för Finland Tidskrift ett, såvitt utifrån kan bedömas, utomordentligt väl genomtänkt principförslag rörande önskvärda och möjliga processuella särreformer.
Till Hjalmar Granfelts egenskap av centralgestalt inom Finlands rättsliv, speciellt i dess svensk-finländska avtoning, bidrog i ej ringa mån hans ställning till Juridiska Föreningen och dess tidskrift. Han var föreningens ordförande i sexton år, 1925—41, och blev dess hedersledamot. Han anordnade och var en flitig deltagare i dess omsorgsfullt förberedda diskussioner och gav referat av dem i tidskriften. I denna var han den väl mest nitiska medarbetaren i detta sekel. Frånsett de talrika uppsatser av hans hand som prydde dess årgångar hade han tagit sig till en uppgift att såvitt hans förmåga räckte hålla den finländska juristvärlden à jour med utländsk nyutkommen litteraturen — en föresats som han fullföljde in i sitt sista levnadsår; det var nu en gång hans natur fjärran att släppa taget. Oftast var det väl blott en summarisk redogörelse för ett arbetes allmänna karaktär och huvudinnehåll, men ej sällan en verklig recension. Vidden av hans beläsenhet blev verkligt imponerande. Den var för övrigt ingalunda begränsad till juridik allena. Han besatt en allmän humanistisk, särskilt historisk bildning och hedrades ock med hedersledamotskap av Svenska litteratursällskapet i Finland, var vidare ledamot av Finska Vetenskapssocieteten liksom av två rikssvenska humanistiska samfund. Och knappt vorden emeritus vid Helsingfors universitet utnämndes han till Kansler för Åbo akademi och fungerade som sådan intill sitt frånfälle. Det var en värdighet och en uppgift som han själv skattade högt.
Ej mindre än tre utländska juridiska fakulteter — i Upsala, Köpenhamn och Oslo — förlänade honom juris doktorat honoris causa. I de nordiska juristmötenas bestyrelse var han alltsedan 1926 den finländska avdelningens ordförande och en ständig deltagare i de gemensamma styrelsemötena, där programmen utarbetades. På själva juristmötena förde han vid solenna tillfällen Finlands eller hela mötets talan på ett sätt, som genom kärnfull vältalighet och en auktoritet utan later väckte allmän anklang.
Hjalmar Granfelt var även i det yttre en ståtlig typ. Under den kortsnaggade täta hårremmen satt ett ansikte som kunde varit en romersk kejsares. I första början av vår bekantskap råkade jag av någon anledning citera ett par rader av Fröding:
»Den stora näsan pekar djärvt,
den strama läppen tiger kärvt — — —».
Fru Granfelt som var med — som alltid: ett så oskiljaktigt par skulle man sällan sett — brast i skratt och förklarade att de raderna plågade vännerna i Finland tillämpa på Hjalmar. Och sannerligen: den läppen
kunde tiga! Det har ovan redan antytts att han tidigt bestämde sig för att icke taga del i det politiska livet. Var hans sympatier lågo kan icke vara föremål för tvivel: han tillhörde Svenska folkpartiet, han mottog Svensk-Finlands folktings förtjänstmedalj. Det saknades säkerligen icke försök att förmå denna eminenta personlighet att träda fram på politikens fält. Men han värjde sig med en obrottslig tystnad. Om i ett sällskap samtalet föll på politiska ämnen och, som gärna blir fallet i Finland, livliga repliker korsade varandra, var det en som teg, åtminstone om det fanns någon icke-finländare närvarande: Hjalmar Granfelt. Blicken vandrade klar och snabb till var och en som talade, men icke ett ord kom ur hans mun.
Också i andra sammanhang, där hans tungas band löstes, skedde det gärna med en pregnant lakonism i det originellt formade, absolut uppriktiga omdömet. Man påminns av den ene eller andre om ett tillfälle. Ett nordiskt juristmöte var beramat att hållas i Reykjavik (det kom att inställas på grund av den politiska situationen) och fyra länders bestyrelser hade församlats i Göteborg i syfte bl. a. att besiktiga ett svenskt fartyg, som skulle förmedla deltagarnas överresa till Island. Någon av de närvarande — kanske den svenska bestyrelsens ordförande Ekeberg — vädjade till församlingens godkännande: »Det här är ju ganska fint ordnat. Eller vad säger Granfelt?» — »Nåja. Tolerabelt.»
I Sverige tillbragte paret Granfelt regelbundet sina sommarferier, hjärtligt välkomnade av småningom förvärvade vänner. Gärna drogo de upp till den jämtländska fjällvärlden. I det intimare umgänget släppte Hjalmar lös en lätt satiriskt betonad humor, varvid blicken ur de uttrycksfulla ögonen plötsligt lyste till.
Fru Maggies bortgång efter ett mer än fyrtioårigt samliv måste varit ett bedövande slag, desto mer som äktenskapet var barnlöst och på Hjalmars sida inga som hälst närmare anförvanter funnos. Men han bar det oböjd och arbetande, ensam med en trogen tjänarinna i sitt vackra hem med dess utomordentligt välvårdade bibliotek och med bilderna av förfäder och förmödrar i ovala ramar nedblickande från förmaksväggen.
Nils Alexanderson